Kategori: Stugliv

Hösten 2024 på stugan

Mina lediga veckor kommer regelbundet. Efter att ha jobbat hårt är det dags att återvända hem och hitta på någonting. Jag har haft en del krämpor i höst. När jag slutligen hade hämtat mig från rosfebern och såren på foten höll på läka kände jag på måndag morgon att jag höll på bli riktigt förkyld. Gubbens jordbruk var i ett hektiskt skede som vanligt, så jag gjorde precis ingen nytta hemma. Att träna var dessutom uteslutet pga förkylningen.

Jag for alltså till stugan! Förkylningen blev värre precis som jag väntat mig, men då träffade jag inte någon på 4 dagar och smittade inte någon heller. Jag promenerade i skogarna i sakta mak då jag inte hade någon kondition. Jag letade efter gamla torra svampar som alla andra före mig har missat, och hittade faktiskt några. Ganska många!

Jag har också fixat med min ekonomi, en aktivitet som har krävt både tid och eftertanke. Det ena leder till det andra och nu är allt genomgånget- konton, försäkringar, olika medlemskap. Visst är det förargligt att man alltid missar någonting-och den lilla kunden (=jag) förlorar och storbanken går ur som vinnare? Små summor för dem men många bäckar små! Det är aldrig tvärt om, att kunden skulle gå med vinst.(Har ni tänkt på att nu när det återigen är ränta så ska man flytta över pengar till ett konto som faktiskt har ränta. De flesta brukskonton har 0% i ränta. Se också till att inte vara dubbelt försäkrade!)

Jag eldade i bastun och fixade mig mat varje dag, ordnade med framtida jobb och allt vad det innebär. Jag läste ikapp tidningar och böcker. Och framför allt, jag var ute och strövade i skogen flera timmar varje dag.

2 veckor senare var det dags för stugan igen! Jag hade egentligen tänkt fara tillsammans med min man, men han kunde inte följa. Jag hade kvar mat i kylskåpet här uppe så jag hade inget val. Men resan gick ganska fort.

Träden har nu för det mesta släppt ifrån sig sina löv, så det fina gula och orange är borta. Men tur att det fortfarande finns svamp! Jag har screenat skogarna här i närheten och tagit reda på det som ingen, inte ens jag själv, har hittat tidigare. Jag älskar att gå i skogen, men inte utan något syfte alls. Därför är det bra att kantarellerna ännu finns! Förkylningen håller också på att släppa så jag är lite raskare på stegen igen.

Egentligen skulle vi ha rengjort och målat hallgolvet, men det får bli nästa gång, när vi är här båda två. Nu är jag tvungen att fara hem. Det regnar ute och jag kan inte uggla här för evigt, jag har nu gjort det jag ska.

Jag ska göra en tradition av dessa komma-ikapp-höstveckorna. Bara för mig själv.

Sportlov

Det blev ett sportlov i vår lilla stuga, med de två äldsta pojkarna, min pappa och min man förstås. Konceptet var att ta det lugnt och äta korv. Under tiden hade min mamma och yngsta pojke en helt annorlunda semester i Barcelona.
Förvisso har vi för första gången på länge haft en nästan riktig vinter även här i Vännäs (där vi bor.) Men nog har stuglivet vidgat våra möjligheter vad vintersport beträffar.
När åkte jag slalom sist? Det kan vara för 25 år sedan.
 
 
 
Så fantastiskt vilka vyer! I stolliften hade jag inte sinnesnärvaron att fota. Och vi glömmer bort ett par gråtattacker samt att jag åkte ner på rumpan några gånger. Jag är hur som helst hel både i kroppen och själen efteråt, och roligt var det mestadels. Nästa gång tror jag dock att det blir Hemavan och inte Tärnaby då den senare har något ”vassare” backar, något som jag inte precis behöver.
 
 
Nästa dag for vi med skotrarna genom ett majestetiskt fjällandskap till Tärnasjön.
 
 
Häromkring har självaste kungen sin stuga.
 
 
 
Endast min pappa fick en fisk (hans första någonsin på pimpelspö.)
 
 
Och som om det inte var nog så ställde jag mig på längdskidorna också! Det var ett antal år sedan förra gången även med dem… Skidvägen finns alldeles intill vår stuga.
 
