För 2 år sedan sade jag upp mig från arbetsgivare (Regionen, i stort sett samma klinik hela tiden) som jag hade jobbat åt i drygt 20 år. Att förklara varför vore kanske inte helt politiskt korrekt, och dessutom är orsakerna så många och mångfacetterade att jag skulle kunna göra en hel bloggserie om ämnet. Men det kommer jag inte att göra.
Men jag skriver ändå några få ord. Det handlade inte om utmattning, eller att jag hade för mycket att göra. Tvärtom, jag hade nästan alltid för lite att göra (födslotalen har gått ner och vi får mycket färre nyfödda än för några år sedan). Men det innebar inte att jag var mindre BUNDEN. Hela mitt liv, inklusive helger, storhelger och semestrar, rullade på någon annans villkor. Jag hann aldrig dra andan på riktigt och fråga mig själv vad jag kände och vad jag ville med mitt liv. Jag var fast i ett ekorrhjul. Därtill pendlade jag till och från jobbet 7 mil dagligen, åtminstone om jag inte sov över på sjukhuset, vilket ju ofta hände. Jag var SÅ less på pendlingen! Hade jag verkligen känt mig oersättlig hade jag kanske stått ut med det, men så är inte fallet inom offentliga sektorn. Man är helt enkelt utbytbar och den bästa medarbetaren är den som håller truten och ser glad ut.
Jag vet att om jag inte hade gjort mitt drastiska beslut hade jag så småningom gått under. Av bitterhet och ilska, som blev uttryck för sorgen som fanns längst inne. Och jag har verkligen inte ångrat mig, aldrig en sekund. Jag jobbar fortfarande mycket, men själva jobbet har aldrig varit ett problem för mig. Men nu kan jag själv bestämma om jag ska få delta i sonens examensfest eller bonusdotterns bröllop. Jag väljer om jag ska fjällvandra- och det ska jag så länge benen bär. Och när det inte finns några höjdpunkter i kalendern, ägnar jag mig åt att leva. Bara en sån sak!
Jag är nu 50+ år och jag har tänkt mig att de kvarvarande åren ska jag göra allt som står i min makt för att kunna utvecklas som människa och komma underfund med varför jag lever och finns här på jorden. Den kunskapen kan man hämta från likasinnade människor, eller genom att läsa eller kanske se på filmer. Och att läsa är mitt sätt. Jag läser när jag är ledig, men även när jag bor på hotell på annan ort.
Till min förvåning har jag märkt att många av de bästa böckerna jag äger och förvarar har jag inte ens läst helt! Jag läser ofta lite för noga, såsom när man pluggar, men har släppt lite grann på det. Det får gå lite fort och jag behöver inte komma ihåg allt efteråt =). Och som jag tidigare skrev, så har de flesta bra lärorna och böckerna en och samma gemensam nämnare, så att när man har läst om en sak förstår man även nästa sak lite bättre, eftersom det finns så många paralleller. Lite som att läsa en helig bok från varje religion.
Vad har ayurveda och attraktionslagen för gemensamt? Ja, ganska mycket faktiskt. Jag är så glad att jag läste båda böckerna! Och jag ska fortsätta lära mig mera om livet och mig själv. Janesh Vaidya, Ayurveda för ditt sinne och Derek Rydall, Attraktionslagen på djupet kan jag faktiskt varmt rekommendera båda två. (Och Vaidyas bok var faktiskt extra superbra, ska sägas!) Båda böckerna väckte och bekräftade tankar och känslor hos mig.
Överraskande nog avhandlade båda böckerna ganska mycket om tacksamhet, vilken jag ju har gått och grubblat över. Och jag har fått bekräftelse för vad jag kände, nämligen att jag hade problem på det området. Som sagt, missförstå mig rätt. Jag vet att jag är så oerhört lyckligt lottad på så många olika sätt och vis att det är nästan genant. Och såklart är jag tacksam för det! Men det innebär inte att jag lever i tacksamhet. Jag skulle snarare säga att jag lever i rädsla! (Och nu gäller det återigen att missförstå och tona ner lite grann.)
I Rydalls bok finns det ”tacksamhetstrappan” beskriven. Om man är bitter och otacksam, så är man inte tacksam för någonting. Nästa steget är att man kan hitta på några små saker, hur banala som helst, att vara tacksam för. Detta brukar expandera när man tränar och till sist är man, som jag, tacksam för allt. Men det finns ytterligare ett steg, som jag misstänkte. Nämligen att vara tacksam även när man inte har någon anledning att vara det. Att vara tacksam även för sina motgångar, det är en ovillkorlig state of mind. Det innebär fullständigt accepterande i nuet, bejakande av sin livsuppgift och karma, en ödmjukhet för ett högre syfte, även när vi inte kan se det själv. Men vi vilar tryggt i evighetens famn. Med andra ord är tacksamhet mindfulness, meditation och levande kontakt med vår högre källa.
Jag tar naturligtvis inte upp för detta för att skriva det på näsan på någon som nyss har varit med om en svår förlust. Man får ha respekt för sorg, andras och även sin egen. Men sorgen har sin tid och glädjen har sin tid, och tacksamhetens tid kommer alltid åter.