Kategori: Böcker

Om lappugglan

 
Vill ni få tips om en härlig bok? Här har ni den! Ugglefotografen Jonas Classon och biologen Anna Froster har fotat och skrivit denna bok som innehåller så fantastiska fotografier att man nästan trillar av stolen. Mellan fotografierna finns det lättläslig fakta om lappugglan.
Boken andas stor kärlek för lappugglan och naturen. Och, som vanligt i dessa sammanhang, en sorg över hur vi behandlar planeten.
Jag ser att boken håller på att ta slut i affärerna, så skynda på… den här boken kommer nämligen att bli en klassiker.

Fjäll- våra skönaste turer till fots och på skidor

Erika Enequist och Lena Hedman står som författare till denna underbart vackra bok som utkom 2020.
Jag är sällan avundsjuk men känner nu mig nästan som det, då de har haft möjligheten att göra denna fina bok och dessutom upplevt alla dessa vandringar. Författarna arbetar som journalister och skriver i olika friluftsmagasiner på regelbunden basis. Att boken är så vacker beror huvudsakligen på de talrika och underbara fotografierna. Sådana foton skulle jag knappast någonsin kunna ta.
 
 
Bokens upplägg är väldigt mysig. Den omfattar 16 fjällvandringar i Sverige/Norge, från norr till syd. Den börjar i Abisko och slutar i Rogentrakten. Först kommer vandringsberättelsen, sedan ruttbeskrivningen inkl en liten karta, och sist ett litet avsnitt fullproppat med fakta, såsom om fjällens flora och fauna, mat på fjällen, packtips eller orientering i dimman. Man får även tips på kartor och litteratur.
Jag köpte boken till min man då han fyllde 50 och vi båda har bara bläddrat i den, aldrig läst. Så jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm.
Och lite kritik får jag väl komma med, om det nu skulle bli en nyupplaga.
För det första skulle jag uppskatta om det stod när på året (och kanske även vilket år) vandringen är gjord. Åker man skidor är det troligen vinter, men fortfarande vill jag veta när. Och barmarkssäsongen är lång, och skillnaden mellan sommar- och höstvandringen är stor. Tidpunkten ska inte läsaren behöva ”klura ut”.
Resebeskrivningarna är vackra och målande, nästan för målande. Jag fastnar inte riktigt för dem då de är för spretiga. Det blandas naturbeskrivningar och glimtar från historien och egna upplevelser i en salig röra, och det är svårt att hänga med vad författarna egentligen vill få fram i varje avsnitt.
Den allvarligaste bristen med boken är ändå resebeskrivningarna. Kartorna är fullständigt undermåliga och förvirrar mer än informerar. Gällande Jämtlands- och Härjedalsfjällen som ändå sitter ganska tätt ihop hade det varit skönt att se någon form av helhetskarta.
 
 
Vad gäller faktakapitlen så är de ju utdömda att bli för ytliga ändå, för den som söker information på riktigt. Därför hade jag kanske vinklat dem lite annorlunda och gett dem snarare ett upplägg som någon form av ”take home-message” som man ändå kan ha någon nytta av. Nu blir det för mycket och för lite på samma gång.
Sammanfattningsvis är boken mycket vacker och fascinerande, men i sitt försök att vara lite av varje blir den mest mellanmjölk som man hellre vill bläddra i än läsa på riktigt. Och det tycker jag är lite synd, då jag älskar vandringsberättelser och brukar sugas med i dem hur lätt som helst, men det händer tyvärr inte när jag läser den här boken.
Men en viss nyfikenhet- och sug- till Jämtlands- och Härjedalsfjällen lyckades boken dock väcka hos mig! Får se nu hur det blir med den saken då jag läste bara i veckan att STF kan behöva stänga sina fjällstugor där nere, pga att det har blivit för mycket vandrare och turister vilket krockar med rennäringens intressen.
 

Charles Dickens- Lysande utsikter

Great Expectations, här på finska. Jag fick den här boken för decennier sedan, och nu är den slutligen läst. Och jag kan bara fråga- Charles Dickens, varför lever du inte längre idag? Jag saknar dig, eller, kanske snarare, sådana som dig!
 
