Allmänt – TIMEOFTIGER

Tid är liv

Varför fjällvandrar jag? Jag kan inte släppa frågan. Initialt räckte det kanske med de vackra vyerna, eller äventyret. Men inte nu längre. Det måste vara någonting annat. Receptet i klarspråk är frisk luft, påtaglig vild natur, motion i överflöd och frånvaro av sedvanliga vardagliga irritationsmoment.

Jag var till vår fjällstuga både före och efter vandringen, ensam. Före vandringen mådde jag bra och var inte speciellt stressad eller utarbetad. Men mitt mående efter vandringen är ännu bättre. Jag har någon sorts lugn i själen, som jag har svårt att beskriva. Jag har stannat kvar i den meditativa tillvaron, där saker och ting händer i sin egen takt, alltid i rättan tid. Jag kan t om tolerera lite oreda- jag fixar allt senare, när det är dags. Jag går inte och grubblar över saker. Jag bara är.

Eftersom moderna forskning visar det som jag kognitivt kan köpa- att det är samhällets hektiska upplägg som orsakar det som vi kan kalla för mentala ohälsa hos den moderna människan- så måste jag ju sträva tillbaka till det som är naturligt för mitt DNA och min hjärnas och kroppens biologi. Och det är inte så lätt att göra det rent kognitivt, även om mindfulness faktiskt fungerar. När jag nu ändå har möjlighet att göra det, så vill jag hellre klippa av helt och hållet, och återföra mig själv till naturen på riktigt. Det är ett intressant experiment som faktiskt håller vad det lovar!

När jag fjällvandrar, är jag naturligtvis min samma gamla person. Visst kan det fortfarande hända att jag blir irriterad då utrustningen tjorvar, stressad när ett besvärligt stup eller vad väntar, eller apatisk när jag blir blöt och kall. Jag kan fortfarande ha synpunkter på min mans agerande. Men mera drama än så finns inte hos mig. Jag går inte runt och tänker på hur jag uppfattas av andra, eller ältar några konflikter eller orättvisor. De är helt irrelevanta därborta, och mitt eget samvete är rent.

Det skönaste är nämligen att jag inte är så märkvärdig själv. Jag är bara en helt vanlig människa. Jag behöver inte bevisa någonting alls. Jag gör bara så gott jag kan. Fjällen tvättar bort de sista resterna av mitt ego. Att finnas här och nu räcker, och det finns inte utrymme för några onödigheter. Jag släpper kontrollen på alla nivåer. Även vädret omkring oss lever sitt eget liv och förändras eftersom. Det går knappt att prognosticera, inte att tala om påverka. Det är bara gilla läget.

Att bara ha lite tid. Ty tid är liv. Och livets plats är hjärta. (Michael Ende, Momo). En sådan kliché, att leva här och nu. Men det är just precis vad det hela handlar om.

Men varför går det inte leva i nuet hemma då? Ja, det går visst, men det är svårare. Jag har funderat ut saker som mest effektivt rubbar min sinnesro hemma och som jag nästan helt slipper på fjällen:

Uttalad oreda hemma, rent fysiskt ostädat (och som i regel ingen annan än jag ser/störs av). T ex gammal mat i kylen. Skitigt runt soppåsen i skåpet.
Tonåringar som man måste tjata på hemma (Måste man? Ja, troligen till viss del.)
Att köpa saker, prova dem och i allra värsta fall även behöva returnera dem.
Elektronik och teknik som tjorvar.
Administrativt trassel oavsett vad. Maila, ringa och reda ut saker. Telefonköer.
Aggressiv rusningstrafik.
Ständig bråttom. Vardagen är lagt upp på ett sätt som gör att man inte riktigt hinner med.
Om man har stressade och negativt laddade människor omkring sig blir man i regel påverkad av dem.
Troligen får de flesta av oss för lite vardagsmotion och ffa frisk luft. Vi orkar mycket mera än vi tror!
Behovet att ständigt ta beslut, stora och små. Ingenting är helt självklart och valmöjligheterna är många.

Jag är medveten om att om man alltid levde i naturen på resande fot, skulle det säkert dyka upp ännu mera nackdelar i det livet än vad jag redan känner till. Jag idealiserar inte brist på komfort. Men det är knappast möjligt att stressa upp sig på samma sätt i naturen som i moderna samhället. För många av oss skulle paus från vardagslivet genom påtaglig naturkontakt fungera som en mycket läkande kraft, det är jag helt säker på.

