Fjällvandring – TIMEOFTIGER

Vandringsmat och -ekonomi

Vi har som sagt kommit in i vandringsrutiner som håller år efter år. Packlistan är i stort sett densamma (se förrförra inlägget). Maten är densamma.

I och med att årets vandring var så lång, lämnade vi äggen hemma. Nästa år ska de med igen! Däremot så släpar vi alltid med hela Trangiaköket, vilket förmodligen är ren idioti. Allt för att Greger ska kunna steka 4 plättar en kväll, annars klarar vi oss med att värma vatten och ev koka en stund.

Till frukost äter Greger knäckebröd och mjukost, jag äter portions-pulvergröt (från Finland) med extra russin. Vi dricker snabbkaffe.

Till lunch blir det snabbmakaroner/couscous/potatismos/nudlar eller ris. Eventuellt blandat med någon soppa. Vegetarisk pasta bolognese (pulver) är gott, och vi släpar även med oss tortillabröd och tonfisk. Därtill salta korvar och torrkött.

Våra små vinflaskor väger en del, men det är symboliskt viktigt att ha med dem.

Till efterrätt blir det alltid ovannämnda pannkakor med nötcreme, och nyponsoppa med mandelbiskvier. Efterrätt avnjuts inte varje dag.

Till middag är vi ofta så trötta efter dagens vandring, att Greger gör oss bara en Real turmat var. Men akta er för chili con carne!

Mellanmål är alltid Corny (favorit!), Flapjack eller ev Snickers, som av någon anledning smakar extra gott på fjällen.

Att köpa mat på fjällstugorna är dyrt (vilket är förståeligt då allt fraktas dit med helikopter). Maten man köper på fjällstugorna är för det mesta tungt, såsom majs, färdig köttsoppa i glasburk , bönor, konserverad frukt eller Bullens pilsnerkorv. Jag förstår att våra hungriga holländska vänner nästan aldrig hade kunnat äta sig mätta. Vem vill liksom äta en stor burk majs?

I och med att det mesta för oss redan var inhandlat och vi hade t om kvar frystorkad mat från ifjol, kunde man tänka sig att årets resa skulle bli billig. Vi behövde köpa så gott som ingenting nytt.

Men så här ser utgifterna ut, allt för 2 pers:

-Bila till och från Gällivare (bensin), ca 1500 kr

-Pensionat i Gällivare, 1 natt 1550 kr

-Hotell i Gällivare, 1 natt 2600 kr (medlemspris)

-Tåg Gällivare-Abisko 550 kr

-Buss Vakkotavare-Gällivare 1150 kr (ockerpris)

-Båt Alesjaure 1000 kr (rent lyx för vår del)

-Båt Teusajaure 300 kr

Och nu är inte extra mat på fjällstugorna, dagavgifterna och äta-ute inräknat! Så även om vi bara har semestrat inom Norrland och levt spartanskt, blev vårt upplägg ändå ganska dyrt. Och det lär vara vårt problem även kommande åren, då logistiken längs Kungsleden är väldigt krånglig. Det bästa är ju alltid att kunna komma tillbaka dit man lämnade bilen, men det är sällan praktiskt möjligt.

Pågående fjällvandring är inte rätt timing för bantning. Vi hade dock haft sträng diet redan några månader i förväg, eftersom jag ville att mina knän skulle hålla bättre, och Greger ville klara sig med sitt bukvägsbråck, då han inte hann få operationstid före vandringen. Jag är glad att vandringen motiverade mig att gå ner i vikt, eftersom jag trivs bättre i min kropp när jag är lite lättare.

Tid är liv

Varför fjällvandrar jag? Jag kan inte släppa frågan. Initialt räckte det kanske med de vackra vyerna, eller äventyret. Men inte nu längre. Det måste vara någonting annat. Receptet i klarspråk är frisk luft, påtaglig vild natur, motion i överflöd och frånvaro av sedvanliga vardagliga irritationsmoment.

Jag var till vår fjällstuga både före och efter vandringen, ensam. Före vandringen mådde jag bra och var inte speciellt stressad eller utarbetad. Men mitt mående efter vandringen är ännu bättre. Jag har någon sorts lugn i själen, som jag har svårt att beskriva. Jag har stannat kvar i den meditativa tillvaron, där saker och ting händer i sin egen takt, alltid i rättan tid. Jag kan t om tolerera lite oreda- jag fixar allt senare, när det är dags. Jag går inte och grubblar över saker. Jag bara är.

Eftersom moderna forskning visar det som jag kognitivt kan köpa- att det är samhällets hektiska upplägg som orsakar det som vi kan kalla för mentala ohälsa hos den moderna människan- så måste jag ju sträva tillbaka till det som är naturligt för mitt DNA och min hjärnas och kroppens biologi. Och det är inte så lätt att göra det rent kognitivt, även om mindfulness faktiskt fungerar. När jag nu ändå har möjlighet att göra det, så vill jag hellre klippa av helt och hållet, och återföra mig själv till naturen på riktigt. Det är ett intressant experiment som faktiskt håller vad det lovar!

När jag fjällvandrar, är jag naturligtvis min samma gamla person. Visst kan det fortfarande hända att jag blir irriterad då utrustningen tjorvar, stressad när ett besvärligt stup eller vad väntar, eller apatisk när jag blir blöt och kall. Jag kan fortfarande ha synpunkter på min mans agerande. Men mera drama än så finns inte hos mig. Jag går inte runt och tänker på hur jag uppfattas av andra, eller ältar några konflikter eller orättvisor. De är helt irrelevanta därborta, och mitt eget samvete är rent.

