Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är en vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Ska jag läsa den här?

Bokens omslag såg inte riktigt ut som jag. Det är länge sedan jag var ute i dejtingvärlden, och det var innan Tinder. Inget jag saknar. Men kanske någonting som jag inte heller helt har glömt.

Det som gäller med människor på Tinder gäller även med hus på Hemnet och hästar på Hästnet och allt annat som vi funderar på att skaffa oss. Vår hjärna, den lilla raggaren, skapar sig en bild av vad det är vi vill ha, dvs till syvende och sist ett nytt och bättre liv, och väver ihop drömbilden och oss själva med annonsen, och när proceduren väl har hänt är slaget förlorat. JAG KAN HA FEL, tro inte allt vad din hjärna säger! Nej, tro mig, jag är glad att jag aldrig mera behöver dejta!

Det tog en stund innan jag förstod att boken inte var ett skämt. Amanda Romare skriver verkligen om sitt liv, och är helt ärlig. Hon verkar inte ha någon filter såtillvida att hon skulle försöka utelämna någonting, utan tar med allt, även det mest privata, intima och pinsamma. Hmm. Sedan tog det över halva boken innan det verkligen sjönk in i mig att boken faktiskt var djupt sorglig, inte bara tröttsam och patetisk! Nej, det här var ingen lek.

Vad gör Amanda för fel? Hon är inte rädd om sig. Hjärnspöken kan bryta ner en självkänsla och en person precis lika bra som någonting annat, som är ”verkligt”. Och det är det som händer i denna bok. Jag skulle inte vara förvånad om Amanda behöver gå i terapi efter sitt dejtingår. Hon uppvisar redan i slutet av boken tydliga tecken på trauma.

Varför går det så dåligt för Amanda på dejtingfronten då? Troligen väljer hon ut en viss kategori av kandidater, klämkäcka killar som är snygga, dvs personlighetstyp players. Grundläggande felet är troligen att hon inte riktigt vet vad hon söker. Därmed lyckas hon träffsäkert sålla fram killarna som gör henne illa. Är det verkligen rimligt att räkna med att ha sex på första dejten om man söker ett seriöst förhållande? Andra felet är att hon tror på vad hennes hjärna säger, fast även hon själv inser att det bara handlar om en illusion. Tredje felet är att hon är alldeles för ”på”. Jag tror att hon lyckas skrämma bort några killar som har lite krångel med anknytningen, där lite varsammare approach hade kunnat funka bättre, så att man åtminstone hade uppnått tredje dejten.

Och när hon till sist (utan att jag nu förhoppningsvis spoilar för mycket) hittar en kille som är trygg och vill ha henne, får hon ju psykbryt. Hon vet inte vad hon ska göra med honom. Det är ju ganska typiskt- att bli övergiven och ghostad är hemskt men ändå tryggt. Att träffa någon som verkligen bryr sig om en är så mycket svårare.

Vad blir budskapet för dem som håller på att drunkna i självdestruktiva dejtingträsket? Dan Josefssons och Egil Linges utmärkta ”Hemligheten” kan fungera som grundterapibok och ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” är en alldeles utmärkt komplement till den, nästan som ett övningshäfte. Lycka till!

Liane Moriarty

Under pandemin bestämde jag mig för att läsa några moderna bestsellers, som varit allmänt populära och som man gjort serier av. Jag avverkade Jojo Moyes, Delia Owens, Elena Ferrante och många fler. Det var bara Alex Schulman som lämnade bestående intryck. Liane Moriartys mest kända böcker blev kvar i hyllan, då hennes ”En annan Alice” som jag började med, var alldeles för långrandig i min smak.

Men nu så! Jag kom till skott och började med Öppnas i händelse av min död, och fann den faktiskt lite underhållande, åtminstone när man inte har någonting bättre för sig. Moriarty är ganska bra på att intrigera ihop en spännande story. Och beskriva västerländska i-landskvinnor med enorm effektivitet kring onödiga saker, och ett omättligt kontrollbehov. Kul underhållning, men inget mer.