 
Trots att boken är närmare 200 år gammal är den helt relevant idag. Det jag känner att jag saknar från ”förr i tiden” är viss sorts heder, som inte längre verkar vara ”på ropet”. Jag saknar också, efter Dickens underbara beskrivningar, en ren och altruistisk vänskap! Visst måste ett sådant fenomen fortfarande finnas? 
Respektfullt beteende och goda seder hade man också gärna kunnat återinföra för mig.
På 70-80-tal då jag växte upp, var den här typen av böcker helt alldagliga och normala. Ingen drog på mungiporna fast det var lite gammaldags. Det är först nu som det har hänt någonting i samhället och vi har glidit ifrån det som jag bäst skulle beskriva som en typ av anständighet och som tidigare var kanske lite gammaldags men ändå på något sätt självklart.
Och även om jag uppskattar en form av trovärdighet i litteraturen, så visst är det härligt med dessa fantasifulla berättelser, mättade med ÖDET, och fulla av sammanträffanden och till synes synkrona händelser, som min barndoms litteratur vimlade av… En sådan historia kan t om rymma ett spöke utan att det stör!
Det är någonting magiskt över Dickens böcker, som om han bara hade råkat skriva ner en förutbestämd, redan existerande berättelse.
Med andra ord, jag är glad att jag tog mig tiden och mödan och läste genom boken! Det var en tidsresa till min egen barndom.

Mera Elena Ferrante

Jag gav bort Neapelkvartetten efter att ha läst dem, eftersom jag inte kunde tänka mig att jag skulle läsa dessa överlånga tradiga böcker på nytt under min livstid.
Det är som att nuförtiden måste allt vara så långt, för att vara ”bra”. Det gäller både filmer och böcker. Ofta skulle hälften räcka, tycker jag!
Ändå är det något visst med Ferrante. Att läsa Neapelkvartetten väckte oväntat skuld och skam hos mig. Det måste komma från att läsa om saker som jag också har upplevt och känner igen, men aldrig hade fått för mig att skriva ner. Jag hade nästan inte vågat tänka så långt att jag hade kunnat formulera mig i text. Men där står det, gång på gång. Det handlar mest om saker som har att göra med att vara kvinna och mor.
Som en kritiker i DN så träffande skriver: ”Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion.”
 
 
Dessa tre böcker hänger ihop mycket löst eller inte alls, men de ska vara en trilogi. Alla tre böckerna är glädjande korta och överskådliga, och i mångt och mycket riktar sig till medelålders kvinnor.
 
1. Dagar av ensamhet berättar om en kvinna i yngre medelåldern i skilsmässa och i kris. Den börjar mycket bra och spännande men övergår snart till att vara nästan för obehaglig. Jag fattar aldrig riktigt tycke för den därefter igen. Precis som i Neapelkvartetten beskrivs den italienska grymheten hos föräldrar, mot sina barn, alldeles för väl. Och i den här boken är även djur (en hund) inblandade. Svenska motsvarigheten är möjligen Elsie Johanssons Kvinnan som mötte en hund. En psykologisk thriller.
 
2. Plågsam kärlek i sin tur berättar om en medelålders kvinna vars gamla mor dör. Efterföljande kris och genomgång av barndomen är intressant, men det hela blir lite väl surrealistiskt i min smak. Fantasi och verklighet, dåtid och nutid blandar ihop sig på ett kanske konstnärligt men inte alltid så tydligt sätt. På något sätt håller boken dock ihop och får inte helt underkänt av mig.
 
3. Skuggan av en dotter berättar också om en medelålders kvinna. På en semesterresa kommer hennes förflutna som mor och maka ikapp henne. Även denna bok är en psykologisk thriller, och en mycket bra sådan, från början till slut. Det hela snurrar på ett kusligt sätt runt en ful, sliten, försvunnen docka. Min absoluta favorit i denna trilogi!
 

