Böcker – TIMEOFTIGER

Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är en vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Ska jag läsa den här?

Bokens omslag såg inte riktigt ut som jag. Det är länge sedan jag var ute i dejtingvärlden, och det var innan Tinder. Inget jag saknar. Men kanske någonting som jag inte heller helt har glömt.

Det som gäller med människor på Tinder gäller även med hus på Hemnet och hästar på Hästnet och allt annat som vi funderar på att skaffa oss. Vår hjärna, den lilla raggaren, skapar sig en bild av vad det är vi vill ha, dvs till syvende och sist ett nytt och bättre liv, och väver ihop drömbilden och oss själva med annonsen, och när proceduren väl har hänt är slaget förlorat. JAG KAN HA FEL, tro inte allt vad din hjärna säger! Nej, tro mig, jag är glad att jag aldrig mera behöver dejta!

Det tog en stund innan jag förstod att boken inte var ett skämt. Amanda Romare skriver verkligen om sitt liv, och är helt ärlig. Hon verkar inte ha någon filter såtillvida att hon skulle försöka utelämna någonting, utan tar med allt, även det mest privata, intima och pinsamma. Hmm. Sedan tog det över halva boken innan det verkligen sjönk in i mig att boken faktiskt var djupt sorglig, inte bara tröttsam och patetisk! Nej, det här var ingen lek.

Vad gör Amanda för fel? Hon är inte rädd om sig. Hjärnspöken kan bryta ner en självkänsla och en person precis lika bra som någonting annat, som är ”verkligt”. Och det är det som händer i denna bok. Jag skulle inte vara förvånad om Amanda behöver gå i terapi efter sitt dejtingår. Hon uppvisar redan i slutet av boken tydliga tecken på trauma.

Varför går det så dåligt för Amanda på dejtingfronten då? Troligen väljer hon ut en viss kategori av kandidater, klämkäcka killar som är snygga, dvs personlighetstyp players. Grundläggande felet är troligen att hon inte riktigt vet vad hon söker. Därmed lyckas hon träffsäkert sålla fram killarna som gör henne illa. Är det verkligen rimligt att räkna med att ha sex på första dejten om man söker ett seriöst förhållande? Andra felet är att hon tror på vad hennes hjärna säger, fast även hon själv inser att det bara handlar om en illusion. Tredje felet är att hon är alldeles för ”på”. Jag tror att hon lyckas skrämma bort några killar som har lite krångel med anknytningen, där lite varsammare approach hade kunnat funka bättre, så att man åtminstone hade uppnått tredje dejten.

Och när hon till sist (utan att jag nu förhoppningsvis spoilar för mycket) hittar en kille som är trygg och vill ha henne, får hon ju psykbryt. Hon vet inte vad hon ska göra med honom. Det är ju ganska typiskt- att bli övergiven och ghostad är hemskt men ändå tryggt. Att träffa någon som verkligen bryr sig om en är så mycket svårare.

Vad blir budskapet för dem som håller på att drunkna i självdestruktiva dejtingträsket? Dan Josefssons och Egil Linges utmärkta ”Hemligheten” kan fungera som grundterapibok och ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” är en alldeles utmärkt komplement till den, nästan som ett övningshäfte. Lycka till!

Liane Moriarty

Under pandemin bestämde jag mig för att läsa några moderna bestsellers, som varit allmänt populära och som man gjort serier av. Jag avverkade Jojo Moyes, Delia Owens, Elena Ferrante och många fler. Det var bara Alex Schulman som lämnade bestående intryck. Liane Moriartys mest kända böcker blev kvar i hyllan, då hennes ”En annan Alice” som jag började med, var alldeles för långrandig i min smak.

Men nu så! Jag kom till skott och började med Öppnas i händelse av min död, och fann den faktiskt lite underhållande, åtminstone när man inte har någonting bättre för sig. Moriarty är ganska bra på att intrigera ihop en spännande story. Och beskriva västerländska i-landskvinnor med enorm effektivitet kring onödiga saker, och ett omättligt kontrollbehov. Kul underhållning, men inget mer.

Jag fortsatte med Stora små lögner, som hörs vara ännu bättre än den förstnämnda, och som ju också gjorts en serie av. Boken är samma skrot och korn som Öppnas i händelse av, men lite mera långrandig och enligt mitt tycke inte riktigt lika bra. Smakfrågor går inte att diskutera.

