Häst – TIMEOFTIGER

Vad hästarna har lärt mig

Nu när jag har varit utan häst i tre månader börjar jag inse vilka lärdomar jag har gjort. Även min andra häst, som jag bara hade ett kort tag, lärde mig enormt mycket om hästar och livet.

För det första, om själva djuret hästen. Det är ett levande djur och dess beteende kan inte förutspås alldeles enkelt. Jag och mina medryttare är vana hästmänniskor och min nya häst fick en lugn och i mångas ögon avundsvärd tillvaro på landet som chef över två gamla hästar. Jag kan inte säga att han vantrivdes, dessvärre aktiverades hans gamla olat bockning ändå (som han haft tidigare under likadana omständigheter i ett ”gott hem”.) Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag hörde att han trivs och sköter sig bra på Skellefteå ridklubb, där han är chef över 50(!) hästar i hagen och stimuleras mentalt till en helt annan grad än här hos oss. Han är en intelligent häst vars hjärna behöver mycket att arbeta med hela tiden. Det var nog också därför han skötte sig perfekt hos Louise Svantes som tävlade honom och hittade på nya spännande saker med honom hela tiden.

För det andra, om mig själv. Jag har alltid sett livets motgångar, och inte minst de med hästar, som ett tecken på att jag själv är dålig. Först nyligen har jag förstått att ingenting kunde vara mera fel. Naturligtvis ska man inte söka sig till problem om man absolut inte känner för det. Men faktum är (om vi nu pratar bara om hästar) att även de allra bästa ryttare och hästmänniskor har en massa problem. Allt handlar bara om hur man löser dem. Antingen söker man en lösning och hjälp på ett kreativt sätt eller låter sig knäckas mentalt istället! Det är mycket lättare att vara kreativ om man är positiv, och då är förutsättningen att man inte dömer ut sig själv. Tänk problem, tänk framåt, tänk lösning!

För mig var lösningen till bockningen att sälja hästen omedelbart. Jag är en ”tant” utan större äventyrlig ådra och jag insåg att bockningsproblematiken inte var någonting som jag ville bita i överhuvudtaget, så jag lät honom inte ens börja med det. Inte för att jag är så dålig, utan för att jag inte ville det. Jag hade inte tiden eller de optimala förutsättningarna för att lösa det heller.

För det tredje. En människa kan vara rädd utan att vara feg. Rädsla är en helt normal skyddsmekanism som har sett till att människan har överlevt som art. Om jag är rädd för t ex hoppning så ska jag inte ha en självtillintetgörande attityd då jag hela tiden tänker på hur värdelös jag är och vad jag ”borde” känna eller inte känna. Då måste jag helt enkelt sänka kraven och börja öva på den nivå där rädslan är hanterbar. Med Yade var lösningen pessoabett (då hon lätt blev stark i samband med hoppning) och att sänka hinder och träna i markarbetsgruppen år ut, år in. Inte vet jag hur långt vi kom till sist, men vi kom absolut framåt. Att låta bli hoppning var aldrig ett alternativ för mig som ryttare. Och att gasa runt med en okontrollerbar häst på höga hinder och kanske ramla av hade knappast gjort rädslan bättre.

Dessa insikter har jag fått genom hästar men de kan tillämpas till allt i livet. Mitt självförtroende har vuxit i och med att jag har insett att jag inte behöver vara perfekt och att det räcker långt att jag gör så gott jag kan. Om jag är rädd så accepterar jag känslan och sänker kraven utan att tvinga mig till någonting som inte alls känns bra. Det är ändå alltid bra att ha ett mål i sikte, oavsett vilket. Världen snurrar inte runt omkring just mig, och även andra människor har problem. Även de duktigaste. Det är när problemen uppstår som vi får visa vad vi går för. You rule!

Kortfattat:

Yade

Jag vet inte om jag hade känts annorlunda om den nya hästen hade varit kvar.

Men smärtan och tomheten efter dig är precis lika intensiv och påtaglig som det var då för snart 9 månader sedan, skillnaden är bara att jag idag kan ta paus från det och tänka på annat om jag vill.

Det tar mycket tid med en häst, och visst fanns det många dagar då jag inte hade någon lust att vara hästägare. Men det du gav mig under våra nästan 3 år tillsammans kan inte mätas i någonting, allra minst i pengar.

