Att sakna en katt

För nästan 7 år sedan fick vi en katt, en svart tjock en med astma som inte var kattunge, från Djurskyddet. Det är en sådan katt som ingen vill ha, men vi tar det som livet ger. Det tog inte särskilt lång tid innan vi förstod att katten var alldeles speciell. Som jag har skrivit på andra sociala medier, så är det den typen av katt som man bara får ha en gång i livet.

Jag tror att han helt enkelt var väldigt smart. När man tar en ny katt så ska man helst hålla den inomhus i flera veckor så att katten lär sig var den bor och känner igen alla dofterna och inte går ut och irrar bort sig i panik det första den gör. Men att hålla den här gossen inomhus var lättare sagt än gjort. Innan vi märkte ordet av så satt han på altanen, och han hade minsann ingen avsikt att gå någonstans, han kände sina begränsningar och ville ta det i sakta mak, för att lära sig var han bodde och inte gå vilse. Förvånad är ordet som beskriver honom bäst när jag kastade mig över honom och bar in honom. Och det tog inte lång stund innan han satt på altanen igen.

Gång på gång förundrades jag över hans förmåga att ta kontroll över situationen. Han var inget offer för omständigheterna. Kom det små barn på besök (tultande 1-åringar) så styrde han sina målmedvetna steg till dem för att bestämt stryka sig mot dem, innan han eventuellt sökte sig till ett lugnare ställe. Om vi hade en fest, så var han självklart med som alla andra. Kattjejerna styrde han med järnhand, och kunde t om på gamla dagar leka och busa en stund om Lill-Pisset också var på lekhumör. Och när hunden kom, så tog han tyglarna på en gång. Han utbildade hunden till sin kompis från dag 1. Pondus, eller J, eller Bjässen, eller Konstapeln, eller Kungen, som vi kallade honom, var förståndig med överlevnadsinstinkt, men han agerade aldrig utifrån rädsla, och panik visste han inte vad det var.

Man skulle kunna tänka sig att mitt arbete inom sjukvården, och min övriga livserfarenhet, hade lärt mig någonting om liv och död, om acceptans, om proportioner i livet. Jag borde vara tacksam över att han fick leva så länge (han blev uppskattningsvis 11-12 år gammal) och att han fick ett bra liv hos oss. Men det är inte så jag känner. Jag vill inte acceptera ett liv utan honom. Jag tycker att det är orättvist att han skulle ha sin astma. Jag hade velat ha flera år tillsammans med honom. Det är så ohyggligt tomt här hos oss. Ingen kan någonsin ersätta honom. Jag tror att vi alla i familjen känner så. Samtidigt kommer de fina minnena redan fram. Han har satt sina tassavtryck i allt som har pågått här i huset under de senaste åren. T om släkt och vänner saknar honom, och alla som känner oss vet vem han var.

Vi gjorde verkligen allt vi kunde för honom. Vi var till veterinären (vilket inte uppskattades), medicinerade (och det gjorde kattvakterna också), provade olika saker mot hans astma. När det var kallt i huset värmde jag riskuddar och lade i närheten av honom för att få honom må bättre. Vi gödslade honom med hans favoritmat och -godis, i synnerhet i slutet av hans liv. Och slutligen ordnade vi så att han fick dö hemma, omgiven av nära och kära, och slapp åka i väg vilket han hatade. Jag vet att han är nöjd. Han har sagt att han är nöjd!

-Men han fattas mig!-

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktigt erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Gott Nytt År 2024 allihopa!

År 2023 är nästan slut. Om man nu vill stycka upp livet i år, så måste jag ändå säga att denna tidsperiod har varit rätt skonsam för oss personligen.

På djurfronten har det dock varit bekymmer. Jag har tidigare skrivit om dödsfallen hos mina pansarmalar i ett av våra akvarium. Om sista ordet är sagt där återstår att se.

Och vår kära katt Bjässen/Pondus/J har varit dödssjuk i sin astma- det är kanske inte så konstigt då han också är gammal. Hans dagar är räknade och jag hoppas att vi lyckas ta bra beslut om när och hur det är dags att behandla respektive ge upp.