Jag fortsatte med Stora små lögner, som hörs vara ännu bättre än den förstnämnda, och som ju också gjorts en serie av. Boken är samma skrot och korn som Öppnas i händelse av, men lite mera långrandig och enligt mitt tycke inte riktigt lika bra. Smakfrågor går inte att diskutera.

Men resten av Liande Moriartys böcker som jag har, kommer nu åka vidare. Jag har absolut inget behov att läsa mera av henne, livet är för kort för det!

Jag läser om kropp och knopp

Om vi människor hade lite mera kunskap om kroppen och därmed lite mera sunt förnuft, hade behovet av läkare varit mindre. Det har resulterat i att frustrerade ortopeden Soheila Zhaeentan har skrivit en bok om ”vardagsortopedi”, dvs de små krämpor som vi kan få under livets gång, från topp till tå. Boken innehåller kortfattad information om olika tillstånd, och även olika övningar/träningsprogram, med vilka man kan lindra eller rentav häva krämpan. Eller i värsta fall förlänga tiden till eventuell operation, som alltid är sista utvägen.

Boken har kritiserats för att vara ”pratig”, och det kan visst stämma lite, men jag tyckte att den var lättförståelig och det är huvudsaken. Och att författaren inte har gjort boken till en annan anatomiatlas är också fullt rimligt. Träningstipsen är illustrerade, men om man är mera intresserad av anatomin får man t ex googla, och det är ju inte så svårt.

Jag blir rentav överraskad av hur många av bokens krämpor jag redan har hunnit ha! Och dem jag inte har haft själv har i alla fall någon anhörig eller kompis haft, så det är väldigt lätt att relatera. Exempel på krämpor är ryggskott, frozen shoulder, karpaltunnelsyndrom, hallux valgus, hälsporre och stressfraktur. Författaren har också ägnat ett eget kapitel t ex till artros, osteoporos och klimakteriebesvär (läs, ledbesvär pga klimakteriet).

Jag tycker att boken var bra! Jag kommer ha den i min egen bokhylla. Efter att ha läst den har jag blivit mindre rädd för smärta, det är sällan farligt. Nu kommer jag våga ta i lite mera. Också blev jag åter påmind om hur mycket man faktiskt kan göra själv när man drabbas av diverse ”krämpor”!

Jag fortsatte läsning med Anders Hansens Depphjärna. Han behandlar ångest och depression utifrån rent biologiskt perspektiv. Eftersom vi inte är skapta för att vara jordbrukare, inte att tala om industrialiserade eller digitaliserade varelser, utan vår biologi fortfarande är anpassad till tiden då vi var jägare-samlare, ställs vår hjärna (eller vi) inför en rad olika utmaningar. Både ångest och depression har haft en betydelse för vår överlevnad, inte-så-länge-sedan.

Generellt sätt pratas det mycket om ”psykisk ohälsa”, och det är bra. Hjälp finns och skall sökas om man mår dåligt. Rena psykiska sjukdomar såsom schizofreni och bipolaritet har inte ökat under årens lopp, men har ”mindre psykiska åkommor” såsom ångest och depression gjort det? Svaret är tydligen nej även där, med ett undantag, nämligen tonårsflickor. Boven i dramat är kanske sociala medier, då vår hjärna är byggd för att jämföra sig med grannen snarare än objektivt skatta vårt välmående, och unga kvinnor är de flitigaste användare av sociala medier. I sociala medier spetsas jämförelsen till hela tiden.

Vad är det som är felet i moderna livsstilen, och varför uppfattas ångest och depression som ett så stort problem idag? Anders Hansen pekar på två enskilda stora faktorer: Brist på fysisk aktivitet och ensamhet. Våra förfäder rörde på sig på ett naturligt sätt en stor del av dygnet, och för dem var gemenskap med gruppen allt i allo. Det räckte som ”hobby” att umgås med varandra vid lägerelden.

Anders Hansen slår fast, att lyckan inte ska jagas då det är bästa sättet att få den utebli. Lycka är inte en tillfällig välbehagskänsla eller en kick, eller brist på motgångar, utan en känsla av mening och ett större sammanhang. Och den kan bara uppstå genom att leva här och nu, utan specifik strävan.