Men resten av Liande Moriartys böcker som jag har, kommer nu åka vidare. Jag har absolut inget behov att läsa mera av henne, livet är för kort för det!

Jag läser om kropp och knopp

Om vi människor hade lite mera kunskap om kroppen och därmed lite mera sunt förnuft, hade behovet av läkare varit mindre. Det har resulterat i att frustrerade ortopeden Soheila Zhaeentan har skrivit en bok om ”vardagsortopedi”, dvs de små krämpor som vi kan få under livets gång, från topp till tå. Boken innehåller kortfattad information om olika tillstånd, och även olika övningar/träningsprogram, med vilka man kan lindra eller rentav häva krämpan. Eller i värsta fall förlänga tiden till eventuell operation, som alltid är sista utvägen.

Boken har kritiserats för att vara ”pratig”, och det kan visst stämma lite, men jag tyckte att den var lättförståelig och det är huvudsaken. Och att författaren inte har gjort boken till en annan anatomiatlas är också fullt rimligt. Träningstipsen är illustrerade, men om man är mera intresserad av anatomin får man t ex googla, och det är ju inte så svårt.

Jag blir rentav överraskad av hur många av bokens krämpor jag redan har hunnit ha! Och dem jag inte har haft själv har i alla fall någon anhörig eller kompis haft, så det är väldigt lätt att relatera. Exempel på krämpor är ryggskott, frozen shoulder, karpaltunnelsyndrom, hallux valgus, hälsporre och stressfraktur. Författaren har också ägnat ett eget kapitel t ex till artros, osteoporos och klimakteriebesvär (läs, ledbesvär pga klimakteriet).

Jag tycker att boken var bra! Jag kommer ha den i min egen bokhylla. Efter att ha läst den har jag blivit mindre rädd för smärta, det är sällan farligt. Nu kommer jag våga ta i lite mera. Också blev jag åter påmind om hur mycket man faktiskt kan göra själv när man drabbas av diverse ”krämpor”!

Jag fortsatte läsning med Anders Hansens Depphjärna. Han behandlar ångest och depression utifrån rent biologiskt perspektiv. Eftersom vi inte är skapta för att vara jordbrukare, inte att tala om industrialiserade eller digitaliserade varelser, utan vår biologi fortfarande är anpassad till tiden då vi var jägare-samlare, ställs vår hjärna (eller vi) inför en rad olika utmaningar. Både ångest och depression har haft en betydelse för vår överlevnad, inte-så-länge-sedan.

Generellt sätt pratas det mycket om ”psykisk ohälsa”, och det är bra. Hjälp finns och skall sökas om man mår dåligt. Rena psykiska sjukdomar såsom schizofreni och bipolaritet har inte ökat under årens lopp, men har ”mindre psykiska åkommor” såsom ångest och depression gjort det? Svaret är tydligen nej även där, med ett undantag, nämligen tonårsflickor. Boven i dramat är kanske sociala medier, då vår hjärna är byggd för att jämföra sig med grannen snarare än objektivt skatta vårt välmående, och unga kvinnor är de flitigaste användare av sociala medier. I sociala medier spetsas jämförelsen till hela tiden.

Vad är det som är felet i moderna livsstilen, och varför uppfattas ångest och depression som ett så stort problem idag? Anders Hansen pekar på två enskilda stora faktorer: Brist på fysisk aktivitet och ensamhet. Våra förfäder rörde på sig på ett naturligt sätt en stor del av dygnet, och för dem var gemenskap med gruppen allt i allo. Det räckte som ”hobby” att umgås med varandra vid lägerelden.

Anders Hansen slår fast, att lyckan inte ska jagas då det är bästa sättet att få den utebli. Lycka är inte en tillfällig välbehagskänsla eller en kick, eller brist på motgångar, utan en känsla av mening och ett större sammanhang. Och den kan bara uppstå genom att leva här och nu, utan specifik strävan.

Att skriva en bok om lycka och endast avhandla hjärnan utifrån biologiskt perspektiv gör att boken blir lite endimensionell. Jag förstår att boken skulle kunna galoppera iväg och svämma över om man även tagit med psykologiska och t om andliga faktorer. Men lika förbaskat blir det lite torftigt att helt utelämna dem.

