Tacksamhet

Jag är så sällan riktigt glad numera. Och jag skrattar aldrig. Varför? Sorgen på katten har tärt på mig kanske. Sommaren var inte den bästa helt enkelt. Vad kan man göra då? Gilla läget och vänta? Finns det någon aktiv åtgärd som man kan påskynda ”läkningen” med? Och någonstans ifrån, viskas det ordet ”tacksamhet”…

Men vad ÄR tacksamhet egentligen?

Jag inbillar mig att jag är en tacksam människa. Rent kognitivt innebär det, att jag listar upp alla saker som jag har anledning att vara tacksam över. Och de sakerna råder verkligen ingen brist på! På grund av dem så konstaterar jag krasst, att jag ÄR tacksam. Men är jag verkligen det? Tacksamhet kan väl inte vara någon form av subjektiv, eller ens objektiv, balansräkning.

Tacksamhet kan möjligen vara ett kognitivt förhållningssätt. Även om jag inte känner mig tacksam för stunden, så kan jag ändå påminna mig om att se glaset halvfullt istället för halvtomt. Låta bli att klaga eller gnälla över livets små jävligheter, som hör till och drabbar oss alla. Som dåligt väder eller vardagens små byråkratiska och praktiska hinder.

Och kommer man till Jante, så ska det mycket till innan det inte finns någon i världen som har det värre!

Man kan tydligen öva på tacksamhet. Då brukar det alltid nämnas en övning, sk ”tacksamhetsdagbok”, där man varje kväll summerar tre olika saker som man har anledning att vara tacksam över. Det är ju inte ens svårt. Kanske borde det förenas med någon sorts aktiv, grundläggande strävan, nämligen att ta hand om sig själv på bästa sätt. Regelbundet leverne, bra mat och sömn, goda relationer och fysisk aktivitet.

Om man verkligen vill boosta, kan man kanske även meditera i soluppgång, be och utöva mindfulness. Le mot folk och sin egen spegelbild fast man inte känner för det? Göra skrattövningar?

Det man tänker, det blir man. Kunde det hjälpa om man pratade högt om sin tacksamhet och gjorde sig till en ambassadör för den, t ex i sociala medier?

Men om känslan av lugn och eufori ändå lyser med sin frånvaro? Är tacksamhet en känsla, och hur får man till den i så fall? Frågan kommer åter.

Kan tacksamhet handla om att man är så nöjd med sitt liv, att man inte strävar efter någonting mer? Att man inte behöver köpa någonting alls eller planera nya projekt? Eller handlar det mera om inre trygghet, frånvaro av rädslor? Hur kan man släppa allt man är rädd för, denna förbaskade förväntansångest, som så sällan går i uppfyllelse, men ändå ofta finns där i bakgrunden?

Än så länge är tacksamhet, som det framgår ovan, för mig ett ganska tomt ord. Ändå är det viktigt att reflektera över den. Snarare än ett medvetet beslut, eller en känsla, måste det handla om ”state of mind”. Men det är nog så med tacksamhet som allt annat i livet. När det funkar, så är det lätt. Och när det inte funkar, så vet man inte riktigt hur man ska ändra på det.

Tacksamhet och lycka går hand i hand, den saken är jag säker på. Kanske är tacksamhet ett medel att gripa tag i lyckan. För att kunna vara tacksam måste man släppa tag på det som har varit och det som skaver. Bitterhet är tacksamhetens motsats. Att förlåta, sig själv och andra, är viktigt. Att acceptera det som har varit är vägen fram.

Och någonstans känns det så att man kanske borde krympa tacksamheten så att den omfattar ännu ”mindre” men mera basala saker. Naturen omkring en. Den rena luften. Det här andetaget. Ljudet av vinden i träden. Doften av skog och mylla. Det här steget som mitt ben tar. Känslan av kärleken i hjärtat, just här och nu. Sinnesro i stunden. Mera än så behöver en människa inte.

Det blev ingen quick fix för mig det här med tacksamhet. Men den dagen då jag kommer underfund med vad den är och hur man uppnår den, lovar jag återkomma!