Liane Moriarty

Under pandemin bestämde jag mig för att läsa några moderna bestsellers, som varit allmänt populära och som man gjort serier av. Jag avverkade Jojo Moyes, Delia Owens och många fler. Det var bara Alex Schulman som lämnade bestående intryck. Liane Moriartys mest kända böcker blev kvar i hyllan, då hennes ”En annan Alice” som jag började med, var alldeles för långrandig i min smak.

Men nu så! Jag kom till skott och började med Öppnas i händelse av min död, och fann den faktiskt lite underhållande, åtminstone när man inte har någonting bättre för sig. Moriarty är ganska bra på att intrigera ihop en spännande story. Och beskriva västerländska i-landskvinnor med enorm effektivitet kring onödiga saker, och ett omättligt kontrollbehov. Kul underhållning, men inget mer.

Jag fortsatte med Stora små lögner, som hörs vara ännu bättre än den förstnämnda, och som ju också gjorts en serie av. Boken är samma skrot och korn som Öppnas i händelse av, men lite mera långrandig och enligt mitt tycke inte riktigt lika bra. Smakfrågor går inte att diskutera.

Men resten av Liande Moriartys böcker som jag har, kommer nu åka vidare. Jag har absolut inget behov att läsa mera av henne, livet är för kort för det!

Jag läser om kropp och knopp

Om vi människor hade lite mera kunskap om kroppen och därmed lite mera sunt förnuft, hade behovet av läkare varit mindre. Det har resulterat i att frustrerade ortopeden Soheila Zhaeentan har skrivit en bok om ”vardagsortopedi”, dvs de små krämpor som vi kan få under livets gång, från topp till tå. Boken innehåller kortfattad information om olika tillstånd, och även olika övningar/träningsprogram, med vilka man kan lindra eller rentav häva krämpan. Eller i värsta fall förlänga tiden till eventuell operation, som alltid är sista utvägen.

Boken har kritiserats för att vara ”pratig”, och det kan visst stämma lite, men jag tyckte att den var lättförståelig och det är huvudsaken. Och att författaren inte har gjort boken till en annan anatomiatlas är också fullt rimligt. Träningstipsen är illustrerade, men om man är mera intresserad av anatomin får man t ex googla, och det är ju inte så svårt.

Jag blir rentav överraskad av hur många av bokens krämpor jag redan har hunnit ha! Och dem jag inte har haft själv har i alla fall någon anhörig eller kompis haft, så det är väldigt lätt att relatera. Exempel på krämpor är ryggskott, frozen shoulder, karpaltunnelsyndrom, hallux valgus, hälsporre och stressfraktur. Författaren har också ägnat ett eget kapitel t ex till artros, osteoporos och klimakteriebesvär (läs, ledbesvär pga klimakteriet).

Jag tycker att boken var bra! Jag kommer ha den i min egen bokhylla. Efter att ha läst den har jag blivit mindre rädd för smärta, det är sällan farligt. Nu kommer jag våga ta i lite mera. Också blev jag åter påmind om hur mycket man faktiskt kan göra själv när man drabbas av diverse ”krämpor”!

Jag fortsatte läsning med Anders Hansens Depphjärna. Han behandlar ångest och depression utifrån rent biologiskt perspektiv. Eftersom vi inte är skapta för att vara jordbrukare, inte att tala om industrialiserade eller digitaliserade varelser, utan vår biologi fortfarande är anpassad till tiden då vi var jägare-samlare, ställs vår hjärna (eller vi) inför en rad olika utmaningar. Både ångest och depression har haft en betydelse för vår överlevnad, inte-så-länge-sedan.

Generellt sätt pratas det mycket om ”psykisk ohälsa”, och det är bra. Hjälp finns och skall sökas om man mår dåligt. Rena psykiska sjukdomar såsom schizofreni och bipolaritet har inte ökat under årens lopp, men har ”mindre psykiska åkommor” såsom ångest och depression gjort det? Svaret är tydligen nej även där, med ett undantag, nämligen tonårsflickor. Boven i dramat är kanske sociala medier, då vår hjärna är byggd för att jämföra sig med grannen snarare än objektivt skatta vårt välmående, och unga kvinnor är de flitigaste användare av sociala medier. I sociala medier spetsas jämförelsen till hela tiden.

