häst – TIMEOFTIGER

Vi har gått i ide

Jag saknar inte motivation att blogga. Jag saknar er alla. Men jag saknar även tid och energi.

Den här lilla vildingen. På morgnarna är han som galnast och mest leksugen, efter en lång natt utan bus. Idag blev jag attackerad i foten och i magen, samt fick plötsligt fungera som ett klätterträd! Jag började skrika av smärta då Sisu hade hunnit halvvägs upp. På en vecka har han dessutom blivit typ dubbelt så stor. Kattunge rekommenderas till familjer som har barn som hänger med i deras fart! Vad hade vi gjort utan pojkarna…

En vecka full av liv och stora och små tjejer och stora och små hästar överallt.

Det bästa med hästarna är ändå gemenskapen, med människor och med djur. Någonting gemensamt att göra, inte bara snacka. Och hur mycket behöver inte en inomhusarbetare den där stunden ute i friska luften, när man får använda kroppen till annat än att sitta. Jag förstår att man har börjat ordinera motion på recept. Nej, nu är jag glad att jag köpte en häst igen. Och hösten har varit riktigt fin.

Älskade hästar

Våra hästar betyder så mycket för oss. De är bärare av våra drömmar. En häst mår så mycket bättre om den får vara med och bära och höja upp våra drömmar, i stället för att nagga dem i kanten och förstöra dem. Nästan alla hästar vill samarbeta, men de ska behandlas rätt och med kunskap. Rätt häst måste hitta rätt människa på rätt plats. Jag är så glad att alla hästar i vårt lilla stall kommer till glädje och till sin rätta.

Den här gubben har inget namn (eller för många namn?!) men han är bara bäst. Och jag tror att allt blir ännu bättre. Han har mött älg, rådjur, kossor på vift och i stormen flygande partytält, och klarat allt med bravur.

Till transportavtalet hör dock fortfarande en hink med lite godis i. Bilden heter Förhandling.

Men vi måste faktiskt åka till ridanläggningen regelbundet. Då kan vi rida ordentligt, oavsett vädret och underlaget. Tala om tanthäst!

Den här runda damen har haft tur att hitta en tillräckligt tuff liten ryttare som inte bryr sig om att man med jämna mellanrum måste kliva upp igen. JJ’s Funny Girl.

Och den här herren på 25 år är ung i sinnet med livsglädje som få. Även han har hittat en bestämd liten ryttare som uppskattar honom för den han är. Buster är inte dum, men lite attityd måste hans människa också ha.

Såg du mig säkert?

Och snart anländer visst två hästar till. Jag har alltid tyckt om att umgås med andra människor kring hästar. Många är de fina vänner som jag har kommit i kontakt med tack vare hästar. Inte minst min man, med hjälp av några mellanhänder dock!

Första veckan med nya hästen

Blott 7 dagar har gått sedan Gubben, som jag mest kallar honom för, anlände till Västerbotten. Dagarna har gått både långsamt och fort och mycket ryms i de dagarna både i människo- och hästliv.

8 timmars bilresa från Borlänge var säkerligen en utmaning, och i den stora sommarhagen väntade ”inte-bara-vänligt-sinnade-kompisar”, även om något slagsmål aldrig uppstod.

Inom några dagar slutade Funny dock sura, och den lugne och snälle Gubben kom naturligt in i flocken. Att han är ledaren i flocken numera finns det ingen tvekan om, dock är det ingenting som han vill göra något större nummer av.

I samma veva då han höll på att etablera sig i flocken skulle jag hämta honom från betet och var lite långsam med att fånga honom. Då fick han för sig att springa ifrån mig! På 2,5 hektar är det inte så lätt att fånga en ovillig häst så matte fick bli listig i stället. Jag jagade iväg honom med grimskaftet som om det hade varit jag som ville att han sprang ifrån mig. Sedan tog jag fast gamle Buster och gick till honom igen, och vips så hade grimskaftet bytt häst och han fick snällt följa med, något som han genast accepterade. Sedan dess hälsade jag på honom flera gånger dagligen i flera olika ärenden, utan att ta fast honom, och han försökte aldrig mera fly.