Där kräftorna sjunger

Vissa hajpade bestsellers har jag svårt att låta bli. Delia Owens Där kräftorna sjunger är vald till årets bok 2020 och även om filmen som gjordes på basis av den inte var någon megasuccé, så tycks de flesta eniga om att boken var bra.
Författaren är en amerikansk zoolog, och förutom några faktaböcker är denna roman hennes första bok. Händelserna utspelar sig på North Carolinas Atlantkust, bland våtmarker och träsk som har ett rikt naturliv, framförallt fisk och fåglar. Detta ”sumpiga” och algdoftande upplägg med sina ebb och flod spelade på en viss sträng hos en nybliven akvarist, det måste medges.
För mig är det alltid viktigt att även en fiktiv roman är någorlunda realistisk. Skriver man om en händelse som hade kunnat vara sant och som läsaren ska kunna leva in sig i, så måste det hela vara trovärdigt, annars är det lika bra att läsa sagor.
Avseende denna punkt har jag (som vanligt) några synpunkter. Kya, som redan i småbarnsålder överges i träskmarken av alla sina familjemedlemmar en efter en, skapar sig eftersom ett otroligt fungerande liv och framgångsrik karriär. Även om hennes helt förståeliga anknytningssvårigheter väl beskrivs i boken så kan jag ändå luta mig åt det hållet att hennes framgångssaga är otrolig, ja, orealistisk.
Författaren verkar inte heller ha någon koll på husrenovering. Att länge och väl beskriva hur man ”renoverar” ett förfallet skjul med nytt helkaklat badrum med mera får mig att höja på ögonbrynen.
Och till sist, nog vet jag att rättssystemet bakom Atlanten skiljer sig från vårt- men kan det ens därborta hända, att någon skulle hamna i fängelse i väntan på en rättegång, åklagad för ett mord som kanske inte ens har skett, och som endast bygger på indicier har jag svårt att köpa. Att potentiellt bli dömd till dödsstraff för detta, nej.
Men själva grundidén om en enstöring, fördomar, utfrysning och återigen apartheid i ett ojämnlikt samhälle med uppenbart orättvist rättssystem är ett viktigt ämne. Det tackar jag boken för.
Slutligen måste jag konstatera, att romanen har en stor styrka, nämligen att den har ett mycket bra och spännande slut, som författaren skickligt sydde ihop!
Att läsa vad som helst efter Colson Whitehead (min förra bok) är förstås svårt för efterföljande boken, och gjorde mig kanske mera kritisk. Denna roman var en trevlig läsupplevelse som väckte en del tankar- men som jag läste ut mest för att jag ville få det klart, snarare än att jag inte kunde slita mig från den.
 
 

