Kategori: Katt

Att sakna en katt

För nästan 7 år sedan fick vi en katt, en svart tjock en med astma som inte var kattunge, från Djurskyddet. Det är en sådan katt som ingen vill ha, men vi tar det som livet ger. Det tog inte särskilt lång tid innan vi förstod att katten var alldeles speciell. Som jag har skrivit på andra sociala medier, så är det den typen av katt som man bara får ha en gång i livet.

Jag tror att han helt enkelt var väldigt smart. När man tar en ny katt så ska man helst hålla den inomhus i flera veckor så att katten lär sig var den bor och känner igen alla dofterna och inte går ut och irrar bort sig i panik det första den gör. Men att hålla den här gossen inomhus var lättare sagt än gjort. Innan vi märkte ordet av så satt han på altanen, och han hade minsann ingen avsikt att gå någonstans, han kände sina begränsningar och ville ta det i sakta mak, för att lära sig var han bodde och inte gå vilse. Förvånad är ordet som beskriver honom bäst när jag kastade mig över honom och bar in honom. Och det tog inte lång stund innan han satt på altanen igen.

Gång på gång förundrades jag över hans förmåga att ta kontroll över situationen. Han var inget offer för omständigheterna. Kom det små barn på besök (tultande 1-åringar) så styrde han sina målmedvetna steg till dem för att bestämt stryka sig mot dem, innan han eventuellt sökte sig till ett lugnare ställe. Om vi hade en fest, så var han självklart med som alla andra. Kattjejerna styrde han med järnhand, och kunde t om på gamla dagar leka och busa en stund om Lill-Pisset också var på lekhumör. Och när hunden kom, så tog han tyglarna på en gång. Han utbildade hunden till sin kompis från dag 1. Pondus, eller J, eller Bjässen, eller Konstapeln, eller Kungen, som vi kallade honom, var förståndig med överlevnadsinstinkt, men han agerade aldrig utifrån rädsla, och panik visste han inte vad det var.

Man skulle kunna tänka sig att mitt arbete inom sjukvården, och min övriga livserfarenhet, hade lärt mig någonting om liv och död, om acceptans, om proportioner i livet. Jag borde vara tacksam över att han fick leva så länge (han blev uppskattningsvis 11-12 år gammal) och att han fick ett bra liv hos oss. Men det är inte så jag känner. Jag vill inte acceptera ett liv utan honom. Jag tycker att det är orättvist att han skulle ha sin astma. Jag hade velat ha flera år tillsammans med honom. Det är så ohyggligt tomt här hos oss. Ingen kan någonsin ersätta honom. Jag tror att vi alla i familjen känner så. Samtidigt kommer de fina minnena redan fram. Han har satt sina tassavtryck i allt som har pågått här i huset under de senaste åren. T om släkt och vänner saknar honom, och alla som känner oss vet vem han var.

Vi gjorde verkligen allt vi kunde för honom. Vi var till veterinären (vilket inte uppskattades), medicinerade (och det gjorde kattvakterna också), provade olika saker mot hans astma. När det var kallt i huset värmde jag riskuddar och lade i närheten av honom för att få honom må bättre. Vi gödslade honom med hans favoritmat och -godis, i synnerhet i slutet av hans liv. Och slutligen ordnade vi så att han fick dö hemma, omgiven av nära och kära, och slapp åka i väg vilket han hatade. Jag vet att han är nöjd. Han har sagt att han är nöjd!

-Men han fattas mig!-

Tiger Summer Essentials del 9 Plikter

På sommarlov har jag haft mera tid, och vart jag än har kört min bil så hördes det från bakdelen av bilen ett välbekant MJAU!
Ena gången är det den egna katten som ska till veterinären och andra gången är det någon annan fyrbent själ som ska från punkt A till destination B. Mycket roddande till ibland ingen nytta alls. Och så rymmer de, försvinner de och slåss de. Eller har sina sjukdomar. Bekymra sig får man göra ända till graven. Men det är mitt bekymmer, inte deras.
 