Med människor som passerat till andra sidan har jag gjort mig klar. Jag ser fram emot att vi möts en dag igen, men inte innan jag också lämnar denna jord.

Med dig är det lite annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv att tänka om du kunde komma tillbaka hit. Bara för en dag, eller en stund. Så att jag hade fått se dig igen, känna doften av dig och mjukheten i din päls. Känna din närvaro som var på något sätt så vag och ändå så tydlig. Visst vet jag att det är omöjligt, men jag drömmer ändå, fast jag är ju inte ens någon drömmare.

Du vet att jag lät dig dö på grund av ren kärlek.

Med eller utan häst?

Jag började rida vid 10 års ålder och det var det roligaste jag visste. Ridningen var veckans höjdpunkt och umgänget med hästarna präglade min barndom och min ungdom och hjälpte mig att växa som människa. Jag behövde hästarna verkligen!

Jag hade 10 års paus i hästeriet mellan 20 och 30 års ålder då jag studerade (hade inte råd) och fick barn. Tröskeln att börja igen var hög, fast jag identifierade mig som hästmänniska hela tiden. Som tur var så lurade en vän mig till stallet och jag var fast igen! Till min glädje satt ridningen kvar i ryggmärgen och jag började ungefär där jag hade slutat 10 år tidigare. Dock insåg jag att ridningen inte var så enkelt, och att jag hade visserligen ridit en hel del men hade väldigt mycket kvar att lära mig. Jag läste på och utvecklades, och ridningen blev återigen veckans höjdpunkt, och jag upplevde precis samma (oftast positiva!) pirret i magen innan ridlektionen som jag hade gjort som barn.

Åren gick och det fantastiska hände, jag utvecklades som ryttare och hästmänniska. Det är nämligen inte alls åldersberoende, och det är jag glad för! Min naturliga feghet uppvägdes av min naturliga jävlar anamma samt att jag hade ändå ridit så pass mycket sedan barndomen. Efter några år blev det dock uppenbart att min ridning inte längre utvecklades så mycket på ridskolan. Jag bytte mot en ridskola där de hade flera och högre utbildade hästar, och började dessutom rida 2 gånger per vecka. Det hjälpte ett tag. I samma veva hade jag mina första egna hyres- och foderhästarna och drömmen om en egen häst växte fram.

Yade kom till mitt liv nästan med en gång. Hon var snäll och rätt så förutsägbar, varför vi trots vissa problem alltid kom bra överens. Vi hade dock några stora problem som inte hade med oss att göra, och dessa var 1. Yades hälsa! Mest var hon sjuk sommartid, som är bästa ridtiden. Många är de timmarna då jag oroat mig för henne. 2. Min hälsa- Yades stora steg gav mig ryggskott som jag sannolikt får dras med resten av livet och som jag omedelbart känner av om jag rider en häst med större rörelse… och 3. TIDSBRIST! Denna blev ännu värre av mörkret samt att jag inte hade någon ridbana, någonting som berodde på de taskiga blaskiga vintrarna då underlaget blev helt oridbart. Jag hade ju bra medryttare som räddade mig, men har jag en häst så vill jag hinna rida den själv också… Utan att för den skull alltid vara stressad och pressad och uppe halva nätterna.

Red Excellence sålde jag pga att han började bocka, om än bara enstaka gånger. Jag kände att om det skulle utvecklas till ett större problem så var jag helt hjälplös då jag inte hade någon ridbana, och att fara till ridhuset flera gånger varje vecka var otänkbart. Efter att jag sålde honom har jag bara njutit av att vara utan egen häst. Jag njuter av varje morgon då jag får vakna i fred och planera vad jag vill (nej, jag ligger ändå inte på sofflocket…) Jag njuter av varenda kväll då jag trött stapplar hem från jobbet och inte behöver skynda mig till stallet eller offra halva natten för att åka till ridhuset. Av nätterna då jag sover gott då jag vet att jag kan bara koncentrera mig på min familj, mitt jobb, mina vänner och mig själv utan dåligt samvete.