Det skönaste är nämligen att jag inte är så märkvärdig själv. Jag är bara en helt vanlig människa. Jag behöver inte bevisa någonting alls. Jag gör bara så gott jag kan. Fjällen tvättar bort de sista resterna av mitt ego. Att finnas här och nu räcker, och det finns inte utrymme för några onödigheter. Jag släpper kontrollen på alla nivåer. Även vädret omkring oss lever sitt eget liv och förändras eftersom. Det går knappt att prognosticera, inte att tala om påverka. Det är bara gilla läget.

Att bara ha lite tid. Ty tid är liv. Och livets plats är hjärta. (Michael Ende, Momo). En sådan kliché, att leva här och nu. Men det är just precis vad det hela handlar om.

Men varför går det inte leva i nuet hemma då? Ja, det går visst, men det är svårare. Jag har funderat ut saker som mest effektivt rubbar min sinnesro hemma och som jag nästan helt slipper på fjällen:

Uttalad oreda hemma, rent fysiskt ostädat (och som i regel ingen annan än jag ser/störs av). T ex gammal mat i kylen. Skitigt runt soppåsen i skåpet.
Tonåringar som man måste tjata på hemma (Måste man? Ja, troligen till viss del.)
Att köpa saker, prova dem och i allra värsta fall även behöva returnera dem.
Elektronik och teknik som tjorvar.
Administrativt trassel oavsett vad. Maila, ringa och reda ut saker. Telefonköer.
Aggressiv rusningstrafik.
Ständig bråttom. Vardagen är lagt upp på ett sätt som gör att man inte riktigt hinner med.
Om man har stressade och negativt laddade människor omkring sig blir man i regel påverkad av dem.
Troligen får de flesta av oss för lite vardagsmotion och ffa frisk luft. Vi orkar mycket mera än vi tror!
Behovet att ständigt ta beslut, stora och små. Ingenting är helt självklart och valmöjligheterna är många.

Jag är medveten om att om man alltid levde i naturen på resande fot, skulle det säkert dyka upp ännu mera nackdelar i det livet än vad jag redan känner till. Jag idealiserar inte brist på komfort. Men det är knappast möjligt att stressa upp sig på samma sätt i naturen som i moderna samhället. För många av oss skulle paus från vardagslivet genom påtaglig naturkontakt fungera som en mycket läkande kraft, det är jag helt säker på.

Det finns en till fantastik hemlighet och möjlighet, som Claes Grundsten har skrivit om och som jag har funnit vara sant. Man kan nämligen i tanken transportera sig till fjällen (eller till någon annan stor naturupplevelse förstås) i stort sett när som helst, när behovet uppstår. Då andra står och trängs i tunnelbanan, är jag kanske i Östra Unna Reaiddavaggi och betraktar järvarna. Eller njuter av vårt läger vid Visttasjåhka, lyssnande på vattenfallets brus. Jag är fri.

Vandringsutrustning up to date 2024

När jag delade ut bild på vår vandring på utsidan.se fick jag kommentarer om att jag bär så tungt. Jag har ju varit med i olika facebookgrupper för ultralight-utrustning men inte riktigt fastnat. Jag tror att det beror på att vi (jag och Greger) inte är några unga atleter. För oss är ett stadigt tält, mättande mat, varma kläder och rejäla kängor väldigt viktiga. Vi kan kalla det komfort.

När jag fyllde år fick jag ett exklusivt presentkort till Naturkompaniet. Butiken är riktigt fin och välsorterad, inte något hopkrafs som det brukar vara i sportbutiker. Där ska man helt enkelt hitta vad man behöver, utan att behöva ha tur. Nackdelen är att allt är dyrt och extrapriserna lyser med sin frånvaro.

Det var en konstig känsla att bara plocka på sig det man ville ha! En extra t-shirt av syntet, myggmedel och grönland-vax för vandringsbyxorna är rena bruksvaror.

Men, jag gjorde också ett fantastiskt, nytänkande köp. Jag köpte mig en Fjällräven-midjeväska! Allt det som jag tidigare haft i ryggans topplock eller i någon ficka och behövt leta fram, samt att ömtåliga saker har varit utsatta för skada, har jag nu alltid skyddat och inom räckhåll! Då menas det bankkort, id-handling, pengar, mobil=kamera, läppbalsam, lite toapapper, spork, myggmedel, och mina 2 olika glasögon. Vilket lyft!!!

En annan sak som jag kommer att lägga till i bagaget är en liten sy-kit. Man kan behöva sy ihop någonting när man minst anar, och det är också bra att ha med sig en nål, om man t ex skulle råka få en sticka i fingret.

Och hur mycket saknade jag inte en nagelsax? Jag glömde nämligen klippa mina fingernaglar innan resan. En liten sax väger inte mycket.

Man ska ju helst inte diska eller åtminstone inte tvätta i själva vattendragen. Därför köpte jag en lättvikts-balja som genast kom till användning. Note to myself: ta alltid med MÅNGA strumpor! De blir fuktiga varje dag. Och även om man kan tvätta, så är det inte säkert att de hinner torka upp.

”Bajsspadens” vara eller icke vara kan man alltid diskutera. Nu har jag i alla fall en som väger minimalt och ryms i ett litet utrymme. Vi använde den faktiskt, för att gräva ner mat som vi lämnat(!)

Som jag tidigare skrev, kommer jag aldrig mera fara någonstans utan att ha med min regnponcho. Jag såg att många också har ponchon av tunn plast, vilka kanske väger ännu mindre. Får se vart vi hamnar, men väta är ett av vandrares allra värsta fienden. Ponchon skyddar inte bara människan, utan också ryggsäcken.