Katten Elli har gjort sitt försvinnandetrick flera gånger, vilket sliter på mina nerver.

Det stora glädjeämnet för i år har naturligtvis varit hunden Nuusku, Tjottes Cloud Nine. Vi hade inte kunnat hitta en trevligare kompis att leva livet med!

Världsläget är bekymmersamt och sorgligt. Men även om det ser ut så att mänskligheten inte lär sig någonting, så säger de som vet att viss utveckling ändå sker. Medvetenheten ökar. Tyvärr är det ofta de dummaste individerna som hörs mest och vars destruktiva handlingar gräver jord under allas våra fötter.

I våras hade jag glädjen att åka till vackra Montreaux i Schweiz. Och några Stockholms/Göteborgsresor i jobbet har jag också hunnit med. Den största reseupplevelsen -ever?- var dock min och Gregers fantastiska vandring Kebnekaise runt. Ett sådant äventyr får man sällan uppleva.

Och att åka till stugan är livets stora guldkant oavsett tid på året.

Den största förändringen för i år är att jag har sagt upp mig och börjat jobba som ”min egen”. Jag kommer att utveckla ämnet vidare, men jag är ännu inte tillräckligt klar i tanken.

Umgänget med familj och vänner står högst upp i listan som vanligt.

Och det viktigaste för nästa år och framtiden är, att jag ska återigen börja leva, medvetet. Livet får inte bara vara en hinderbana där man knappt hinner hämta andan mellan hindren. Jag ska aktivt planera in aktiviteter som jag njuter av. Det behöver inte alls vara några dyra eller avancerade grejer. Det handlar om att tillbringa tid i stugan, fjällvandra när det är säsong, ta en dag på Spa när andan faller på. Besöka Abisko igen, hälsa på vänner, bjuda på fest, laga mat och baka. Och någonstans mitt i alltihop hoppas jag att tankarna finner sin plats, och känslorna också. Meningen med livet är att glädjas, men även känna alla sina känslor, vara tacksam men även sträva mot förbättring. Att dela livet med andra, att hjälpa där det behövs. Att göra sitt arbete väl. Det leder till lärande och utveckling. Så välkommen 2024, du kommer vare sig jag vill eller inte, tidens ström går inte att stoppa. Jag önskar alla mina läsare Gott Nytt År 2024!

När ingen lyssnar

Jag tyckte väldigt mycket om Diamant Salihus första bok, Tills alla dör. Berättarrösten och den grundliga researchen känns igen även i denna, hans andra, bok. Kort och gott screenar Salihu i denna bok genom Sveriges för nuvarande värsta, organiserade brottslighet. Det handlar om vård, mord och omfattande narkotikahandel. Mycket av bokens innehåll bygger på vad Polisen fick reda på när Encrochat (krypterad kommunikation som flitigt användes av kriminella) knäcktes.
”You follow drugs, you get drug addicts and drug dealers.
But you start to follow the money, and you don’t know where the fuck it’s gonna take you.”
Lester Freamon, The Wire
Organiserade brottslighetens tentakler har slingrat sig djupt in i folkhemmets inre. Godtrogna går laglydiga människor (som jag) här, dag ut och dag in, utan att förstå att samhället håller på att ruttna upp inifrån. Säkert vart tionde person man möter på stan har inte helt rent mjöl i påsen. Kurdiska rävens, och många andras, nätverk håller även på att infiltrera domstolar, försäkringskassan och alla andra statliga myndigheter. Rättssäkerheten är allvarligt hotad. Nu tror ni att det har snurrat till för mig, men efter att ha läst boken känns allt plötsligt väldigt självklart. Men det är så skönt att vara naiv!
Stackars arma människor, som orcher från Mordor. De förnedrar sig i mörkret, för egots och den kortsiktiga snabba vinstens skull. Kvar blir bara smuts, hat, död och skam. Det finns inget undantag på den här regeln. Man kan inte tjäna två herrar. Hit hör också det ”oskyldiga festbruket” av narkotika… som vad jag vet florerar fritt i de välbeställda nöjes- och kändiskretsarna, och även bland helt vanliga människor…
Även om Salihus första bok var ännu bättre, så rekommenderar jag även När ingen lyssnar. Boken ger ju en lättläst och välskriven inblick i ett av nutidens allra största samhällsproblem i Sverige.