Ändå kan jag inte låta bli att snegla på hästannonser. Jag minns min intensiva längtan efter en häst under förra sommaren. Jag minns alla min och Yades goda stunder- nej, jag hade inte varit samma människa idag utan henne. Hon har gett mig så mycket. Visst finns det hästar som jag skulle få rida häromkring, men jag är ganska kräsen. Ridskola kanske? Jag måste återigen börja fundera på hur jag vill ha det. Kanske är det så att nu är det återigen dags för någonting annat i mitt liv…

Krakow

6 dagar i Krakow mitt i mörkaste november. Jag öppnade inte surfplattan eller nätet en endaste gången. Hörde om pågående terroristjakt ute i världen men det var ändå ingenting där jag kunde bidra. I min mailbox fanns det ingenting livsviktigt och samma gäller facebook.

Här hemma hade mina föräldrar haft fullt upp med bl a löss, springmask och försvunnen katt, men allt slutade lyckligt.

På resan hade jag bästa tänkbara sällskap och vi bodde på ett 5-stjärnigt hotell (ändå billigt då det var lågsäsong.) Mat och dryck var gott och billigt, vad gäller shopping i övrigt var priserna på svenska nivå. Tur att jag behöver ingenting.

Vädret var piss varje dag, men vad kan man vänta sig i november. Vi alla hade en liten släng av turistmage men inget som hindrade oss från de planerade aktiviteter.

Jag ska försöka sortera resan och berätta lite kort om mina upplevelser.

Strax innan resan sålde jag min häst. Han var urmysig och trivdes uppenbart bra här, men började alldeles sista tiden visa tendenser att bocka. Eftersom det längre bak i hans historia finns lite frågetecken och jag inte ens har en ridbana så blev jag osäker på om detta kunde bli ett problem som jag kanske inte kunde reda ut på egen hand. Ingen häst förtjänar att vara ett problem, är mitt motto. Och eftersom jag ändå hade bestämt mig så var det lika bra att göra processen kort och han åkte till Skellefteå Ridklubb till kunnigare folk dagen innan vi reste iväg. Jag hoppas och tror att han nu får sluta vandra runt.

Hästtjejer hit och dit

Redan för flera år sedan läste jag för första gången ett nästintill vetenskapligt påstående: Hästtjejer, vad man nu menar med denna term, blir bra ledare och chefer. Motiveringen var att det beror på att hästtjejer är tydliga i kommunikationen, modiga och vana vid att ta ansvar. Så småningom har detta påstående blivit någon form av sanning som lever helt sitt eget liv. Och jag har inte sett någon ifrågasätta den heller.

Senast idag läste jag från Hippson en ny ”sanning”: Hästtjejer ät stamkunder på smärtkliniker, eftersom de är så tuffa och lyssnar inte på sin egen kropp (om de säger att de har ont så har de minsann lite mera ont än alla andra som klagar på samma sak…) och drabbas därför till sist av utmattningsdepression.

Jag blir så trött på dessa påståenden. Hur definierar man en hästtjej för det första? Och för det andra, hur går det för volleybolltjejer då? Eller hundtjejer?

Låt oss ha kvar mångfalden inom hästsporten. Alla är inte stjärnor. Och man behöver inte vara en stjärna för att falla. Och sen finns det många stjärnor bland oss som vi inte ens märker dagligdags… det är inte bara resultat på papper eller på tävlingsdatabasen som räknas!

Alla intressen borde gynna ens personliga utveckling. Ge en glädje, denna bristvara, och stimulera oss att växa som människor.

Det som jag kan känna oro för är alla med egen häst, som inte hinner med, och som är dåliga på att be om hjälp. Att ha egen häst är tungt och tidsödande, och rentav svårt att kombinera med jobb och familj. Därtill kräver det riktigt mycket kunskaper och engagemang, så min rekommendation är att hålla sig till ridskolan tills man har ordentligt tänkt igenom det hela… det finns gott om hästar som går och skrotar för att ägarna inte hinner med, och det blir ingen glad av.

Och Ps. Vad gäller hästkillar då?