Colson Whitehead- Nickelpojkarna

Som tidigare framkommit, har jag och svenska folket, och även jag och många av dem som delar ut litteraturpriser och -utmärkelser i vårt land, många gånger vitt skilda åsikter om vad som är bra litteratur. Många av vår tids inte minst inhemska bestsellers (som iofs efter att ha varit mycket hajpade, ofta påtagligt snabbt har försvunnit ur radarn, vilket ju antyder deras litterära värde), har enligt mig varit fullständigt vidriga.
Jag läser gärna bra och intelligent litteratur, där författaren också kan skriva. Lyckligtvis har jag kontakter som kan rekommendera nya, bra böcker. Colson Whitehead är en nutida författare, som är mångfalt prisbelönad i sitt hemland USA. Nickelpojkarna är hans nionde roman, från 2020. Den har fått Pulitzerpriset, och författaren har även fått flertal andra pris. Colson har kallats för den bästa nu levande amerikanska författaren.
Jag blev förtjust i Toni Morrison (numera avliden, men innan dess Nobelprisbelönad) efter första läsningen för 15 år sedan. Med samma känsla i kroppen konstaterar jag att Nickelpojkarna är en blodstannande och hårresande läsupplevelse. Svarta amerikanska författare skriver i regel om landets rasistiska arv och den här boken är inget undantag på den regeln.
Elwood Curtis är en idealistisk, älskvärd svart ung man, som pga ett mänskligt misstag hamnar i en uppfostringsanstalt, Nickel. Nickel är en fruktansvärd institution som är alltigenom korrupt och brottslig. Dess verksamhet tål inte dagsljus. Berättelsen är fiktiv, men det finns en ”förebild” för Nickel i verkligheten, den numera nedlagda Arthur G. Dozier School for Boys, i Florida, där många hemskheter har avslöjats decennier efteråt.
Det var på gränsen om jag kunde läsa ut denna spännande bok, som samtidigt är så oerhört grym. Men pga att boken inte frossar med våldet och skickligt nyanserar med det ljusa i tillvaron, kunde jag just precis klara av att läsa den, med tårar i ögonen förvisso. Boken är ganska lättläst och inte överdrivet lång (vilket jag tycker blivit vanligare med böcker såsom med filmer, att de aldrig tycks ta slut numera) men ändå är varje ord full av betydelse. Det finns inte långa mångordiga natur- och miljöbeskrivningar, vilka ibland tycks vara ett måste i en roman, och språket är koncist och rakt. Hur handlingen är uppbyggd och sättet att berätta utpräglas av skicklighet. Även om det inte finns överdrivet med ord svämmar texten nästan över av innehåll. Läsaren reflekterar själv minst lika mycket som författaren berättar. 
Författaren leder läsaren som en katt runt den heta gröten, och man får en känsla att nu, alldeles strax, avslöjar han livets hemlighet med ett enda ord. Det gör han dock kanske inte, utan cirkulerar lite längre bort igen. Vad är det han cirkulerar runt? Jag fattar det först efteråt. Det ÄR livets mening, själva Gud, kärlek, kalla det vad man vill, som han nuddar på. Han skriver det aldrig rakt ut, men poängen finns just i finliret.
Det är inte svårt att förstå moderns kärlek mot ett litet barn eller förlust och sorg inför ett barns död. Men kärleken har sina egna vägar, och ibland uppstår den där man minst anar, bara ur sig självt, utan något syfte alls. Och det är det som gör den här boken så hjärtskärande. För mig skriver författaren om själva Gud.
Jag har svårt att recensera handlingen mera utan att spoila alltför mycket. Ondskan och likgiltigheten är ständigt närvarande, liksom att du aldrig känner en annan människas, om ens ditt eget, hjärta.
 
 

Elena Ferrante, Neapelkvartetten

 
Jag har redan skrivit om den första boken, Min fantastiska väninna,som handlar om väninnorna Elenas och Linas barndom.
Någon tusen sidor och hela hösten bakom mig är jag nu slutligen klar med hela kvartetten! Och har man läst en av böckerna, och någorlunda gillat den, så ska man så klart läsa dem allihopa.
Bok nr 2, Hennes nya namn, är ungdomsboken. Igenkänningsfaktorn hos mig är fortfarande hög! Så osäker man är som ung. Och inte alls förstår man hur unik just jag är, med fel och brister förvisso, men även goda sidor. Att man jämför sig med andra är dessvärre kanske någonting som man inte kan komma ifrån. Att ha en bra familj i den situationen underlättar förstås, men det hade inte mångt och mycket tjejerna i Neapel, och där känner jag igen mig. 
Till de unga människorna vill man bara säga, att ta det lugnt, du är så fin, allt ordnar sig. Och livet är en färskvara, det som ser ut på ett sätt idag är kanske inte längre så imorgon.
Tredje boken, Den som stannar, den som går, berättar om tiden som unga vuxna. Boken var trög i början då Elena berättar om Lilas liv i andra hand. Dessutom var det mycket politik, våld och saker från italienska historia som jag inte var så insatt i. Men mot slutet blev läsningen återigen lättare. Igenkänningsfaktorn att få barn var återigen hög! Det är inte så lätt alla gånger. I denna bok var Lila ganska frånvarande, och jag blev nästan less på Elenas eviga osäkerhet och ständiga negativitet. Det fanns knappt en mening i boken där hon var glad eller positiv. Sådant gör en trött även om det bara är en bok. Jag kan också tycka att Ferrante berättar mycket om sina gestalter men de förblir ändå lite avlägsna- de blir inte så levande att de nästan hoppar ut ur boken såsom det kan vara med vissa jättebra böcker.
Fjärde boken, Det förlorade barnet, vuxendomen och åldrandet, var också intressant. Lite bladigt och tradigt är det på många ställen, precis som i de tidigare böckerna också. Men aldrig så att jag funderade på att sluta läsa.
Överhuvudtaget tycker jag att eftersom böckerna spinner sig över hela människolivet är det rimligt att läsa dem alla. I alla fall för en ”mogen” kvinna belyser de vissa saker i livet som mer eller mindre är gemensamma för oss alla (kvinnor?).
 