Vad jag fick med mig från boken är ungefär samma sak som från Björn Natthiko Lindblads underbara bok ”Jag kan ha fel”, fast från en helt annan synvinkel. Nämligen att inte ta min hjärna, eller mina känslor, eller mina uppfattningar, eller ens minnen, så gravallvarligt. Vår hjärna kan anpassa vår uppfattning om den absoluta verkligheten på många olika sätt, så att det blir mest ändamålsenligt för vår överlevnad. Hjärnan kan t om ändra på minnena eftersom. Så det finns all anledning att slappna av och må så bra som möjligt, åtminstone för oss som vänder och vrider på oss själva in och ut, i jakten på vad det är som vi har gjort för fel nu igen. Mina känslor eller tankar är inte sanningen. Och det är åtminstone alla gånger värt att prova om inte lite pulshöjande aktivitet eller gemenskap kan göra att det känns lite bättre efteråt.

Tack Vilhelm Moberg

Vilhelm Mobergs tetralogi hör till allmänbildningen tänkte jag. Och böckerna är lika aktuella för både svenskar och finländare, även jag har släktingar i USA. Därtill har jag alltid fascinerats av hur det var för människor som emigrerade till USA på 1800-talet, hur klarade de sig och vad var det för folk?

Redan efter första boken, Utvandrarna, höll jag på att ge upp. Men båtresan över Atlanten var så pass fascinerande att jag bestämde mig för att fortsätta, även de kvarvarande tre böckerna. Och nu är jag slutligen klar.

Dessa 4 böcker har tagit mig i stort sett ett halvår att läsa. Då jag varit mycket på resande fot har tegelstenarna även varit ganska tunga att bära och mina biceps har blivit starkare på köpet.

Böckerna är dryga och ganska grymma. Inga bladvändare precis, annat än i korta undantagsavsnitt. Ofta kändes det snarast jobbigt att sätta sig ner med dem. Moberg uppvisar ganska lite humor, och vill man ha feelgood-litteratur rekommenderas dessa böcker definitivt ej.

Vad fick jag med mig? Ja, troligen en ganska verklighetstrogen beskrivning om utvandringsprocessen, tack för den! Jag slås återigen av det faktum hur grymt livet var förr i tiden- barn och vuxna dog som flugor då inga verksamma mediciner fanns. Fattigdom handlade om ren svält och kyla, inte om socialbidrag. Och hur ojämnställd Sverige var den tiden, och hur religionen användes som slagträ.

Lite förfäras jag också av människans girighet, hur vi tagit över jorden utan någon eftertanke alls. Det är återkommande tema överallt. Jag uppskattar förstås varmt vatten och elektricitet, men om vi var lite mer varsamma med jordens resurser skulle naturen må så mycket bättre. Jag vet att människan är grym, men jag tål nästan inte läsa om det, och det var tur att beskrivningen om inbördeskriget mot indianerna var ganska kort.

Jag reflekterar också över beskrivningen att försonas med sitt öde. Det är kanske det hela livet ändå handlar om.

När ingen lyssnar

Jag tyckte väldigt mycket om Diamant Salihus första bok, Tills alla dör. Berättarrösten och den grundliga researchen känns igen även i denna, hans andra, bok. Kort och gott screenar Salihu i denna bok genom Sveriges för nuvarande värsta, organiserade brottslighet. Det handlar om vård, mord och omfattande narkotikahandel. Mycket av bokens innehåll bygger på vad Polisen fick reda på när Encrochat (krypterad kommunikation som flitigt användes av kriminella) knäcktes.

”You follow drugs, you get drug addicts and drug dealers.

But you start to follow the money, and you don’t know where the fuck it’s gonna take you.”

Lester Freamon, The Wire

Organiserade brottslighetens tentakler har slingrat sig djupt in i folkhemmets inre. Godtrogna går laglydiga människor (som jag) här, dag ut och dag in, utan att förstå att samhället håller på att ruttna upp inifrån. Säkert vart tionde person man möter på stan har inte helt rent mjöl i påsen. Kurdiska rävens, och många andras, nätverk håller även på att infiltrera domstolar, försäkringskassan och alla andra statliga myndigheter. Rättssäkerheten är allvarligt hotad. Nu tror ni att det har snurrat till för mig, men efter att ha läst boken känns allt plötsligt väldigt självklart. Men det är så skönt att vara naiv!