 
Dunjackan var överflödig!
Nu har vi återigen varit tvungna att säga hejdå till vår kära stuga. Vem vet vad vi hittar på nåsta gång…
 
 

Sol, vind och vatten

Jag slutar inte fascineras av fjällen. Ljuset- hur det skiftar mellan olika ytterligheter. Det som ena stunden är soligt och glittrande ljust kan i andra stunden bli mörkare än mörkt. Ljuset kan vara allt mellan vitt, blått, rosa, grönt eller blått. Ofta är det helt omöjligt att avgöra var fjällets övre gräns går. Vad är himmel, vad är moln och vad är fjäll?
Min ”styvdotters” man, en amerikan, är fotograf och filmare. Jag skulle verkligen önska att vi kunde ta honom till fjällen. Vilken eldorado för en fotograf!
 
 
 
 
Uppe på fjället blir det inte enklare. Avstånden är svårbedömbara, men det är lika bra att utgå ifrån att allt är större än det ser ut. Det vill säga, lilla jag är oerhört liten. Nästan obetydligt liten.
Och vädersträcken då- vad är åt vilket håll? Det är lätt att irra bort sig utan kompass. En snöstorm kan blåsa upp på bara någon minut och lika snabbt är både siktet och alla spåren borta.
 
 
 
 
Allt blir så mycket lättare när man har ett landmärke, såsom älven, att följa. Men man ska ha respekt även för älven, och för varenda liten bäck för den skull.
 
 
Jag vill hålla mig till skoterleden. Jag är en tam människa.
 
 
Elden hör till stugan. Man kan titta på den i timmar.
 
 
Jag har väldig respekt till naturen. Jag utgår alltid från ”det värsta”, även om vi håller oss i närheten av fjällcentrum och E12-vägen.
Fjällen är ytterligheternas landskap. Allt sker så snabbt. Och ofta blir det så extremt. Stormen viner, solen bränner, regnet dränker, kylan isar- och en människa kan bli så förbaskat lycklig av att vara på fjällen! Oavsett väder!

Enkelhetens lov

Jag och mitt ex, eller snarare han, hade en liten stuga ute i Sorseles vildmark. Området är och förblir vildmark tack vare att det finns inga fjäll där, bara oländig terräng med en massa stenar. Det är med andra ord inte så många människor som vill ha en stuga just där. Således får området ha kvar sin egen charm, medans den vackra fjällvärlden blir hårt expanderad vilket ju inte bara är av godo.
I vår Sorsele-koja fanns vare sig vatten eller el. Den var liten (10 kvm plus ett lågt sovloft), välisolerad och hade en liten kamin. Snabbt varm, långsammare kall. Ibland för varm.
Maten lagades på gasolspisen och vattnet hämtades från näraliggande sjön. Drickvatten hade vi med oss i dunkar. Maten förvarades i en liten jordkällare, vilket gick bra under den kalla årstiden. Om man absolut ville tvätta sig fick man värma vatten och hälla vattnet i ett fat och göra så gott det gick. Utedasset funkade fint men på vägen dit behövdes ofta en ficklampa. Björn har observerats i omedelbar närhet av stugan ett flertal gånger.
Det fanns inget naturligt ställe att t ex läsa eller handarbeta. Antingen så skulle man sitta raklång på en stol eller ligga på sin madrass uppe på loftet. Den tiden hade jag bra närsyn men i brist på elektricitet fanns ju ingen läslampa heller. Inredningen var dock noga genomtänkt pga brist på plats.
Att vara på stugan byggde alltså på att man huvudsakligen sysselsatte sig utomhus, annars blev det långtråkigt.
Mobiltäckningen i området var åtminstone den tiden så gott som obefintlig. När stormen härjade ute fick vi leka fingerlekar för att hålla barnen i skinnet. Ofta berättade vi också historier, saker som hänt i släkten, och även spökhistorier. Kvällens höjdpunkt var att lyssna på radioprogrammet Karlavagnen från den lilla batteridrivna radion. När de levande ljusen släcktes var det godnatt. Oerhört befriande- jag förstår verkligen att människor förr i tiden inte hade sömnbesvär i samma omfattning som nu!
På vårkvällarna hörde vi pärlugglan, och räven skrek. När vi for iväg med skotern på morgonen, kunde jag förnimma hur de sista av skogens småknytt skyndade sig till sina hem. Natten är deras tid, och på dagen sover de.
 