Nätterna har hela tiden tillbringats i stallet. Innan helgen flyttades de sedan till vinterhagen bredvid stallet och en ny höbal ”korkades”, med fri tillgång dagtid. Höet var gott och det var skönt att klia sig mot balen också. Funny lät inte Buster äta först, men nu har det blivit lite mindre laddat med balen och även Buster får sin del av höet.

Vi har utforskat omgivningar i lugn och ro; ganska korta ritter med mestadels låg tempo, lite krav och olika vägar varje dag. Hästen är lugn som en kossa. Han är allmänt obrydd, går fram överallt, och har inte ens bråttom hem.

Medryttaren Camilla kom genast på besök och provritt. En skön tur i den höstiga skogen, och det gick bra trots den konstiga neonfärgade joggaren som dök upp från buskarna.

Igår var det dags för nästa steget i acklimatiseringen. Vi tog hästfinkan och for till ridanläggningen med min andra medryttare Lis-Marie. Oj vad nervös gubben blev. Resan från Borlänge satt säkert kvar, och han hade ju ingen aning vart han skulle transporteras denna gång. Han bajsade flera gånger både på stallgolvet och i finkan.

Alla ridanläggningar i Sverige ser som tur är ganska lika ut och jag berättade noga för honom att vi skulle tillbaka hem sedan. Det verkade han förstå. Både Lis-Marie och jag red i ridhuset, och Lis-Marie tog några skutt, vilket gick lysande.

Men så skönt det var att komma hem sedan och märka att allt var som förut.

Bara att anpassa mag-tarmkanalen till ny föda tar ca 3 veckor för en häst, och sen tillkommer allt annat som är nytt, och inte minst nya hästkompisar i flocken. Gubben har tagit allt med ro, och den enda saken som han har upplevt som lite skrämmande är svärföräldrarnas robotgräsklippare, och även där var hans reaktion högst beskedlig.

Veckan som börjar nu är hektisk för min del med två jourer, två föräldramöten och förkylningen kvar i kroppen. Men som tur är så är båda medryttare igång. Gubben har introducerats till det mesta nu, så nu kan vi luta oss bakåt och fortsätta träna och repetera allt i lugn takt.

Det är mycket som är på g i vårt lilla stall. Det ska bli lite western och delvis lösdrift, och därmed 2 till hästar. Både Buster och Funny har hittat en egen människa som ska ta hand om dem och vårt stall håller på att bli den levande och välgörande oasen med trevligt gemenskap som jag alltid har haft visioner om.

Hemma igen

För det första, tack för alla era underbara och kloka kommentarer! Det är skönt, om än lite oväntat, att veta att jag inte är den enda kluvna själen i världen. Men när jag tänker efter så är det ju alldeles logiskt att även andra kämpar med liknande problem. Jag begrundar alla era fina kommentarer nu och även i fortsättningen och hoppas på att livsglädjen får sista ordet hos oss alla!

Denna helg har, förutom en dunderförkylning, bjudit på en resa till Dalarna! Där har jag aldrig varit förr och det var jättefint. Resan var dock dryg och min enda tröst var att vi ändå inte bor i Skellefteå! Det ligger nämligen ännu längre bort från allt annat än Umeå.

Sommarstämning

Eller inte. Vet inte om det har med vädret att göra. Jag är helt och hållet utan inspiration som människa just nu. Kanske lika bra att jag jobbar.

Det är färdigskördat för den här omgången. Här ett par vyer från gungande traktorn från Vännforsbäck. Ett mycket vackert ställe.

Buster är hemma igen. Vi hade honom på ett annat ställe först när Yade dog men han ville hellre vara hemma så han går med kalvarna nu. Han har gjort det tidigare i sitt liv och verkar inte ha några problem med det.