Vad är det som är felet i moderna livsstilen, och varför uppfattas ångest och depression som ett så stort problem idag? Anders Hansen pekar på två enskilda stora faktorer: Brist på fysisk aktivitet och ensamhet. Våra förfäder rörde på sig på ett naturligt sätt en stor del av dygnet, och för dem var gemenskap med gruppen allt i allo. Det räckte som ”hobby” att umgås med varandra vid lägerelden.

Anders Hansen slår fast, att lyckan inte ska jagas då det är bästa sättet att få den utebli. Lycka är inte en tillfällig välbehagskänsla eller en kick, eller brist på motgångar, utan en känsla av mening och ett större sammanhang. Och den kan bara uppstå genom att leva här och nu, utan specifik strävan.

Att skriva en bok om lycka och endast avhandla hjärnan utifrån biologiskt perspektiv gör att boken blir lite endimensionell. Jag förstår att boken skulle kunna galoppera iväg och svämma över om man även tagit med psykologiska och t om andliga faktorer. Men lika förbaskat blir det lite torftigt att helt utelämna dem.

Vad jag fick med mig från boken är ungefär samma sak som från Björn Natthiko Lindblads underbara bok ”Jag kan ha fel”, fast från en helt annan synvinkel. Nämligen att inte ta min hjärna, eller mina känslor, eller mina uppfattningar, eller ens minnen, så gravallvarligt. Vår hjärna kan anpassa vår uppfattning om den absoluta verkligheten på många olika sätt, så att det blir mest ändamålsenligt för vår överlevnad. Hjärnan kan t om ändra på minnena eftersom. Så det finns all anledning att slappna av och må så bra som möjligt, åtminstone för oss som vänder och vrider på oss själva in och ut, i jakten på vad det är som vi har gjort för fel nu igen. Mina känslor eller tankar är inte sanningen. Och det är åtminstone alla gånger värt att prova om inte lite pulshöjande aktivitet eller gemenskap kan göra att det känns lite bättre efteråt.

Tack Vilhelm Moberg

Vilhelm Mobergs tetralogi hör till allmänbildningen tänkte jag. Och böckerna är lika aktuella för både svenskar och finländare, även jag har släktingar i USA. Därtill har jag alltid fascinerats av hur det var för människor som emigrerade till USA på 1800-talet, hur klarade de sig och vad var det för folk?

Redan efter första boken, Utvandrarna, höll jag på att ge upp. Men båtresan över Atlanten var så pass fascinerande att jag bestämde mig för att fortsätta, även de kvarvarande tre böckerna. Och nu är jag slutligen klar.

Dessa 4 böcker har tagit mig i stort sett ett halvår att läsa. Då jag varit mycket på resande fot har tegelstenarna även varit ganska tunga att bära och mina biceps har blivit starkare på köpet.

Böckerna är dryga och ganska grymma. Inga bladvändare precis, annat än i korta undantagsavsnitt. Ofta kändes det snarast jobbigt att sätta sig ner med dem. Moberg uppvisar ganska lite humor, och vill man ha feelgood-litteratur rekommenderas dessa böcker definitivt ej.

Vad fick jag med mig? Ja, troligen en ganska verklighetstrogen beskrivning om utvandringsprocessen, tack för den! Jag slås återigen av det faktum hur grymt livet var förr i tiden- barn och vuxna dog som flugor då inga verksamma mediciner fanns. Fattigdom handlade om ren svält och kyla, inte om socialbidrag. Och hur ojämnställd Sverige var den tiden, och hur religionen användes som slagträ.

Lite förfäras jag också av människans girighet, hur vi tagit över jorden utan någon eftertanke alls. Det är återkommande tema överallt. Jag uppskattar förstås varmt vatten och elektricitet, men om vi var lite mer varsamma med jordens resurser skulle naturen må så mycket bättre. Jag vet att människan är grym, men jag tål nästan inte läsa om det, och det var tur att beskrivningen om inbördeskriget mot indianerna var ganska kort.

