Kategori: Fjällvandring

Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är en vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Det är vår!

Det är kanonväder och jag har min lediga vecka! Jag går runt med knäskydd och låtsas att jag inte har ont. Jag tränar hårt också. Och jag ska gå ner i vikt med hjälp av min lilla app, för att knät ska bli snällare, tur att den optionen finns kvar. Orsaken till min entusiasm är att vi nu har spikat fast vart vi ska fjällvandra i sommar. Det blir Abisko-Abiskojaure-Norra Vistas- Östra Unna Räita-Västra Unna Räita -Sälka -Singi -Kaitumjaure -Teusajaure- Vakkotavare! Och jag kan nästan inte hålla mig i skinnet. Bara 2 månader och det smäller av. Även Greger är entusiastisk, min bästa vandringskompis.

Jag njuter av den varma, underbara försommaren, då hela naturen börjar ”sjuda”! Den här årstiden är det gott att bo på landet. Nuusku är seg och har blivit som en gamm-hund, men vi går promenader i saktare mak än i höstas. Hon känner nog också av värmen. Jag är livrädd för huggormar (för Nuuskus del), som finns i trakterna.

Jag lagar mat och hittar på lite olika saker. Det tar alltid en stund att komma ikapp här hemma efter en jobbvecka. Och om inte annat så lossnar fyllningen från en tand och man får ta sig tid att fara till tandläkare.

Paj med chevré, päron och valnötter

Havets pizza på färdig botten

Marängsviss

Fisk i ajvar, det var verkligen en ful bild! (Men gott).

Tabbouleh, lika ful bild var den

Karelsk pirog med äggsmör, pirogen är köpt från Finland.

Med andra ord är det min favoritårstid! Jag kan vakna på småtimmarna men jag behöver inte vara stressad då jag inte behöver någonstans just på morgonen. Jag ligger i sängen och lyssnar på storspoven i natten och hoppas att världen får finnas i många år till. Att inte maktgalna gubbar och käringar tar ifrån oss allt detta fina. Jag känner med alla som helt onödigt drabbas av krig och elände. Det är fruktansvärt och obegripligt att vuxna människor, istället för att hjälpa varandra, helt öppet skadar varandra- hur går det att försvara? Hur vågar de, tänker de inte längre än näsan räcker?

Jag tänker också på vår kommande fjällvandring och hoppas innerligt att människan ska komma till sans och bli rädd om naturen. Att bli av med sitt omåttliga begär för materiella ting och lyx, och sluta låtsas om att det är hållbart. Man borde väl ändå bry sig om sina egna barn och barnbarn om inte annat? Jag inser vidden och närheten av katastrofen som vi är på väg mot, men det tror jag inte att alla gör. Det behövs mera kunskap. Vi kan ha kvar el och rinnande vatten, förutsatt att vi sansar oss- vi kan inte få allt. Men det vi redan har är så mycket, så många gåvor vi får varje dag utan att tänka på dem och uppskatta dem.

Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele på Björklidens fina längdspår. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktigt erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Minne från Gielestjåhke

Många är mina minnen från fjällvärlden och de flesta har jag dokumenterat på bloggen. Kombinationen av bild och text är en fantastisk möjlighet att samla på minnen och så lättsamt med digitala verktyg.
På nationaldagen, 6/6 2021 (dvs över 2 år sedan!) var jag ensam på stugan och passade på att erövra Gielestjåhke en vacker dag.
Dagen var verkligen vacker och då våren varit varm fanns det bara några få snölegor kvar. Jag vandrade i t-shirt och lyckades amatörmässigt bränna mig på underarmarna. Först på hemvägen såg jag några moln i horisonten.
Jag lämnade bilen i Laisaliden och klättrade genom den branta skogen till Nuolpen (”den lilla tjärnen”). Där fick jag vid mitt tidigare toppförsök samma vår vända pga hård blåst, men nu var det bara njuta och vandra vidare. En gök följde mig hela vandringen (jag hörde den, men såg den inte). Stigningen var hård men härlig, och utsikten magnifik hela vägen. Väl på toppen 1190 möh satt jag i lugn och ro för mig själv, åt en kexchoklad och lyssnade på göken. Tala om sinnesro.
Toppkammen fortsätter vidare mot den andra kammen som heter Lilla Murtsertoppen, det var bara en dryg stenkast dit. Därifrån kan man antingen fortsätta till Stora Murtsertoppen, men där var det fortfarande mycket snö. Eller vända neråt och gå till Kungsleden och fortsätta till Naturum i Hemavan. Men jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom, till min bil förstås.
 