Man måste vara lite försiktig med en som är 25 år och lyhörd vad som blir bäst för honom. Jag hoppas att jag hittar den rätta hästen snart så får han återigen sällskap på sin egen nivå.

På Yades grav

Anders och Jenny kom hit en dag. Tack och lov att vi har alla våra goda vänner som vi kan minnas Yade med. Jag och Jenny gick till Yades grav, hon ligger där borta i skogsbrynet.

Det blev plötsligt otroligt vindstilla och varmt! Småfåglarna kvittrade som aldrig förr, och det var inte storspovens sorgesång utan ett glatt kvitter. Utsikten mot skogen var fantastiskt vacker och det kändes inte alls som att vi var i Vännfors, utan mera söderut.

Här vilar hon, min lilla häst. Hon har det så bra nu. Hon är någon annanstans, och vi möts en dag igen.

Min häst, sista året

Jag kan inte låta bli att komplettera med ytterligare några bilder på min fina häst.

Här från sjukhagen sommaren 2014.

Hösten har kommit och hästen är frisk igen, här är du i boxen.

Markarbetsträning!

Och vintern -14/15. Två helt vanliga hästar i vinterhagen.

Julklappshoppningen! Lis-Marie hoppade 2 clear rounds utan någon träning alls! Så duktiga ni var! Lite busig häst visserligen!

Julaftonsritt. Greger bestämde sig att lära sig rida och det här var en bra början. Ritten gick bra och du var inte rädd för någonting! Hade jag suttit på ryggen hade du säkert varit fjantigare med bl a risslan som ni mötte, samt skidåkare. Bilar och maskiner däremot brydde du dig inte om det minsta. Någon gång hade du och Camilla mött en väghyvel, som du inte brydde dig om alls, men du var rädd för vägen, hur den såg ut efter hyvelskrapet. Typiskt dig. Den allra värsta saken var dock skottkärran i ridhusets hörn.

Så fin jul vi fick. Förra året åt Buster upp alla julgodis på natten men denna gång fick du äta upp ditt eget julknäckebröd som Lis-Marie och Celine gjort.

Min brorsdotter Iina kom naturligtvis på besök på jullovet. Hon rider nu på en ridskola i Helsingfors och kunde således rida ut på dig, med Sanna och Buster förstås. Tiden runt nyår var väldigt kall, men ni skrittade och travade en kortare bit.

En dag åkte vi till ridhuset. Iina fick rida er båda, och hoppa Buster! Ni fick vara fria i ridhuset men ni var lugna och behövde inte busa av er.

Vintern var stormig och ni härdade ut.

Och till sist tittade vårsolen fram igen.

Jag hade problem med mina ryggskott men vi tränade alltid vi kunde. Jag var tvungen att rida lätt en del. Jag fick säkert ryggskott eftersom jag ändrade min sits så drastiskt.

Vi provade vinterridbanan någon gång men underlaget var aldrig bra, så det var antingen ridhuset eller uteritter som gällde.

Greger kom igång med ridningen ordentligt! Han lärde sig t om rida lätt i trav till sist. Någon gång gjorde jag er sällskap med Buster, men mest var det Sanna som fick agera ridlärare. Och du förstås Yade. När det var Greger som satt på ryggen blev du alltid extra lugn.

För bara några veckor sedan gjorde vi ordentliga framsteg i dressyren. Jag fick hjälp av en lärare så jag började rida ännu mjukare och vara ännu tydligare med eftergift, och det gav faktiskt resultat! Du var jättefin och mjuk under de senaste veckorna, och vi fick beröm som ekipage från flera håll. Därtill hade vi en fantastiskt rolig hopplektion som senare visade sig bli den sista.

Nu har vi kommit till slutet. Ovan finns sista bilden på min fina friska häst. Hostan du hade de sista veckorna var nog ingenting allvarligt, och var redan på väg bort.

Jag visste att våra dagar var räknade, och jag anade att vi kanske levde på lånad tid.