Elena Ferrante är en pseudonym, och visst får man en känsla att böckerna måste komma ur verkliga livet, och de är ganska utlämnande. Jag förstår varför hon skriver bakifrån en pseudonym, även om de inblandade ändå måste känna igen sig.

Elena Ferrante Min fantastiska väninna

 
För ett antal år sedan läste jag några inhemska böcker som blivit väldigt prisade här i Sverige, författarna hette Wähä och Smirnoff. Då jag ansåg att böckerna var övervidriga och inte kunde förstå hur de överhuvudtaget hade kunnat ges ut eller ffa bli omtyckta, började jag tvivla på mig själv. Nog så att jag även hade de internationellt populära men i mitt tycke dåliga Da Vinci-koden och 50 Shades of Gray i ganska färskt minne, men ändå.
 
Så jag samlade ihop några författare vars namn återkommande dök upp, åkte på loppisar och inhandlade bestsellersen, och läste.
Jag började med Jojo Moyes, om jag nu minns rätt. (Livet efter mig.) Boken var ingen fullträff för mig, men ändå underhållande skriven och jag förstod på någon plan hennes popularitet. Men jag ska inte läsa mera av henne i första hand.
Jag fortsatte med Liane Moriarty, där jag tyckte att intrigen var bra men boken var alldeles för lång (En annan Alice). Dock har jag inte läst hennes mest populära verk ännu, vilket jag tänker göra.
Alex Schulman var, som alla som känner mig vet, en riktig succé hos mig. Jag slukar numera allt som han har skrivit.
Barack Obama var tråkig och trög, naturligtvis dock ändå i en helt annan klass än ovannämnda skräckexemplaren på svensk litteratur.
Sofi Oksanen däremot var någonting för mig, klart läsvärd och smart. Av henne läste jag två böcker på en gång.
Margaret Atwood då, kanske borde man ha sett serien The Handmaids Tale på HBO, men även boken var lysande, och klart före sin tid.
Jung Changs Vilda Svanar (som jag haft i min bokhylla halva livet utan att komma till skott), berättade om Kina och dess historia, och var väldigt allmänbildande och intressant även om den var något tungläst.
 
Nu har jag kommit till Elena Ferrante (som är en pseudonym). Det här var riktigt intelligent! Jag kan redan nu säga att jag kommer att läsa hela Neapelkvartetten.
 
Första boken Min fantastiska väninna är intressant då den beskriver en väldigt nära vänskap, vilket jag själv fick uppleva som barn och ungdom. Pendlandet mellan glädjen, beroendet, avundsjukan och det ständiga jämförandet minns jag så väl när Ferrante påminner om det. Och då förstod jag ju inte, som barn och ungdom, att en sådan vänskap kommer man inte möta varje dag hädanefter, utan den är once in a lifetime!
Det var inte lätt att vara barn, och framförallt inte ungdom. Som barn var man helt i händerna av den inte alltid så välvilliga omgivningen, familjen och lärarna. Och som ungdom var man (eller jag, och bokens Elena också) så otroligt osäker på sig själv. Man litade verkligen inte på att livet bär en, tvärtom. Vem skulle man tro på? Vems råd var goda och vems dåliga? Skulle man gå den lättaste vägen, eller skulle man kämpa, och i så fall för vad? Vilka skulle man identifiera sig med? Om man inte har några förebilder blir det inte lättare- även om en förebild också kan stjälpa en.
 
En resa tillbaka till barndom och ungdom, så fungerade denna bok för mig. Den var välskriven, av en uppenbart intelligent människa.

