Har ni hört den där vanliga visan om hur fint och prickfritt allt ser ut på Facebook och Instagram? Hur ”alla andra” har det så perfekt. Och så undrar man, ÄR det verkligen så? Och sen kommer man fram till att nej, så är det nog inte. Alla hushåll har dammråttor, leriga skor, smutstvätt och misslyckade bakverk som man inte lägger ut på Insta. Men ändå så kan man inte riktigt släppa det. Den där pressen som äter upp en inifrån när man försöker passa in och leva upp till i alla fall några förväntningar, oklart vems förväntningar dock. Känner ni igen er?
Vet ni vad? Det gör inte jag!
Jag är 41 år och jag kan utan skrupler säga att jag vill gärna fortsätta utvecklas, men jag behöver inte vara perfekt, vad det nu innebär. Jag tror inte att någon människa kan vara perfekt. Jag tycker om när det är välstädat och estetiskt och skulle önska att jag hade ännu lite mera ordning omkring mig. Jag ser upp till dem som kan måla, rita, komponera, pyssla, handarbeta, sköta sin trädgård fint och göra estetiska bakverk, för att dessa saker är jag inte så bra på och hade gärna varit bättre. Men vem är bra på allt?
Å andra sidan, är jag inte heller världsbäst på mitt jobb, eller hästar och ridning, matlagning, eller ens bloggning, och dessa saker tar mycket tid och engagemang av mig och ändå har jag inte blivit så bra som många andra.
Hur många människor finns det inte som har miljoner läsare på sin blogg eller som rider svåra hästar som jag inte ens skulle våga sätta mig upp på och går och vinner alla möjliga ridtävlingar. Programmet Mästerkocken fick mig inse att i köket är jag ändå en nybörjare, och ja, vad gäller mitt jobb så där brädar inte ungdomar mig utan det gör mina äldre kollegor, och jag är inte säker på om jag kommer att nå upp till deras nivå i hela mitt liv.
Men vad ska jag göra?? Ska jag gå under för allt detta? Jag gör ju mitt bästa och det är det jag klarar av. Om Gud finns så måste han ha planerat det så att även jag behövs och har någon funktion, annars hade han väl inte gjort mig. Och om jag nu hade varit sjukskriven och inte haft en endaste hobby, så hade jag ju fortfarande varit jag, och viktig och behövd som mig själv, varför hade jag annars funnits? Vi alla har ett människovärde som är kompromisslöst. Produktivitet är inget mått på människovärde, varför tvivlar vi så ofta på det? Däremot så tror jag fullt och fast på att vi alla mår bra av att ha en sysselsättning.
Jag tycker att det är fascinerande hur man även i bloggvärlden lyckas hitta de likasinnade, och min teori stöds av att jag mött flera bloggvänner på riktigt och lärt känna dem. De jag följer och de som följer mig verkar i stort sett dela mina värderingar. Ytan är inte det viktigaste. Man kan ju inspirera och inspireras av varandra utan att försöka ge en perfekt sken eller att skryta.
Jag orkar faktiskt inte ens läsa om gnället om pressen från Instagram. Den pressen sätter man själv, ingen annan.