Nu tänker jag, det var sista gången vi hoppade, det var sista gången vi galopperade, det var sista gången vi red den där vägen. Det var sista gången vi var till ridskolan och åkte transport.

Vi tänker så sällan att det alltid kan vara sista gången. Vi glömmer leva här och nu, och tar för givet livets stora mirakel och den korta tiden vi får rå om varann.

Fast nog känner jag att jag har tagit vara på tiden med dig. När jag ser på alla härliga bilder som är bara en liten bråkdel av vår tid tillsammans. När jag minns allt det fina (någonting dåligt förutom sjukdomarna finns inte att minnas från tiden med dig) så förstår jag att det eller den, han eller hon, som har gett oss den största glädjen ger oss även den största sorgen. Det är kärleken som gör ont.

Och jag är inte ensam i min sorg. Det finns så många andra som du har skänkt så mycket glädje till och som nu sörjer med mig. Vi är så tacksamma över att vi har fått ha dig i våra liv.

Söndagen den 7/6 slog fången åter till med full kraft. Trots att något betessläpp inte hade inträffat i år. Och det som var ifjol var verkligen en liten känning jämfört med detta.

Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att se min fina gyllene häst stappla fram, knappt förmögen att stå på benen, alla muskler darrande av smärta.

Jag minns tiden i sjukhagen från ifjol, och den tanken lockade mig förstås inte. Men ärligt talat, jag funderade inte ens på några alternativ. När jag såg hur dålig hon hade hunnit bli på någon futtig timme sade jag till Greger att ringa hit veterinären akut, och jag visste att det var dags.

Vi hade tur och det var min favoritveterinär. Att bli kliad och äta gröngräs in i döden, det kan man tydligen njuta av till max, hur ont man än har i hovarna.

Buster var bakom gallret, alldeles bredvid, när kanylen sattes på plats. Och där var veterinären, som Yade inte noterade alls. Och där var Greger, och han har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas enligt Yade.

Och sen var det jag, Annukka, som var där. Det var bara mig hon tittade på, hon kastade på mig en vänlig blick: ”Vad gråter du för?”

Fina minnen av Yade, sjukdomstiden

Jag fortsätter att skriva om Yade för att ett enda inlägg hade blivit för långt.

Den här bilden är från våren 2013 från vårt stall. Från första ögonblicket visste du att Greger var din ”husse”. Det var faktiskt, när allt kommer omkring, han som hade allra mest med dig att göra alla dessa år.

Jag trodde länge att klådan hos dig utlöstes av nya täcken som jag inte tvättade innan jag tog dem i bruk. Det kan faktiskt ha varit så.

På väg till hoppträningen.

Och här tränar vi dressyr igen.

Och efter varje träning kliade det på vänster framben.

En av många uteritter sett från din rygg.

Glad och nöjd, våren 2014 börjar snart.

Efter hoppträningen.

Någon av de mindre klubbtävlingar i dressyr.

Såklart skötte du dig fint.

Efter att jag hade ridit dressyren färdig hoppade Lis-Marie två clear rounds med dig! Hon fick hålla i allt hopptävlande, där gick min gräns. Du hade inte kunnat ha en mera snäll och omtänksam medryttare än Lis-Marie! Förutom Camilla då, som var din andra medryttare och som du gjorde långa skogsritter med. Jag har tyvärr ingen bild på dig och Camilla tillsammans. Man tror alltid att det går att fota ”någon annan gång”.

Groupie! Tack vare att jag började blogga började jag även fota mycket mera.

Våren 2014, här har vi ridit med Sanna och Buster långt upp till berget.

Våren 2014, just innan du fick fång för första gången, är vi på väg till vår första Ann-Margret-träning. Hon är en av världens bästa dressyrtränare som hjälpte oss mycket.

