Etikett: Kungsleden

Teusajaure-Vakkotavare (15 km)

2/8-24

Jag vaknade kl 04.44. Greger snarkade. Jag blundade någon minut till, och konstaterade sedan att jag ville hem. Idag. Vi var så fuktiga och sjaskiga! Så jag väckte Greger, som gärna vaknade. Kl 06.18 var vi redo att gå.

Vägen gick uppåt från Teusadalen till fjället i Stora Sjöfallets nationalpark. Det var som fjällvandring är mest, lite stenigt men med en tydlig stig. På vissa ställen hade leden mått bra av lite underhåll. Vi förkortade sträckan genom att chansa och vada jåhkken Rahppattjårro istället för att ta en omväg via en bro, och det gick ju bra denna gång.

Från högplatån kan Sareks toppar ses utan problem, men just idag var det dimmigt. Mot slutet av vandringen trädde dock Ahkka, Lapplands drottning, fram genom dimmorna bakom Suorvajaure. Det var en mäktig syn.

Branten ner mot Vakkotavare var lika brant och lång som den mot Teusajaure, och jag var återigen tacksam över att vi hade ”rätt” färdriktning! Vi anlände till Vakkotavare redan vid 12-tiden, dvs med 2 timmars marginal till bussens avgång. Det kändes konstigt att se en väg, och bilar! Vi kastade dock tacksamt vår sopsäck i den befintliga soptunnan. Som tur var så regnade det fortfarande inte och vi kunde laga oss en lunch på rastplatsen utomhus. Vi bjöd några avmagrade hungrande holländare på lite överbliven mat, och sällan ser man så hungrigt folk i ett I-land. De köpte all sin mat på fjällstugorna under sin vandring, och går man hela Kungsleden kan det inte vara så bra strategi.

Jag tog av mig mina blöta skor, knäskydd och byxor, och bytte mot långkalsonger, värmekjol och Crocs. Så nice! Stugvärden som regerade över Vakkotavare var en avslappnad gubbe i stilen Leif GW Persson.

Bussen kom i tid och stannade snart på Stora Sjöfallets Mountain Lodge, vilket enligt mig inte var exklusiv utan snarare en begravningsplats. Faktum är ju, att vattenkraftsutbyggnaden i området har förstört en bit av allra finaste svenska natur, inklusive Stora Sjöfallet, Nordens Niagara, som det nu bara finns kvar en liten rännil av.

Vi anlände till Gällivare efter närmare 3 h, och bilen stod kvar på långtidsparkeringen. Vi checkade in på Scandic Gällivare. Middagen blev på Bistro Mia och vi var helnöjda, och jag lyckades t om promenera dit och tillbaka, sammanlagt ca 1,5 km. Av någon anledning har jag nämligen blivit mycket ofärdigare sedan jag tagit av mig ryggsäcken och vandringskläderna och får gå på plan, asfalterad mark!

Vi var överlyckliga när vi märkte att hotellet hade ett spa! Vi satte länge och väl i jacuzzin och bara njöt av vattnet, värmen och massagen. Jag skulle sedan ta några simtag i den kallare bassängen, men kom inte så långt. När jag klev ner från jacuzzin hände någonting, trappan flyttade på sig lite grann, och helt plötsligt betraktade jag återigen världen från horisontalläge, liggandes på kakelgolvet. Därtill skar jag upp mina tår i trappkanten, och min varma och svullna fot ville aldrig sluta blöda, så det var färdigbadat för vår del. Jag kände mig dock djupt tacksam över att jag inte stod på blodförtunnande medicin (vilket jag ibland måste göra pga inflammerade åderbråck), då akupunktur hade botat åkomman strax innan vandringen. Det var nämligen inte bara blödningen från foten som var problemet- jag har slutat räkna blåmärken och blessyrer på min kropp efter alla störtdykningar.