På vår Hemavan-stuga är livet i många avseenden mycket lättare. Det är ju självklart att el och vatten underlättar tillvaron. Möjligheterna till alla sorters aktiviteter ökar drastiskt. Ändå gäller det att vara på sin vakt, så att man kan släppa på kraven och inte förvänta sig att livet och standarden ska vara som hemma. Om man spillde lite mjölk på golvet i Sorsele-stugan, märkte man det inte ens i brist på ljus. Och gjorde man det, så torkade man bort den helt enkelt med lite hushållspapper, eller, hör och häpna, med strumpan. Det var inte realistiskt att skura hela golvet för ett sådant litet missöde. Bordet torkades samtidigt då man diskade, då disktrasan var blöt och varm.
Gång på gång märkte jag hur några dagar på den lilla asketiska kojan gjorde att jag totalt lugnade ner mig och kunde släppa all stress.
Den effekten vill jag också ha av min nuvarande stuga. Inga större planer, bara vara, så att de dagliga vanliga sysslor räcker som livsinnehåll. Om jag vaknar mitt i natten (vilket ibland händer) försöker jag lyssna på vad vinden har att säga till mig. Det är en bra början.
 
 
 

Stugliv i Tärnafjällen

Bara en vecka efter att vi köpt vår stuga i Hemavan stod det i tidningen stora rubriker om att Hemavan kommer att EXPANDERA. Det byggs som aldrig förr, nya och fina hus, nya liftar inkl en gondollift, nya backar uppstår och näringslivet, bl a Bayhill Center gör nya investeringar. ”Lennys lekland” ska öppna. 

Det upprepas gång på gång att Hemavans skidanläggning och fjällvärlden tillhör de absolut finaste i hela världen. 

Så är det säkert. Tanken är nog att när det blir ännu mera brist på snö i Sälen/Åre och kanske även i Alperna så ska vinterlivet flyttas upp till Hemavan istället.

Men jag tror inte riktigt på det ändå. Vägarna till Hemavan är långa och få. Det finns en flygplats, visst, men räcker det?

Vi har kört skoter lite här och där och jag kan säga att det finns gott om mysiga fina fritidshus, som ingen har satt sin fot på i flera månader. Ok, ingen ski-in läge, men ändå. Kan man verkligen expandera i stor skala bara för ett par fjuttiga veckor per år (sportlov, påsklov). Nej, jag tror fortfarande inte det.

Men skulle jag nu ha fel, så är jag glad att vår lilla stuga ligger lite avsides. Jag har ingenting emot människor i sig men allför många, ofta nonchalanta, ”gäster” kan förstöra magin i den fina naturen. 

 
 
 

Uppkoppling eller ej?

Jag tänkte inviga stugan på riktigt och blev kvar själv, medans pojkarna hälsade på farmor i några dagar, och maken for till sina kossor.
Ja, det var ju mysigt. Jag tog promenader och åkte till Hemavan någon gång, läste gamla damtidningar som jag inte hunnit göra på ett år, och sov förstås. Dagarna var redan ganska korta så det blev en hel del soffmys.
Stugan har faktiskt internet men den är inte uppkopplad. Och vi har tänkt att så får det bli, ingen internet på stugan inte. Jag surfar inte heller med telefonen, som är gammal och trög.
Men. När jag väl kommit tillbaka hem och berget av ogjorda saker vällde över mig, undrade jag om det ändå hade varit mindre stressigt att få administera allt detta i lugn och ro från stugan… Jag hade ju likså gott om tid! Då hade det känts mycket mera avslappnande att komma hem också.
 
 
Bara veckan efter gick min mobiltelefon, en alldeles förträfflig Samsung S2:a, som jag haft i över 3 år, sönder. Säg till mig när det kommer lägligt att man blir utan telefon, aldrig! Det var inte så länge sedan som jag beskrev här i bloggen vilka alla tjänster jag har i telefonen numera, de är många.
Så nu har jag hankat mig fram som ”förr i tiden”, förutom att vi har ingen fast telefon heller längre… Många gånger varje dag får jag en impuls att skicka ett sms till någon, tills jag kommer ihåg… Många av mina planer försvåras eller går till intet utan telefon, men det är bara att gilla läget…
På något konstigt sätt kan jag ändå tycka att det är skönt att vara ”isolerad”. Några saker mindre att tänka på, helt enkelt.
 