 
Eller nog är det som en klok kollega uttryckte sig:
 
 

Annukka måste leva fast Sisu dog

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att min katt ska bli överkörd. Och jag har gjort mitt allt för att förhindra det. Om vi tar Sisu, så har jag sett till att han har blivit kastrerad. Jag har skaffat honom en kompis, och en till. Jag har tutat med bilen så fort han har varit i närheten då jag har kört bil.
En sak har jag inte gjort- att låtit honom vara innekatt. Vissa katter kan säkert trivas som innekatter, men det hade aldrig Sisu gjort. Vi bor ju på landet, och en bra bit från vägen dessutom.
Jag brukar ofta ha föraningar om det är något speciellt som är på väg att hända. Denna ödesdigra morgon hade jag dock inga som helst föraningar. Sisu var borta innan jag hann blinka till.
Det gör så ont att det som inte fick hända, ändå hände. Han som hade vuxit upp hos oss sedan han var liten, var plötsligt borta. En period av vårt liv tog abrupt slut.
Det är några saker som tröstar mig. För det första så var det goda människor som hjälpte honom och det hela gick fort. För det andra är det goda människor som hjälper oss och mig då och nu. För det tredje hade jag inte kunnat göra någonting annorlunda. För hade jag kunnat så hade jag gjort det.
Om det nu är någon tröst så känner jag många människor som har upplevt samma tråkiga sak som vi. Katter, hundar och hästar som har gått bort alldeles för tidigt i unga år, pga trafiken och allehanda tragiska olyckor. Jag behövde inte heller sakna, undra och leva i ovisshet som vissa andra. Jag fick veta på en gång, och då var Sisu redan borta.
Och som de flesta av mina läsare vet så tror jag på en bättre verklighet bakom denna, i evigheten. Jag vet att Sisu alltid saknade Salomo och att de nu är förenade igen. Och som extra bonus räknar jag med att få träffa dem en dag igen, den dagen då det är slut med min kropp här på jorden.
Fram till dess får jag koncentrera mig på att ta hand om dem som är kvar hos mig, och som jag är kvar hos. Pondus har fått ett nytt hem hos oss, ett hem som han verkligen behövde. För även om kärleken aldrig försvinner, är det enda meningsfulla att leva här och nu.
Tack för alla tröstande kommentarer. Jag har inte varit i form att svara på dem, men jag har läst dem noga och de har verkligen tröstat mig. Stor kram till er alla.
 
 
 

…Han var så mjuk…

…så grät min lilla pojke häromdagen. Och jag förstår honom så väl.
Sisu bodde hos oss sedan han var ett barn, blott 12 veckor, och han var vår allra första katt. Så förlusten av honom känns extra trist, och dessutom på detta onödiga sätt som jag alltid har bävat för! Jag har för mig att han inte var så mycket till vägen då Salomo fanns, men sedan han blev av med sin hjärtevän gav han sig iväg till långa upptäcktsfärd.
Våren har kommit. Det vimlar katter överallt, eller är det bara så att jag ser dem allihopa? Jag vet att det är många som drabbas, katter och deras ägare, av samma tråkiga öde som vi.
Bor man på landet som vi, och dessutom en bit från vägen, så vore det rent vansinne att ha innekatter. Bättre att leva kortare och ett bra kattliv än att bli uttorkad inomhus. Sisu var den typen av katt som aldrig hade varit lycklig som innekatt.
Jag vet också att Sisu alltid saknade Salomo. Han var halv utan honom.
Jag vet att vi inte kunde göra någonting annorlunda. Jag vet att Sisu inte lider. Han lär inte sakna mig heller. Han fick ett bra liv hos oss och var en mycket älskad och uppskattad familjemedlem.
Det är bara vi som har fått en period av vårt liv avbrutet på ett traumatiskt sätt.
Hade vi inte haft lilla fröken Elli nu så hade det varit absolut no-no för en ny katt i detta hus. Jag är mentalt helt utpumpad. Och oron över de kvarvarande katterna- jag vill inte förlora dem också! Jag orkar inte mera.
Men nu när Elli ändå fanns… ja, då kom ju Djurskyddet med en till.
En präktig hemlös kattherre som måste få vara utekatt, Pondus är namnet.
Då jag har legat i helvetes plågor på nätterna har han legat på mig och kurrat, en älskvärd herre. Han har inte förändrat det inträffade och sorgen över Sisu är densamma. Men där det annars hade funnits ett skriande tomrum finns det nu en stor svart vänlig katt. Kanske är det bra.
 