Älskade hästar

Våra hästar betyder så mycket för oss. De är bärare av våra drömmar. En häst mår så mycket bättre om den får vara med och bära och höja upp våra drömmar, i stället för att nagga dem i kanten och förstöra dem. Nästan alla hästar vill samarbeta, men de ska behandlas rätt och med kunskap. Rätt häst måste hitta rätt människa på rätt plats. Jag är så glad att alla hästar i vårt lilla stall kommer till glädje och till sin rätta.

Den här gubben har inget namn (eller för många namn?!) men han är bara bäst. Och jag tror att allt blir ännu bättre. Han har mött älg, rådjur, kossor på vift och i stormen flygande partytält, och klarat allt med bravur.

Till transportavtalet hör dock fortfarande en hink med lite godis i. Bilden heter Förhandling.

Men vi måste faktiskt åka till ridanläggningen regelbundet. Då kan vi rida ordentligt, oavsett vädret och underlaget. Tala om tanthäst!

Den här runda damen har haft tur att hitta en tillräckligt tuff liten ryttare som inte bryr sig om att man med jämna mellanrum måste kliva upp igen. JJ’s Funny Girl.

Och den här herren på 25 år är ung i sinnet med livsglädje som få. Även han har hittat en bestämd liten ryttare som uppskattar honom för den han är. Buster är inte dum, men lite attityd måste hans människa också ha.

Såg du mig säkert?

Och snart anländer visst två hästar till. Jag har alltid tyckt om att umgås med andra människor kring hästar. Många är de fina vänner som jag har kommit i kontakt med tack vare hästar. Inte minst min man, med hjälp av några mellanhänder dock!

Highlights

Efter att hästen har varit här en månad verkar en hel del falla på plats nu. Han överraskade oss positivt idag genom att springa in i transporten! Det kan ha att göra med att jag har börjat belöna honom med äpplen från en hink så fort han har kommit in…

Det är en smart häst som gärna vill samarbeta så det är nog klokt att ha honom på sin sida och undvika onödiga konflikter.

Som ryttare accepterar han mig rakt upp och ner, det känns att han trivs med mig på ryggen. Jag får också dutta med spöt utan att han tar illa upp. Höger bak är hans akilleshäl, och jag måste hela tiden ha honom i rund form och ordentligt framme för att han inte ska trippa, jag har lärt mig att hantera det.

Men rätt riden är han fantastiskt fin, och går inte att jämföra med min förra häst som av och till var närmast omöjlig för mig att rida i form. Och den nya hästens steg är så lätta att sitta på…

Ville bara att ni skulle se honom… det blev några pruttar i slutet, ni får ursäkta oss.

Tredje veckan med nya hästen

För att säga som det är så har vi lärt känna varandra ännu bättre denna vecka, och det innebär inte bara positiva saker. Gubben har landat och verkar trivas, men har börjat även ha egna åsikter.

Han skulle helt plötsligt inte längre gå in i hästtransporten. Vi vet ju att han inte har någon fobi så det var bara att nöta på. 45 minuter tog det första gången och däremellan har det gått rätt snabbt några dagar. Igår lastade vi igen, utan att vi skulle åka någonstans, och fick jobba i ca 20 minuter. Alla- jag, Lis-Marie och Greger- är fullständigt lugna och medvetna om att vi håller på hela dagen om det behövs. Gubben såg oerhört sur och tjurig ut men förstod väl han också att det var bäst att ge sig till sist. Vi fortsatte dessutom tills han gick in utan lina som hängde vid transportens sida, sen fick det vara nog för den dagen. Utmärkt ledarskapsträning- man kan ju inte gå in i transporten bara till hälften utan det är total underkastelse som gäller när han väl ger sig. Dock är jag inte säker på att han accepterat oss så mycket bättre som ledare nu, men han vet i alla fall bättre var han har oss.

Camilla hade han bjudit på ett rejält bocksprång då hon nuddat honom med spöt i skritt, han som inte ens brukar reagera på spöt. Men sen hade han skött sig bara fint under hela uteritten.

Han vill i allmänhet inte komma ut från hagen (förutom på kvällen), han möter inte oss med entusiasm kan man säga. När man rider ut är han som klister hemifrån men hemåt går det bra.

Igår red Lis-Marie och Celine ut tillsammans och Gubben tyckte nog att det var kul att Funny var med för då gick allt jättebra.

