Det är vår!

Det är kanonväder och jag har min lediga vecka! Jag går runt med knäskydd och låtsas att jag inte har ont. Jag tränar hårt också. Och jag ska gå ner i vikt med hjälp av min lilla app, för att knät ska bli snällare, tur att den optionen finns kvar. Orsaken till min entusiasm är att vi nu har spikat fast vart vi ska fjällvandra i sommar. Det blir Abisko-Abiskojaure-Norra Vistas- Östra Unna Räita-Västra Unna Räita -Sälka -Singi -Kaitumjaure -Teusajaure- Vakkotavare! Och jag kan nästan inte hålla mig i skinnet. Bara 2 månader och det smäller av. Även Greger är entusiastisk, min bästa vandringskompis.

Jag njuter av den varma, underbara försommaren, då hela naturen börjar ”sjuda”! Den här årstiden är det gott att bo på landet. Nuusku är seg och har blivit som en gamm-hund, men vi går promenader i saktare mak än i höstas. Hon känner nog också av värmen. Jag är livrädd för huggormar (för Nuuskus del), som finns i trakterna.

Jag lagar mat och hittar på lite olika saker. Det tar alltid en stund att komma ikapp här hemma efter en jobbvecka. Och om inte annat så lossnar fyllningen från en tand och man får ta sig tid att fara till tandläkare.

Paj med chevré, päron och valnötter

Havets pizza på färdig botten

Marängsviss

Fisk i ajvar, det var verkligen en ful bild! (Men gott).

Tabbouleh, lika ful bild var den

Karelsk pirog med äggsmör, pirogen är köpt från Finland.

Med andra ord är det min favoritårstid! Jag kan vakna på småtimmarna men jag behöver inte vara stressad då jag inte behöver någonstans just på morgonen. Jag ligger i sängen och lyssnar på storspoven i natten och hoppas att världen får finnas i många år till. Att inte maktgalna gubbar och käringar tar ifrån oss allt detta fina. Jag känner med alla som helt onödigt drabbas av krig och elände. Det är fruktansvärt och obegripligt att vuxna människor, istället för att hjälpa varandra, helt öppet skadar varandra- hur går det att försvara? Hur vågar de, tänker de inte längre än näsan räcker?

Jag tänker också på vår kommande fjällvandring och hoppas innerligt att människan ska komma till sans och bli rädd om naturen. Att bli av med sitt omåttliga begär för materiella ting och lyx, och sluta låtsas om att det är hållbart. Man borde väl ändå bry sig om sina egna barn och barnbarn om inte annat? Jag inser vidden och närheten av katastrofen som vi är på väg mot, men det tror jag inte att alla gör. Det behövs mera kunskap. Vi kan ha kvar el och rinnande vatten, förutsatt att vi sansar oss- vi kan inte få allt. Men det vi redan har är så mycket, så många gåvor vi får varje dag utan att tänka på dem och uppskatta dem.

Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele på Björklidens fina längdspår. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktigt erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Minne från Gielestjåhke

Många är mina minnen från fjällvärlden och de flesta har jag dokumenterat på bloggen. Kombinationen av bild och text är en fantastisk möjlighet att samla på minnen och så lättsamt med digitala verktyg.
På nationaldagen, 6/6 2021 (dvs över 2 år sedan!) var jag ensam på stugan och passade på att erövra Gielestjåhke en vacker dag.
Dagen var verkligen vacker och då våren varit varm fanns det bara några få snölegor kvar. Jag vandrade i t-shirt och lyckades amatörmässigt bränna mig på underarmarna. Först på hemvägen såg jag några moln i horisonten.
Jag lämnade bilen i Laisaliden och klättrade genom den branta skogen till Nuolpen (”den lilla tjärnen”). Där fick jag vid mitt tidigare toppförsök samma vår vända pga hård blåst, men nu var det bara njuta och vandra vidare. En gök följde mig hela vandringen (jag hörde den, men såg den inte). Stigningen var hård men härlig, och utsikten magnifik hela vägen. Väl på toppen 1190 möh satt jag i lugn och ro för mig själv, åt en kexchoklad och lyssnade på göken. Tala om sinnesro.
Toppkammen fortsätter vidare mot den andra kammen som heter Lilla Murtsertoppen, det var bara en dryg stenkast dit. Därifrån kan man antingen fortsätta till Stora Murtsertoppen, men där var det fortfarande mycket snö. Eller vända neråt och gå till Kungsleden och fortsätta till Naturum i Hemavan. Men jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom, till min bil förstås.
 