Att skriva en bok om lycka och endast avhandla hjärnan utifrån biologiskt perspektiv gör att boken blir lite endimensionell. Jag förstår att boken skulle kunna galoppera iväg och svämma över om man även tagit med psykologiska och t om andliga faktorer. Men lika förbaskat blir det lite torftigt att helt utelämna dem.

Vad jag fick med mig från boken är ungefär samma sak som från Björn Natthiko Lindblads underbara bok ”Jag kan ha fel”, fast från en helt annan synvinkel. Nämligen att inte ta min hjärna, eller mina känslor, eller mina uppfattningar, eller ens minnen, så gravallvarligt. Vår hjärna kan anpassa vår uppfattning om den absoluta verkligheten på många olika sätt, så att det blir mest ändamålsenligt för vår överlevnad. Hjärnan kan t om ändra på minnena eftersom. Så det finns all anledning att slappna av och må så bra som möjligt, åtminstone för oss som vänder och vrider på oss själva in och ut, i jakten på vad det är som vi har gjort för fel nu igen. Mina känslor eller tankar är inte sanningen. Och det är åtminstone alla gånger värt att prova om inte lite pulshöjande aktivitet eller gemenskap kan göra att det känns lite bättre efteråt.

Det är vår!

Det är kanonväder och jag har min lediga vecka! Jag går runt med knäskydd och låtsas att jag inte har ont. Jag tränar hårt också. Och jag ska gå ner i vikt med hjälp av min lilla app, för att knät ska bli snällare, tur att den optionen finns kvar. Orsaken till min entusiasm är att vi nu har spikat fast vart vi ska fjällvandra i sommar. Det blir Abisko-Abiskojaure-Norra Vistas- Östra Unna Räita-Västra Unna Räita -Sälka -Singi -Kaitumjaure -Teusajaure- Vakkotavare! Och jag kan nästan inte hålla mig i skinnet. Bara 2 månader och det smäller av. Även Greger är entusiastisk, min bästa vandringskompis.

Jag njuter av den varma, underbara försommaren, då hela naturen börjar ”sjuda”! Den här årstiden är det gott att bo på landet. Nuusku är seg och har blivit som en gamm-hund, men vi går promenader i saktare mak än i höstas. Hon känner nog också av värmen. Jag är livrädd för huggormar (för Nuuskus del), som finns i trakterna.

Jag lagar mat och hittar på lite olika saker. Det tar alltid en stund att komma ikapp här hemma efter en jobbvecka. Och om inte annat så lossnar fyllningen från en tand och man får ta sig tid att fara till tandläkare.

Paj med chevré, päron och valnötter

Havets pizza på färdig botten

Marängsviss

Fisk i ajvar, det var verkligen en ful bild! (Men gott).

Tabbouleh, lika ful bild var den

Karelsk pirog med äggsmör, pirogen är köpt från Finland.

Med andra ord är det min favoritårstid! Jag kan vakna på småtimmarna men jag behöver inte vara stressad då jag inte behöver någonstans just på morgonen. Jag ligger i sängen och lyssnar på storspoven i natten och hoppas att världen får finnas i många år till. Att inte maktgalna gubbar och käringar tar ifrån oss allt detta fina. Jag känner med alla som helt onödigt drabbas av krig och elände. Det är fruktansvärt och obegripligt att vuxna människor, istället för att hjälpa varandra, helt öppet skadar varandra- hur går det att försvara? Hur vågar de, tänker de inte längre än näsan räcker?

Jag tänker också på vår kommande fjällvandring och hoppas innerligt att människan ska komma till sans och bli rädd om naturen. Att bli av med sitt omåttliga begär för materiella ting och lyx, och sluta låtsas om att det är hållbart. Man borde väl ändå bry sig om sina egna barn och barnbarn om inte annat? Jag inser vidden och närheten av katastrofen som vi är på väg mot, men det tror jag inte att alla gör. Det behövs mera kunskap. Vi kan ha kvar el och rinnande vatten, förutsatt att vi sansar oss- vi kan inte få allt. Men det vi redan har är så mycket, så många gåvor vi får varje dag utan att tänka på dem och uppskatta dem.