Jag reflekterar också över beskrivningen att försonas med sitt öde. Det är kanske det hela livet ändå handlar om.

När ingen lyssnar

Jag tyckte väldigt mycket om Diamant Salihus första bok, Tills alla dör. Berättarrösten och den grundliga researchen känns igen även i denna, hans andra, bok. Kort och gott screenar Salihu i denna bok genom Sveriges för nuvarande värsta, organiserade brottslighet. Det handlar om vård, mord och omfattande narkotikahandel. Mycket av bokens innehåll bygger på vad Polisen fick reda på när Encrochat (krypterad kommunikation som flitigt användes av kriminella) knäcktes.
”You follow drugs, you get drug addicts and drug dealers.
But you start to follow the money, and you don’t know where the fuck it’s gonna take you.”
Lester Freamon, The Wire
Organiserade brottslighetens tentakler har slingrat sig djupt in i folkhemmets inre. Godtrogna går laglydiga människor (som jag) här, dag ut och dag in, utan att förstå att samhället håller på att ruttna upp inifrån. Säkert vart tionde person man möter på stan har inte helt rent mjöl i påsen. Kurdiska rävens, och många andras, nätverk håller även på att infiltrera domstolar, försäkringskassan och alla andra statliga myndigheter. Rättssäkerheten är allvarligt hotad. Nu tror ni att det har snurrat till för mig, men efter att ha läst boken känns allt plötsligt väldigt självklart. Men det är så skönt att vara naiv!
Stackars arma människor, som orcher från Mordor. De förnedrar sig i mörkret, för egots och den kortsiktiga snabba vinstens skull. Kvar blir bara smuts, hat, död och skam. Det finns inget undantag på den här regeln. Man kan inte tjäna två herrar. Hit hör också det ”oskyldiga festbruket” av narkotika… som vad jag vet florerar fritt i de välbeställda nöjes- och kändiskretsarna, och även bland helt vanliga människor…
Även om Salihus första bok var ännu bättre, så rekommenderar jag även När ingen lyssnar. Boken ger ju en lättläst och välskriven inblick i ett av nutidens allra största samhällsproblem i Sverige.

Om lappugglan

 
Vill ni få tips om en härlig bok? Här har ni den! Ugglefotografen Jonas Classon och biologen Anna Froster har fotat och skrivit denna bok som innehåller så fantastiska fotografier att man nästan trillar av stolen. Mellan fotografierna finns det lättläslig fakta om lappugglan.
Boken andas stor kärlek för lappugglan och naturen. Och, som vanligt i dessa sammanhang, en sorg över hur vi behandlar planeten.
Jag ser att boken håller på att ta slut i affärerna, så skynda på… den här boken kommer nämligen att bli en klassiker.

Fjäll- våra skönaste turer till fots och på skidor

Erika Enequist och Lena Hedman står som författare till denna underbart vackra bok som utkom 2020.
Jag är sällan avundsjuk men känner nu mig nästan som det, då de har haft möjligheten att göra denna fina bok och dessutom upplevt alla dessa vandringar. Författarna arbetar som journalister och skriver i olika friluftsmagasiner på regelbunden basis. Att boken är så vacker beror huvudsakligen på de talrika och underbara fotografierna. Sådana foton skulle jag knappast någonsin kunna ta.
 
 
Bokens upplägg är väldigt mysig. Den omfattar 16 fjällvandringar i Sverige/Norge, från norr till syd. Den börjar i Abisko och slutar i Rogentrakten. Först kommer vandringsberättelsen, sedan ruttbeskrivningen inkl en liten karta, och sist ett litet avsnitt fullproppat med fakta, såsom om fjällens flora och fauna, mat på fjällen, packtips eller orientering i dimman. Man får även tips på kartor och litteratur.
Jag köpte boken till min man då han fyllde 50 och vi båda har bara bläddrat i den, aldrig läst. Så jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm.
Och lite kritik får jag väl komma med, om det nu skulle bli en nyupplaga.
För det första skulle jag uppskatta om det stod när på året (och kanske även vilket år) vandringen är gjord. Åker man skidor är det troligen vinter, men fortfarande vill jag veta när. Och barmarkssäsongen är lång, och skillnaden mellan sommar- och höstvandringen är stor. Tidpunkten ska inte läsaren behöva ”klura ut”.
Resebeskrivningarna är vackra och målande, nästan för målande. Jag fastnar inte riktigt för dem då de är för spretiga. Det blandas naturbeskrivningar och glimtar från historien och egna upplevelser i en salig röra, och det är svårt att hänga med vad författarna egentligen vill få fram i varje avsnitt.
Den allvarligaste bristen med boken är ändå resebeskrivningarna. Kartorna är fullständigt undermåliga och förvirrar mer än informerar. Gällande Jämtlands- och Härjedalsfjällen som ändå sitter ganska tätt ihop hade det varit skönt att se någon form av helhetskarta.
 
