Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele på Björklidens fina längdspår. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Höst i Abisko 2021

Jag inledde säsongen i Abisko, veckan innan midsommar just när de öppnade. Då med min son och mina föräldrar. Och nu har vi, jag och Greger som fyllt 50 år och fick resan som present, även avslutat säsongen i Abisko, sista veckan då de hade öppet. Sen öppnar de ju om några veckor igen, för norrskenssafari, draghundar, skidor och allt annat möjligt vintrigt. Men nu, några veckor framåt, har Abisko en död period då träden är lövlösa och mörka och dagarna blir allt kortare.
 
 
Och vilken tur med vädret vi hade igen! Redan första eftermiddagen tog vi liften upp till Aurora Sky Station på Njulla, då solen sken strålande från klarblå himmel och det fanns inte en vindpust i luften. Vi promenerade också till toppen 1162 möh och beundrade det vi såg, inte minst det mäktiga Torneträsket, och underbara Lapporten.
 
 
Liften var lite ranglig och småkuslig precis som tidigare, men inget fel på utsikten.
 
 
 
 
Vi bodde återigen på Abisko Mountain Lodge. Hotellrummet var lite anspråkslöst och litet, men vi var ju där för att vara ute i naturen. Loungen är mycket mysig, personalen underbar och maten på Brasserie Fjällköket inte mindre än världsklass. Greger ville ge kocken en kram varje dag!
 
 
Vi gjorde naturligtvis en utflykt till Trollsjön, då den ligger så lagom till! Stigningen är faktiskt rätt rejäl och även om vandringen är bara 12 km allt som allt, så räcker den gott och väl som dagstur. Väderguden var återigen på vår sida. Men av någon anledning stormade det alldeles förfärligt just vid sjön, ingen annanstans.
Här är Norra Europas mest stenrika dal!
 
 
 
 
 
 
 
 
Tredje dagen kröp hösten på ännu närmare. Det kändes som att de gula löven i träden minskade markant för varje dag som gick, och luften blev kallare! Vi gick runt Naturum, turiststationen, stranden, kanjonen och däromkring. Om jag höll igång var jag någorlunda varm, men så fort jag stannade kröp kylan på. Att sitta på en sten och fika kändes olidligt kallt. Jag borde kanske ha haft ännu tjockare kläder.
Hösten i Abisko är fin men frågar man mig så föredrar jag ändå årstiden med midnattssol- då är allt möjligt då mörkret inte sätter käppar i hjulet.
 
 
 
 
 
På köpet fick jag avsluta den jobbiga engelskspråkiga boken som jag nu läst i närmare ett halvårs tid. Så skönt!
Något norrsken lyckades vi inte bonga denna gång, så det får bli kvar till vidare planering. Efter närmare 700 km bilresa är vi nu tillbaka hemma, lagom till höststormen.
Tack Abisko, vi ses igen! Och ja, 50-årspresenten blev väldigt uppskattad!