Det finns en till fantastik hemlighet och möjlighet, som Claes Grundsten har skrivit om och som jag har funnit vara sant. Man kan nämligen i tanken transportera sig till fjällen (eller till någon annan stor naturupplevelse förstås) i stort sett när som helst, när behovet uppstår. Då andra står och trängs i tunnelbanan, är jag kanske i Östra Unna Reaiddavaggi och betraktar järvarna. Eller njuter av vårt läger vid Visttasjåhka, lyssnande på vattenfallets brus. Jag är fri.

Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är ett vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Det är vår!

Det är kanonväder och jag har min lediga vecka! Jag går runt med knäskydd och låtsas att jag inte har ont. Jag tränar hårt också. Och jag ska gå ner i vikt med hjälp av min lilla app, för att knät ska bli snällare, tur att den optionen finns kvar. Orsaken till min entusiasm är att vi nu har spikat fast vart vi ska fjällvandra i sommar. Det blir Abisko-Abiskojaure-Norra Vistas- Östra Unna Räita-Västra Unna Räita -Sälka -Singi -Kaitumjaure -Teusajaure- Vakkotavare! Och jag kan nästan inte hålla mig i skinnet. Bara 2 månader och det smäller av. Även Greger är entusiastisk, min bästa vandringskompis.

Jag njuter av den varma, underbara försommaren, då hela naturen börjar ”sjuda”! Den här årstiden är det gott att bo på landet. Nuusku är seg och har blivit som en gamm-hund, men vi går promenader i saktare mak än i höstas. Hon känner nog också av värmen. Jag är livrädd för huggormar (för Nuuskus del), som finns i trakterna.

Jag lagar mat och hittar på lite olika saker. Det tar alltid en stund att komma ikapp här hemma efter en jobbvecka. Och om inte annat så lossnar fyllningen från en tand och man får ta sig tid att fara till tandläkare.

Paj med chevré, päron och valnötter

Havets pizza på färdig botten

Marängsviss

Fisk i ajvar, det var verkligen en ful bild! (Men gott).

Tabbouleh, lika ful bild var den

Karelsk pirog med äggsmör, pirogen är köpt från Finland.

Med andra ord är det min favoritårstid! Jag kan vakna på småtimmarna men jag behöver inte vara stressad då jag inte behöver någonstans just på morgonen. Jag ligger i sängen och lyssnar på storspoven i natten och hoppas att världen får finnas i många år till. Att inte maktgalna gubbar och käringar tar ifrån oss allt detta fina. Jag känner med alla som helt onödigt drabbas av krig och elände. Det är fruktansvärt och obegripligt att vuxna människor, istället för att hjälpa varandra, helt öppet skadar varandra- hur går det att försvara? Hur vågar de, tänker de inte längre än näsan räcker?

Jag tänker också på vår kommande fjällvandring och hoppas innerligt att människan ska komma till sans och bli rädd om naturen. Att bli av med sitt omåttliga begär för materiella ting och lyx, och sluta låtsas om att det är hållbart. Man borde väl ändå bry sig om sina egna barn och barnbarn om inte annat? Jag inser vidden och närheten av katastrofen som vi är på väg mot, men det tror jag inte att alla gör. Det behövs mera kunskap. Vi kan ha kvar el och rinnande vatten, förutsatt att vi sansar oss- vi kan inte få allt. Men det vi redan har är så mycket, så många gåvor vi får varje dag utan att tänka på dem och uppskatta dem.

Jag har blivit en livsnjutare

Vi börjar med min mormorsmors ord: Hårt arbete är min lott i livet. För att det är det verkligen. Jag blev min egen för att kunna styra mera själv, njuta av det livet som finns kvar och framförallt, för att kunna vara lite mera ledig.

Men jag är dålig på att säga nej när jag behövs och kan hjälpa till, så det har blivit mera jobb än vad jag hade tänkt mig. Och å andra sidan, om jag nu jobbar för att få en bra bas på olika sätt, så kan jag kanske luta mig bakåt senare och trappa ner på ett kontrollerat sätt. Jag har verkligen ingenting emot själva jobbet, men såklart kan för mycket bli för mycket, även av det goda.