Jag har sällan om någonsin njutit av en hotellvistelse som jag njöt av vår kväll, natt och morgon på den lilla anspråkslösa Scandic Gällivare. Jag var stolt och glad, vi hade klarat våra vilda och vågade planer och upplevt fantastiska saker på de drygt 14 milen vi hade gått på 10 dagar. Morgonen efter bilade vi hem och lyssnade på Enya, som jag haft i huvudet under vandringen, tills Greger blev less.

Vi har aldrig några hörlurar, musik eller andra attiraljer på våra vandringar. Enda tidsfördrivet vi hade med oss var UNO-kortspel, kartan och den utmärkta guideboken, som vi läste så mycket att den blev alldeles trasig.

Ändå hade vi det aldrig långtråkigt, och naturens ljud räckte gott som musik.

Den absolut största skillnaden mot vardagslivet är frånvaro av uppkoppling och kontakter. Ingen kan ens ringa oss, på gott och ont. Vi vänjer oss vid det väldigt snabbt numera, och jag tycker att det är mest skönt. Tacksamt konstaterade vi att allt var i sin ordning även hemma, helt utan vår inblandning.

Guobirvaggi-Kaitumjaure (19 km)

31/7-24

Jag och Greger har för länge sedan bestämt oss att vandra hela Kungsleden, fast i kortare etapper. Länge har den korta sträckan Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare legat kvar och retat oss, och den mest logiska vägen dit går via Kebnekaise fjällstation, och dit vill vi inte fler gånger än vi verkligen måste.

Nu kunde vi dock praktiskt baka ihop sträckan med Norra Visttas och Unna Räita, och eftersom vi lyckades med traversen så var denna sista lilla bit av vandringen avsedd som en lugn avslutning då vi bara kunde njuta och se lite nytt!

Vi vaknade utanför Guobirvaggi och gjorde oss i ordning. Jag tvättade t om håret. Vädret var lite småpissigt och vi fortsatte resan genom de stensprängda markerna till Singi. Lagom till lunchen regnade det ganska mycket, men genom att betala dagavgiften (40 kr per STF-medlem) fick vi ju laga mat och äta inomhus i Singi. Så fiffigt!

Innan vi skulle till Kaitumjaure skulle jag bara besöka dasset. Jag gick dit naturligtvis utan packning, och på något vis lyckades jag ramla raklång just utanför dasset, så att jag slog mig maximalt i dassets brädor till trappsteg, och även i de omkringliggande stenarna. Nu är det väl märkligt att man genast ska ramla när man för en gångs skull går utan ryggsäck! Jag slog mig lyckligtvis ganska jämnt överallt, så ingen värre enskild skada uppstod och vandringen kunde fortsätta.

Söderut, mot Kaitumjaure! Vi gick mellan Stuor- och Unna Avrrik och Stuor- och Unna Jiertta. Tyvärr regnade det. Hittills hade regnet alltid gett med sig, då vi blivit less på det, men inte idag. Snarare tilltog det. Även Greger ramlade, vilket också gick förhållandevis bra. Vi hade en riktigt dryg etapp (14 km från Singi) framför oss, och även om regnet inte var kallt så var det så ihållande att det kylde ner en stackars vandrare. Vi gick och gick och gick- skulle jag stanna, skulle jag frysa ihjäl. Just idag var jag också ”dålig i magen”, och jag kan bara säga att någon annan dag hade nog passat bättre för det.

Det var lättvandrat och fint, och vi följde den alltmera växande Tjäktjajåkka på sin väg mot Kaitumjaure, dit även Kaitumjåkka mynnar söderifrån. Några bilder tog vi också trots regnet, då denna sträcka anses vara en av Kungsledens vackraste.

På Kaitumjaurestugan fanns det två trevliga unga killar som stugvärdar. De berättade att stugan vanligtvis är väldigt lugn, och de brukar bara ha någon enskild gäst då och då. Säkerligen pga regnet, men även pga ren otur, råkade det vara helt smockfullt just denna kväll! Jag och Greger hade fått varsin sovplats inomhus, men i olika rum. Bastun var varm men min handduk var genomblöt. Och till råga på allt var torkrummet överfullt, och hela stugan var så proppfull med folk och så fuktig att den också kändes som en bastu. Vi insåg att det bästa för oss var att sova i vårt eget tält, trots allt.

