Under senaste veckan har jag läst två ledare som handlar om lyckan vi visar upp på Facebook. Även Kammebornia tog upp ämnet på sin inspirerande blogg.
Facebook, Twitter, Instagram, blogg, det spelar ingen roll. Många av oss lägger ut bilder på snälla barn, fantastiska maträtter, fina inköp, välstädade hem och sköna bilder från en drömresa. När blir det skryt?
I Amelia hade man t om delat upp skrytet till naturskryt, husmorsskryt, föräldraskryt, träningsskryt, ekoskryt mm mm!
Om jag lägger ut flera bilder dagligen på mitt hem och mina inköp, plus några selfies därtill, så kan det hända att det är sjukligt beteende av mig. Om en 15-åring gör samma sak kan det vara helt normalt.
Jag har märkt att det finns människor och familjer som mycket aktivt visar upp en perfekt och klanderfri fasad, och därbakom finns en taskig hemlighet såsom alkoholism hos någon av familjemedlemmar eller annalkande skilsmässa. Jag tror att det beror på att om man inte höll fasaden uppe så skulle allt rasa ihop som ett korthus, och det orkar man inte med just då.
Jag har också tänkt på dem som hela tiden måste uppdatera sin Facebook och berätta för alla andra hur duktiga de har varit, kan det bero på att de inte känner sig bekräftade i övrigt? Att de inte har någon som skulle visa dem kärlek och uppskattning hemma, och därför blir det ett sätt att få bekräftelse att basonera ut allt på Facebook. Då syns man och då finns man.
Och sen är det ju också så, att när man känner sig glad och lycklig, så vill man dela det med andra, och det är inte att skryta. Delad glädje är dubbel glädje! Eller borde åtminstone vara.
Generellt är jag en vän av positivism. Jag läser hellre glada än gnälliga inlägg i sociala media. Man får såklart berätta om man inte mår bra, men att ständigt ha på sig de negativa glasögonen är energislukande. Det finns mycket ont i världen, men jag tror att det kan bättre bekämpas genom att försöka se den ljusa sidan i stället för att ständigt fokusera på det negativa. Då växer det onda ytterligare.
Gränsen är som vanligt hårfin- hur positiv får man vara (och hur ofta?) innan det uppfattas som skryt? Och hur negativ, innan man blir en jobbig åsna Ior som ingen orkar med.
För att det är ju också så att en del ligger i betraktarens öga. Jag har omgett mig med människor som generellt sett inte är missunnsamma, men jag vet att det är mycket vanligt att avundsjukans gift förbittrar och förstör mänskliga relationer. Vanligaste orsaken till avundsjuka är nog pengar, men även familje- och vänskapsförhållanden och alla möjliga framgångar kan föda och göda avundsjuka. Det är också en av anledningar till att jag har börjat blogga och sällan uppdaterar på Facebook. Då har alla som läser min blogg bara sig själva att skylla på om de känner sig irriterade. Ingen tvingar en att läsa en blogg, den hoppar inte upp på ansiktet på samma sätt som en uppdatering på Facebook.
Det positiva med sociala media, och då framförallt bloggen, heter för mig inspiration, glädje, vänskap, information. Man kan lära sig och inspireras av varandra. Man kan lära känna nya trevliga människor och bli glad. Man kan få tips och råd. Man kan bli klokare. Man kan bli berörd, och kanske stötta och peppa varandra. Man kan njuta av vackra bilder och texter. Det finns så mycket gott.
Och om det förekommer skryt brukar det finnas någon orsak där bakom, om man tänker på det behöver man inte reta upp sig så mycket. Och om jag fick önska någon sak så skulle det vara att människor förstod att de materiella sakerna och yta inte är så viktiga.
Ja det där är ju verkligen en balansgång. Jag hoppas att jag inte verkar skrytsam eller jobbigt duktig. Men man vill ju inte ses som en gnällspik heller. Hur vara lagom… !? Och kanske "retar man alltid någon", hur man än är och gör, jag vet inte…
En svår balansgång. Jag föredrar bloggen, för där kan jag skriva om lite av varje och kanske lite längre inlägg. Jag tycker inte det är skryt för att man visar upp något man gjort. Det kan ju vara inspiration för någon annan som bara blir glad över tipset. Ha det bra.