Utvandrarna

 
Redan när jag för första gången var till Amerika (USA) 2016, tänkte jag på dem som för länge sedan utvandrade dit, vad det var för folk och vad som drev dem. Min egen farbror-Mike (rättare sagt morfars kusin), som gick bort denna höst, gav ytterligare ett ansikte för utvandringen i mitt liv (fast hans släkt var från Finland förstås).
 
Jag hade gett f-n på att läsa i alla fall en bok av Vilhelm Moberg, så jag började med Utvandrarna.
Det här är ingen feel good-bok, om någon skulle tro det. Början av boken, då familjerna lever sitt liv i Ljuder socken, är rentav deprimerande, bortsett från några roliga detaljer.
Det var inte länge sedan som vårt liv var så oerhört grymt. Medans jag idag sörjer döda akvariefiskar och känner ångest när en sjukdom sprider sig bland dem, så hade det för 100 år sedan kunnat gälla mina barn. Inte konstigt att människorna blev lite kärva och hårda den tiden. 
Inställningen mot fattiga, tjänstefolk, kvinnor, krymplingar, barn mm var också många gånger avig och grym. Orättvisorna frodades, (fast måhända gör de det fortfarande.)
Jag ser boken som en oerhört intressant tidsdokument, och initialt tänkte att det räckte som Moberg för min del. Men sedan kom jag till andra halvan av boken, det vill säga resan över det stora havet i briggen Charlotta, och då blev läsningen mera rolig. Såpass intressant faktiskt att jag bestämde mig för att fortsätta med andra delen av serien, Invandrarna…
Mer än max dessa 4 böcker som hör till denna serie tänker jag dock inte läsa av Moberg, där går gränsen. Av tidiga författare är t ex finländaren Aleksis Kivi njutningsfullt humoristisk och Väinö Linnas böcker kan man trots grymheter inte lägga ifrån sig. Jag är inte lika frälst av Moberg, men beskrivningen av utvandringen är verkligen unik.

För freden, inget annat!

”Blunda aldrig för antisemitismen”, skriver lokaltidningens nyhetsredaktör. Säkert en intressant och välskriven text med bra argument, det tvivlar jag inte på. Men jag orkar inte ens läsa.
För mig har det alltid varit mycket irrelevant vem som hatar vem, och varför. Är vi nazister, racister, fascister, det spelar mig mindre roll. Inte ens genom nog så välbyggd och intelligent argumentation kan vi någonsin komma någon vart i svåra komplexa frågor som bygger på hat, misstro och en historia om orätt och ännu mera orätt. Enda sätt att lösa konflikter är ödmjukhetens och fredens väg. Det finns en högljudd minoritet, som förespråkar hat och hämnd. Och några upplysta som är öppna för fredliga lösningar här och nu. Men den stora majoriteten vacklar, eftersom de ännu inte har förstått vad livet går ut på.
Älskar jag och litar jag på en finsk eller svensk nazist som tycker att jag personligen är helt ok? Eller en mobbare i skolan som inte mobbar just mig? Knappast! Jag vill umgås med goda och snälla människor oavsett om de är judar eller araber, svarta eller vita, män eller kvinnor. Eller ryssar eller ukrainare, för eller emot mig och min familj personligen, behövs det fler exempel? Jag är less på kategoriseringen av människor, jag är less på krig och konflikter som aldrig tar slut eftersom det bara är en liten minoritet av människor som är mogna och kloka nog att ”tänka om”.
Om man behandlar varandra med respekt och strävar efter fred, är även en äkta förlåtelse möjlig. Det är inte du och jag, det är vi! Och även om det skulle ta emot är försoning ändå så mycket bättre än evigt hat!
Jag vill inte längre höra talas om olika parter i en konflikt. Jag vill bara umgås med fredens folk. För att de finns. Och om jag är vid behov redo att ställa upp själv? Svaret är ja.
 