I samband med att du fick grön gräs de första gångerna 2014 blev du konstigt trög och stel. Ingen puls, ingen värmeökning i hovarna, ingen feber. Om man inte red dig kunde man inte märka någonting avvikande alls. Veterinären visste inte heller vad det stod för. Jag låt dig stå på betet i några dagar, men eftersom det inte blev bättre bestämde jag att det var fång. Du hade ju precis avslutat kortisonbehandlingen och det stod t om på medicinburken att den kunde utlösa fång. Så här nöjd såg du ut på betet trots din fångkänning.

När vi väl fattade att det ändå var fång var det slut på det roliga. Du skulle in och ha boxvila. Det var helt omöjligt eftersom du skulle ha gått totalt upp i limningen. Så vi gjorde en minimal sjukhage bredvid ladugården och Busters beteshage. Vi täckte ytan med sågspån och lade dit en extra tråd längst ner så att du inte kunde komma åt gräs. Du fick mindre mat och magrade (och du var inte överviktig innan heller!), dessutom tappade du alla musklerna på bara ett par veckor. Då grät jag. Jag såg att du var deprimerad. För att göra allt som stod i min makt för att du skulle bli frisk tog jag även dit hästakupunktören Ingemar. Du skötte dig fint som vanligt.

På någon vecka accepterade du ändå läget. Roligt var det inte men du fann dig i att sjukhagen var din plats. Helst skulle man ju inte flytta på dig alls och undvika alla hårda underlag så jag fick även borsta dig i hagen. Jag mockade hagen eftersom det blev så mycket bajs på den lilla ytan.

Sanna försökte pigga upp dig med kaninen (det brukade även sitta fåglar på din rygg) och även om den värsta klådan var över var det alltid uppskattat om någon tog sig tid att klia dig.

Jenny och Anders var några av dina allra bästa vänner. Jenny har också hoppat några blåbärstävlingar med dig under det första året. De tillbringade timmar i din hage för att klia och massera dig, för att pigga upp dig mitt i eländet. Det uppskattades!

När fången hade lugnat ner sig och det hade gått ett par månader tyckte jag att det var dags att du fick promenera på en lite större yta och ha kroppskontakt med Buster. Munkorgen tyckte du inte om men någon gång då och då fick du göra Buster sällskap.

Vi har haft en mycket bra hovslagare Jonas, och han har skott dig hela tiden. Fången skötte han professionellt med sulor, tjärdrev med mera. Det var också han som senare kunde se att du hade haft fång.

Här är det ett kärt återseende med Anders i sjukhagen. Anders är intresserad av hästmassage och -kommunikation. Du skötte honom tillbaka.

Och här med både Anders och Jenny.

Det går visst att sköta om en kompis även med en munkorg på!

I slutet av sommaren hade vi ett spännande besök på veterinärstationen. Vi röntgade hovarna för att se om du hade fått en hovbensrotation. Det fanns inga tecken på sådant, och det var ju väntat, eftersom fången inte hade varit så kraftig. Skönt att få det bekräftat i alla fall. Det gick bra i röntgenrummet även om det var väldigt varmt!

Samtidigt passade vi på och kollade upp dina tänder. Du tyckte inte om det och det behövdes en hel del lugnande medel. Tänderna såg bara bra ut och man behövde inte göra någonting.

Efter att du vilat 3 månader började vi göra promenader med dig. Alltså att vi ledde dig från marken. Då var det redan höst i luften och betessäsongen närmade sitt slut.

Jag och Lis-Marie tömkörde dig. Inget vi gör till vardags så det behövdes en del klurande innan vi fick alla remmar rätt. Du hade ju blivit tömkörd förut, bl a av mig sommaren 2013, men det var verkligen bra att vi var två. Fast fr o m ca fjärde gången gick det jättebra och hade gått att göra helt själv. Du var jättefin! Någon glädjesprång och -bock blev det också, galoppen var så rolig!

Hösten kom. Hagen gjordes om till en vanlig vintehage och ni fick sova inne. Du var en vanlig häst igen.