Tack Vilhelm Moberg

Vilhelm Mobergs tetralogi hör till allmänbildningen tänkte jag. Och böckerna är lika aktuella för både svenskar och finländare, även jag har släktingar i USA. Därtill har jag alltid fascinerats av hur det var för människor som emigrerade till USA på 1800-talet, hur klarade de sig och vad var det för folk?

Redan efter första boken, Utvandrarna, höll jag på att ge upp. Men båtresan över Atlanten var så pass fascinerande att jag bestämde mig för att fortsätta, även de kvarvarande tre böckerna. Och nu är jag slutligen klar.

Dessa 4 böcker har tagit mig i stort sett ett halvår att läsa. Då jag varit mycket på resande fot har tegelstenarna även varit ganska tunga att bära och mina biceps har blivit starkare på köpet.

Böckerna är dryga och ganska grymma. Inga bladvändare precis, annat än i korta undantagsavsnitt. Ofta kändes det snarast jobbigt att sätta sig ner med dem. Moberg uppvisar ganska lite humor, och vill man ha feelgood-litteratur rekommenderas dessa böcker definitivt ej.

Vad fick jag med mig? Ja, troligen en ganska verklighetstrogen beskrivning om utvandringsprocessen, tack för den! Jag slås återigen av det faktum hur grymt livet var förr i tiden- barn och vuxna dog som flugor då inga verksamma mediciner fanns. Fattigdom handlade om ren svält och kyla, inte om socialbidrag. Och hur ojämnställd Sverige var den tiden, och hur religionen användes som slagträ.

Lite förfäras jag också av människans girighet, hur vi tagit över jorden utan någon eftertanke alls. Det är återkommande tema överallt. Jag uppskattar förstås varmt vatten och elektricitet, men om vi var lite mer varsamma med jordens resurser skulle naturen må så mycket bättre. Jag vet att människan är grym, men jag tål nästan inte läsa om det, och det var tur att beskrivningen om inbördeskriget mot indianerna var ganska kort.

Jag reflekterar också över beskrivningen att försonas med sitt öde. Det är kanske det hela livet ändå handlar om.

Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele på Björklidens fina längdspår. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Jag har blivit en livsnjutare

Vi börjar med min mormorsmors ord: Hårt arbete är min lott i livet. För att det är det verkligen. Jag blev min egen för att kunna styra mera själv, njuta av det livet som finns kvar och framförallt, för att kunna vara lite mera ledig.

Men jag är dålig på att säga nej när jag behövs och kan hjälpa till, så det har blivit mera jobb än vad jag hade tänkt mig. Och å andra sidan, om jag nu jobbar för att få en bra bas på olika sätt, så kan jag kanske luta mig bakåt senare och trappa ner på ett kontrollerat sätt. Jag har verkligen ingenting emot själva jobbet, men såklart kan för mycket bli för mycket, även av det goda.

Men jag har inte bara jobbat. Jag måste erkänna att jag har blivit en livsnjutare av rang. Jobbiga träningar på mitt gym har ersatts med Spa, thaimassage och små men naggande goda middagar- ofta på egen hand, och jag trivs i även mitt eget sällskap.

På ett sätt har jag ändå haft en bra tid i mitt liv. Det höll inte ens på att bli någon blogginlägg denna månad, eftersom imorgon bär det iväg till ett av mina favoritställen på denna jord, nämligen Abisko. Även Nuusku ska följa med, (och Greger såklart) och tanken är att det blir mycket friluftsliv, god mat och även vänner. Men innan dess måste jag hinna jobba ikapp här hemma, det brukar ju ta några dagar. Vi får se om jag kommer igång med bloggen igen någon gång! Ha en bra vår allihop!

Att sakna en katt

För nästan 7 år sedan fick vi en katt, en svart tjock en med astma som inte var kattunge, från Djurskyddet. Det är en sådan katt som ingen vill ha, men vi tar det som livet ger. Det tog inte särskilt lång tid innan vi förstod att katten var alldeles speciell. Som jag har skrivit på andra sociala medier, så är det den typen av katt som man bara får ha en gång i livet.