 
Nästa gången gör jag den här vandringen med en motiverad kompis, läs min man. Fjällvärlden är vacker både som ensamvandrare och på tu man hand.
Nu när kylan och mörkret återigen kommer, får jag försöka leva på gamla minnen och nya planer. Mina vackraste och starkaste minnen kommer utan tvekan från naturen, och i regel från fjällen.

Packlista för fjällvandring

Packlistorna är eftertraktade, och eftersom jag nu anser mig ha en del erfarenhet, även av vandring i olika väder, så tänker jag återigen dela med mig min up-to-date-packlista för fjällvandring. Och inte minst för att jag själv kan använda den nästa år!
Jag packar allt i vattentäta packpåsar. Om ryggsäcken trots allt skulle bli genomblöt är det skönt att ha torra grejer kvar. Dessutom kan sakerna i packpåsarna pressas till mindre volym. En packpåse kan man även tvätta i, om det skulle behövas.
Visst är det skönt att bara ha det man behöver, och knappast kan ens glömma någonting någonstans. Men det är överraskande mycket som ändå behövs för denna enkla tillvaro som fjällvandring innebär.
 
 
Min rygga är 65 liters, så mycket extrautrymme finns inte. Regnskyddet medföljer.
 
Topplocket: Guidebok om vandringsområdet, karta, kompass, toapapper, soppåsar, klädnypor, tändstickor, solstick, myggmedel, spork, dagbokshäfte+ penna, läsglasögon och Savett toilet.
 
Sidofickorna, bältesfickorna och hängandes på ryggan: Crocs, kåsa, Nalgeneflaska, en miniflaska naturvänligt diskmedel och disksvamp, matlagningsredskap (visp, slev och stekspade), keps, handsprit. Wettextrasa för att torka tältet med. Läppbalsam.
 
Hygienipåse: Tandborste, tandkräm, liten deo, kroppstvål, schampo och balsam (gärna i ett), solkräm, mjukgörande kräm ffa för fötterna, kam, hårsnodd, plackers.
 
Underklädespåse:
Trosor, strumpor (endast av merinoull!), sport-BH, T-shirts, powerbank+sladd, handduk x2 varav den ena pytteliten. Sovmask för natten.
 
Klädpåse:
Sidenlångkalsonger, långärmad undertröja av merinoull, Houdini-Sleepwalker-värmekjol, shorts (nya som var jättebra men de hade inte en bra ficka för mobilen=kameran…), vantar (innervantar+yttre som tål vatten och skyddar mot vind), bikinis, mössa, buff, pannband.
 
Dunjacka pressad i en packpåse som blir en liten kompakt kudde
 
Medicinpåse: Mediciner, hydrokortisonsalva, Leukoplast-tejp, elastisk linda, Compeed (mycket!!), en liten påse tvättmedel, omläggningsbandage för brännskador, värmetäcke, mitella, tryckbandage, en bit skumgummi, plåster, pincett.
 
Reparationspåse finns i Gregers rygga och innehåller: Lim (Liquisole el dyl), silvertejp (finns klistrat runt Gregers vandringsstavar), multiverktyg, kniv, tunn statisk lina/rep, små spännband, karbinhakar, seamsealer, reparationssats för tält och liggunderlag.
 