 
Nästa gången gör jag den här vandringen med en motiverad kompis, läs min man. Fjällvärlden är vacker både som ensamvandrare och på tu man hand.
Nu när kylan och mörkret återigen kommer, får jag försöka leva på gamla minnen och nya planer. Mina vackraste och starkaste minnen kommer utan tvekan från naturen, och i regel från fjällen.

Människans innersta väsen-reflektioner från fjällen

Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
 
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
 
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
 
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
 
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
 
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
 
Every cloud endangers not a storm.
 
 
 

Hemma igen!

Hemkommen från fjällen, knäna värker, och semestern krymper men än finns det dagar kvar.
Jag har fixat och tvättat, ordnat med foton, handlat och lagat mat. Jag har läst ikapp lokaltidningen och bloggat som en dåre. Allt jag har upplevt måste ut, det kan inte vänta.
Jag har fixat med mina akvarium, och jag kan säga att det finns inget som är så nedslående som att få en sjukdom i akvariet.
Jag har städat, såklart, fast jag hatar det, eller kanske just därför. Det jag nämligen känner varje stund är att jag INTE har tvättat fönster, duschkabinen eller kylskåpet!!
Vad är det för fel på mig? Varför är det så svårt att ha semester hemma utan dessa självsadistiska tankar?
Vad är det vi minns av livet sedan, antal fönster vi putsat eller de roliga stunderna med familjen och vännerna? Jag putsade ju fönster för ett par år sedan och jag tyckte att de snabbt var lika smutsiga igen.
 
Att gå in i mataffären är jobbigt, i synnerhet om det är mycket folk. Jag blir trött i huvudet och på något märkligt sätt stressad. Jag har svårt att komma ihåg allting jag ska köpa, tankarna flyger hit och dit. Är det någon motreaktion efter en dryg vecka i total isolering?
Den värsta ensamheten är ensamhet i tvåsamhet. När den ena har mycket att uträtta och är fullt upptagen, och den andra går runt och funderar på fönstertvätt och irriterar sig för sig själv.
Jag tog bilen och for till stugan. Visst, det finns några fönster även här. Men känslan är en annan. Jag har skapat mig en fristad där jag får bara vara, och där vardagsbestyren räcker som jobb.
 
 
Nu börjar vanliga livet igen. För min del blir det några förändringar framöver. Jag ska börja styra över mitt liv och själv bestämma mina villkor.
Tack sommaren, jag behövde dig!
 

Packlista för fjällvandring

Packlistorna är eftertraktade, och eftersom jag nu anser mig ha en del erfarenhet, även av vandring i olika väder, så tänker jag återigen dela med mig min up-to-date-packlista för fjällvandring. Och inte minst för att jag själv kan använda den nästa år!
Jag packar allt i vattentäta packpåsar. Om ryggsäcken trots allt skulle bli genomblöt är det skönt att ha torra grejer kvar. Dessutom kan sakerna i packpåsarna pressas till mindre volym. En packpåse kan man även tvätta i, om det skulle behövas.
Visst är det skönt att bara ha det man behöver, och knappast kan ens glömma någonting någonstans. Men det är överraskande mycket som ändå behövs för denna enkla tillvaro som fjällvandring innebär.
 
 
Min rygga är 65 liters, så mycket extrautrymme finns inte. Regnskyddet medföljer.
 