Jag tror att han helt enkelt var väldigt smart. När man tar en ny katt så ska man helst hålla den inomhus i flera veckor så att katten lär sig var den bor och känner igen alla dofterna och inte går ut och irrar bort sig i panik det första den gör. Men att hålla den här gossen inomhus var lättare sagt än gjort. Innan vi märkte ordet av så satt han på altanen, och han hade minsann ingen avsikt att gå någonstans, han kände sina begränsningar och ville ta det i sakta mak, för att lära sig var han bodde och inte gå vilse. Förvånad är ordet som beskriver honom bäst när jag kastade mig över honom och bar in honom. Och det tog inte lång stund innan han satt på altanen igen.

Gång på gång förundrades jag över hans förmåga att ta kontroll över situationen. Han var inget offer för omständigheterna. Kom det små barn på besök (tultande 1-åringar) så styrde han sina målmedvetna steg till dem för att bestämt stryka sig mot dem, innan han eventuellt sökte sig till ett lugnare ställe. Om vi hade en fest, så var han självklart med som alla andra. Kattjejerna styrde han med järnhand, och kunde t om på gamla dagar leka och busa en stund om Lill-Pisset också var på lekhumör. Och när hunden kom, så tog han tyglarna på en gång. Han utbildade hunden till sin kompis från dag 1. Pondus, eller J, eller Bjässen, eller Konstapeln, eller Kungen, som vi kallade honom, var förståndig med överlevnadsinstinkt, men han agerade aldrig utifrån rädsla, och panik visste han inte vad det var.

Man skulle kunna tänka sig att mitt arbete inom sjukvården, och min övriga livserfarenhet, hade lärt mig någonting om liv och död, om acceptans, om proportioner i livet. Jag borde vara tacksam över att han fick leva så länge (han blev uppskattningsvis 11-12 år gammal) och att han fick ett bra liv hos oss. Men det är inte så jag känner. Jag vill inte acceptera ett liv utan honom. Jag tycker att det är orättvist att han skulle ha sin astma. Jag hade velat ha flera år tillsammans med honom. Det är så ohyggligt tomt här hos oss. Ingen kan någonsin ersätta honom. Jag tror att vi alla i familjen känner så. Samtidigt kommer de fina minnena redan fram. Han har satt sina tassavtryck i allt som har pågått här i huset under de senaste åren. T om släkt och vänner saknar honom, och alla som känner oss vet vem han var.

Vi gjorde verkligen allt vi kunde för honom. Vi var till veterinären (vilket inte uppskattades), medicinerade (och det gjorde kattvakterna också), provade olika saker mot hans astma. När det var kallt i huset värmde jag riskuddar och lade i närheten av honom för att få honom må bättre. Vi gödslade honom med hans favoritmat och -godis, i synnerhet i slutet av hans liv. Och slutligen ordnade vi så att han fick dö hemma, omgiven av nära och kära, och slapp åka i väg vilket han hatade. Jag vet att han är nöjd. Han har sagt att han är nöjd!

-Men han fattas mig!-

Palak Paneer

Här kommer ett tips om en vegetarisk rätt som bygger på osten paneer, som tillverkas bl av Apetina.

Spenat med paneer, står rättens namn för och är en riktig klassiker.

Hacka 1 gul lök, pressa 2 vitlöksklyftor och riv en bit färsk ingefära. Fräs dem i olja.

Tillsätt en ask körsbärstomater i små tärningar, 1 msk tomatpuré, 1,5 tsk salt, ½ tsk malen gurkmeja, 1 tsk chilipulver och 1 tsk garam masala. Rör om och låt allt bli varmt. Späd ev med lite vatten. Tillsätt 2 dl creme fraiche (EJ lätt) och låt koka 2-3 min.

Hacka ca 600 g fryst och tinad, alt en hel påse färskt bladspenat och rör ner. Låt puttra ytterligare 5 minuter.

Skär 2 förpackningar paneerost i skivor (ca 450 gram) och lägg i grytan, låt koka 5 minuter till.

Servera med ris, papadam- eller naanbröd och Raita (som görs av gurka, vitlök, salt, koriander, mynta, spiskummin och turkisk yoghurt).