Men jag har inte bara jobbat. Jag måste erkänna att jag har blivit en livsnjutare av rang. Jobbiga träningar på mitt gym har ersatts med Spa, thaimassage och små men naggande goda middagar- ofta på egen hand, och jag trivs i även mitt eget sällskap.

På ett sätt har jag ändå haft en bra tid i mitt liv. Det höll inte ens på att bli någon blogginlägg denna månad, eftersom imorgon bär det iväg till ett av mina favoritställen på denna jord, nämligen Abisko. Även Nuusku ska följa med, (och Greger såklart) och tanken är att det blir mycket friluftsliv, god mat och även vänner. Men innan dess måste jag hinna jobba ikapp här hemma, det brukar ju ta några dagar. Vi får se om jag kommer igång med bloggen igen någon gång! Ha en bra vår allihop!

Att sakna en katt

För nästan 7 år sedan fick vi en katt, en svart tjock en med astma som inte var kattunge, från Djurskyddet. Det är en sådan katt som ingen vill ha, men vi tar det som livet ger. Det tog inte särskilt lång tid innan vi förstod att katten var alldeles speciell. Som jag har skrivit på andra sociala medier, så är det den typen av katt som man bara får ha en gång i livet.

Jag tror att han helt enkelt var väldigt smart. När man tar en ny katt så ska man helst hålla den inomhus i flera veckor så att katten lär sig var den bor och känner igen alla dofterna och inte går ut och irrar bort sig i panik det första den gör. Men att hålla den här gossen inomhus var lättare sagt än gjort. Innan vi märkte ordet av så satt han på altanen, och han hade minsann ingen avsikt att gå någonstans, han kände sina begränsningar och ville ta det i sakta mak, för att lära sig var han bodde och inte gå vilse. Förvånad är ordet som beskriver honom bäst när jag kastade mig över honom och bar in honom. Och det tog inte lång stund innan han satt på altanen igen.

Gång på gång förundrades jag över hans förmåga att ta kontroll över situationen. Han var inget offer för omständigheterna. Kom det små barn på besök (tultande 1-åringar) så styrde han sina målmedvetna steg till dem för att bestämt stryka sig mot dem, innan han eventuellt sökte sig till ett lugnare ställe. Om vi hade en fest, så var han självklart med som alla andra. Kattjejerna styrde han med järnhand, och kunde t om på gamla dagar leka och busa en stund om Lill-Pisset också var på lekhumör. Och när hunden kom, så tog han tyglarna på en gång. Han utbildade hunden till sin kompis från dag 1. Pondus, eller J, eller Bjässen, eller Konstapeln, eller Kungen, som vi kallade honom, var förståndig med överlevnadsinstinkt, men han agerade aldrig utifrån rädsla, och panik visste han inte vad det var.

Man skulle kunna tänka sig att mitt arbete inom sjukvården, och min övriga livserfarenhet, hade lärt mig någonting om liv och död, om acceptans, om proportioner i livet. Jag borde vara tacksam över att han fick leva så länge (han blev uppskattningsvis 11-12 år gammal) och att han fick ett bra liv hos oss. Men det är inte så jag känner. Jag vill inte acceptera ett liv utan honom. Jag tycker att det är orättvist att han skulle ha sin astma. Jag hade velat ha flera år tillsammans med honom. Det är så ohyggligt tomt här hos oss. Ingen kan någonsin ersätta honom. Jag tror att vi alla i familjen känner så. Samtidigt kommer de fina minnena redan fram. Han har satt sina tassavtryck i allt som har pågått här i huset under de senaste åren. T om släkt och vänner saknar honom, och alla som känner oss vet vem han var.

Vi gjorde verkligen allt vi kunde för honom. Vi var till veterinären (vilket inte uppskattades), medicinerade (och det gjorde kattvakterna också), provade olika saker mot hans astma. När det var kallt i huset värmde jag riskuddar och lade i närheten av honom för att få honom må bättre. Vi gödslade honom med hans favoritmat och -godis, i synnerhet i slutet av hans liv. Och slutligen ordnade vi så att han fick dö hemma, omgiven av nära och kära, och slapp åka i väg vilket han hatade. Jag vet att han är nöjd. Han har sagt att han är nöjd!