Topplocket: Guidebok om vandringsområdet, karta, kompass, toapapper, soppåsar, klädnypor, tändstickor, solstick, myggmedel, spork, dagbokshäfte+ penna, läsglasögon och Savett toilet.
 
Sidofickorna, bältesfickorna och hängandes på ryggan: Crocs, kåsa, Nalgeneflaska, en miniflaska naturvänligt diskmedel och disksvamp, matlagningsredskap (visp, slev och stekspade), keps, handsprit. Wettextrasa för att torka tältet med. Läppbalsam.
 
Hygienipåse: Tandborste, tandkräm, liten deo, kroppstvål, schampo och balsam (gärna i ett), solkräm, mjukgörande kräm ffa för fötterna, kam, hårsnodd, plackers.
 
Underklädespåse:
Trosor, strumpor (endast av merinoull!), sport-BH, T-shirts, powerbank+sladd, handduk x2 varav den ena pytteliten. Sovmask för natten.
 
Klädpåse:
Sidenlångkalsonger, långärmad undertröja av merinoull, Houdini-Sleepwalker-värmekjol, shorts (nya som var jättebra men de hade inte en bra ficka för mobilen=kameran…), vantar (innervantar+yttre som tål vatten och skyddar mot vind), bikinis, mössa, buff, pannband.
 
Dunjacka pressad i en packpåse som blir en liten kompakt kudde
 
Medicinpåse: Mediciner, hydrokortisonsalva, Leukoplast-tejp, elastisk linda, Compeed (mycket!!), en liten påse tvättmedel, omläggningsbandage för brännskador, värmetäcke, mitella, tryckbandage, en bit skumgummi, plåster, pincett.
 
Reparationspåse finns i Gregers rygga och innehåller: Lim (Liquisole el dyl), silvertejp (finns klistrat runt Gregers vandringsstavar), multiverktyg, kniv, tunn statisk lina/rep, små spännband, karbinhakar, seamsealer, reparationssats för tält och liggunderlag.
 
Kläder och utrustning som jag ofta har på mig:
Vandringsanorak, regnjacka + -byxa, varm tröja typ Houdini/Fjällräven, vandringsbyxor, knäskydd, vandringsskor, vandringsstavar.
 
Övrigt:
Tält, liggunderlag uppblåsbar+ vanlig rulle, sovsäck.
Greger hade sin pulsklocka.
Mobilen, körkort, bankkort, kontanter.
 
Mat
Frukostpåse, lunchpåse, torrmatspåse, efterrättspåse. Kryddpåse. Äggbehållare.
Trangiakök (som sannolikt kommer ersättas med en enklare variant för att endast koka vatten med, framöver!)
Gas!
Resorb- och C-vitamintabletter.
 
I år hade vi återigen, tack och lov, med oss mera fika och snacks. Just efter den här vandringen lutar jag mot att den här typen av bars är det godaste man kan äta som mellanmål, när man är på tur:
 
 
Men mina åsikter varierar från år till år…

Kebnekaise runt dag 8. Tarfala-Nikkaluokta

Jag vaknade i Tarfala då solen låg på tältduken. Men vädret på fjällen är ombytligt och dimman och molnen kommer och går. De stora topparna hade fortfarande en dimslöja över sig, och innan vi hade ätit vår frukost, packat ihop och tagit adjö från stugvännerna, var det mulet igen. Huvudsaken var dock att det inte regnade eller blåste.
 
 
 
Precis som var fallet med Unna Räita, så var vägen tillbaka lättare. Det var lättare att följa rösen och hitta den mest optimala vägen. Dessutom var det mera nedförs, vilket dock inte bara var en fördel med min stukade högerfot. Det var först denna dag som jag på riktigt började känna av den.
 