 
See You in heaven one day, boys ❤❤❤
 
 

Vad gör katterna med oss?

 
Som jag tidigare har skrivit, så tror jag att mina katter gillar mig. Med all säkerhet trivs de här hos oss, men jag vet inte hur personligt deras gillande mot mig är. Kanske är de mera fästa vid platsen än vid oss människorna. Båda är dock unga kattpojkar och jag tycker mig tydligt märka att de trivs med mina pojkar. De blir liksom mera sociala då barnen kommer hem.
Men ju mera tid har gått desto mera har jag kommit fram till att vad katterna tycker om mig egentligen inte är så viktigt så länge vi alla är nöjda. Det viktiga är vad katterna gör med mig och mina känslor. De gör mig glad och engagerad. Varför? De fungerar som en katalysator som gör att jag börjar betrakta livet med kärlek. När man betraktar, styrs man inte längre av sina önskemål och förväntningar. Betraktandet är en av de högsta formerna av kärlek. Att älska någon som den är, bara låta den vara, utan några som helst krav. Det är ett ytterst befriande tillstånd.
Och när vi dessutom är många i familjen som känner och gör likadant, finner vi en gemensam frizon av accepterande, kärlek och humor. Katterna binder oss samman ännu starkare.
 
 
Katterna är en av de väldigt goda sakerna som livet gett mig. Tack för dem. 

Oberäkneliga djur?

När jag var barn minns jag att vissa katter kunde faktiskt vara lite oberäkneliga. Där satt man och klappade dem i godan ro och de spann och sen helt plötsligt slog de till.
Numera är de flesta katterna inte sådana, inte i allmänhet och inte våra i synnerhet. Salomo får aldrig nog av klappning…
 
 
Det kan Sisu få, men då reser han sig bara och går sin väg.
Jag tror att det beror på att det numera finns en lag på att kattungen måste vara minst 12 veckor gammal innan den skiljs från sin mamma och sina syskon. Förr i tiden tog man ju ofta katterna från sin mamma mycket tidigare, redan när de var 8 veckor gamla eller så. Och då var risken stor att de blev mer eller mindre socialt handikappade, eftersom deras sociala träning inte var färdig.
Hundarna däremot får fortfarande vara 8 veckor vid avvänjning, men det är ju en annan djurart.
Att katten skulle präglas mera av sin nya familj om den tas tidigare är bara trams. Man kan ju få en oerhört tillgiven katt även när man tar dem i vuxen ålder, som det har blivit av Salomo som vi köpte från Djurskyddet. Jag upplever faktiskt att han är väldigt tacksam och medvetet nöjd. Han spinner varje gång när han kommer in i huset eller bara får syn på oss. Månaderna han levt som övergiven utekatt har gjort att han uppskattar sin nya tillvaro.
En annan som däremot tar livets goda alldeles för givet har vi här, får jag presentera Sisu.
 
 
Oerhört omysig och asocial katt. Skiter fullständigt i oss människor. Antingen så är han ute, eller sen sover han i källaren (i en låda högst vid taket). Däremellan äter han högt smaskande. Han kan vara social kl 02-04 på natten då han lägger sig på ens ansikte. Lystrar inte till sitt namn eller något av sina tusen smeknamn. Är dock inte till salu för alla pengar i världen.

Jag älskar er som ni är

Respekterar ni mig? Hmm, sannolikt inte.
Hjälper ni mig? Inte medvetet i alla fall.
Behöver ni mig? Javisst, till service av allehanda slag.
Gillar ni mig? Kanske, ibland.
Är ni tacksamma mot mig? Haha!
Älskar ni mig? Högst tveksamt.
Älskar jag er? JA! Helt reservationslöst! Det är nog just det som är äkta kärlek…