Jag var så genomkall och apatisk att jag satte kvar i stugvärdsstugan i anslutning till butiken och pratade med stugvärden medan Greger satte upp tältet i hällregnet helt själv. Det kändes ruttet, men jag kunde likaså inte bidra med någonting vettigt. Just det här är största orsaken till varför jag inte vandrar ensam, inte ens sommartid. Jag duger inte till när det blir för kallt.

Stugvärden visade sig vara stressforskare. Jag har sällan träffat så behagliga stugvärdar som dessa två unga killar. De hetsade inte upp sig i onödan utan saker och ting fick flyta på. Vi pratade om allt möjligt, och om hur viktigt det är att bara ha lite tid för varandra, istället för några extraordinära aktiviteter eller dyra presenter.

När Greger var klar, var det dags att gå till tältet och få av sig kläderna, vilket inte var lätt då jag var så blöt. Greger lagade maten också, jag behövde bara äta. Men när jag hade fått upp värmen någorlunda hade jag gärna gått ut och kissat. Men hur gör man det i hällregnet? Jag lekte med tanken att klä av mig helt (vårt tält stod enskilt) och gå ut och få mig en naturlig dusch i samband med kisseriet. Jag ska aldrig mera fara på en fjällvandring utan min regnponcho, det är ett som är säkert! Jag noterade att även alla ”fjällrävar” har regnponchon, det blir också som ett dubbelt regnskydd för ryggsäcken, vilket kan behövas.

Dagens etapp hade varit lång och jag hade alldeles förfärligt ont i ryggen. Det hade gjort gott att få sträcka ut sig lite grann, men det hjälptes inte. Vi kurade i vårt tält och lyssnade på regnets smattrande mot tältduken hela kvällen och natten.

Bron vid Siellajohka- Alesjaure 12 km (+båt 6 km)

25/7-24

Jag sov mycket tungt men något smärtfyllt. Ändrade kroppsläge då och då men föll genast in i djup sömn igen. När vi vaknade på morgonen kl 9 hade hela glada sällskapet runt om oss redan packat ihop och farit sin väg.

Från Siellajohka fortsätter Kungsleden med en rätt så brant och lång stigning, och nu var det dags för mina knän, och min kropp, att bekänna färg. Skulle gårdagens smärtor återkomma och vandringen ta slut för vår del? Jag var nervös och lyssnade efter kroppens minsta signal. Men allt var bra, nästan bättre än vanligt. Ingenting gjorde ont. Jag klättrade på.

Vi rundade Garddenvarri och kom till min favoritvy i fjällvärlden: Miesakcohkkas tre toppar flankerad av Njuikkostaks branta stup, med Kåtotjåkka i bakgrunden. Vi såg även Goduglaciären i år. Framför dem glimmar de turkosa Miesak- och Radujavri.

Vandringsvädret var fint- lagom med sol, moln och blåst. Uppe på höjden var det dåligt med vatten- tydligen är det väldigt torrt i år. Idag var det Gregers tur att krokna och han fick väldigt ont i ryggen. Såklart bar han flera kilo mer än jag på ryggen också. Till sist stannade vi mitt i alltihop och tog fram våra vetetortillas och tonfisk i påsar, tung mat vars tillagning inte kräver vatten. Vi hade lite dricksvatten kvar i flaskorna (och nej, vi orkade inte gå ner till sjösystemet för att hämta vatten, det var många besvärliga steg dit och upp igen.)