Vi har ridit flera gånger i ridhuset där han har skött sig fint också. Det är väldigt skönt att han inte är tittig. Det är ju inte omöjligt att han har träningsvärk efter nya ryttare och allt så vi har tagit det lugnt. Han har dessutom vaccinerats i veckan.

Han får lätt en ”taktstörning” framför allt i skritt och ffa i vänster varv, om man byter varv och han kommer upp ur formen. Då blir han stötig och kort i höger bakben. Jag har löst det genom att rida framåt och hålla skallen nere, för att när han ”rullar på” så går han klockrent, även på volt och skänkelvikningar.

Jag kunde befara att han skulle testa oss någon gång, eftersom han har haft så många ägare och enligt vad jag förstått så har de inte alla varit så duktiga och erfarna. Men jag har också tänkt tanken att det kanske blivit lite för mycket för honom på sistone och att han kanske borde få bara ta det lugnt istället för all möjlig träning. Svårt att veta när han inte kan prata! Tog in honom ikväll och har verkade i alla fall inte överdrivet olycklig. En annan positiv sak är att han har blivit mycket lugnare när vi borstar honom och vankar inte längre av och an på stallgången.

Så jag ska prata med förra ägaren och sen ser vi fram emot en ny vecka!

Andra veckan med nya hästen

Som jag tidigare skrivit så har veckan varit hektisk och jag har behövt en hel del hjälp av mina medryttare. För hästens del är det nog ingen skillnad, då mina medryttare är likadana ”erfarna tuffa tanter” som jag.

Jämfört med första veckan så har hästen vaknat till och blivit mera uppmärksam på sin omgivning. Vi hade ett litet race på gården med mig på ryggen då han blev rädd för någonting, det var ingen fara alls men klart en häftigare reaktion än vad Yade brukade komma med. I gengäld är denna häst inte tittig, inte det minsta, tittar han på någonting så är det för att se vad det är för någonting, och när han en gång har konstaterat att det inte är farligt så är saken färdigbehandlad för all framtid. Vattenpölar bryr han sig inte om utan kan vada i knädjupt vatten. Till transporten vill han dock gärna ledas av en människa, vi får se om vi kan få honom gå in själv. Hittills har han inte haft så mycket hemåt-tänket vid uteritter men nu märker man att det har kommit lite grann, dvs han väntar på att vi ska vända och går lite raskare hemåt. Jag har försökt rida lite hit och dit och göra olika saker åt olika håll för att avleda honom, tyvärr är det så hos oss att vi alltid måste vända, det finns inga ”slingor”.

Igår hade vi sadelutprovning. Eftersom jag har hört att denna häst har tidigare haft ont i ryggen pga långvarigt bruk av illa sittande sadel, och bockat friskt pga detta, så tyckte jag att det var extra viktigt att optimera allt från början.

Sadelutprovaren sade att man kunde gissa att hästen tidigare haft ont i ryggen, eftersom när hon för första gången kände på ryggen så reagerade hästen rent reflexmässigt. När hon kände andra gången så reagerade han på ett helt annat ställe. Och när hon kände för tredje gången så reagerade han inte alls, dvs han har inte ont i nuläget, det tyckte hon att jag kunde känna mig trygg med.

Min hoppsadel passade honom perfekt men dressyrsadel inte alls, så tokigt det kan bli. Men hon tyckte inte att jag skulle börja köpa en massa sadlar just nu utan rida till hästen under några månader och sen skulle vi titta på honom igen. Jag tror att han kommer att må mycket bra i kroppen av att ridas dressyr regelbundet.

Han skötte sig super på sadelutprovning och här ser vi två stiliga killar.

Efter sadelmomentet kikade vi lite runt på ridanläggningen i dagsljuset, och jag red ett pass på stora utebanan. Han var vaksam men lugn.

Hästen har ju en genuin grundutbildning men det känns att han inte har haft så duktiga ryttare alla gånger. Han kan sin sak men blir nästan förvånad när det krävs någonting. Jag hade trott att soldaterna i Beridna Högvakten är erfarna ryttare men har fått veta att de flesta soldater har aldrig sett en häst förut. De är som vilka gubbar som helst som placeras uppe på hästryggen. Man förstår att bara de mest förlåtande hästar passar där, de blir ju som ridskolehästar fast i ännu tuffare förhållanden.