 
*Nemam Ghafouri in memoriam❤️*

Höstkänslor

Vanligtvis tycker jag om höst. En nystart på mångt och mycket, livet finner sin struktur igen. Barn och ungdomar börjar nya utbildningar med entusiasm, nya kompisar hittas. Även om man är köpfri så dyker det upp några must haves att handla, och det kan man göra med gott samvete. Gubbens jordbruk lugnar ner sig igen och listorna jag skriver på saker som han har att uträtta hemma blir längre och längre. Och de betas av!
 
I år är det annorlunda. Är det det gråa vädret? Eller att även yngsta barnet bosatt sig i stan? Är det att åren samlas på en, krämporna blir inte färre, och att man nu officiellt spelar på dödens planhalva? Är det att jag har redan sett och upplevt så mycket, att allt som finns i horisonten oundvikligen bara blir någon slags repetition? Jag är trött. Vart är jag på väg?
 
Det är så tungt att leva.
Varje andetag gör ont.
Enda trösten är att det går över,
mina känslor är inte jag
Mina känslor är inte ens mitt liv.
Stäng av hjärnan, bit ihop, gör det du ska,
du har gjort det förut.
Gör inte illa värre, 
låt det rinna av.
Finns det någon mening med allt?
Det var bara det
jag ville veta.
 
 
—Och sedan kommer det mildare höstvindar igen och med ens känns allt lite bättre. Så är livet. Enda sättet att få några svar -och nya frågor- är att leva vidare, och se vad som finns bakom nästa hörn.

Med cykeln till Polcirkeln

Matti Rämö är en finsk journalist som har skrivit flera böcker om sina cykelresor- till Sahara, Indien, från Thailand till Vietnam, Island, Ishavet och Himalaya. Den sista har man även filmatiserat. Kanske hade det varit mera spännande att läsa någon av dessa, i stället för att läsa om hans cykelresa i Finland (som trots Polcirkelnbesöket dessutom helt utelämnar den nordligaste Lappland) men jag klagar inte. Naturen är storslagen även i Finland, och vardagsdramat på cykeln lär vara sig ganska lik överallt. Dessutom cyklar Matti en del av aktuella resan med sin livskamrat Eeva, vilket ger en liten extra krydda.
 
Visst kan berättelsen tyckas bitvis vara lite seg. Vyerna förändras längs vägen och uppförsbackar går över till nedförsbackar et cetera. Jag hade lite svårt att hänga med i de ständigt skiftande naturbeskrivningarna, och några finska naturord fick jag t om kolla i ordboken (!) för att riktigt förstå vad författaren menar.
 
Samtidigt är just den lilla segheten bokens största tillgång. Författarens korta reflektioner över dittan och dattan, hans sympatiska lite töntiga babblande med människor han möter, och den eviga jakten efter jordgubbar rycker så småningom läsaren med sig. 
Precis som Matti Rämö själv, känner även jag stigande panik då han vänder tillbaka söderut och närmar sig de stora städerna igen. Ju äldre jag har blivit, desto mera har den eremitaktiga sidan kommit fram hos mig. Lapplands ödslighet drar mig till sig, och jag saknar absolut ingenting i de stora städerna. Och som ung var jag ändå en uttalad ”city-pingla”.
 