Det var dags att börja rida igen. I förra inlägget har jag bilderna från vår första skrittur. Först skritt, sen lite trav, till sist galopp. Du var precis som vanligt, kanske lite busigare, men ingen av oss tre (jag, Lis-Marie, Camilla) föll av. Jag minns våra vilda galna galopp på de mjuka skogsvägarna i höstas. Vi galopperade så fort att mina ögon tårades så att jag såg ingenting. Och så rädd som jag var att vi skulle möta en älg, och det gjorde vi ju, och det gick hur bra som helst.

Hösten 2014 kom. Vi flyttade oss till ridhuset igen, och återupptog vår markarbetsträning.

Jag blev väldigt less på min sits, som var allt annat än lodrät. Jag jobbade hårt med den, och jag måste säga att det gav resultat.

Fortsätter i nästa inlägg.

Yade In Memoriam

Jag köpte dig 2/10 2012. Min vän Pia som är riktigt duktig på hästar visste vad jag behövde och hade hittat den rätta hästen för mig. Visst ville jag ha en bra häst, en kunnig häst, och en häst som hjälper mig att utvecklas som ryttare. Men det viktigaste för mig var ändå att hästen var snäll. Jag var lite spänd i början, men fort märkte jag att du var både snäll och vettig. Jag kände mig trygg med dig och de små praktiska grejerna för en nybliven hästägare fick jag hjälp med av Pia och andra. Första månaden stod du hos Pia i Brån.

I samma veva flyttade jag till Greger i Vännfors och du fick också flytta hit. Du anpassade dig snabbt.

Vintern kom, en riktigt kall vinter. Mycket var på gång, vi byggde ut och många saker och ting kändes besvärliga och svåra för mig. Du var en av mina fasta punkter i tillvaron och hjälpte mig att få loss tankarna från allt det andra. Jag visste var jag hade dig. Där i hagen.

När du träffade Ville för första gången var du alldeles förvånad. Du hade nog aldrig sett någonting så litet förut. Du var oerhört nyfiken, försiktig och snäll. Du stod nästan på tå av försiktighet. Många är de små som har fått sitta på hästrygg för första gången hos dig.

Här ”hoppar” vi.

Min brorsdotter Iina var en av dina trognaste vänner. Hon har kunnat sitta hos dig i hagen i timtal. Lyckan var stor vid all pyssel som hade med dig att göra.

Våren 2013 vågade vi oss till en regional dressyrtävling. Det gick väl inte så lysande poängmässigt, och sanningen att säga var du nog ganska fjantig med domarbordet. Men det var en ny erfarenhet, med nummerlapp och allt.

Lättnaden var stor då klasserna var klara!

Sommaren kom, och livet lekte. Du fick tyvärr en infektion på sadelplatsen, som till sist blev bra på penicillin. Så här efteråt kan jag konstatera att det blev ingenting annat än en välbehövlig månadslång sommarvila för dig, men då var jag väldigt orolig och visste inte om du skulle bli bra igen.

Här är vi på väg till sommarbetet för första gången! Du stod alldeles bredvid vårt hus så att jag kunde se dig från fönstret. Otroligt mysigt!

Här är du för första gången på grönbetet i Vännfors. Så här vill jag att du ska ha det nu och all din tid i evigheten.

Vilan varvades med regelbunden träning på utebanan, ridhuset och ute i naturen. Du tyckte om att bli riden och jobba. Dressyr mådde du bra av men uteritter och i synnerhet hoppning var roligast!

I slutet av sommaren behövde vi en kompis till dig då du skulle bli ensam. På nätet hittade jag Buster, som var en fullträff utan dess like och blev Sannas häst. Dagen då han kom var väldigt regnig!

I och med att vi gifte oss den sommaren samlades halva världen till lilla Vännfors. Dunder-Carlsson från Blekinge och Iina från Helsingfors hittade varandra genom dig och ni alla kom bra överens trots olika språk. Tandemridning och voltige tränades flitigt!