 
Vad gäller faktakapitlen så är de ju utdömda att bli för ytliga ändå, för den som söker information på riktigt. Därför hade jag kanske vinklat dem lite annorlunda och gett dem snarare ett upplägg som någon form av ”take home-message” som man ändå kan ha någon nytta av. Nu blir det för mycket och för lite på samma gång.
Sammanfattningsvis är boken mycket vacker och fascinerande, men i sitt försök att vara lite av varje blir den mest mellanmjölk som man hellre vill bläddra i än läsa på riktigt. Och det tycker jag är lite synd, då jag älskar vandringsberättelser och brukar sugas med i dem hur lätt som helst, men det händer tyvärr inte när jag läser den här boken.
Men en viss nyfikenhet- och sug- till Jämtlands- och Härjedalsfjällen lyckades boken dock väcka hos mig! Får se nu hur det blir med den saken då jag läste bara i veckan att STF kan behöva stänga sina fjällstugor där nere, pga att det har blivit för mycket vandrare och turister vilket krockar med rennäringens intressen.
 

Charles Dickens- Lysande utsikter

Great Expectations, här på finska. Jag fick den här boken för decennier sedan, och nu är den slutligen läst. Och jag kan bara fråga- Charles Dickens, varför lever du inte längre idag? Jag saknar dig, eller, kanske snarare, sådana som dig!
 
 
Trots att boken är närmare 200 år gammal är den helt relevant idag. Det jag känner att jag saknar från ”förr i tiden” är viss sorts heder, som inte längre verkar vara ”på ropet”. Jag saknar också, efter Dickens underbara beskrivningar, en ren och altruistisk vänskap! Visst måste ett sådant fenomen fortfarande finnas? 
Respektfullt beteende och goda seder hade man också gärna kunnat återinföra för mig.
På 70-80-tal då jag växte upp, var den här typen av böcker helt alldagliga och normala. Ingen drog på mungiporna fast det var lite gammaldags. Det är först nu som det har hänt någonting i samhället och vi har glidit ifrån det som jag bäst skulle beskriva som en typ av anständighet och som tidigare var kanske lite gammaldags men ändå på något sätt självklart.
Och även om jag uppskattar en form av trovärdighet i litteraturen, så visst är det härligt med dessa fantasifulla berättelser, mättade med ÖDET, och fulla av sammanträffanden och till synes synkrona händelser, som min barndoms litteratur vimlade av… En sådan historia kan t om rymma ett spöke utan att det stör!
Det är någonting magiskt över Dickens böcker, som om han bara hade råkat skriva ner en förutbestämd, redan existerande berättelse.
Med andra ord, jag är glad att jag tog mig tiden och mödan och läste genom boken! Det var en tidsresa till min egen barndom.

Mera Elena Ferrante

Jag gav bort Neapelkvartetten efter att ha läst dem, eftersom jag inte kunde tänka mig att jag skulle läsa dessa överlånga tradiga böcker på nytt under min livstid.
Det är som att nuförtiden måste allt vara så långt, för att vara ”bra”. Det gäller både filmer och böcker. Ofta skulle hälften räcka, tycker jag!
Ändå är det något visst med Ferrante. Att läsa Neapelkvartetten väckte oväntat skuld och skam hos mig. Det måste komma från att läsa om saker som jag också har upplevt och känner igen, men aldrig hade fått för mig att skriva ner. Jag hade nästan inte vågat tänka så långt att jag hade kunnat formulera mig i text. Men där står det, gång på gång. Det handlar mest om saker som har att göra med att vara kvinna och mor.
Som en kritiker i DN så träffande skriver: ”Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion.”
 