Kläder och utrustning som jag ofta har på mig:
Vandringsanorak, regnjacka + -byxa, varm tröja typ Houdini/Fjällräven, vandringsbyxor, knäskydd, vandringsskor, vandringsstavar.
 
Övrigt:
Tält, liggunderlag uppblåsbar+ vanlig rulle, sovsäck.
Greger hade sin pulsklocka.
Mobilen, körkort, bankkort, kontanter.
 
Mat
Frukostpåse, lunchpåse, torrmatspåse, efterrättspåse. Kryddpåse. Äggbehållare.
Trangiakök (som sannolikt kommer ersättas med en enklare variant för att endast koka vatten med, framöver!)
Gas!
Resorb- och C-vitamintabletter.
 
I år hade vi återigen, tack och lov, med oss mera fika och snacks. Just efter den här vandringen lutar jag mot att den här typen av bars är det godaste man kan äta som mellanmål, när man är på tur:
 
 
Men mina åsikter varierar från år till år…

Kebnekaise runt dag 8. Tarfala-Nikkaluokta

Jag vaknade i Tarfala då solen låg på tältduken. Men vädret på fjällen är ombytligt och dimman och molnen kommer och går. De stora topparna hade fortfarande en dimslöja över sig, och innan vi hade ätit vår frukost, packat ihop och tagit adjö från stugvännerna, var det mulet igen. Huvudsaken var dock att det inte regnade eller blåste.
 
 
 
Precis som var fallet med Unna Räita, så var vägen tillbaka lättare. Det var lättare att följa rösen och hitta den mest optimala vägen. Dessutom var det mera nedförs, vilket dock inte bara var en fördel med min stukade högerfot. Det var först denna dag som jag på riktigt började känna av den.
 
 
 
 
Ner genom stenfälten, bäckfårorna, de hisnande ravinerna, de två extra broarna, hedmarken, skogen… och tillbaka till Dag Hammarskjöldsleden. 7 km hade vi kommit ner från Tarfala, och 7 km kvarstod till båten som kunde ta oss längs Laddjujavrris deltalandskap, och bespara oss 6 km till fots! Och tiden vi hade på oss till vårt förfogande, innan båtens avgång, var exakt 2 timmar. Dvs att gå en kilometer per kvart skulle krävas, med 15 minuters extratid till godo.
På ett sätt var det bra att vi fick något annat än själva vandringen att tänka på, nämligen att räkna minuter och springa på. Vandringen gick snabbare då, och dessbättre kunde vi också hålla tidtabellen på den relativt lättgångna vägen. Vi fick många möten från Nikkaluoktahållet, ivriga människor oftast med Keb-toppen i sikte.
Vyn bakåt var fin, som vanligt.
 
 
Just i lagom tid kom vi fram till båten, där vi var de enda passagerare. Man kan tycka att 900 kr på 2 pers för att vinna 6 km inte är så prisvärt, men för oss var det helt livsviktigt just denna dag.
Efter båtturen åt vi supergott fika på Enoks mysiga restaurang, som ligger i närheten av nedre båtlänningen.
 
 
 
 
Och då kvarstod bara 5,5 km till Nikkaluokta. Det hann börja regna så att vi blev blaskblöta. Dessutom invaderades vi, våra kläder och packning av mycket små vita insekter i tusental! Vi frågade på Sarris men ingen visste vad dessa insekter var för några, då de inte funnits tidigare år, men alla upplevde dem som störande. Och jag kan intyga att det var ett digert arbete att rensa bagaget, kläderna och bilen från dem. Svärmor säger nu att dessa insekter även finns i Västerbotten, nykomlingar även här för i år. Hoppas att de inte gör någon större skada i naturen.
 