Efter 12 km total vandring hamnade vi på båtlänningen för Alesjaure båttrafik. Världens högst liggande båttrafik (776 möh), sade samegubben som driver verksamheten. 6 km båtsträcka tog 30 minuter och kostade 500 kr per person inkl packning, men vi bedömde att det var det värt idag. Vi ville inte köra slut på oss redan nu. Det var en timma kvar innan båten kom, men jag kände ingen stress. Jag bredde ut min liggunderlagsrulle på en klippa och njöt av den fina eftermiddagen. Vi hade inte bråttom någonstans och vi pratade med några andra trevliga vandrare som också väntade på båten. Båten kom i rätt tid, och vi trängdes inombords med 10 andra personer plus en massa bagage, utan flytvästar. Båten hade tak och var ”halvstängd”. Ingredienser för en katastrof fanns helt klart, men å andra sidan var sjön Alisjavri lugn och samegubben verkade verkligen veta vad han gjorde. Jag slappnade av och lät mig guidas. Vi såg Fantomenfallet från båten. Gubben berättade också om Alesjaure, vilken hård och vindpinad plats den är. Nu håller glaciärerna på att smälta snabbt, fjällbjörken kryper upp i landskapet där den inte funnits förut, fjällräven trängs undan av rödräven, och torkan gör att renen inte har tillräckligt med bete i år. Hans dotter har tagit över renskötseln i familjen, och själv kör han mest båt sommartid.

Väl framme i Alesjaure gick vi till precis samma udde som för 2 år sedan och slog upp vårt tält. Vi utnyttjade fjällstugan till de tre vanliga ändamålen- butik, väderprognos och dass. Kvällen var vacker och varm. Vi tvättade oss i Aliseatnu utan att frysa alls. Jag vågade dock inte doppa mig fullt ut, då jag misstänker att vattnet kan vara ganska strömt (och sen var det ju faktiskt lite kallt också…) Kvällsmaten smakade gott (pasta bolognese ikväll). Vi sov gott och genom drömmarna hörde jag förutom lite regn, även en vattenfågel som undrade vad det var för röd pryl som hade dykt upp mitt i hans udde.

Abisko-Bron vid Siellajohka ca 17 km (+ 2 extra km)

24/7-24

Vy-tåget var naturligtvis sent så vi fick sitta på Gällivare tågstation en dryg extra timma. Vår vagn med våra sittplatser hade dessutom ”tappats bort” under resan, så vi fick sitta i restaurangvagnen. Utan möjlighet att luta oss bakåt, och utan någon ventilation. Jag vill inte vara alltför gnällig, men resan är rätt lång och biljetterna är dyra. Och inte så mycket som att någon beklagar sig det minsta, kunden får bara gilla läget.

Men till Abisko kom vi, och inte alldeles för sent heller. Vi gjorde sista procedurerna på turiststationen. Det regnade inte, men molnen hängde så långt nere att Lapporten syntes överhuvudtaget inte. Vi startade Kungsleden längs kanjonen, en sträcka som redan är mycket bekant för oss. Klockan var 12.30 då vi lämnade Abisko.

Vid första meditationsplatsen skojade vi om att vi skulle till Njakajaure. Och mycket riktigt, dit gick vi! Hade vi inte råkat möta en familj som liksom oss och många andra gjort precis samma misstag, hade vi promenerat tillbaka till Abisko, vilket hade varit ytterst deprimerande. Enda förklaringen jag kan ge till misstaget är, att vinterleden (som vi promenerade bara för några månader sedan) gick faktiskt åt Njakajaurehållet, och fortsättningen av sommar-Kungsleden var något svår att se från meditationsplatsen. Ja, mycket hade jag kunnat föreställa mig som kunde hända under vandringens gång, men knappast att vi skulle gå vilse från själva Kungsleden bara några kilometer efter starten.

Nu var det ingen fara förstås. Terrängen var lättgången och de två extra kilometrarna som vi gick kändes ingenstans- inte just då i alla fall. Vi vände bara om, tackade familjen, och gjorde om och gjorde rätt.

Men Abiskosträckan är knepig. Även om den är ganska lättgången, infaller den ju i regel vandringens första dag, och i stort sett enda möjligheterna till tältning är Abisko turiststation eller Abiskojaurestugan efter 14 km, och då får man betala tältavgift. Man får inte tälta i nationalparken, och vill man komma utanför den får man gå ytterligare ca 3 km från Abiskojaure, och först då är det tillåtet att tälta. Vi har ju gått sträckan förut, år -22, då vi även hade pojkarna med oss, och jag minns att den var dryg!

