Under senaste veckan har jag läst två ledare som handlar om lyckan vi visar upp på Facebook. Även
Kammebornia tog upp ämnet på sin inspirerande blogg.
Facebook, Twitter, Instagram, blogg, det spelar ingen roll. Många av oss lägger ut bilder på snälla barn, fantastiska maträtter, fina inköp, välstädade hem och sköna bilder från en drömresa. När blir det skryt?
I Amelia hade man t om delat upp skrytet till naturskryt, husmorsskryt, föräldraskryt, träningsskryt, ekoskryt mm mm!
Om jag lägger ut flera bilder dagligen på mitt hem och mina inköp, plus några selfies därtill, så kan det hända att det är sjukligt beteende av mig. Om en 15-åring gör samma sak kan det vara helt normalt.
Jag har märkt att det finns människor och familjer som mycket aktivt visar upp en perfekt och klanderfri fasad, och därbakom finns en taskig hemlighet såsom alkoholism hos någon av familjemedlemmar eller annalkande skilsmässa. Jag tror att det beror på att om man inte höll fasaden uppe så skulle allt rasa ihop som ett korthus, och det orkar man inte med just då.
Jag har också tänkt på dem som hela tiden måste uppdatera sin Facebook och berätta för alla andra hur duktiga de har varit, kan det bero på att de inte känner sig bekräftade i övrigt? Att de inte har någon som skulle visa dem kärlek och uppskattning hemma, och därför blir det ett sätt att få bekräftelse att basonera ut allt på Facebook. Då syns man och då finns man.
Och sen är det ju också så, att när man känner sig glad och lycklig, så vill man dela det med andra, och det är inte att skryta. Delad glädje är dubbel glädje! Eller borde åtminstone vara.
Generellt är jag en vän av positivism. Jag läser hellre glada än gnälliga inlägg i sociala media. Man får såklart berätta om man inte mår bra, men att ständigt ha på sig de negativa glasögonen är energislukande. Det finns mycket ont i världen, men jag tror att det kan bättre bekämpas genom att försöka se den ljusa sidan i stället för att ständigt fokusera på det negativa. Då växer det onda ytterligare.
Gränsen är som vanligt hårfin- hur positiv får man vara (och hur ofta?) innan det uppfattas som skryt? Och hur negativ, innan man blir en jobbig åsna Ior som ingen orkar med.
För att det är ju också så att en del ligger i betraktarens öga. Jag har omgett mig med människor som generellt sett inte är missunnsamma, men jag vet att det är mycket vanligt att avundsjukans gift förbittrar och förstör mänskliga relationer. Vanligaste orsaken till avundsjuka är nog pengar, men även familje- och vänskapsförhållanden och alla möjliga framgångar kan föda och göda avundsjuka. Det är också en av anledningar till att jag har börjat blogga och sällan uppdaterar på Facebook. Då har alla som läser min blogg bara sig själva att skylla på om de känner sig irriterade. Ingen tvingar en att läsa en blogg, den hoppar inte upp på ansiktet på samma sätt som en uppdatering på Facebook.
Det positiva med sociala media, och då framförallt bloggen, heter för mig inspiration, glädje, vänskap, information. Man kan lära sig och inspireras av varandra. Man kan lära känna nya trevliga människor och bli glad. Man kan få tips och råd. Man kan bli klokare. Man kan bli berörd, och kanske stötta och peppa varandra. Man kan njuta av vackra bilder och texter. Det finns så mycket gott.
Och om det förekommer skryt brukar det finnas någon orsak där bakom, om man tänker på det behöver man inte reta upp sig så mycket. Och om jag fick önska någon sak så skulle det vara att människor förstod att de materiella sakerna och yta inte är så viktiga.