Regnponcho utesluter inte regnkläder. Jag var tidigare väldigt nöjd med mina Lundhags Lo-regnkläder. Tyvärr så visade det sig att denna high tec-byxa inte alls är skapad för stendalar. Efter en enda dag i Unna Räitavaggi, där jag faktiskt inte ens ramlade (!!) så var det inte mycket kvar av byxorna, flera revor och hål hade uppstått. Jackan klarade sig något bättre. Besviken är rätta ordet. Jag ska nu ändå försöka laga dem så att jag kan ha dem i något år till. I min nya favoritaffär Naturkompaniet hittade jag lagningslappar som man kan laga det mesta i textilväg med.

Lyckligtvis(?!) glömde Greger sin pulsklocka hemma. Istället installerade han en app på sin telefon, som räknade lika bra kilometrar, höjdmetrar och även steg. Naturligtvis inte övriga kroppens parametrar men det behövde han inte heller. Det visade sig nämligen att appen drog mycket mindre ström än klockan. Förra året fick han slut på två powerbanks pga klockan, nu räckte de gott och väl.

Bortsett från ovannämnda kompletteringar kommer min packlista se helt identisk ut mot årets även nästa år. Av allt jag hade med mig blev endast en långärmad ylle-t-shirt, 2 t-shirts och shorts oanvända. Och det mesta i medicin-och teknikpåsen behövdes inte, tack och lov. Nästa år ska jag även ta med mig flera strumpor, flera Compeed-plåster (även de små) och ännu mera Ibuprofen. Men vi ska göra några dagar kortare vandringar framöver vilket genast gör att man får lite mindre att bära.

Teusajaure-Vakkotavare (15 km)

2/8-24

Jag vaknade kl 04.44. Greger snarkade. Jag blundade någon minut till, och konstaterade sedan att jag ville hem. Idag. Vi var så fuktiga och sjaskiga! Så jag väckte Greger, som gärna vaknade. Kl 06.18 var vi redo att gå.

Vägen gick uppåt från Teusadalen till fjället i Stora Sjöfallets nationalpark. Det var som fjällvandring är mest, lite stenigt men med en tydlig stig. På vissa ställen hade leden mått bra av lite underhåll. Vi förkortade sträckan genom att chansa och vada jåhkken Rahppattjårro istället för att ta en omväg via en bro, och det gick ju bra denna gång.

Från högplatån kan Sareks toppar ses utan problem, men just idag var det dimmigt. Mot slutet av vandringen trädde dock Ahkka, Lapplands drottning, fram genom dimmorna bakom Suorvajaure. Det var en mäktig syn.

Branten ner mot Vakkotavare var lika brant och lång som den mot Teusajaure, och jag var återigen tacksam över att vi hade ”rätt” färdriktning! Vi anlände till Vakkotavare redan vid 12-tiden, dvs med 2 timmars marginal till bussens avgång. Det kändes konstigt att se en väg, och bilar! Vi kastade dock tacksamt vår sopsäck i den befintliga soptunnan. Som tur var så regnade det fortfarande inte och vi kunde laga oss en lunch på rastplatsen utomhus. Vi bjöd några avmagrade hungrande holländare på lite överbliven mat, och sällan ser man så hungrigt folk i ett I-land. De köpte all sin mat på fjällstugorna under sin vandring, och går man hela Kungsleden kan det inte vara så bra strategi.

Jag tog av mig mina blöta skor, knäskydd och byxor, och bytte mot långkalsonger, värmekjol och Crocs. Så nice! Stugvärden som regerade över Vakkotavare var en avslappnad gubbe i stilen Leif GW Persson.

Bussen kom i tid och stannade snart på Stora Sjöfallets Mountain Lodge, vilket enligt mig inte var exklusiv utan snarare en begravningsplats. Faktum är ju, att vattenkraftsutbyggnaden i området har förstört en bit av allra finaste svenska natur, inklusive Stora Sjöfallet, Nordens Niagara, som det nu bara finns kvar en liten rännil av.

Vi anlände till Gällivare efter närmare 3 h, och bilen stod kvar på långtidsparkeringen. Vi checkade in på Scandic Gällivare. Middagen blev på Bistro Mia och vi var helnöjda, och jag lyckades t om promenera dit och tillbaka, sammanlagt ca 1,5 km. Av någon anledning har jag nämligen blivit mycket ofärdigare sedan jag tagit av mig ryggsäcken och vandringskläderna och får gå på plan, asfalterad mark!

Vi var överlyckliga när vi märkte att hotellet hade ett spa! Vi satte länge och väl i jacuzzin och bara njöt av vattnet, värmen och massagen. Jag skulle sedan ta några simtag i den kallare bassängen, men kom inte så långt. När jag klev ner från jacuzzin hände någonting, trappan flyttade på sig lite grann, och helt plötsligt betraktade jag återigen världen från horisontalläge, liggandes på kakelgolvet. Därtill skar jag upp mina tår i trappkanten, och min varma och svullna fot ville aldrig sluta blöda, så det var färdigbadat för vår del. Jag kände mig dock djupt tacksam över att jag inte stod på blodförtunnande medicin (vilket jag ibland måste göra pga inflammerade åderbråck), då akupunktur hade botat åkomman strax innan vandringen. Det var nämligen inte bara blödningen från foten som var problemet- jag har slutat räkna blåmärken och blessyrer på min kropp efter alla störtdykningar.