Stackars arma människor, som orcher från Mordor. De förnedrar sig i mörkret, för egots och den kortsiktiga snabba vinstens skull. Kvar blir bara smuts, hat, död och skam. Det finns inget undantag på den här regeln. Man kan inte tjäna två herrar. Hit hör också det ”oskyldiga festbruket” av narkotika… som vad jag vet florerar fritt i de välbeställda nöjes- och kändiskretsarna, och även bland helt vanliga människor…

Även om Salihus första bok var ännu bättre, så rekommenderar jag även När ingen lyssnar. Boken ger ju en lättläst och välskriven inblick i ett av nutidens allra största samhällsproblem i Sverige.

Utvandrarna

Redan när jag för första gången var till Amerika (USA) 2016, tänkte jag på dem som för länge sedan utvandrade dit, vad det var för folk och vad som drev dem. Min egen farbror-Mike (rättare sagt morfars kusin), som gick bort denna höst, gav ytterligare ett ansikte för utvandringen i mitt liv (fast hans släkt var från Finland förstås).

Jag hade gett f-n på att läsa i alla fall en bok av Vilhelm Moberg, så jag började med Utvandrarna.

Det här är ingen feel good-bok, om någon skulle tro det. Början av boken, då familjerna lever sitt liv i Ljuder socken, är rentav deprimerande, bortsett från några roliga detaljer.

Det var inte länge sedan som vårt liv var så oerhört grymt. Medans jag idag sörjer döda akvariefiskar och känner ångest när en sjukdom sprider sig bland dem, så hade det för 100 år sedan kunnat gälla mina barn. Inte konstigt att människorna blev lite kärva och hårda den tiden.

Inställningen mot fattiga, tjänstefolk, kvinnor, krymplingar, barn mm var också många gånger avig och grym. Orättvisorna frodades, (fast måhända gör de det fortfarande.)

Jag ser boken som en oerhört intressant tidsdokument, och initialt tänkte att det räckte som Moberg för min del. Men sedan kom jag till andra halvan av boken, det vill säga resan över det stora havet i briggen Charlotta, och då blev läsningen mera rolig. Såpass intressant faktiskt att jag bestämde mig för att fortsätta med andra delen av serien, Invandrarna…

Mer än max dessa 4 böcker som hör till denna serie tänker jag dock inte läsa av Moberg, där går gränsen. Av tidiga författare är t ex finländaren Aleksis Kivi njutningsfullt humoristisk och Väinö Linnas böcker kan man trots grymheter inte lägga ifrån sig. Jag är inte lika frälst av Moberg, men beskrivningen av utvandringen är verkligen unik.

Med cykeln till Polcirkeln

Matti Rämö är en finsk journalist som har skrivit flera böcker om sina cykelresor- till Sahara, Indien, från Thailand till Vietnam, Island, Ishavet och Himalaya. Den sista har man även filmatiserat. Kanske hade det varit mera spännande att läsa någon av dessa, i stället för att läsa om hans cykelresa i Finland (som trots Polcirkelnbesöket dessutom helt utelämnar den nordligaste Lappland) men jag klagar inte. Naturen är storslagen även i Finland, och vardagsdramat på cykeln lär vara sig ganska lik överallt. Dessutom cyklar Matti en del av aktuella resan med sin livskamrat Eeva, vilket ger en liten extra krydda.

Visst kan berättelsen bitvis tyckas vara lite seg. Vyerna förändras längs vägen och uppförsbackar går över till nedförsbackar et cetera. Jag hade lite svårt att hänga med i de ständigt skiftande naturbeskrivningarna, och några finska naturord fick jag t om kolla i ordboken (!) för att riktigt förstå vad författaren menar.

Samtidigt är just den lilla segheten bokens största tillgång. Författarens korta reflektioner över dittan och dattan, hans sympatiska lite töntiga babblande med människor han möter, och den eviga jakten efter jordgubbar rycker så småningom läsaren med sig.

Precis som Matti Rämö själv, känner även jag som läsare stigande panik då han vänder tillbaka söderut och närmar sig de stora städerna igen. Ju äldre jag har blivit, desto mera har den eremitaktiga sidan kommit fram hos mig. Lapplands ödslighet drar mig till sig, och jag saknar absolut ingenting i de stora städerna. Och som ung var jag ändå en uttalad ”city-pingla”.