Bröllopsdagen den 20/7 2013 var alldeles underbar. Fotografen var en djurvän och ville absolut ha med dig på fotograferingen. Så nöjd och glad du var! Ja tror verkligen att du visste att det var bröllop och fest! Du hade kunnat fotas i evigheter. Blombuketten fick jag ställa bort eftersom du genast lyckades få den i munnen.

Jag red och red och mådde gott den sommaren!

I slutet av sommaren hade vi gäster från Spanien, min mammas kompisar. Kvinnan som heter Marga hade alltid drömt om att prova rida men hade aldrig kommit till skott, dessutom var hon rädd för hästar. Men nu åtgärdades det! Ledaren är Jenny.

Och sen var det min tur igen!

Till hösten började vi med en ny utmaning. Pga några taskiga avramlingar hade jag tidigare blivit livrädd för hoppning. Så jag frågade världens snällaste ridskolelärare Magdalena att starta en hoppgrupp för dem som vill mest träna på bommar och låga höjder, som kanske var rädda som jag eller hade en unghäst. Och det gjorde hon!

Jag kunde inte välja mellan bilderna, så bläddra bara fort. Jag var så rädd att jag skakade i början, men vilken klippa jag satt på. Din enda svaghet var att du tyckte att det var så roligt att du ibland kunde bli lite stark. Med hjälp av pessoabett och mera träning kom vi dock framåt. Jag övervann mig själv gång på gång, och vi utvecklades enormt. Här på bilderna hoppar vi studs, som jag var allra mest rädd för. Du var helt klockren på studs.

Vi började alltid med bommar, så rädd var jag.

Däremellan tränade vi även dressyr, och var med på alla möjliga små klubbtävlingar för att få rutin. Det här måste vara julklappsdressyren. Du har ju en tomteluva.

Och sen hoppning igen! Du hade alltid öronen spetsade framåt så fort du såg en bom.

Något minne från vår sommarbana sommaren 2013.

Och utebanan på ridskolan.

Våren 2014 började det hända tråkiga saker. Du hade alltid varit allergiskt lagd, och nu fick du bara utan vidare konstiga utslag.

Och sedan började klådan. Du kliade dig blodig. Vi provade allt. Till sist fick veterinären utreda dig, och det var allergi. Alla andra proverna var helt tip top. Du fick kortisonbehandling, det fanns inga alternativ.

Kortison ökar risken för fång. När det dessutom råkade vara vår och gröngräset började skjuta upp, hände det allra värsta.

Vad som hände sedan återkommer jag till. Sommaren 2014 var lång och jobbig. Vi härdade ut den tillsammans, med hjälp av många vänner. Och till hösten 2014, efter många månader, kunde jag sätta igång dig igen. Lyckan var stor då jag märkte att du inte var halt, och att du var precis som förut. Vi hade lurat ödet och fått ett extra år.

Jag såg vägen framför oss, mardrömmen var över för tillfället.

Vad som hände sedan återkommer jag till. Jag orkar helt enkelt inte skriva mera just nu. Men du fattas mig! Du fattas mig! Du fattas mig!

Fång igen!

En häst som inte hostar längre men som från och med idag är ordentligt halt. I frambenen, framför allt vänster. Som ifjol fast ännu värre. Och trots att hon inte har släppts ut på sommarbetet. Och det hela har kommit över en natt.

Jag i min värld kan inte se någon annan förklaring än fång, men det får veterinären avgöra imorgon. Synd bara att många av veterinärerna inte har mitt fulla förtroende.

Vi kommer att isolera henne till en mindre hage nu, och ge henne mindre hö. Sen får man väl sätta dit sulor igen. Alla drömmar om sommarbete någonsin mera får man bara släppa nu.

Jag är ju lyckligt lottad som för nuvarande ”bara” har en häst som är sjuk, och inte en närstående människa. Men ofta tänker jag, på jobbet och även annars, vad är alla sjukdomar bra för? Varför ska oskyldiga varelser som barn och djur drabbas av sådana tråkiga saker?

Jag hade hellre tagit eländet själv, men det är ju inte möjligt.