Jag har sällan om någonsin njutit av en hotellvistelse som jag njöt av vår kväll, natt och morgon på den lilla anspråkslösa Scandic Gällivare. Jag var stolt och glad, vi hade klarat våra vilda och vågade planer och upplevt fantastiska saker på de drygt 14 milen vi hade gått på 10 dagar. Morgonen efter bilade vi hem och lyssnade på Enya, som jag haft i huvudet under vandringen, tills Greger blev less.

Vi har aldrig några hörlurar, musik eller andra attiraljer på våra vandringar. Enda tidsfördrivet vi hade med oss var UNO-kortspel, kartan och den utmärkta guideboken, som vi läste så mycket att den blev alldeles trasig.

Ändå hade vi det aldrig långtråkigt, och naturens ljud räckte gott som musik.

Den absolut största skillnaden mot vardagslivet är frånvaro av uppkoppling och kontakter. Ingen kan ens ringa oss, på gott och ont. Vi vänjer oss vid det väldigt snabbt numera, och jag tycker att det är mest skönt. Tacksamt konstaterade vi att allt var i sin ordning även hemma, helt utan vår inblandning.

Kaitumjaure-Teusajaure (10 km +1 km med båt)

1/8-24

Trots åska och regn sov vi väldigt gott, helt utmattade. På morgonen hade regnet slutat, och folk hade checkat ut från fjällstugan. Och då fanns det ju en utmärkt lösning på så gott som alla våra problem – vi löste dagavgiften, hängde våra våta kläder i det numera tomma torkrummet, samspråkade med stugvärdarna och en kvarvarande medgäst, och t om lagade oss en god lunch! Greger kunde också göra ett försök att knäcka min onda rygg på stuggolvet, och visst var det skönt att bara kunna sträcka på sig och sitta upprätt. Jag tolkar för övrigt att min kropp hade gått in i ”jägar-samlar-mode”, dvs till den historiska tiden inte-så-länge-sedan då människokroppen hade som sin huvudsakliga uppgift att ströva runt dagarna i ända på jakt efter föda. På något annat sätt kan jag inte förklara hur jag rent fysiskt orkade med alla dessa kilometrar upp och ner med tung ryggsäck, dag efter dag. Jag som knappast kan gå uppför trappor hemma för alla mina krämpor.

Ryktet är befogat och det är verkligen vackert i Kaitumjaure! Det kan vi vittna om.

Dagens etapp till Teusajaure var bara 10 km, så det gjorde inget att vi kom iväg först kl 14. Det enda vi behövde passa på var egentligen motorbåten över Teusajaure, om Greger inte ville ro. De flesta av våra grejer var fortfarande mer eller mindre fuktiga, men torkrummet hade säkert absorberat sammanlagt flera liter vatten från dem ändå.

Dagens vandring gick över högplatån Muorkki, i Sjaunja naturreservat. Vädret var lite småmulet, men det regnade inte, vilket var skönt då jag kände mig lite allergisk mot regn för tillfället. Vi upplevde vandringen som ganska lätt efter allt vi hade varit med om. Sista nedstigningen till Teusajaure var ganska lång och oerhört brant. Jag var glad över att vi gick norrifrån och söderut! Tydligen kan man vid fint väder se Sareks toppar från högplatån, men idag låg de i dimma.

Teusajaures raska och glada tjejer (stugvärdar) körde oss över Teusajaure med motorbåt till kostnad 150 kr/pers och det var skönt! Man får ju låna en robåt gratis, men sträckan är 1 km och det kan vara en del sjögång på den stora sjön. Jag kan knappt ro och Greger var inte pigg på det heller. Dessutom måste man se till att av de 3 båtarna det alltid finns minst en på ena sidan.

Vi gick någon halvkilometer i skogen uppåt från stranden. Vi ville inte gå för långt då vår närmaste vattenkälla var sjön. Vi slog upp tältet på en liten glänta mitt i skogen, på mjuk mossa. Det fanns stora mängder älgbajs överallt.

Även om vi fortfarande var på ”fjällen” konstaterade jag med sorg i hjärtat, att jag saknade norrut. Någonstans till Sälka och uppåt. Jag kände mig inte hemma i skogen och även om naturen på sitt sätt var lika storslagen och fantastisk här, så var det inte riktigt samma sak.

Alla våra grejer var fuktiga och smutsiga. Vi skulle inte bli återställda förrän vi kom hem. Från vårt nästa stopp, Vakkotavare, går det en buss till Gällivare på förmiddagen och en på eftermiddagen. Oavsett var kvarvarande sträckan till Vakkotavare 15 km lång, och för att ens hinna med eftermiddagsbussen skulle vi behöva gå upp i ottan. Det sista Greger sade på kvällen var: ”Om du råkar vakna jättetidigt på morgonen och känner för att gå, så väck mig då! Jag är på!”

Guobirvaggi-Kaitumjaure (19 km)

31/7-24

Jag och Greger har för länge sedan bestämt oss att vandra hela Kungsleden, fast i kortare etapper. Länge har den korta sträckan Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare legat kvar och retat oss, och den mest logiska vägen dit går via Kebnekaise fjällstation, och dit vill vi inte fler gånger än vi verkligen måste.

Nu kunde vi dock praktiskt baka ihop sträckan med Norra Visttas och Unna Räita, och eftersom vi lyckades med traversen så var denna sista lilla bit av vandringen avsedd som en lugn avslutning då vi bara kunde njuta och se lite nytt!

Vi vaknade utanför Guobirvaggi och gjorde oss i ordning. Jag tvättade t om håret. Vädret var lite småpissigt och vi fortsatte resan genom de stensprängda markerna till Singi. Lagom till lunchen regnade det ganska mycket, men genom att betala dagavgiften (40 kr per STF-medlem) fick vi ju laga mat och äta inomhus i Singi. Så fiffigt!