Ja det är nog mycket på den median som är lite snevridet, nu har jag ingen "fäjsbok" dådå, tyckte inte jag har användning för den, våra barn är på det forumet och då vill jag att dom kan få ha det utan att mamma eller pappa ska kika in å se vad dom har för sig… =)
Nu uppdaterar jag mig ju på bloggen, och skriver lite om dittan å dattan, och idag skröt jag nog över att jag bakat finska pinnar… =)
Tjingelingen från Rantamor.
Så sunda tankar, ja i mitt tyckee…Läste också i "Kammebornia" om dessa tankar om lycka och bekräftelse.
Vad vill man visa upp och varför? Och många gånger om dagen…Jag har ingen Facebook och inget Instagram och det är mycket medvetet. Mina vänner har jag och de är utspridda i Sverige och runt om i världen och pratar gör vi via Skype eller förstås när vi ses.
Bloggen passar mig perfekt. Jag får nya bloggvänner, jag lär mig en massa, vidgar mina vyer och kommer i kontakt med personer jag inte alls träffat men ända känner samhörighet med. Och bloggen är ju inte alltid endast posiiv utan man kan få klaga ibland, lufta och lyfta tankar och funderingar, dela med sig av råd, få nya impulser och nya tankar och så mycket annat. Jag läser med glädje bloggar i olika genrer och som skrivs av människor i olika åldrar men kanske inte de bloggar som bara fokuserar på shopping, utseende, vikt, träning och skönhet, men i övrigt är jag "allätare".
Och apropå äta så får det nog bli en kvällsmacka nu efter idrottsgalan…
Bra skrivet! Och ett intressant tema som är viktigt att föra en debatt kring!
Jag är på språng så jag återkommer nog till debatten vid tillfälle 🙂
Kramar
Jag tror att man har blivit beroende på något sätt, när man så gott som alltid känner att man måste uppdatera sig på facebook, twitter osv. Jag tror också att det är lätt att falla in i det hela, när man väl har tagit klivet till dessa forum och liknande.
Så länge man syns där så finns man. När man får gillanden och kommentarer så blir man bekräftad. Man behöver inte vara länge borta därifrån innan man mera eller mindre är glömd. Jag har testat detta för min egen del och sett hur snabbt det går att "försvinna".
Det är mycket intressant allt detta, om hur vi människor fungerar och inte fungerar. Skulle gärna skriva mera men måste avsluta…och dra mig bort från datorn för några timmar :).
Tack för intressant inlägg!
Många kloka tankar du kommer med. Det är väl en svår balans det där, Det som roar en kanske retar en annan.
Blogg och instagram använder jag för att inspirera och inspireras av mitt största intresse – inredning. Facebook använder jag inte lika mycket och då är det mest för att kommunicera med vänner och bekanta.
Kram Maln
Mycket tänkvärt text du skrivit! Handlar inte det mesta om bekräftelse och rädsla? De flesta är så rädda för inte räcka till. Hela vårt samhälle är uppbyggt på att vara vackra, sunda,pigga, ha bra jobb och välordnat hemma. Vi är så rädda att spräcka lyckobubblan så vi ljuger för oss själva för att undvika nederlag.
/P
Var tvungen att kolla in tårtan, superfin! Säkert riktigt god med 😀 Sockerpasta är jag dock inte van att jobba med, så jag har kladdat in mina med grädde…lite feg sådär 😉
Har två personer på FB som i perioder BARA skriver negativa saker. Gärna 25 ggr/dag. Jag orkar inte ens kommentera längre.
Haha, ja, det är inte mycket bättre med dessa negativa… sockerpasta hörs vara enklare att jobba med än marsipan, inte svårt alls. Men man kan även ta marsipanlock. Jag har inte heller provat sockerpasta.
En tredje postar bara artiklar om ISIS och propagerar för SD, tröttsamt det med. Skulle bli matt även om det hade varit S eller M han hade velat marknadsföra. Förstår inte varför man dagligen måste BOMBARDERA fb med sånt?!