-Men han fattas mig!-

Stora förändringar

I somras kom jag till en punkt då det var helt enkelt omöjligt att fortsätta i mitt dåvarande jobb. Det var kanske lite konstigt med tanke på att jag älskade mitt jobb och hade haft varierande arbetsuppgifter där under 20 års tid. Därtill tyckte jag inte alls att jag hade för mycket att göra på jobbet, vilket ju är den vanliga klagovisan, utan snarare tvärtom. Kollegor har jag haft många olika sorter av under årens lopp, och jag måste ändå säga att dåvarande ena också var åt bättre hållet, även om man alltid måste anpassa sig till viss del i en arbetsgrupp.

Vad var felet då? Med tanke på mina flera specialiteter hade jag ju också kunnat hoppa in i ett annat arbetslag inom min klinik och behålla alla fasta anställningens fördelar. Men jag var färdig där, och 7 mils dagpendling bekräftade saken definitivt.

Jag började reagera på att mina barn hade vuxit upp men ekorrhjulet bara fortsatte rulla. Jag klev upp tidigt på morgonen (vilket jag avskyr!), körde till jobbet i ur och skur, mörker och halka, i rusningstrafiken. Jag jobbade, eller försökte få tiden gå på olika sätt de dagar som var lugna. Jag skrev PM, undervisade och bedrev utvecklingsarbete till den grad som möjlighet gavs. Efter jobbet passade jag på att träna, eftersom jag har kommit fram till att jag mår bra av det (och jag behöver vara i form för fjällvandringar). Och sent på kvällen bilade jag åter hem, eventuellt sprang jag även genom mataffären, för att stupa i sängen och vänta på nästa morgonens väckning. Många kvällar, helger och storhelger -grovt uppskattat hälften- var jag fast på jobbet. Jag hade inte tid att andas. Sammanhängande sommarsemestern var förhållandevis kort, och tidpunkten för den kunde jag knappt påverka. Vilket ju är helt förståeligt när man arbetar på en intensivvårdsavdelning. Det var överhuvudtaget väldigt svårt att planera någonting.

Jag hade alldeles för lite tid för egen reflektion och inspiration. Jag tycktes aldrig ha tid att klippa mina tånaglar eller handtvätta en ylletröja eller bh. Inte att tala om att se på Youtube hur man stickar en strumpa, något jag länge har haft på min to do-lista. Matlagning var rena tvånget som jag reducerade till minimum- läs överlevnadsnivå. En bok hade jag dock oftast på nattygsbordet, och på kvällen läste jag en kvart med mina sista krafter. Tiden för vardagssysslor fanns helt enkelt inte där- ändå upplevde jag inte heller att jag oftast gjorde någon ovärderlig insats på jobbet. Jag kände mig enkom som en rad i schemat, som fick mest uppskattning så länge jag höll tyst och inte ifrågasatte någonting. Länge önskade jag att någon skulle headhunta mig till ett vinstdrivande företag där jag hade kunnat använda hela min kapacitet, men ingen kom. Till sist insåg jag att det som ska göras, måste jag göra själv. Jag måste själv forma mitt eget liv som jag vill ha det. Ingen annan kommer att ta initiativet och hjälpa mig.

Om jag i framtiden kan forma mitt jobb som jag vill kvarstår att se. Men det privata livet räknas också! Jag behöver ha lite luft i systemet, i mitt liv. En morgon när jag kan andas, dricka kaffe och läsa tidningen i fred. Fundera på världens gång, känna efter vad jag vill. Blogga om det som inspirerar. Hinna ikapp med allt och ha tid att njuta av det (t ex njuta av att jag har städat). Arbeta måste jag ju och det gör jag gärna. Men på mina egna villkor. Man kan kalla mig lyckligt lottad som kan göra så.

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktig erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Gott Nytt År 2024 allihopa!

År 2023 är nästan slut. Om man nu vill stycka upp livet i år, så måste jag ändå säga att denna tidsperiod har varit rätt skonsam för oss personligen.

På djurfronten har det dock varit bekymmer. Jag har tidigare skrivit om dödsfallen hos mina pansarmalar i ett av våra akvarium. Om sista ordet är sagt där återstår att se.

Och vår kära katt Bjässen/Pondus/J har varit dödssjuk i sin astma- det är kanske inte så konstigt då han också är gammal. Hans dagar är räknade och jag hoppas att vi lyckas ta bra beslut om när och hur det är dags att behandla respektive ge upp.

Katten Elli har gjort sitt försvinnandetrick flera gånger, vilket sliter på mina nerver.