 
Dessa tre böcker hänger ihop mycket löst eller inte alls, men de ska vara en trilogi. Alla tre böckerna är glädjande korta och överskådliga, och i mångt och mycket riktar sig till medelålders kvinnor.
 
1. Dagar av ensamhet berättar om en kvinna i yngre medelåldern i skilsmässa och i kris. Den börjar mycket bra och spännande men övergår snart till att vara nästan för obehaglig. Jag fattar aldrig riktigt tycke för den därefter igen. Precis som i Neapelkvartetten beskrivs den italienska grymheten hos föräldrar, mot sina barn, alldeles för väl. Och i den här boken är även djur (en hund) inblandade. Svenska motsvarigheten är möjligen Elsie Johanssons Kvinnan som mötte en hund. En psykologisk thriller.
 
2. Plågsam kärlek i sin tur berättar om en medelålders kvinna vars gamla mor dör. Efterföljande kris och genomgång av barndomen är intressant, men det hela blir lite väl surrealistiskt i min smak. Fantasi och verklighet, dåtid och nutid blandar ihop sig på ett kanske konstnärligt men inte alltid så tydligt sätt. På något sätt håller boken dock ihop och får inte helt underkänt av mig.
 
3. Skuggan av en dotter berättar också om en medelålders kvinna. På en semesterresa kommer hennes förflutna som mor och maka ikapp henne. Även denna bok är en psykologisk thriller, och en mycket bra sådan, från början till slut. Det hela snurrar på ett kusligt sätt runt en ful, sliten, försvunnen docka. Min absoluta favorit i denna trilogi!
 

Där kräftorna sjunger

Vissa hajpade bestsellers har jag svårt att låta bli. Delia Owens Där kräftorna sjunger är vald till årets bok 2020 och även om filmen som gjordes på basis av den inte var någon megasuccé, så tycks de flesta eniga om att boken var bra.
Författaren är en amerikansk zoolog, och förutom några faktaböcker är denna roman hennes första bok. Händelserna utspelar sig på North Carolinas Atlantkust, bland våtmarker och träsk som har ett rikt naturliv, framförallt fisk och fåglar. Detta ”sumpiga” och algdoftande upplägg med sina ebb och flod spelade på en viss sträng hos en nybliven akvarist, det måste medges.
För mig är det alltid viktigt att även en fiktiv roman är någorlunda realistisk. Skriver man om en händelse som hade kunnat vara sant och som läsaren ska kunna leva in sig i, så måste det hela vara trovärdigt, annars är det lika bra att läsa sagor.
Avseende denna punkt har jag (som vanligt) några synpunkter. Kya, som redan i småbarnsålder överges i träskmarken av alla sina familjemedlemmar en efter en, skapar sig eftersom ett otroligt fungerande liv och framgångsrik karriär. Även om hennes helt förståeliga anknytningssvårigheter väl beskrivs i boken så kan jag ändå luta mig åt det hållet att hennes framgångssaga är otrolig, ja, orealistisk.
Författaren verkar inte heller ha någon koll på husrenovering. Att länge och väl beskriva hur man ”renoverar” ett förfallet skjul med nytt helkaklat badrum med mera får mig att höja på ögonbrynen.
Och till sist, nog vet jag att rättssystemet bakom Atlanten skiljer sig från vårt- men kan det ens därborta hända, att någon skulle hamna i fängelse i väntan på en rättegång, åklagad för ett mord som kanske inte ens har skett, och som endast bygger på indicier har jag svårt att köpa. Att potentiellt bli dömd till dödsstraff för detta, nej.
Men själva grundidén om en enstöring, fördomar, utfrysning och återigen apartheid i ett ojämnlikt samhälle med uppenbart orättvist rättssystem är ett viktigt ämne. Det tackar jag boken för.
Slutligen måste jag konstatera, att romanen har en stor styrka, nämligen att den har ett mycket bra och spännande slut, som författaren skickligt sydde ihop!
Att läsa vad som helst efter Colson Whitehead (min förra bok) är förstås svårt för efterföljande boken, och gjorde mig kanske mera kritisk. Denna roman var en trevlig läsupplevelse som väckte en del tankar- men som jag läste ut mest för att jag ville få det klart, snarare än att jag inte kunde slita mig från den.
 