 
 
Vi ”löste ut” bilen och körde till Kiruna. Sedan köpte vi pizza och lånade våra vänners hus igen. Jag är så nöjd, och jag mår så bra. Jag har levt till 100%, och min kropp och min själ har fått vad de behövde. Greger verkar också nöjd.
Som jag tidigare skrev, så är jag kvickare i benen nu än efter fjolårets vandring. En del kroppsliga skavanker finns dock, Compeedplåster både lite här och där, och den där stukade fotleden också.
Men själva kärringen (=jag) sjuder av liv! Och redan på hemvägen spikades målet för nästa sommarens långvandring! Vi ska ju gå hela Kungsleden i etapper, så mycket kan jag avslöja redan nu.
 
Läs gärna även om våra andra vandringar i min blogg, kategori Vandring (från 2018).
Kungsleden Ammarnäs-Hemavan juli/aug-21
Kungsleden Abisko-Nikkaluokta juli-22
 

Kebnekaise runt dag 7. Tarfala

Sorken gav upp och vi fick en god natts sömn. Vädret på morgonen var återigen fint. Jag lade märke till hur segt det gick för våra tältgrannar att ta sig iväg- de skulle ju ändå till toppen av Kebnekaise och jag trodde att det var bättre att starta lite tidigare än kl 11 då. Men det var faktiskt inte vårt bekymmer. Vårt mål var Tarfala.
Jag var så glad att vädret stämde, då jag visste att Greger såg fram emot denna utstickare alldeles speciellt mycket. Det hade ju varit lätt att skippa och bara gå hem, men varför sumpa en enastående möjlighet, även om kroppsliga krafterna började tryta.
 
 
Stigningen efter bron var rejäl. Först gick vi i skogen, sedan på fjällhedmark. Här fanns det några fina tältplatser som jag hade föredragit om jag hade vetat om dem! Efter hedmarken blev det allt stenigare, väldigt stenigt faktiskt, men ändå inte fullt ut som i Unna Räita, då det växte lite mera mossa mellan stenarna här. Tarfala betyder en dal där det växer mossa.
 
 
 
Efter ett stort stenras har Länsstyrelsen dessutom satt dit två broar så att man kan kringgå de värsta stenhögarna, så lite anpassat är det allt. Stigen följde Darfaljåkken hela vägen. Det är en vild jåkk vars brus lämnar ingen oberörd. Inget att vada så här års, så att säga!
 
 
 
 
Stigen gick bitvis alldeles nära en ravin med högt och rakt fall ner till Tarfalajåkken, och det var faktiskt ett par ställen som var lite svettiga, i synnerhet med tung packning på ryggen.
Vi började ana de riktigt höga topparna (främst Kebnekaisetopparna, Kebnebakte, Kaskasatjåkka och Kaskasabakte), men vädret uppemot Tarfala såg dystert ut. De högsta topparna var redan dolda i dimma.
 
 
 
 
 
Efter halva vägen längs vår 7 km vandring började det också mycket riktigt regna, och den här gången var regnet kallt, även om det inte blåste. Tarfala har för övrigt landets vindrekord med 81 m/s, därefter gick vindmätaren sönder. I samma veva blev forskningsstationens bastu brasved. Så vi var glada över att slippa de värsta vindarna.
 
 
 
I Tarfala ligger en forskningsstation som Stockholms universitet rår om, och syftet är glaciärforskning förstås. Av den anledning, tror jag, finns det el draget till Tarfala, och Tarfalastugan är också den enda STF-stugan (bortsett från fjällstationerna) som har elektricitet sedan några år tillbaka. Apropå glaciärforskning kan jag tänka mig att det känns trist och deprimerande att vittna Tarfalas mäktiga glaciärer krympa år för år som följd av klimatuppvärmningen. 
 
 
Vad gör man på en stenig uppförsbacke i kallt hällregn? Svaret är att man går vidare, steg för steg, tills man är framme. Orken började tryta hos mig, stenrösena som markerar leden var svåra att se som vanligt (risken att gå fel var obefintlig men man vill ju helst inte ta onödiga omvägar) och regnet vräkte på. Från forskningsstationen var det ytterligare en kilometers vandring till STF-stugan, och det var en lång kilometer!
 