 
 
 
Ner genom stenfälten, bäckfårorna, de hisnande ravinerna, de två extra broarna, hedmarken, skogen… och tillbaka till Dag Hammarskjöldsleden. 7 km hade vi kommit ner från Tarfala, och 7 km kvarstod till båten som kunde ta oss längs Laddjujavrris deltalandskap, och bespara oss 6 km till fots! Och tiden vi hade på oss till vårt förfogande, innan båtens avgång, var exakt 2 timmar. Dvs att gå en kilometer per kvart skulle krävas, med 15 minuters extratid till godo.
På ett sätt var det bra att vi fick något annat än själva vandringen att tänka på, nämligen att räkna minuter och springa på. Vandringen gick snabbare då, och dessbättre kunde vi också hålla tidtabellen på den relativt lättgångna vägen. Vi fick många möten från Nikkaluoktahållet, ivriga människor oftast med Keb-toppen i sikte.
Vyn bakåt var fin, som vanligt.
 
 
Just i lagom tid kom vi fram till båten, där vi var de enda passagerare. Man kan tycka att 900 kr på 2 pers för att vinna 6 km inte är så prisvärt, men för oss var det helt livsviktigt just denna dag.
Efter båtturen åt vi supergott fika på Enoks mysiga restaurang, som ligger i närheten av nedre båtlänningen.
 
 
 
 
Och då kvarstod bara 5,5 km till Nikkaluokta. Det hann börja regna så att vi blev blaskblöta. Dessutom invaderades vi, våra kläder och packning av mycket små vita insekter i tusental! Vi frågade på Sarris men ingen visste vad dessa insekter var för några, då de inte funnits tidigare år, men alla upplevde dem som störande. Och jag kan intyga att det var ett digert arbete att rensa bagaget, kläderna och bilen från dem. Svärmor säger nu att dessa insekter även finns i Västerbotten, nykomlingar även här för i år. Hoppas att de inte gör någon större skada i naturen.
 
 
 
Vi ”löste ut” bilen och körde till Kiruna. Sedan köpte vi pizza och lånade våra vänners hus igen. Jag är så nöjd, och jag mår så bra. Jag har levt till 100%, och min kropp och min själ har fått vad de behövde. Greger verkar också nöjd.
Som jag tidigare skrev, så är jag kvickare i benen nu än efter fjolårets vandring. En del kroppsliga skavanker finns dock, Compeedplåster både lite här och där, och den där stukade fotleden också.
Men själva kärringen (=jag) sjuder av liv! Och redan på hemvägen spikades målet för nästa sommarens långvandring! Vi ska ju gå hela Kungsleden i etapper, så mycket kan jag avslöja redan nu.
 
Läs gärna även om våra andra vandringar i min blogg, kategori Vandring (från 2018).
Kungsleden Ammarnäs-Hemavan juli/aug-21
Kungsleden Abisko-Nikkaluokta juli-22
 

Kebnekaise runt dag 7. Tarfala

Sorken gav upp och vi fick en god natts sömn. Vädret på morgonen var återigen fint. Jag lade märke till hur segt det gick för våra tältgrannar att ta sig iväg- de skulle ju ändå till toppen av Kebnekaise och jag trodde att det var bättre att starta lite tidigare än kl 11 då. Men det var faktiskt inte vårt bekymmer. Vårt mål var Tarfala.
Jag var så glad att vädret stämde, då jag visste att Greger såg fram emot denna utstickare alldeles speciellt mycket. Det hade ju varit lätt att skippa och bara gå hem, men varför sumpa en enastående möjlighet, även om kroppsliga krafterna började tryta.
 
 
Stigningen efter bron var rejäl. Först gick vi i skogen, sedan på fjällhedmark. Här fanns det några fina tältplatser som jag hade föredragit om jag hade vetat om dem! Efter hedmarken blev det allt stenigare, väldigt stenigt faktiskt, men ändå inte fullt ut som i Unna Räita, då det växte lite mera mossa mellan stenarna här. Tarfala betyder en dal där det växer mossa.
 