Varför fjällvandrar jag- den frågan har jag fått många gånger. Jag tror att det handlar om precis samma sak som varför Matti Rämö cyklar. På cykeln eller på vandringsstigen får man ett sunt avstånd till livet och dess små (eller lite större) med- och motgångar. Saker och ting hittar sina rätta proportioner. Aldrig mår man så bra som i naturen, då skönheten omkring en och allmänna flytet kan göra att ett spontant leende spricker upp. Och som Matti Rämö skriver, när meningen med livet på förmiddagen är att komma fram till plats X, är det inte konstigt att man blir euforisk och nöjd av att uppnå det. Och ett extra bonus är att man kan sätta upp, och uppnå, flera mål på en och samma dag.

Samma gäller naturligtvis omvänt. Ett skräp i ögat, en affär som hunnit stänga 5 minuter innan man kommer dit, en kärvande cykel eller dåligt väder är inte hela världen globalt sett men ajaj vad det svider när man är uppe i det själv. Så lätt det är att tappa modet och utveckla negativa sinnesbilder- om man låter sig dras med känslorna vill säga. Som tur är vet de flesta cyklister och fjällvandrare att själens inre panorama kan se helt annorlunda ut bakom nästa backe.

Boken har några färgbilder och dessutom kartor som jag uppskattar stort. Den är nog inte översatt till svenska, och kommer kanske inte att bli det heller. Och det kan vara lika bra det, då jag tror att min man kunde bli lite väl entusiastisk över tanken på en cykelresa. Själv vill jag än så länge utforska världen gående på mina ben i svenska fjällvärlden. Det här med cykeln kanske kan vara någonting för den tiden då benen bär ännu sämre. Fast då blir det Lappland och inget annat för oss. Matti Rämös navigerande på stora vältrafikerade E-vägar och tältande i kalhyggen bredvid bilvägarna och i närheten av bebodda hus lockar mig inte. Små vägar med gles trafik, bra tältplatser på ödsliga ställen och möjligen olika camping/ B´n´ B-lösningar är mera min melodi. Man behöver ju inte alla gånger sträva efter största möjliga obekvämlighet. Ej heller lockas jag av hans dagsetapper på 130 km- sådär 50-60 km vore mera realistiskt för mig. Jag känner också styng av ångest då Matti Rämö ofta först när kvällen kallnar och solen börjar gå ner samt att han själv är jättetrött, börjar så småningom leta efter en tältplats. Jag behöver nog lite bättre planering där jag är steget före gällande sömn och hunger, annars är risken för dåligt humör överhängande…

Cesar och hans hundar

Just när jag börjar tro att jag har läst alla världens bra böcker, så dyker det återigen upp en ny bok som gör mig på riktigt gott humör! Dessa böcker är sällan Nobelvinnare, utan snarare praktiska böcker skrivna av människor med uttalad inre vision, ärlighet och sunt förnuft.

Jag, än känd suris, drog på mungiporna flera gånger när jag läste Cesar Millans hundbok. Nu har vi nyligen skaffat en hundvalp, men jag hade likväl kunnat läsa boken även om jag inte hade haft någon hund. Och Cesar börjar ju boken med att berätta, att han fått så mycket tack för boken och tv-serien av helt hundlösa människor, som i stället för hunden fått ordning på sina barn eller sin relation. Också gläds jag av hans analys om sig själv, den machokulturen som han kommer ifrån, och vilken mansgris han har varit.

Cesar Millan är ingen hundtränare som lär hunden ”sitt”, ”ligg”, ”hit” eller ”fot”. Han är en mexikansk emigrant som sin barndom levde med hundar på den mexikanska landsbygden och genom att observera dem lärde han sig förstå deras beteende. När han sedan utvandrade till USA- ett land där nästan varje familj har en hund- så blev han förbluffad över hur många problemhundar det fanns i detta land där hundarna ändå har det så ”bra”- med veterinär, otaliga leksaker, förstklassig mat och luxuös pälstrimning. I USA finns det väl fortfarande verksamma hundfångare, och ”shelters” fylls inte bara av katter som här i Sverige- utan framförallt hundar, ofta korsningar på olika högenergiska raser såsom pitbull. Cesar Millan är framför allt en hundrehabiliterare, som tar sig an problemhundar som han räddar från döden, alternativt hjälper familjer personligen, så att de kan behålla sin (problem)hund. Cesars väg till den ofantliga framgången gick framför allt via kändisvärlden- med tanke på att även många kändisar har problemhundar blev han snabbt berömd. Cesar är personlig vän med många höjdare och världsstjärnor, och har bl a medverkat i Oprah Winfreys show flera gånger.