 
Blaskblöta kraschade vi in i Tarfalastugan och blev vänligt emottagna av stugvärden Hanna och några medgäster. Vi blev bjudna på varm saft. För 200 kr/person fick vi använda stugans kök, torkrum (som vi verkligen behövde!), bastu (kan jag ens berätta hur mycket vi behövde/villhövde den??) och iordninggjorda tältplatser i anslutning till stugan. Dass får man också alltid använda. Vi fick instruktioner om hur vi skulle sköta oss i stugan och vilka rutiner och regler som gällde. Det var intressant att prova på stugliv! Vi lagade mat i köket och det blev en sen och välbehövlig lunch.
 
 
I Tarfalastugan bodde just då intressanta människor med stor friluftserfarenhet. Jag intervjuade länge och väl en gentleman från Stockholm som hade sett och gjort det mesta i fjällvärlden i sin ungdom. Och en tapper yngling, som hade gått Jojoleden alldeles själv, dök upp- han hade alltså också varit i Unna Räita-stugan, några dagar efter oss.
Några klättrare for till Kaskasabakte, och även de flesta andra tog sig en tur, då regnet nu hade slutat. Jag och Greger passade på och bastade, och det var så underbart att jag inte kan med ord beskriva det! Att bli riktigt ren och riktigt varm är ju en sak, men att sitta på bastulavarna och samtidigt se från fönstret hur dimman dansar runt Kebnekaises toppar, det är Livet. Greger var minst lika nöjd han!
Efter bastun umgicks vi lite till med våra stugvänner, och drog oss sedan till vårt tält, den mest naturliga sovplatsen i världen, på världens (näst?) vackraste plats dessutom.
 
 
Medan Greger tycker att Tarfala är den finaste platsen han någonsin varit på, så föredrar jag fortfarande Unna Räita över allt annat. Men Tarfala är absolut en stark tvåa som alla fjällvandrare bör uppleva någon gång i livet!
 
 
 
 
 

Kebnekaise runt dag 6. Laddjuvaggi-Tarfalabron

Så tröttsamt att varje inlägg börjar med samma mening. Men vi vaknade återigen till en underbar morgon. Vi packade ihop vårt pick och pack och anslöt till Dag Hammarskjöldsleden, iklädda shorts.
Sträckan till Kebnekaise fjällstation i Laddjuvaggi (Slåtterdalen) var jobbig. Vägen är väldigt stenig och jag vrickade min högerfot två gånger, inte så värst men ändå, jag har verkligen inte råd med flera skador. Dessutom var det några rejäla backar och blöta partier, och vi började väl vara ganska slitna också. Men topparna syntes mycket bättre än ifjol, då de var mest dolda i dimmorna.
 
 
 
 
 
 
Duolbagorni
 
 
Telefonmottagningen kom tillbaka, det fick vi erfara. Världen hade inte gått under, men Gregers kossor var på rymmen och en grillring av betong skulle han också flytta med traktorn.
Vi stannade på Keb och Greger tog en öl, tappad direkt från kranen. T om Norrlands Guld dög åt honom då. Jag nöjde mig med en Snickers. Toaletterna på Keb är fortfarande ur funktion efter vårens vattenkatastrof så det är bajamajor och dass som gäller. Men duscharna fungerade tydligen i alla fall.
 
 
Det var mycket folk på Keb, men kanske inte fullt ut så mycket som ifjol. Jag trivs dock inte där varför vi sökte oss närmare avvägen till Tarfala, vilket är 1,4 km från fjällstationen mot Nikka. Och eftersom vi skulle till Tarfala dagen efter, ville vi också vinna några kilometer. Att tälta just vid denna väg (Nikkaluokta-Keb) är inte det trevligaste då det är otroligt mycket folk i rörelse. Vi ”rekade” lite men i början av Tarfalavägen fanns det inga tältplatser så vi nöjde oss med en plätt nära Tarfalajokkskanjonen, bredvid den stora leden. Dassen här var återigen fulla med sopor. Konstigt att folk inte kan bära dem med sig en kilometer till Keb, där man ju både får lämna och sortera sitt skräp, helt gratis.
 