 
 
Efter ett stort stenras har Länsstyrelsen dessutom satt dit två broar så att man kan kringgå de värsta stenhögarna, så lite anpassat är det allt. Stigen följde Darfaljåkken hela vägen. Det är en vild jåkk vars brus lämnar ingen oberörd. Inget att vada så här års, så att säga!
 
 
 
 
Stigen gick bitvis alldeles nära en ravin med högt och rakt fall ner till Tarfalajåkken, och det var faktiskt ett par ställen som var lite svettiga, i synnerhet med tung packning på ryggen.
Vi började ana de riktigt höga topparna (främst Kebnekaisetopparna, Kebnebakte, Kaskasatjåkka och Kaskasabakte), men vädret uppemot Tarfala såg dystert ut. De högsta topparna var redan dolda i dimma.
 
 
 
 
 
Efter halva vägen längs vår 7 km vandring började det också mycket riktigt regna, och den här gången var regnet kallt, även om det inte blåste. Tarfala har för övrigt landets vindrekord med 81 m/s, därefter gick vindmätaren sönder. I samma veva blev forskningsstationens bastu brasved. Så vi var glada över att slippa de värsta vindarna.
 
 
 
I Tarfala ligger en forskningsstation som Stockholms universitet rår om, och syftet är glaciärforskning förstås. Av den anledning, tror jag, finns det el draget till Tarfala, och Tarfalastugan är också den enda STF-stugan (bortsett från fjällstationerna) som har elektricitet sedan några år tillbaka. Apropå glaciärforskning kan jag tänka mig att det känns trist och deprimerande att vittna Tarfalas mäktiga glaciärer krympa år för år som följd av klimatuppvärmningen. 
 
 
Vad gör man på en stenig uppförsbacke i kallt hällregn? Svaret är att man går vidare, steg för steg, tills man är framme. Orken började tryta hos mig, stenrösena som markerar leden var svåra att se som vanligt (risken att gå fel var obefintlig men man vill ju helst inte ta onödiga omvägar) och regnet vräkte på. Från forskningsstationen var det ytterligare en kilometers vandring till STF-stugan, och det var en lång kilometer!
 
 
Blaskblöta kraschade vi in i Tarfalastugan och blev vänligt emottagna av stugvärden Hanna och några medgäster. Vi blev bjudna på varm saft. För 200 kr/person fick vi använda stugans kök, torkrum (som vi verkligen behövde!), bastu (kan jag ens berätta hur mycket vi behövde/villhövde den??) och iordninggjorda tältplatser i anslutning till stugan. Dass får man också alltid använda. Vi fick instruktioner om hur vi skulle sköta oss i stugan och vilka rutiner och regler som gällde. Det var intressant att prova på stugliv! Vi lagade mat i köket och det blev en sen och välbehövlig lunch.
 
 
I Tarfalastugan bodde just då intressanta människor med stor friluftserfarenhet. Jag intervjuade länge och väl en gentleman från Stockholm som hade sett och gjort det mesta i fjällvärlden i sin ungdom. Och en tapper yngling, som hade gått Jojoleden alldeles själv, dök upp- han hade alltså också varit i Unna Räita-stugan, några dagar efter oss.
Några klättrare for till Kaskasabakte, och även de flesta andra tog sig en tur, då regnet nu hade slutat. Jag och Greger passade på och bastade, och det var så underbart att jag inte kan med ord beskriva det! Att bli riktigt ren och riktigt varm är ju en sak, men att sitta på bastulavarna och samtidigt se från fönstret hur dimman dansar runt Kebnekaises toppar, det är Livet. Greger var minst lika nöjd han!
Efter bastun umgicks vi lite till med våra stugvänner, och drog oss sedan till vårt tält, den mest naturliga sovplatsen i världen, på världens (näst?) vackraste plats dessutom.
 
 
Medan Greger tycker att Tarfala är den finaste platsen han någonsin varit på, så föredrar jag fortfarande Unna Räita över allt annat. Men Tarfala är absolut en stark tvåa som alla fjällvandrare bör uppleva någon gång i livet!