Varför fjällvandrar jag- den frågan har jag fått många gånger. Jag tror att det handlar om precis samma sak som varför Matti Rämö cyklar. På cykeln eller på vandringsstigen får man ett sunt avstånd till livet och dess små (eller lite större) med- och motgångar. Saker och ting hittar sina rätta proportioner. Aldrig mår man så bra som i naturen, då skönheten omkring en och allmänna flytet kan göra att ett spontant leende spricker upp. Och som Matti Rämö skriver, när meningen med livet på förmiddagen är att komma fram till plats X, är det inte konstigt att man blir euforisk och nöjd av att uppnå det. Och ett extra bonus är att man kan sätta upp, och uppnå, flera mål på en och samma dag.
Samma gäller naturligtvis omvänt. Ett skräp i ögat, en affär som hunnit stänga 5 minuter innan man kommer dit, en kärvande cykel eller dåligt väder är inte hela världen globalt sett men ajaj vad det svider när man är uppe i det själv. Så lätt det är att tappa modet och utveckla negativa sinnesbilder- om man låter sig dras med känslorna vill säga. Som tur är vet de flesta cyklister och fjällvandrare att själens inre panorama kan se helt annorlunda ut bakom nästa backe.
 
Boken har några färgbilder och dessutom kartor som jag uppskattar stort. Den är nog inte översatt till svenska, och kommer kanske inte att bli det heller. Och det kan vara lika bra det, då jag tror att min man kunde bli lite väl entusiastisk över tanken på en cykelresa. Själv vill jag än så länge utforska världen gående på mina ben i svenska fjällvärlden. Det här med cykeln kan kanske vara någonting för den tiden då benen bär ännu sämre. Fast då blir det Lappland och inget annat för oss. Matti Rämös navigerande på stora vältrafikerade E-vägar och tältande i kalhyggen bredvid bilvägarna och i närheten av bebodda hus lockar mig inte. Små vägar med gles trafik, bra tältplatser på ödsliga ställen och möjligen olika camping/ B´n´ B-lösningar är mera min melodi. Man behöver ju inte alla gånger sträva efter största möjliga obekvämlighet. Ej heller lockas jag av hans dagsetapper på 130 km- sådär 50-60 km vore mera realistiskt för mig. Jag känner också styng av ångest då Matti Rämö ofta först när kvällen kallnar och solen börjar gå ner samt att han själv är jättetrött, börjar så småningom leta efter en tältplats. Jag behöver nog lite bättre planering där jag är steget före gällande sömn och hunger, annars är risken för dåligt humör överhängande…
 
 

Maten är inte dyr!

Jag går runt i mataffären och funderar. Tidigare var affären proppfull med mat, men nu är mängden varor mera beskedlig. Inte heller reas det ut halvgratis matprodukter längre.
 
Jag tar smörpaketet, lokalproducerat, och håller den i handen, värd sin vikt i guld. Äggen vill jag ska komma från helt frigående höns- hoppas att Krav håller vad de lovar… Och bacon ska vara ekologiskt, grisarna har det nog eländigt ändå. Ekologiskt kan vara överreklamerat, i synnerhet här i norra Sverige där bekämpningsmedel inte behövs i någon större omfattning och jordbruket sker naturligt på mera ekologiskt vis. För mig är det viktigast att djuren har det så bra som möjligt, att naturen inte tar skada och att maten inte fraktas alltför långt i onödan.
Jag har råd att betala för maten, och jag betalar banne mig gärna varje krona. Jag vet ju hur det är för matproducenterna med ökade kostnader för drivmedel, foder och räntorna.
 
Varför klagar ingen på att t ex energidryck är dyrt?? Det är ju ändå bara vatten med lite tillsatser och färg i! Av någon anledning borde dock komjölk vara nästan gratis, om man ska tro på allmänna opinionen. Det är inte rimligt. Vi borde skippa energidryck, snacks och läsk och lägga pengarna på riktig mat istället.
 
Det är självklart viktigt att Sverige i största möjligaste omfattning är självförsörjande gällande mat. Att vi fortfarande har öppen åkermark, och att vi har landskap med djur (som mår bra!) Vi måste ju äta- och vi måste ha kontroll på vad vi äter. Lokalproducerade och närproducerade livsmedel är viktigare nu än någonsin. Att köpa billigt danskt fläsk antar jag betalas ffa av grisen med stort lidande. Och matvarukedjornas egna produkter t ex gällande mjölkprodukter är inget annat än ett sätt att ta pengar från inhemska bönderna och föra den i Ica-handlares ficka i stället.
 