 
Vi tältade bredvid några ungdomar som hade Kebs sydtoppen på sin bucket list. Greger hämtade vatten från forsen med livet som insats.
 
 
När vi hade lagt oss vaknade jag av att någonting rörde sig bland våra grejer i absiden. Det tystnade när jag kollade men ljudet hördes sedan igen. En sork! Usch så välnärda de måste vara i detta område. Vi flyttade all mat och även kläderna till tältdelen. Jag hade inte lust att få våra grejer sönderbitna.

Kebnekaise runt dag 5. Sälka-Laddjuvaggi.

Det fina vädret fortsatte hålla i sig och efter en väl sövd natt då mina kroppsdelar till pussel satt alldeles rätt i förhållande till varandra, vaknade jag i det varma tältet. Efter morgonbestyren, en god frukost och ett snabbt besök på Sälkastugorna bar det av mot Singi. Klockan var 10.40.
 
 
Snabbt fick jag ta av mig jackan, och vi fick t om byta mot shorts, så varmt var det.
Ifjol var jag irriterad då jag pga molnen inte kunde se några fjälltoppar i tvärdalarnas slut. Men i år kunde vi det, och både Kaskasavaggi och Guobirvaggi avslöjade oss sina finaste hemligheter. Bl a Kaskasabakte, och båda Keb-topparna.
 
 
 
 
 
Vi åt lunch i det fria, tonfiskwraps. Jag kunde bara hoppas att Gregers rygga skulle bli lite lättare så småningom, i synnerhet eftersom han hade haft problem med sitt bukväggsbråck under resans gång. Skräckmomentet i samband med lunchen var en liten spindel på mina prylar.
 
 
Efter rastskyddet Kuoperjåkka är det inte långt innan vägen grenar sig, och i år tänkte vi skippa Singistugorna och ta genvägen till Laddjuvaggi istället. Det innebar vinst på ett par kilometer, men samtidigt några extra höjdmeter upp och ner. Dessa var vi beredda att ta.
 
 
 
 
 
Stigningen var oerhört dryg! Och inte blev det bättre av att det började hällregna, när vi kommit upp en liten bit. Vi kom till sist till en liten dal högt upp vid foten av Singitjåhkka, där det fanns en fin sjö och även tältplatser.
 
 

Men regnet upphörde och vi ville fortsätta en bit till, nedför, för att hinna torka upp lite och även förkorta morgondagens sträcka i Laddjuvaggi. 400 meter innan vår genväg åter förenade sig med Dag Hammarskjöldsleden, slog vi upp vårt läger. Det här börjar ju redan gå på rutin! En finare kväll och en finare tältplats kunde man återigen inte önska sig.

 
 
 
 

Kebnekaise runt dag 4. Unna Räita-Sälka

Jag vaknade på natten kl 02. Av ren och skär ångest. Greger snarkade på britsen bredvid, och ute hörde jag regnet. Skulle vi någonsin ta oss härifrån?? Visst, jag förstår att det är helt naturligt att det regnar i fjällen ibland. Men tänk om det skulle regna flera dagar i sträck? Skulle vi klara av att ta oss från stendalen oskadda, det var ju nog svårt att gå över torra stenar? Jag började tänka på yngsta sonen hemma, och hundvalpen… Lappsjuka!! Jag var tvungen att rentav kliva upp och ställa mig på golvet, jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Skulle jag väcka Greger?
Jag går i alla fall först ut på dass och kissar, tänkte jag. Det var fortfarande en varm och drömmande julinatt, och det regnade inte så mycket. Det ljudet som jag trodde var regnet, var dånet från vattenfallet. Jag såg alla vackra toppar, mina vänner, omkring mig, och ångesten smälte bort. Imorgon bitti skulle jag tvätta håret i glaciärsjön, tänkte jag, eftersom hårbottnet hade börjat klia. Jag lade mig igen på min (fängelse)brits, och somnade om.
 