I veckan är jag mestadels ledig, och förutom att hästen ska vaccineras så har jag och Lis-Marie planerat någonting skoj med honom mest varenda dag.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min nya häst. Det känns att han vet nu att han bor här, och ännu bättre, att han faktiskt VILL bo här!

Första veckan med nya hästen

Blott 7 dagar har gått sedan Gubben, som jag mest kallar honom för, anlände till Västerbotten. Dagarna har gått både långsamt och fort och mycket ryms i de dagarna både i människo- och hästliv.

8 timmars bilresa från Borlänge var säkerligen en utmaning, och i den stora sommarhagen väntade ”inte-bara-vänligt-sinnade-kompisar”, även om något slagsmål aldrig uppstod.

Inom några dagar slutade Funny dock sura, och den lugne och snälle Gubben kom naturligt in i flocken. Att han är ledaren i flocken numera finns det ingen tvekan om, dock är det ingenting som han vill göra något större nummer av.

I samma veva då han höll på att etablera sig i flocken skulle jag hämta honom från betet och var lite långsam med att fånga honom. Då fick han för sig att springa ifrån mig! På 2,5 hektar är det inte så lätt att fånga en ovillig häst så matte fick bli listig i stället. Jag jagade iväg honom med grimskaftet som om det hade varit jag som ville att han sprang ifrån mig. Sedan tog jag fast gamle Buster och gick till honom igen, och vips så hade grimskaftet bytt häst och han fick snällt följa med, något som han genast accepterade. Sedan dess hälsade jag på honom flera gånger dagligen i flera olika ärenden, utan att ta fast honom, och han försökte aldrig mera fly.

Nätterna har hela tiden tillbringats i stallet. Innan helgen flyttades de sedan till vinterhagen bredvid stallet och en ny höbal ”korkades”, med fri tillgång dagtid. Höet var gott och det var skönt att klia sig mot balen också. Funny lät inte Buster äta först, men nu har det blivit lite mindre laddat med balen och även Buster får sin del av höet.

Vi har utforskat omgivningar i lugn och ro; ganska korta ritter med mestadels låg tempo, lite krav och olika vägar varje dag. Hästen är lugn som en kossa. Han är allmänt obrydd, går fram överallt, och har inte ens bråttom hem.

Medryttaren Camilla kom genast på besök och provritt. En skön tur i den höstiga skogen, och det gick bra trots den konstiga neonfärgade joggaren som dök upp från buskarna.

Igår var det dags för nästa steget i acklimatiseringen. Vi tog hästfinkan och for till ridanläggningen med min andra medryttare Lis-Marie. Oj vad nervös gubben blev. Resan från Borlänge satt säkert kvar, och han hade ju ingen aning vart han skulle transporteras denna gång. Han bajsade flera gånger både på stallgolvet och i finkan.

Alla ridanläggningar i Sverige ser som tur är ganska lika ut och jag berättade noga för honom att vi skulle tillbaka hem sedan. Det verkade han förstå. Både Lis-Marie och jag red i ridhuset, och Lis-Marie tog några skutt, vilket gick lysande.

Men så skönt det var att komma hem sedan och märka att allt var som förut.

Bara att anpassa mag-tarmkanalen till ny föda tar ca 3 veckor för en häst, och sen tillkommer allt annat som är nytt, och inte minst nya hästkompisar i flocken. Gubben har tagit allt med ro, och den enda saken som han har upplevt som lite skrämmande är svärföräldrarnas robotgräsklippare, och även där var hans reaktion högst beskedlig.

Veckan som börjar nu är hektisk för min del med två jourer, två föräldramöten och förkylningen kvar i kroppen. Men som tur är så är båda medryttare igång. Gubben har introducerats till det mesta nu, så nu kan vi luta oss bakåt och fortsätta träna och repetera allt i lugn takt.

Det är mycket som är på g i vårt lilla stall. Det ska bli lite western och delvis lösdrift, och därmed 2 till hästar. Både Buster och Funny har hittat en egen människa som ska ta hand om dem och vårt stall håller på att bli den levande och välgörande oasen med trevligt gemenskap som jag alltid har haft visioner om.