Innan vi skulle till Kaitumjaure skulle jag bara besöka dasset. Jag gick dit naturligtvis utan packning, och på något vis lyckades jag ramla raklång just utanför dasset, så att jag slog mig maximalt i dassets brädor till trappsteg, och även i de omkringliggande stenarna. Nu är det väl märkligt att man genast ska ramla när man för en gångs skull går utan ryggsäck! Jag slog mig lyckligtvis ganska jämnt överallt, så ingen värre enskild skada uppstod och vandringen kunde fortsätta.

Söderut, mot Kaitumjaure! Vi gick mellan Stuor- och Unna Avrrik och Stuor- och Unna Jiertta. Tyvärr regnade det. Hittills hade regnet alltid gett med sig, då vi blivit less på det, men inte idag. Snarare tilltog det. Även Greger ramlade, vilket också gick förhållandevis bra. Vi hade en riktigt dryg etapp (14 km från Singi) framför oss, och även om regnet inte var kallt så var det så ihållande att det kylde ner en stackars vandrare. Vi gick och gick och gick- skulle jag stanna, skulle jag frysa ihjäl. Just idag var jag också ”dålig i magen”, och jag kan bara säga att någon annan dag hade nog passat bättre för det.

Det var lättvandrat och fint, och vi följde den alltmera växande Tjäktjajåkka på sin väg mot Kaitumjaure, dit även Kaitumjåkka mynnar söderifrån. Några bilder tog vi också trots regnet, då denna sträcka anses vara en av Kungsledens vackraste.

På Kaitumjaurestugan fanns det två trevliga unga killar som stugvärdar. De berättade att stugan vanligtvis är väldigt lugn, och de brukar bara ha någon enskild gäst då och då. Säkerligen pga regnet, men även pga ren otur, råkade det vara helt smockfullt just denna kväll! Jag och Greger hade fått varsin sovplats inomhus, men i olika rum. Bastun var varm men min handduk var genomblöt. Och till råga på allt var torkrummet överfullt, och hela stugan var så proppfull med folk och så fuktig att den också kändes som en bastu. Vi insåg att det bästa för oss var att sova i vårt eget tält, trots allt.

Jag var så genomkall och apatisk att jag satte kvar i stugvärdsstugan i anslutning till butiken och pratade med stugvärden medan Greger satte upp tältet i hällregnet helt själv. Det kändes ruttet, men jag kunde likaså inte bidra med någonting vettigt. Just det här är största orsaken till varför jag inte vandrar ensam, inte ens sommartid. Jag duger inte till när det blir för kallt.

Stugvärden visade sig vara stressforskare. Jag har sällan träffat så behagliga stugvärdar som dessa två unga killar. De hetsade inte upp sig i onödan utan saker och ting fick flyta på. Vi pratade om allt möjligt, och om hur viktigt det är att bara ha lite tid för varandra, istället för några extraordinära aktiviteter eller dyra presenter.

När Greger var klar, var det dags att gå till tältet och få av sig kläderna, vilket inte var lätt då jag var så blöt. Greger lagade maten också, jag behövde bara äta. Men när jag hade fått upp värmen någorlunda hade jag gärna gått ut och kissat. Men hur gör man det i hällregnet? Jag lekte med tanken att klä av mig helt (vårt tält stod enskilt) och gå ut och få mig en naturlig dusch i samband med kisseriet. Jag ska aldrig mera fara på en fjällvandring utan min regnponcho, det är ett som är säkert! Jag noterade att även alla ”fjällrävar” har regnponchon, det blir också som ett dubbelt regnskydd för ryggsäcken, vilket kan behövas.

Dagens etapp hade varit lång och jag hade alldeles förfärligt ont i ryggen. Det hade gjort gott att få sträcka ut sig lite grann, men det hjälptes inte. Vi kurade i vårt tält och lyssnade på regnets smattrande mot tältduken hela kvällen och natten.

Reaiddajavri-Guobirvaggi (14 km)

30/7-24

Efter 11 timmars djup sömn passade det bra att vakna! Jag hade hört några människoröster under morgonen, och till min förvåning märkte jag att vårt tält stod ca 1 meter från leden i Södra Stuor Reaiddavaggi. Tur att det är glest med vandrare där!

Vi hade ingen bråttom någonstans och ingen stress. Jag tvättade strumpor i min nya tvättbalja på morgonen. Det är en konstig känsla när ens kropp på morgonen skriker om att få börja gå igen. Det är som om kroppen mår bra av det!

Dagens vandring gick genom Södra Stuor Reaiddavaggi som ju är väldigt fin! En del vattendrag fick vi passera, men vi behövde aldrig ta av oss skorna. Efter ca 8 km anlände vi återigen till Sälka. Vi köpte en burk Bullens pilsnerkorv och tortillabröd till det. Lyx! Jag saknade bara ketchup.

Nästa fjällstuga, Singi, ligger mitt i en stenåker så vi fick tipset att de bästa tältplatserna kunde vara några kilometer före Singi, utefter Guobirvaggi. Vi hittade också en fin tältplats några meter från Kungsleden, på en höjd ovan Guobirjohka. Från vår lägerplats syntes Gregers favorittopp Drakryggen.

Initialt blåste det lite men kvällen blev mycket fin. Greger gräddade plättar och jag bara njöt av livet.

Min kropp håller hur bra som helst. Första dagens problem berodde säkert på den för tuffa starten. Ibland undrar jag hur det är möjligt att jag har rentav mindre knäproblem då jag släpar en tung ryggsäck flera mil dagligen, än i vardagslivet? Det är verkligen ett mysterium där jag inte har något bra svar, och det är inte första gången jag reflekterar över det.