Överlevarna av Alex Schulman

Överlevarna är den första fiktiva boken skriven av Alex Schulman. Det vill säga, de tre pojkarna i familjen styrda av två dysfunktionella missbrukarföräldrar har bytt namn. Och en del av händelser är tydligen inte autentiska.
 
 
Schulman har höga ambitioner, han vill måla en tavla med orden och bygga en intrig som slår alla med häpnad. Och visst, han är en begåvad skribent så han om någon ska försöka!
Jag känner vid det här laget familjen Schulman rätt väl. I en given situation kan jag nästan gissa hur var och en kommer att reagera och hur situationen utvecklas. Betyder det att jag fått nog av familjen? -Verkligen inte! Trots allt det hemska kan jag inte få nog av dem, jag skulle kunna läsa tio böcker till, varför?? Jag tror helt enkelt att Alex Schulman skriver så ärligt, reflekterande och autentiskt, utan det minsta offermentalitet trots att han som barn måste ha farit förfärligt illa, att det i sig är beroendeframkallande. Han fångar varenda liten nyans av tillvaron på ett så levande sätt att det känns som om man själv stod där bland familjen. Jag känner ingen annan som i skrift kan beskriva sin familj som han. Han nådde denna nivå av ärlighet i ”mammaboken” Glöm mig.
Jag slukade även boken Överlevarna. Men inte på grund av de nya litterära ambitionerna, utan bokens utbyte var precis den samma som de tidigare böckernas: beskrivning av den dysfunktionella familjedynamiken. Inga skrivtekniker och litterära tricks kan tillföra den någonting ytterligare. Som att försöka dekorera ett mäktigt naturobjekt såsom ett fjäll eller en fors med serpentiner och ballonger för att göra det finare. Låt det vara, det är perfekt som det är.
Om Schulman klarar av att förnya sig som författare och ta ett steg från familjen får framtiden utvisa. Kanske kan han även hitta ett annat genre såsom att skriva tal eller opinioner, för att skriva, det kan han. Och då menar jag inte någon sketen mobbarblogg som han tidigare har haft, utan någonting värd hans litterära förmåga.

Barack Obamas memoarer

Min far hade en dröm heter boken, och är skriven långt innan Barack Obama blev president i USA.
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av denna bok. Troligen en allmänbildande, medryckande klassiker som skulle öka den allmänna förståelsen för världen som den är idag.
Boken har fått ros av kritiker, och visst håller jag med om att det är en sympatisk och reflekterande ung man som håller i pennan. Jag skulle rentav ha förtroende för honom som Amerikas president.
Barack Obama berättar först om sin barndom och uppväxt, mest på Hawaiji men även några år i Indonesien. Sedan följer åren då han arbetade som medborgarorganisatör i Chicagos utsatta områden. Det är naturligtvis hur intressant som helst, men jag saknar helt bakgrundskunskaperna i ämnet och så även om landet USA, så boken slår inte på någon klingande sträng hos mig i detta avseende. Så här halvvägs i boken börjar jag märka att jag finner den något uttråkande och jag känner inte något större sug att fortsätta.
Lyckligtvis kommer del 3 där Barack Obama för första gången besöker sin fars släkt i Kenya, då jag som läsare blir åter lite mera intresserad. Men även det måttligt.
Jag plöjer genom boken ganska snabbt och utan djupare engagemang, den berör mig inte på djupet. Kan det vara för att Obama endast var 32 år gammal när den skrevs, att vi inte möts? Eller håller han viss distans? Är boken ändå bara pseudopersonlig?
Det är svårt för en utomstående att fullt ut förstå rasfrågans alla dimensioner i USA och även vad det kan betyda för en enskild person. Likaså går det inte riktigt begripa det amerikanska samhällets djupa samhällsklyftor och skevheter. Att inte höra hemma någonstans är ett annat intressant tema, som Obama berör.
Jag kan sträcka mig så långt som att rekommendera boken till dem som är intresserade av samhälls- och rasfrågor. Men jag fortsätter inte rakt av med Obamas andra bok själv. Jag ska läsa någonting roligare som berör mig mera, hoppas jag!