Jag jagar inte likes!

Har ni hört den där vanliga visan om hur fint och prickfritt allt ser ut på Facebook och Instagram? Hur ”alla andra” har det så perfekt. Och så undrar man, ÄR det verkligen så? Och sen kommer man fram till att nej, så är det nog inte. Alla hushåll har dammråttor, leriga skor, smutstvätt och misslyckade bakverk som man inte lägger ut på Insta. Men ändå så kan man inte riktigt släppa det. Den där pressen som äter upp en inifrån när man försöker passa in och leva upp till i alla fall några förväntningar, oklart vems förväntningar dock. Känner ni igen er?
Vet ni vad? Det gör inte jag!
Jag är 41 år och jag kan utan skrupler säga att jag vill gärna fortsätta utvecklas, men jag behöver inte vara perfekt, vad det nu innebär. Jag tror inte att någon människa kan vara perfekt. Jag tycker om när det är välstädat och estetiskt och skulle önska att jag hade ännu lite mera ordning omkring mig. Jag ser upp till dem som kan måla, rita, komponera, pyssla, handarbeta, sköta sin trädgård fint och göra estetiska bakverk, för att dessa saker är jag inte så bra på och hade gärna varit bättre. Men vem är bra på allt?
Å andra sidan, är jag inte heller världsbäst på mitt jobb, eller hästar och ridning, matlagning, eller ens bloggning, och dessa saker tar mycket tid och engagemang av mig och ändå har jag inte blivit så bra som många andra.
Hur många människor finns det inte som har miljoner läsare på sin blogg eller som rider svåra hästar som jag inte ens skulle våga sätta mig upp på och går och vinner alla möjliga ridtävlingar. Programmet Mästerkocken fick mig inse att i köket är jag ändå en nybörjare, och ja, vad gäller mitt jobb så där brädar inte ungdomar mig utan det gör mina äldre kollegor, och jag är inte säker på om jag kommer att nå upp till deras nivå i hela mitt liv.
Men vad ska jag göra?? Ska jag gå under för allt detta? Jag gör ju mitt bästa och det är det jag klarar av. Om Gud finns så måste han ha planerat det så att även jag behövs och har någon funktion, annars hade han väl inte gjort mig. Och om jag nu hade varit sjukskriven och inte haft en endaste hobby, så hade jag ju fortfarande varit jag, och viktig och behövd som mig själv, varför hade jag annars funnits? Vi alla har ett människovärde som är kompromisslöst. Produktivitet är inget mått på människovärde, varför tvivlar vi så ofta på det? Däremot så tror jag fullt och fast på att vi alla mår bra av att ha en sysselsättning.
Jag tycker att det är fascinerande hur man även i bloggvärlden lyckas hitta de likasinnade, och min teori stöds av att jag mött flera bloggvänner på riktigt och lärt känna dem. De jag följer och de som följer mig verkar i stort sett dela mina värderingar. Ytan är inte det viktigaste. Man kan ju inspirera och inspireras av varandra utan att försöka ge en perfekt sken eller att skryta.
Jag orkar faktiskt inte ens läsa om gnället om pressen från Instagram. Den pressen sätter man själv, ingen annan.
 
 

Lyckan på Facebook

Under senaste veckan har jag läst två ledare som handlar om lyckan vi visar upp på Facebook. Även Kammebornia tog upp ämnet på sin inspirerande blogg.
Facebook, Twitter, Instagram, blogg, det spelar ingen roll. Många av oss lägger ut bilder på snälla barn, fantastiska maträtter, fina inköp, välstädade hem och sköna bilder från en drömresa. När blir det skryt?
I Amelia hade man t om delat upp skrytet till naturskryt, husmorsskryt, föräldraskryt, träningsskryt, ekoskryt mm mm!
Om jag lägger ut flera bilder dagligen på mitt hem och mina inköp, plus några selfies därtill, så kan det hända att det är sjukligt beteende av mig. Om en 15-åring gör samma sak kan det vara helt normalt.
Jag har märkt att det finns människor och familjer som mycket aktivt visar upp en perfekt och klanderfri fasad, och därbakom finns en taskig hemlighet såsom alkoholism hos någon av familjemedlemmar eller annalkande skilsmässa. Jag tror att det beror på att om man inte höll fasaden uppe så skulle allt rasa ihop som ett korthus, och det orkar man inte med just då.
Jag har också tänkt på dem som hela tiden måste uppdatera sin Facebook och berätta för alla andra hur duktiga de har varit, kan det bero på att de inte känner sig bekräftade i övrigt? Att de inte har någon som skulle visa dem kärlek och uppskattning hemma, och därför blir det ett sätt att få bekräftelse att basonera ut allt på Facebook. Då syns man och då finns man.
Och sen är det ju också så, att när man känner sig glad och lycklig, så vill man dela det med andra, och det är inte att skryta. Delad glädje är dubbel glädje! Eller borde åtminstone vara.
Generellt är jag en vän av positivism. Jag läser hellre glada än gnälliga inlägg i sociala media. Man får såklart berätta om man inte mår bra, men att ständigt ha på sig de negativa glasögonen är energislukande. Det finns mycket ont i världen, men jag tror att det kan bättre bekämpas genom att försöka se den ljusa sidan i stället för att ständigt fokusera på det negativa. Då växer det onda ytterligare.
Gränsen är som vanligt hårfin- hur positiv får man vara (och hur ofta?) innan det uppfattas som skryt? Och hur negativ, innan man blir en jobbig åsna Ior som ingen orkar med.
För att det är ju också så att en del ligger i betraktarens öga. Jag har omgett mig med människor som generellt sett inte är missunnsamma, men jag vet att det är mycket vanligt att avundsjukans gift förbittrar och förstör mänskliga relationer. Vanligaste orsaken till avundsjuka är nog pengar, men även familje- och vänskapsförhållanden och alla möjliga framgångar kan föda och göda avundsjuka. Det är också en av anledningar till att jag har börjat blogga och sällan uppdaterar på Facebook. Då har alla som läser min blogg bara sig själva att skylla på om de känner sig irriterade. Ingen tvingar en att läsa en blogg, den hoppar inte upp på ansiktet på samma sätt som en uppdatering på Facebook.
Det positiva med sociala media, och då framförallt bloggen, heter för mig inspiration, glädje, vänskap, information. Man kan lära sig och inspireras av varandra. Man kan lära känna nya trevliga människor och bli glad. Man kan få tips och råd. Man kan bli klokare. Man kan bli berörd, och kanske stötta och peppa varandra. Man kan njuta av vackra bilder och texter. Det finns så mycket gott.
Och om det förekommer skryt brukar det finnas någon orsak där bakom, om man tänker på det behöver man inte reta upp sig så mycket. Och om jag fick önska någon sak så skulle det vara att människor förstod att de materiella sakerna och yta inte är så viktiga.