 

Colson Whitehead- Nickelpojkarna

Som tidigare framkommit, har jag och svenska folket, och även jag och många av dem som delar ut litteraturpriser och -utmärkelser i vårt land, många gånger vitt skilda åsikter om vad som är bra litteratur. Många av vår tids inte minst inhemska bestsellers (som iofs efter att ha varit mycket hajpade, ofta påtagligt snabbt har försvunnit ur radarn, vilket ju antyder deras litterära värde), har enligt mig varit fullständigt vidriga.
Jag läser gärna bra och intelligent litteratur, där författaren också kan skriva. Lyckligtvis har jag kontakter som kan rekommendera nya, bra böcker. Colson Whitehead är en nutida författare, som är mångfalt prisbelönad i sitt hemland USA. Nickelpojkarna är hans nionde roman, från 2020. Den har fått Pulitzerpriset, och författaren har även fått flertal andra pris. Colson har kallats för den bästa nu levande amerikanska författaren.
Jag blev förtjust i Toni Morrison (numera avliden, men innan dess Nobelprisbelönad) efter första läsningen för 15 år sedan. Med samma känsla i kroppen konstaterar jag att Nickelpojkarna är en blodstannande och hårresande läsupplevelse. Svarta amerikanska författare skriver i regel om landets rasistiska arv och den här boken är inget undantag på den regeln.
Elwood Curtis är en idealistisk, älskvärd svart ung man, som pga ett mänskligt misstag hamnar i en uppfostringsanstalt, Nickel. Nickel är en fruktansvärd institution som är alltigenom korrupt och brottslig. Dess verksamhet tål inte dagsljus. Berättelsen är fiktiv, men det finns en ”förebild” för Nickel i verkligheten, den numera nedlagda Arthur G. Dozier School for Boys, i Florida, där många hemskheter har avslöjats decennier efteråt.
Det var på gränsen om jag kunde läsa ut denna spännande bok, som samtidigt är så oerhört grym. Men pga att boken inte frossar med våldet och skickligt nyanserar med det ljusa i tillvaron, kunde jag just precis klara av att läsa den, med tårar i ögonen förvisso. Boken är ganska lättläst och inte överdrivet lång (vilket jag tycker blivit vanligare med böcker såsom med filmer, att de aldrig tycks ta slut numera) men ändå är varje ord full av betydelse. Det finns inte långa mångordiga natur- och miljöbeskrivningar, vilka ibland tycks vara ett måste i en roman, och språket är koncist och rakt. Hur handlingen är uppbyggd och sättet att berätta utpräglas av skicklighet. Även om det inte finns överdrivet med ord svämmar texten nästan över av innehåll. Läsaren reflekterar själv minst lika mycket som författaren berättar. 
Författaren leder läsaren som en katt runt den heta gröten, och man får en känsla att nu, alldeles strax, avslöjar han livets hemlighet med ett enda ord. Det gör han dock kanske inte, utan cirkulerar lite längre bort igen. Vad är det han cirkulerar runt? Jag fattar det först efteråt. Det ÄR livets mening, själva Gud, kärlek, kalla det vad man vill, som han nuddar på. Han skriver det aldrig rakt ut, men poängen finns just i finliret.
Det är inte svårt att förstå moderns kärlek mot ett litet barn eller förlust och sorg inför ett barns död. Men kärleken har sina egna vägar, och ibland uppstår den där man minst anar, bara ur sig självt, utan något syfte alls. Och det är det som gör den här boken så hjärtskärande. För mig skriver författaren om själva Gud.
Jag har svårt att recensera handlingen mera utan att spoila alltför mycket. Ondskan och likgiltigheten är ständigt närvarande, liksom att du aldrig känner en annan människas, om ens ditt eget, hjärta.