Det stora glädjeämnet för i år har naturligtvis varit hunden Nuusku, Tjottes Cloud Nine. Vi hade inte kunnat hitta en trevligare kompis att leva livet med!

Världsläget är bekymmersamt och sorgligt. Men även om det ser ut så att mänskligheten inte lär sig någonting, så säger de som vet att viss utveckling ändå sker. Medvetenheten ökar. Tyvärr är det ofta de dummaste individerna som hörs mest och vars destruktiva handlingar gräver jord under allas våra fötter.

I våras hade jag glädjen att åka till vackra Montreaux i Schweiz. Och några Stockholms/Göteborgsresor i jobbet har jag också hunnit med. Den största reseupplevelsen -ever?- var dock min och Gregers fantastiska vandring Kebnekaise runt. Ett sådant äventyr får man sällan uppleva.

Och att åka till stugan är livets stora guldkant oavsett tid på året.

Den största förändringen för i år är att jag har sagt upp mig och börjat jobba som ”min egen”. Jag kommer att utveckla ämnet vidare, men jag är ännu inte tillräckligt klar i tanken.

Umgänget med familj och vänner står högst upp i listan som vanligt.

Och det viktigaste för nästa år och framtiden är, att jag ska återigen börja leva, medvetet. Livet får inte bara vara en hinderbana där man knappt hinner hämta andan mellan hindren. Jag ska aktivt planera in aktiviteter som jag njuter av. Det behöver inte alls vara några dyra eller avancerade grejer. Det handlar om att tillbringa tid i stugan, fjällvandra när det är säsong, ta en dag på Spa när andan faller på. Besöka Abisko igen, hälsa på vänner, bjuda på fest, laga mat och baka. Och någonstans mitt i alltihop hoppas jag att tankarna finner sin plats, och känslorna också. Meningen med livet är att glädjas, men även känna alla sina känslor, vara tacksam men även sträva mot förbättring. Att dela livet med andra, att hjälpa där det behövs. Att göra sitt arbete väl. Det leder till lärande och utveckling. Så välkommen 2024, du kommer vare sig jag vill eller inte, tidens ström går inte att stoppa. Jag önskar alla mina läsare Gott Nytt År 2024!

Kommentera?

Om kommentärsfältet är öppet så kommer det hundra kommentarer på främmande språk på en halvtimme. Så det blir drygt att rensa och just nu är det stängt. Skicka mail om ni vill nå mig, annars kommer jag och min it-support fixa en bättre lösning till våren.

För freden, inget annat!

”Blunda aldrig för antisemitismen”, skriver lokaltidningens nyhetsredaktör. Säkert en intressant och välskriven text med bra argument, det tvivlar jag inte på. Men jag orkar inte ens läsa.

För mig har det alltid varit mycket irrelevant vem som hatar vem, och varför. Är vi nazister, racister, fascister, det spelar mig mindre roll. Inte ens genom nog så välbyggd och intelligent argumentation kan vi någonsin komma någon vart i svåra komplexa frågor som bygger på hat, misstro och en historia om orätt och ännu mera orätt. Enda sätt att lösa konflikter är ödmjukhetens och fredens väg. Det finns en högljudd minoritet, som förespråkar hat och hämnd. Och några upplysta som är öppna för fredliga lösningar här och nu. Men den stora majoriteten vacklar, eftersom de ännu inte har förstått vad livet går ut på.

Älskar jag och litar jag på en finsk eller svensk nazist som tycker att jag personligen är helt ok? Eller en mobbare i skolan som inte mobbar just mig? Knappast! Jag vill umgås med goda och snälla människor oavsett om de är judar eller araber, svarta eller vita, män eller kvinnor. Eller ryssar eller ukrainare, för eller emot mig och min familj personligen, behövs det fler exempel? Jag är less på kategoriseringen av människor, jag är less på krig och konflikter som aldrig tar slut eftersom det bara är en liten minoritet av människor som är mogna och kloka nog att ”tänka om”.

Om man behandlar varandra med respekt och strävar efter fred, är även en äkta förlåtelse möjlig. Det är inte du och jag, det är vi! Och även om det skulle ta emot är försoning ändå så mycket bättre än evigt hat!

Jag vill inte längre höra talas om olika parter i en konflikt. Jag vill bara umgås med fredens folk. För att de finns. Och om jag är vid behov redo att ställa upp själv? Svaret är ja.

*Nemam Ghafouri in memoriam❤️*