Unna Räita 8 km, i Unna Räitas hjärta

29/7-24

Jag sov dåligt och ingenting. Bilden på branten hade fastnat på mina näthinnor, och skulle jag ändå dö så ville jag göra bort det på en gång! Men vi verkade i alla fall ha tur med vädret, som var lämpligt på alla sätt och vis. Ingen blåst, regn eller extrem hetta. Vi klev upp kl 7.30 och jag ville att Greger skulle skynda sig. Jag ville ta mig an branten nu på en gång.

Jag ber om ursäkt om det blir mycket bilder nu. Det är svårt att med ord förklara hur det hela såg ut. Vi tog oss alltså upp från den östra, nedre delen av dalen till den västra, övre delen, via en rasbrant. Höjdskillnaden är ca 150 meter.

Bilderna är tagna både från Gregers perspektiv, som gick först, och mitt, som följde efter. Första rasbranten längs Pyramidens armhåla var fruktansvärt jobbig. Såklart hade man kunnat ramla och slå sig illa, men inte störta okontrollerat flera meter neråt. Stenarna satt hyfsat fast och någon glaciärlera hade vi inte problem med, vilket många har klagat över. Vi sneddade uppåt ganska brant- så brant som vi nu orkade. Jag minns att jag några gånger fick ta i allt jag hade för att hiva mig uppåt.

När vi väl hade kommit upp över första passet upplevde jag att vi hade ett vägval. Vi var nu på platsen för den i stort sett bortsmälta glaciären mellan Pyramiden och Knivkammen. Troligen gick det en ”stig” upp alldeles bredvid klippkanten, men där såg det ut att vara möjligt att störta flera meter neråt, om oturen skulle vara framme. Jojoleden börjar ju från Unna Räita-stugan och går sedan upp mellan Pyramiden och Knivkammen, och jag kan tänka mig att det är ingen sak för ”jojosar” att gå bredvid och över en liten tvärbrant. Men vi ville helst hålla oss på den säkra sidan. Som tur är så har Knivkammen en ”fot” som består av rasmassor, och den sneddade vi över. Min lättnad var stor när vi såg att man även kunde klättra ner på andra sidan av den. Det blev några extra, dyrköpta, höjdmeter, men i gengäld ingen farlig exponering för fall.

Efter att ha stigit ner från Knivkammens fot hade vi ca 1 kilometers vandring kvar norrut till Unna Räita-stugan. Det var stenigt, behöver jag säga det? 1 h och 50 minuter tog det för oss från nedre glaciärsjön till Unna Räita-stugan.

Ifjol darrade jag i Unna Räita-stugan i plågorna av fruktansvärd lappsjuka, och hade betalat allt jag ägde för att ta mig därifrån med detsamma. I år återvände jag frivilligt, och längs värsta tänkbara väg dessutom. Enligt gästboken hade det inte varit någon i Unna Räita-stugan på 4 dagar, men det vet man ju inte alltid så noga. Hur som haver, hade inte vi mött en levande själ på 2 dygn! Detta till trots kände jag mig ändå närmare civilisationen här uppe i västra delen av dalen, dit det ändå kommer någon människa ibland, och dessutom hade vi nu en raststuga och allt.

Nu fick jag också se varifrån vattenfallet kommer. Förra året var jag så chockad över dalens ödslighet att jag glömde kolla det. Den övre glaciärsjön i Västra Unna Räita rinner ner i den nedre sjön i Östra Unna Räita längs en liten jokk strax söder om Unna Räita-stugan. Vi kunde vada över jokken med skorna på, men den var nog lite ”busig” och krävde koncentration. Jag ville ju inte ramla och hamna i vattenfallet.

Efter att vi hade ätit lunch i Unna Räita-stugan klippte jag mina fingernaglar med en sax som jag hittade i stugans första hjälpen-förpackning. Vilken befrielse! Och sen var det bara orientera sig ut från den västra delen av dalen, över sten, sten och ännu mera sten. Och vi tackade det goda, torra vädret! 3 timmar tog vandringen ut ur dalen denna gång. Jag beundrade än en gång Vaktposten. Hur har någon kunnat skapa någonting så harmoniskt och mäktigt?

Jag kände mig väl till mods, vi hade ju överlevt. Jag kände mig inte särskilt trött heller, men någonstans förstod jag att jag måste vara det. Vi hade flera väldigt tunga dagar, fysiskt och mentalt, bakom oss. Därtill hade vi nästan inte sovit någonting alls inatt.

Så fort vi hade kommit ner till Södra Stuor Reaiddavaggi och såg Reaiddajavrit blänka framför oss föreslog jag till Greger att vi skulle strunta i kilometrarna just idag, och slå upp lägret redan kl 15.30. Och det gick han med på.

Vart resten av eftermiddagen och kvällen försvann, det vet jag inte. Långtråkigt hade jag inte. Troligen dåsade jag bort timmarna här och nu, i en helt kravlös och för stunden stressfri tillvaro.

Östra Unna Räita 12 km

28/7-24

När (om) Greger blir stressad, vill han gärna sätta sig ner och ta en kopp kaffe. När jag blir stressad, vill jag göra bort det som stressar mig, där och då, på en gång och helst igår. Jag har ingen ro i kroppen.

Efter en något orolig natt vaknade jag av att det var väldigt varmt i tältet. Tvärt emot alla dystra prognoser sken solen. Jag försäkrade mig än en gång om att vi skulle göra det här, och Gregers svar var JA. Så ihop med grejerna och ner med tältet, och iväg mot Unna Räita!