Jag ska inte gå in på Cesars metoder så djupt just här men kort och gott pratas det en del om flockdynamik och ledarskap i boken. Cesar är bestämt emot alla former av våld och ilska, då de är förutom grymma, inte heller några riktiga ledaregenskaper. Han anser att ett av våra grundproblem är att vi förmänskligar våra hundar, och erbjuder dem först och främst ”kärlek”, i stället för naturlig sysselsättning (=motion, promenader i flocken) och regler/disciplin. Och visst, jag känner också instinktivt att det är fel att betrakta hunden som sin ”lilla bebis”. Inte ens ett människobarn mår bra av en sådan behandling i långa loppet, hur skulle då hundarna göra det? Min glädje ökade ytterligare av Cesars (säkert helt korrekta) påstående att det bästa hundlivet i USA i regel innehas av de hemlösas hundar, kort och gott.

Boken placerar sig i samma kategori som Monty Roberts, Klaus Hempfling och Pat Parelli (hästar), och Anna Wahlgren (barn). Alla dessa personer vet vad de talar om. Alla har metoder som fungerar till 99,99% och som slutresultat mår alla de inblandade bättre.

Tyvärr så finns det en konstig ”woke”-rörelse, ett fenomen som alltid dyker upp så fort en duktig expert presenterar någonting som uppenbart fungerar. Nämligen en grupp dårar som drar en ärta i näsan och slår bakut. Dessa människor skiter i att metoderna fungerar, de störs tydligen av att någon annan vet bättre. Är det avundsjuka? Metoderna får alltid kritik för att de bygger på grymhet, även om våld, ilska och tvång är det första som metodernas utvecklare och förespråkare tar avstånd ifrån.

Med Anna Wahlgrens (vila i frid) sova hela natten-metod får man faktiskt ett spädbarn i lämplig ålder börja sova hela nätter i 99% av fallen med 1-2(-3) nätters konsekvent arbete. Efter detta är hela familjen utvilade och glada, och barnet utvecklas mycket bättre pga att det är piggt. Men nej, motståndarna låter familjen hellre gå under av sömnbrist, så att de vuxna drabbas av depression och barnet får en jobbig barndom, alternativt tar till lugnande mediciner- men att lära barnet sova, nejdå, det är grymt.

Samma sak händer när Monty Roberts tar hästen som är paniskt rädd in i hästtransporten på första försöket. Någonting måste han ha gjort som skadat hästen. Och join-up-grimman är så fruktansvärd. Och rundpaddocken bara måste vara skadlig för hästens psyke. Bättre enligt dessa människor fortsätta nöta på med en livsfarlig häst som inte mår bra, år ut och år in.

Och såklart har samma tröttsamma kritikstorm även drabbat Cesar Millan. Han kuvar hundarna och är så himla grym. Få av kritikerna är etologer, och skulle de vara det, så har de ändå inte några bättre lösningar mot hundproblem och problemhundar att komma med. Så låt mig slå fast att Cesar Millan är en stor hundvän med stor kunskap och erfarenhet om just hundar. Han har även sunt förnuft, och ytterst bra ”resultat”. Varje metod som brukas, kan även missbrukas. Och i en dum människas händer är även en bok någonting som man kan slå i skallen på någon annan, läs ett vapen. Naturligtvis måste man alltid använda även sitt eget omdöme, och som Cesar Millan säger, samvete, så fort man har med levande individer att göra. Men jag anser att var och en har ansvar för sina djur och sina barn, och då är det även ens ansvar att ta hjälp och försöka hitta lösningar då saker och ting inte fungerar som de ska.

Så tack Cesar Millan, du har min röst!

Om lappugglan

Vill ni få tips om en härlig bok? Här har ni den! Ugglefotografen Jonas Classon och biologen Anna Froster har fotat och skrivit denna bok som innehåller så fantastiska fotografier att man nästan trillar av stolen. Mellan fotografierna finns det lättläslig fakta om lappugglan.

Boken andas stor kärlek för lappugglan och naturen. Och, som vanligt i dessa sammanhang, en sorg över hur vi behandlar planeten.

Jag ser att boken håller på att ta slut i affärerna, så skynda på… den här boken kommer nämligen att bli en klassiker.