Innan Abiskojaurestugorna började jag få väldigt ont i bröstryggen. Det är kanske inte så konstigt när man nästan oförberedd bär ca 17 kg ryggsäck i flera kilometer. Vi fortsatte dock förbi Abiskojaure, lite smärta hör till. Efter stigningen fick jag ont i höfterna, ffa höger. Och det blev inte bättre än att smärtan flyttade sig ner till höger knä, den kroppsdel som är svagast hos mig och som jag alltid oroar mig för. Lättgången stig och bara 1-2 km kvar till lägerplatsen, men vad hjälpte det då hela höger ben brann som eld? Greger fick gå först och jag stapplade efter. Han kom sedan och hämtade min ryggsäck sista 100-200 m. Jag nästan grät av smärta.

Vi valde samma lägerplats vid Siellajohka, vid Girons fot, som för 2 år sedan (för övrigt den platsen där pojkarna ”försvann” då de gick iväg för att söka mottagning). Vi var långt ifrån ensamma, platsen var återigen fullspäckad, även om antalet vandrare längs Kungsleden tycktes vara något mindre i år. Väl framme blev jag alldeles sjuk, frusen och fick vita fingrar och ont i magen. Greger fick sätta upp lägret själv. Till råga på allt åt vi världens sämsta torrmat, REAL turmats Chili con carne. Den är så stark och äcklig att vi båda två kastade bort typ halva portionen, vilket är helt olikt oss!

Jag lade mig bekymrad. Kroppen gav redan upp- skulle jag klara av årets vandring, eller hade jag tagit mig vatten över huvudet? Utmattad somnade jag och drömde hela natten. Åtminstone skulle jag inte slarva med förebyggande Ipren och knäskydd imorgon, som jag gjort idag.

Kebnekaise runt dag 5. Sälka-Laddjuvaggi.

Det fina vädret fortsatte hålla i sig och efter en väl sövd natt då mina kroppsdelar till pussel satt alldeles rätt i förhållande till varandra, vaknade jag i det varma tältet. Efter morgonbestyren, en god frukost och ett snabbt besök på Sälkastugorna bar det av mot Singi. Klockan var 10.40.
 
 
Snabbt fick jag ta av mig jackan, och vi fick t om byta mot shorts, så varmt var det.
Ifjol var jag irriterad då jag pga molnen inte kunde se några fjälltoppar i tvärdalarnas slut. Men i år kunde vi det, och både Kaskasavaggi och Guobirvaggi avslöjade oss sina finaste hemligheter. Bl a Kaskasabakte, och båda Keb-topparna.
 
 
 
 
 
Vi åt lunch i det fria, tonfiskwraps. Jag kunde bara hoppas att Gregers rygga skulle bli lite lättare så småningom, i synnerhet eftersom han hade haft problem med sitt bukväggsbråck under resans gång. Skräckmomentet i samband med lunchen var en liten spindel på mina prylar.
 
 
Efter rastskyddet Kuoperjåkka är det inte långt innan vägen grenar sig, och i år tänkte vi skippa Singistugorna och ta genvägen till Laddjuvaggi istället. Det innebar vinst på ett par kilometer, men samtidigt några extra höjdmeter upp och ner. Dessa var vi beredda att ta.
 
 
 
 
 
Stigningen var oerhört dryg! Och inte blev det bättre av att det började hällregna, när vi kommit upp en liten bit. Vi kom till sist till en liten dal högt upp vid foten av Singitjåhkka, där det fanns en fin sjö och även tältplatser.
 
 

Men regnet upphörde och vi ville fortsätta en bit till, nedför, för att hinna torka upp lite och även förkorta morgondagens sträcka i Laddjuvaggi. 400 meter innan vår genväg åter förenade sig med Dag Hammarskjöldsleden, slog vi upp vårt läger. Det här börjar ju redan gå på rutin! En finare kväll och en finare tältplats kunde man återigen inte önska sig.