Jag tycker också att det är bra att maten har blivit dyrare. Kanske får det oss respektera maten mera? Innan lågkonjunkturen var mängderna matsvinn alldeles astronomiska- jag hoppas verkligen att det blir mindre svinn nu när vi måste tänka på priset. Jag hoppas att maten ska få tillbaka sitt värde.
 
Och hur kan jag då uttala mig, som har råd att köpa mat? Det är dock ändå så att jag har levt under existensminimum i flera år. Även till min egen förvåning fick jag slantarna att räcka till då. Tipsen jag har är löjligt enkla, och även om jag har kommit på dem alldeles själv, så har jag sett dem skrivna på flera ställen.
 
Nämligen: Planering!! Laga maten själv, håll koll på extrapriserna (kanske utan att tumma på lokal- eller i alla fall inhemskproducerat om valet finns där). Minimera matsvinnet. Ha alltid matlåda med på jobbet. Baka ditt eget bröd. Handla säsongens varor av frukt och grönsaker. Sök inspiration med recept- t ex vitkål är en alldeles underbar, billig, hälsosam och mättande ingrediens. Det är ju inte bara vad vi äter utan vad vi de facto får i oss som räknas. Näringsrik och hälsosam mat är värd sitt pris. Klaga inte över maten eller priserna. Respektera maten och tacka för den. Mat är ett av livets stora glädjeämnen.
 
 
Bilden är från Storuman, hotel Luspen. Frukosten var utmärkt och närproducerad nästan hela vägen. Rekommenderas varmt!

Up to date- mina tankar från hösten-23

Snattande är skamligt och man kan undra både en och två gånger varför Arga snickaren ägnar sig åt den sortens sensation seeking. Eller är det bara så att när en människa kommer till en viss position i samhället kan man börja inbilla sig att man står ovanför alla regler, lagar och överenskommelser?
 
Tydligen är det så, eftersom Brännbollsyrans generaldirektör David Arkhult, som talat sig varm för den drogfria festivalen, ändå tycker att det passar sig att själv bli ertappad med kokain på en annan festival (Lollapalooza). Undra på varför även Brännbollsyrans personaltoaletterna var full av kokainspår… Men jag är tyvärr inte det minsta förvånad!
 
Slutligen koranbränningar. Om jag har, säg, tandvärk, eller har blivit bestulen min cykel, hur lätt är det för mig att komma fram till tandvården eller polisen och få mitt ärende handlagt? Gällande tandvärk kan man ju ha tur, och få hjälp inom några dagar, men sannolikheten är stor att det blir rätt besvärligt. Vad cykeln beträffar så kommer jag sannolikt inte få någon hjälp alls. Uredningen kommer att läggas ner och cykeln ser jag aldrig mer.
Men att skaffa sig ett tillstånd att bränna en koran, banne mig, det går smidigt och fort. Yttrandefrihet är ju prio ett i vårt fantastiska samhälle! Utan några som helst problem kan man därför också på kort varsel rekrytera en egen liten privatarme av poliser, som skyddar mig under min koranbränningsoperation. Det är så j*vla vansinnigt att jag saknar ord.
 
Vill man bränna böcker får man enligt min mening göra det på sin egen gård, så länge det inte strider mot kommunens ordningsregler, i lugn och ro. Det kan väl ingen förbjuda. Men Koraner, heliga böcker, ja, böcker överhuvudtaget, skall inte brännas. Det ska inte vara någon godkänd form av manifestation.
I de flesta andra demokratiska länder ställer samhället inte upp på koranbränningar, det är förbjudet. Det är dags för Sverige att ta sunda förnuftet till fånga och följa efter, och hur lagen ska formas tycker jag är mindre viktigt. Mitt personliga förslag är att bokbålarna klassificeras som hets mot folkgrupp i första hand.
Att skriva en bok är yttrandefrihet. Att bränna en bok är inte yttrandefrihet. Det är början till våld, lögner, hat, mobbning och fascism.