 

Smultronställe

Min mamma är från Österbotten och pappa från Karelen. De träffades i centrala Finland där jag föddes. Men ändå är jag uppvuxen i Åbo, Egentliga Finland.
När jag var 20 år flyttade jag till Sverige, Västerbotten. Sverige var inte mina drömmars mecka, och än mindre var Västerbotten det, men jag tänkte att det kunde vara nyttigt att byta vyer en stund.
Jag älskade dock sol, sommar och värme, och kallare somrar och ännu längre mörk period kändes helt onödiga. Dessutom förlorade jag årstidernas drottning, Våren. Och värre skulle det bli.
Mina pojkars pappa kommer från Västerbottens inland, lägg till ännu kallare myggiga somrar, läs ingen sommar alls, och ännu mera mörker. Snö har varit en klen tröst, och även den har tidvis svikit ffa mot kusten här i Västerbotten.
Mina åldermässigt allra bästa år har jag tillbringat i Västerbottens inland, egentligen mer eller mindre mot min vilja, och t om blivit lite fäst vid inlandet, måste erkännas.
Av och till hör man människor berätta vad är deras smultronställe. Inför detta har jag alltid varit lite villrådig. Var är mitt smultronställe?
Som liten bodde jag i Österbotten men dit saknar jag verkligen inte. Karelen, pappas föräldrahem, är otroligt vackert, men jag hör inte hemma där heller. Mina släktingar är många och viktiga för mig men de är utspridda lite överallt så där får jag ingen hjälp heller. Att Umeå skulle vara mitt smultronställe är närmast skrattretande, ännu mindre Sorsele. Jag skulle ju inte ens ha stannat i Sverige!
Så jag har någonstans enats med mig själv att mitt smultronställe ändå är Åbo, eftersom mina ungdomsminnen är därifrån, och dit återvänder jag ju. Men min bästa vän finns inte längre där… Jag har faktiskt en enda riktigt god gammal vän kvar där.
Så jag har slutligen tänkt att mitt smultronställe är där mina barn är, och numera även där min man är, eftersom jag känner mig mest hemma då jag är tillsammans med honom. Så Vännäs då, fucking Vännäs…
Men sedan hände ett mirakel, ja, jag kallar det så! 
Som ni vet har jag sedan flera år haft dragning åt Tärnaby. Jag älskar stället! Vi har fått låna våra vänners stuga på Solberget, och vi har nog sneglat efter en egen. Men det finns nästan inga stugor till salu där, och de få som finns är oerhört lyxiga och dyra. Vi skyller på norrmännen. Någon renoveringsobjekt kan man kanske också hitta.
Men nu råkade jag kika in på Hemnet, och där var den, vår stuga, vid Artfjällets fot! Med el och vatten, men ändå med den genuina stugkänslan, gammalt, litet, och långt ifrån ett ”hem nr 2”. Tvätt- och diskmaskin vill jag inte ha.
Därmed inte sagt att leken var billig, och det är nog tack vare att vi aldrig inbillade oss att den skulle bli det som vi är lyckliga ägare idag. Det går nämligen inte att få fina grejer halvgratis.
Jag har ändå aldrig ångrat mig. Nu har jag (vi!) ett smultronställe, och det känns rätt, bara rätt. Det här är jag i ett nötskal, och hela familjen delar min passion. Vi är lika entusiastiska allihopa och det är många aktiviteter som väntar på oss däruppe.
Stugan ligger i Klippen, en liten by efter Hemavan på väg upp mot Norge. Den ligger ganska ensligt till med några få grannar, nära vägen men ändå omgiven av en skog. På ena sidan finns Umeälven och Artfjället, på andra sidan finns Norra Storfjället. Vi ligger i en kanjon.
En vän har sagt att stugan liknar mig- mörk utanpå och vit inuti. All nödvändig renovering är gjord, men lite små pyssel finns ju alltid här och där (kanske beskriver det också mig?), men inget som behöver göras just här och nu och kommer att ta en massa tid eller pengar. Det är bara att bo in sig och börja leva stugliv från dag ett!
Gåtan kvarstår om jag är ett geni på inredning eller om jag är en sällsynt förnöjsam människa. Efter bara några dagar däruppe ser allt nämligen redan helt perfekt ut!
Innan jag flyttade ihop med Greger, in i hans hus, hade jag ett eget hus i Vännäsby. Det var långt ifrån färdigt där; jag såg fram emot att renovera både fasaden, köket och hallen till att börja med. Men de som besökte mig tyckte alltid att vi hade det så mysigt, ett pepparkakshus kallades det. När jag flyttade till Gregers hus, fint och modernt javisst, men inredning präglad av ek, stål och tegel, så fick jag stuva undan mina vita, rosa och ljusblåa allmogegrejer in i källaren. Tack och lov jag hade förvarat dem! Allt passar nämligen som hand i handske i vår nya stuga. Den här stugan är allt jag förlorade i Vännäsby för 4 år sedan. Den här stugan är jag!