 
 
 
 

Etapp 7- Kebnekaise-Nikkaluokta

God morgon i regnet! Idag gällde det att hinna till bussen i Nikkaluokta kl 16.45 så väckarklockan ringde i god tid. Etappen var hela 19 km lång, varav vi dock redan gjort 4.
Vi packade ihop våra blaskblöta tält (som då säkert ökar flera kg i vikt…) Döm om vår förvåning då regnet upphörde i stort sett med detsamma och vi fick en fin och behaglig vandring, och det höll i sig hela dagen. Det var inte heller för varmt och inte mycket mygg alls.
 
 
 
Vi lagade mat ute och åt. Nudlar i tomatsoppa och torrkött.
 
 
 
Vägen mot Nikkaluokta var fortfarande stenig, och vi mötte en massa vandrare. De allra flesta på denna sträcka har kanske bara bestigning av Kebnekaise i sikte, och de vandrar tillbaka så fort målet är uppnått (eller inte.)
Claes Grundsten, den fantastiska fjällräven och fjällfotografen, säger att de mellanhöga topparna ofta är de allra bästa gällande utsikt. Från Keb fjällstation kan man även göra andra fina utflykter än att bestiga Kebnekaise. T ex kan man klättra upp på Kebnetjåkka, Duolbagorni eller Skartaklacken. Eller göra en dagsutflykt till Silverfallet eller Tarfala.
Själv är jag alldeles för långsam för att hinna bestiga Kebnekaise på en dag, och att tälta på vägen lär vara svårt. Men det vore trevligt att gå upp halvvägs, på Vierranvarri, som ändå är 1716 möh hög, och se det hela lite bättre. Jag är också alldeles förfärligt höjdrädd, så denna strapats vore nog mera lagom för mig.
 
Det var återigen möjligt att förkorta dagens vandring genom att åka båt 6 km på Laddjujavri. Vi avstod pga samma skäl som tidigare. Efter nedre båtlänningen blev vägen mycket bredare och mindre stenig, och när vi passerat en bro ännu längre ner försvann även vattenpölarna, och vägen blev som en vanlig gångväg!
 
 
Topparna syntes bitvis fortfarande.
 
 
När vi kom till Nikkaluokta var känslan overklig. Ju mera jag kände efter desto mera förstod jag hur sliten jag var. Det värsta var mina svullna fötter och underben. Det näst värsta var att vi (jag) var så genomfuktiga!
 
 
 
Vi satte oss ner i restaurangen som drivs av familjen Sarri, och åt bullar och glass. Så gott! Bussen till Kiruna tog 45 minuter, men vi hamnade på busstationen olyckligt just efter att lokalbussarna hade gått! 40 min väntan huttrandes på busstationen kändes som en hemsk tanke, men turligen fick vi tag på en taxi.
Vi kraschlandade i våra vänners hus, åt en pizza och sov, konstigt nog, fortfarande dåligt. Dagen efter bilade vi tillbaka hem, vilket ju tog hela dagen.
Nu har vi landat, och konstaterat: ”Vi gjorde det!”
 
Slutligen vill jag rekommendera Fredrik Neregård och Sam Hedmans bok, Fjällvandra längs Kungsleden, Calazo förlag. Denna imponerande och högkvalitativa bok har möjliggjort min vandringsplanering och gjort att behållningen av resan minst sagt fördubblats för alla inblandade! Det är ovanligt att man kan göra så bra research på basis av en enda liten bok.
 