Denna gång vek vi inte till höger mot jokken, utan riktade oss rakt framåt, mot höjden. I stället för Räitatjåhkka skulle vi göra Palkastak sällskap hela dagen.

I början av vandringen var det allra varmast, och vi slog oss genom björk och vide helt utan stig. Tur att det ändå var väldigt lätt att se vart vi skulle någonstans. Mygg och knott pinade oss en del, men inte mera än att det var uthärdligt. Från höjden kunde vi se Unna Räitajohkas generösa delta med flera strömfåror. Kanske tur att vi slapp dem.

Snabbt skiftade vädret igen, och det var dags att ta på regnkläderna. Precis som vi redan visste, så var dalen utåt kraftigt V-formad, vilket åtminstone på vår södra sida i regel innebar en sådär 20 meters tvära fall rakt ner till strömfåran. Många gånger var vi otrevligt nära stupet, men rent praktiskt orkar man inte ta så mycket höjd hela tiden, då det finns ännu mera stenar ju högre upp man kommer. Med tiden övergick kampen mot vide och växtlighet alltmera mot kamp mot stenar.

Ja, stenar. Det var dagens melodi. Avundsjukt sneglade jag över jokken mot Norra sidan, som såg mycket grönare och mera lättgången ut, med stig och allt. Vår sida bröts hela tiden av stenfält. Mest var det något mindre stenar (inte bara ”block”), som inte satt så stadigt fast, och halkiga var de dessutom pga regnet. Det är en sak att gå på stenfält, men att klättra på stenfält är ännu mindre njutningsfullt, i synnerhet om man på köpet riskerar att ramla ner över ett stup.

Plötsligt dök det upp två järvar framför Greger. De hade väl aldrig sett en människa förut och var såpass närgångna att Greger fick hojta åt dem för att få dem ändra kurs. De var dock så pass små att jag har svårt att se hur de hade kunnat vara farliga för oss.

Det tog sina kilometrar innan dalen blev mindre V-formad och vi kunde ta oss närmare strömfåran och slippa vara rädda för stupet. Vi såg den fruktade glaciärjokkens utmynning på andra sidan. Vi såg ju inte hela strömfåran, och de flesta vadar väl den högre upp. Kanhända vi hade kunnat ta oss över, men det är inte säkert. Det var skönt att slippa i alla fall. Vi hittade en bra lunchplats och åt just innan det var dags för regn igen.

Ett par gånger drabbades jag kortvarigt av den obehagliga ”lappsjukan” som jag även kände av ifjol. Vi var ödsligt till, en (för oss) lång och mycket besvärlig språngmarsch ifrån civilisationen. Och våra steg gick åt ännu ödsligare riktning. Min enda livlina och trygghet i världen, fysiskt och psykiskt, var Greger. Inte en människa fanns någonstans på flera kilometers radium. (Vilket är konstigt då denna dal är det finaste som Sverige kan erbjuda, åtminstone rent visuellt.)

Längre in i dalen var jag så utmattad att jag inte minns så noga allt. Det var en del vattendrag även på vår södra sida, de flesta grunda och breda, som vi behövde passera. En av strömfårorna fick vi hoppa över, och skicka ryggsäckarna mellan oss över fåran. Stenarna tog inte slut. Vi noterade det lilla näpna fjället framför Pyramiden som Claes Grundsten har beskrivit som en vårta. Slutligen såg vi Unna Räita-branten och vattenfallet, och den turkosa glaciärsjön i fladdermusform visade sig. Jag kände mig lite bättre till mods. Det var den här vyn jag hade velat se, så allt lidande hade inte varit helt förgäves i alla fall. I samma veva såg vi dock även stupet/branten, som vi skulle över, och den såg ut som på bilderna jag sett- lite bekymmersamt.

Det fanns inte på kartan att vi hade orkat klättra över stupet ikväll, så beslutet blev att sova vid glaciärsjön och ta tag i stupet morgonen efter. Till vår förvåning fanns det inte en enda vettig tältplats vid sjön. Men vi var så utmattade att gå tillbaka någon kilometer till en gräshed var inget alternativ. Vi satte upp tältet på den minst steniga platsen, vilket innebar en stor sten mitt i vår sovdel. Jag fick sova på Gregers sida.

Ju mera jag tittade på stupet desto mera illa till mods kände jag mig. Hur i hela världen kunde vi ta oss över den? Men, å andra sidan, kände jag mig allra mest illa till mods av tanken att behöva gå tillbaka samma väg som vi kom. Att forcera stupet skulle under några omständigheter inte ta hela dagen i alla fall. Det fick bära eller brista.

Orolig lade jag mig. Vi hade inte kunnat rikta tunneltältet korrekt efter vinden, varför tältduken fladdrade en del i den måttliga vinden. Jag fick för mig att en storm var annalkande. Jag visste fortfarande inte om jag var bland vänner eller fiender.

Norra Visttasvaggi-Bron över Visttasjohka 10 km (+”kvällspromenad” 5 km)

27/7-24

Det var fortsatt fint väder, och allt gick enligt planerna så långt. Nu började det dock dra ihop sig till vandringens svåraste och mest osäkra del. Jag visste faktiskt inte om vi skulle klara den, och om inte, hur vi skulle fortsätta.