Jag börjar med att kommentera Din sista mening som har fått mig att fundera över hur mycket vi människor behöver utöver mat,kläder och någonstans att bo. Lite tillspetsat blir mitt svar,ingenting utöver vad jag nämnt. Frågan är väl vad alla de sominte behövs i den alltmer rationaliserade basindustrin skulle ta vägen då? Det är inte konstigt att hela tjänstesektorn med allt ifrån HBTQ-konsulter till,endast Gud vet vad.Konstgjorda sysselsättningar som många gånger inte behövs. Du har absolut rätt i att ett överdrivet skryt kan bottna i någon personlig tragedi. För några år sedan pratade jag ganska ofta med en småföretagare. Helt plötsligt började han att påstå saker,att han startat filialer både här och utomlands. När han något halvår senare gick omkull ekonomiskt förstod man att allt prat om enorma kontrakt och annat var kanske att upprätthålla något slags förtroende för honom som föregare. Minns Du förresten Skojaren Reefat el Sayed för många år sedan bluffade hela Sverige? Fermenta. Men det var kanske något annat som låg bakom där.
Nåja,Du äe ett av ljusen i en ganzka blandad bloggvärld!
Ha en fin dag och hoppas att ryggen är bättre,annars får Du kräva massage till kvällen:)
Fd
Jag undrade precis var du var, hann t om bli lite orolig! ☺ Ja men man kan ju unna sig saker, allt från en ny tröja med tigerbild på till fotvård. Men är det så VIKTIGT? Tänk om ungdomar, och många vuxna med dem, förstod att det inte är det yttre som räknas. Att var och en av oss bär någonting så mycket viktigare och finare inuti oss.
Hahaha,jag tror att vi genast måste överge tanken på enbart mat,kläder och tak över huvudet.Fast en tigertröja får gå i kategorin kläder.Fotvård absolut, allra helst om det inkluderar vackert målade naglar:)
Tack snälla Du för Din omtanke,det värmde mig!
fd
Jag stör mig inte så mycket på just skryt men kan tycka det är väldigt jobbigt att hela tiden bli matad med ytlighet och märkliga värderingar som ofta innefattas i liknande statusuppdateringar. Jag har löst det som så att jag tagit bort en hel del "vänner" på FB som faktiskt knappt var bekanta och så har jag tagit bort notiserna i mitt flöde på de jag vill ha kvar på FB men kanske inte orkar se statusuppdateringarna ifrån varje dag. Då går jag in och tittar själv på dessas profiler om jag vill uppdatera mig eller liknande. Sedan är det ju svårt det där med gnäll, och då menar jag vad som är gnäll? Att enbart vara negativ är ju en sak men just gnäll är nog mycket värderat i betraktarens och i det här fallet läsarens ögon. Tror du inte? Man kan nog ha väldigt olika uppfattning om vad gnäll innebär 🙂 Bara en reflektion.
Absolut, till syvende och sist ligger ju allt i betraktarens öga.
Delar flera av dina tankar här. FB använder jag på ett för mig vettigt sätt. Många kontakter har återknutits då jag bott på olika platser. Grupper med bilder från förr, konstnärers sidor är sånt jag besöker. Lättja kan jag uppskatta, lite strunt emellanåt. Även i det dagliga livet utan medier så har vi människor en tendens att dölja våra "skavanker", och visar upp en glatt yta, det är inget nytt även om vi lägger det till media tillvaron i dag. Som du skriver, ett sätt att klara av sitt elände för att stå ut kanske. Att skriva blogg, läsa bloggar, skriva och läsa kommentera, läsa kommentarer gillar jag, det är min roliga sköna hobby, leka med orden, fläta in vått och torrt. Jag har fått många nya infallsvinklar och lärdom, kontakter med bloggvänner på det året jag nu bloggar. Och allt sker på frivillighet, alltså en frihet att koppla ner och vara nerkopplat då jag vill det. Jag följer lusten till, friheten i att skriva och "feja" då jag själv
All medianytta med måtta passar mig. Mitt utmattningssyndrom ger mig fina möjligheter att orka på ett vettigt sätt med allt socialt. Jag stänger av då det inte funkar. Så har jag förmånen att ha ett gott socialt nätverk i verkligheten också.