 
Jag vaknade då ögonmasken hade glidit av, och den lilla stugan badade i morgonens solstrålar. Jag tog min handduk och gick till glaciärsjön. Jag kom inte så långt ut i sjön längs stenarna, utan fick stanna vid stranden där vattnet är rätt grunt och slammigt. Men håret skulle tvättas och det tvättades också. Och aldrig har mitt hår varit så lent som efter glaciärslamstvätten! Möjligen en affärside, men den kan vara svår att genomföra i sin helhet.
 
 
 
Jag betraktade topparna i solskenet. Det är nästan skamligt att fota Pyramiden tillsammans med dasset, som det ofta blir! Pyramiden är så otroligt vacker!
 
 
Men jag ville inte gå alltför nära stupet, jag hade nog med problem som det var (läs, ta mig levande härifrån).
 
 
Och Knivkammen är som en ros.
 
 
Och vem har designat Vaktposten? Den är bara fulländad!
 
 
In i stugan igen, och väcka Greger, som alltså var rätt opåverkad på gott och ont, och sov gott. Vi åt frukost som vanligt, packade ihop och städade stugan. Plötsligt dök stugvärden från Nallo upp, han var på sin morgonpromenad och skulle nog troligen kolla hur det hade gått för oss gamlingar. Det var otroligt trevligt att se honom!
 
 
 
Resan tillbaka var bara hemsk alldeles i början, då vi fick klättra över några riktigt besvärliga stenhögar. Därefter blev det lättare. Dels hade vi redan gjort det en gång, och dels var det lättare att följa rösena utåt från dalen. Vi kunde nu hålla oss mycket mera centralt i dalen och slapp gå upp på Räitatjåhkkas brant. Dessutom var det mycket mera nedförs. På vägen tillbaka mot Stuor Reaiddavaggi följde vi nu den halvt uttorkade strömfåran och det var lite mjukare och mera mossa mellan stenarna där. På väg upp mot dalen dagen innan hade vi tagit den ännu stenigare södra branten. Turen till Unna Räita-stugan dagen innan tog 5 h och returen 3,5 h.
 
 
 
 
 
Att komma tillbaka ner till Södra Stuor Reaiddavaggi innebar en otrolig lättnad! Vi hade överlevt och tagit oss tillbaka till mänskligheten! Det första vi gjorde i det fina vädret var att ta av oss skorna och laga oss en lyxlunch.
 
 
Resterande väg till Sälka, som ändå var bara ca 8 km, kändes dryg. Det var återigen många steniga partier, och många lättare eller lite svårare vad. Mörka moln hotade oss framifrån, men inget regn bröt ut.
 
 
 
 
Att komma till Sälka kändes som att komma till New York! Trots att vi fortfarande relativt sett var väldigt avsides från civilisationen, så kändes den stora mängden byggnader, tält, människor, affär (!) och allmän rörelse alldeles överväldigande! Jag hoppades att någon skulle fråga varifrån vi kommer, då hade jag svarat lite nonchalant och ändå helt självklart: ”Unna Räita!” men ingen frågade. Med tanke på den minimala mängden människor vi mött på utanför Kungsleden (någon enstaka dagligen) tänker jag att vi var rätt så ensamma i att komma från Nallo-hållet.
 
 
 
 
Älskade Sälka! Vi satte upp vårt läger invid jåkken precis som ifjol, åt vår lyxmat och drack upp våra små vinflaskor. Sälkas stora och aggressiva myggor tämjdes med Bushman även i år. Vi kröp in i tältet och välkomnade en fridfull natt.