Man kan gå i Östra Unna Reaiddavaggi på både norra och södra sidan. Norra sidan är behagligare och grönare, och där går det en stig. De flesta vandrare går där. Problemet med norra sidan är, att efter bron över Visttasjohka måste man ta sig över Unna Reaiddajohka. Det brukar dock inte vara svårt då johken grenar sig till flera mindre fåror innan den mynnar ut i Visttasjohka. Det största problemet är vanligtvis, enligt den grundliga researchen som jag gjort bl a på Utsidan.se, en glaciärjokk några kilometer in i dalen, som kommer från glaciären på Räitatjåkka och mynnar ut på norra sidan. Det är några som inte tagit sig över den och fått vända, när glaciärsmältningen har varit som störst.

Gemensamma problemet för båda sidorna är det branta stupet, som liknar ett jätte-trappsteg i mitten av Unna Reaiddavaggi och som delar dalen i östra och västra delen. Vi skulle nu behöva klättra upp till den västra delen, men även där hade jag fått för mig att vi borde ha en rimlig chans att klara det, om vädret var någorlunda ok i alla fall.

Vi kom till Vistasstugan efter 5 km skogspromenad. Där väntade en mycket snäll stugvärd, som vi även har träffat på Sälka några somrar sedan. Men när hon hörde om våra planer att traversera hela Unna Reaiddavaggi, blev hon lite förvånad. Bara några dagar innan hade en grupp på 3 atletiska män i ca 35 års ålder gått längst in i östra dalen, men bedömt att branten såg så otäck ut, att de hade bara tältat i dalen och sedan vänt om, för att dra om rutten via Nallo. Det var ju inte precis vad jag ville höra, men jag höll tyst och tänkte på de peppande kommentarerna som jag fått på Utsidan.se. Men jag blev bekymrad! Jag vet att det inte var stugvärdens avsikt att skrämma oss och hon var noga med att poängtera att hon inte hade varit i östra Unna Räita-dalen själv. Och det förstår väl jag att jag och Greger inte ser ut som några atleter som går fram var som helst.

Det dök upp en gubbe till Vistasstugan från Mårma. Först hade han gått genom Lapporten, sedan stridit mot vide i Östra Alisvaggi för att sedan klättrat Mårmapasset upp och ner, helt själv. ”Jag rekommenderar det inte för någon”, konstaterade han. Han måste ha varit en bra bit över 60 år. Vad är sådana där gubbar gjorda av? Jag och Greger kom fram till ett recept: Sten, fjällbjörk, fjällvind, fjällvatten och en gnutta myggmedel.

Vi skyndade oss iväg söderut, då vi hade en hel del ”ärenden” kvar att uträtta idag, även om vi inte skulle hinna fram hela vägen i Unna Reaiddavaggi. Dagen fick bli delvis en transportdag. Efter 5 km var vi återigen vid bron över Visttasjohka, i Södra Visttasvaggi. Här sov vi vår första vandringsnatt i fjol, och platsen är vår favorit. Jokken har format flata hällor och badbaljor där det går fint att tvätta sig eller bada, och utsikten både upp mot Norra Visttas och Unna Räita är fantastisk.

Vi åt lunch och jag tvättade även håret, man vet aldrig när nästa tillfälle ges! Och sedan blev det bråttom att få på oss regnkläderna eftersom vädret skiftade fort mot regn, dock skiftade det lika fort mot fint väder igen.

Vi vandrade över bron in i Unna Räita-dalen. Vi tänkte väl passera deltat och tälta någonstans lite högre upp, för att kunna vada glaciärjokken tidigare morgonen efter. Jag åt en massa hjortron! En älgko kom stormandes i skogen och passerade oss på några meters avstånd. Och sedan kom första strömfåran som vi skulle över, och den var stor. Hade vi gått för högt upp i vår iver? Vi stred oss vidare i den täta skogen. Jag ramlade ett par gånger, men mjukt. Fastnade i grenar. Svor och kände mig dum. Varför är allt så svårt för oss, alltid? Till sist kunde vi dock prata ihop oss i lugn och ro, lämnade bagaget och följde strömfåran uppifrån och ända ner till Visttasjohka. Och inte någonstans fanns det ett ställe där vi självklart kunde passera, inte så här på kvällen i alla fall. Greger provade på det vita vattnet (glaciärvatten!) med sin stav. Det nådde honom långt upp på låret, var helt ogenomskinligt och rasade fram med en sådan kraft att det var svårt att bottna med vandringsstaven som genast drogs med strömmen. Vad skulle vi göra? På ett ställe där strömfåran var bred, kunde man kanske ha vadat genom att ta av sig skorna, och då kanske helst på morgonen, då vattennivån i regel är lägre. Men det var ju bara första fåran av flera! Och då kvarstod ändå även glaciärjokken högre upp i dalen. Om problemet med vattennivån redan var så stort härnere, hur skulle det då gå med vadet som även ”vanligtvis” kunde ställa till det?

Jag kände mig så oerhört dum. Vad trodde jag om mig själv egentligen. Såklart skulle vi inte lyckas. Varför hade jag ens planerat någonting så här storslaget. En person som jag borde vara glad om jag ens klarade Kungsleden! Tårarna brann i mina ögon. ”Trösta mig!” sade jag till Greger. ”Jag känner mig så dum och dålig!” Hans svar var: ”Gör inte det!”

Vi lommade tillbaka till lägerplatsen vid bron, svansen mellan benen. En extra 5 km hade vi irrat i skogen med våra tunga ryggsäckar denna fina sommarkväll utan något resultat alls. Knivkammen med sin sylvassa kam betraktade oss på avstånd. Vad ville han säga? ”Håll er borta, detta är inget för er!” Eller: ”Ge inte upp!”?

Vi slog upp lägret vid bron. Och medan vi sysslade, mognade tanken hos oss båda: Vi skulle inte ge upp ännu. Vi skulle ta södra sidan av Östra Unna Räita imorgon!