Etapp 6- Singi-Kebnekaise

Nattens kisspaus var återigen magisk, jag lyssnade andlöst på omgivande fjällen. Annars var behållningen av natten sämre, i alla fall gällande vila och kroppslig återhämtning. Gammkroppen värker nattetid, även om vandringen dagtid knappt vållar några problem alls. Det hade regnat och blåst högst måttligt under natten, och morgonvädret var inte heller katastrofalt. Det värsta med regnet är dock ATT MAN ALDRIG VET. Oj vad jag hade uppskattat en vindstilla och vacker morgon, då man bara får vara och relaxa, njuta av livet och slöa på. I stället för att hela tiden ha fullt beredskap för ett regn som kan börja när som helst och vara hur intensivt som helst.
 
Idag skulle vi vandra i mäktiga Laddjuvaggi, en smal dalgång där man har upptill 1000 meter hög bergvägg till stup på båda sidorna. Första aningen om detta fick vi när vi fick se Liddubaktis pyramid teckna sig mot himmelen.
 
 
Senare går Liddubakti över till Skarttoaivi. På nordsidan är det Sinnjicohkka som utgör ”väggen” hela vägen.
Dimmorna störde hela tiden. På nåder kunde man få sig en glimt av bergbjässarna, och troligen bara en del av dem även då.
 
 
 
Något rastskydd fanns inte längs denna sträcka, så ändå hade vi tur som kunde både laga maten och äta den utan större regn. Det var också ganska varmt!
 
 
 
Efter maten vräkte dock regnet ner över oss, och jag var sur i både kroppen och själen.
Men när vi hamnade framför fjället Duolbagorni (med en gryta, 1672 möh, röstad till Sveriges vackraste fjäll för övrigt) så hände det någonting konstig. Plötsligt badade hela Laddjuvaggi i solen! Ungefär samtidigt kom även mottagningen i telefonerna tillbaka.
 
 
 
 
 
Pojkarna väntade på oss, som vanligt, på en sten. De hade dock helt missat att mobilnätet kommit tillbaka.
 
 
 
Duolbagorni har en krater på toppen, som liknar en stjärna. Här kan man även klättra ”via ferrata”.
 
 
Hela Laddjuvaggi var full av blåklockor.
 
 
Väderguden hade naturligtvis inte varit helt konsekvent, om den inte hade kastat en regnskur till över oss just lagom 10 minuter innan vi hunnit till Kebnekaise fjällstation. Jag som hade hunnit glädjas åt att mina kläder nästan hade torkat upp var återigen sjöblöt.
På fjällstationen fick vi lämna våra sopor(!) (tack!!!), låna en riktig toalett (tack!) och köpa en chokladkaka som jag uppskattade högt trots att den var Marabou.
 
 
Dagens ursprungliga etapp skulle ha varit 14 km, men vi hade ju redan gått in en bit av den igår så vi fortsatte nästan 4 km till, för att göra sträckan kortare imorgon. Vi passerade Tarfalajåhkka, ett vilt vattendrag.
 
 
Och vi beundrade Kebnekaisetopparna bakom oss, på avstånd.
 
 
 
Vi hittade en mysig tältplats på en liten glänta invid leden och gjorde oss i ordning för natten. Jag minns inte längre om det regnade just då, men allmänt blöta var vi. Och vad tror vi att väderprognosen lovar till i morgon..? (Rätt svar: Regn och blåst!)

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.
Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.
 
 
Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.
 
Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!
 
 
Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.
 
 
 
Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.
 
 
Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.
 
 
Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.
 
 
 
 
 

Etapp 4 Tjäktja-Sälka

Vi vaknade i månlandskapet som var åt det regnigare hållet. 13 km vandring till Sälka stod framför oss. På vägen skulle vi passera Tjäktjapasset 1140 möh, Kungsledens högsta punkt, en liten trång höjd som delar upp dalgångarna till Alisvaggi och Tjäktjavaggi. 
Samerna körde sina renhjordar bland stenar och brantar med fyrhjulingar. Beundransvärt slit!
 
 
 
Intresse för flora kan man utöva även på hög höjd.
 
 
Vi såg Tjäktjapassets rastskydd på långt håll. Själva stigningen till passet var på sin höjd måttlig, och framför allt kort. Jag pratade tidigare med en annan vandrare som hade gått hela Kungsleden söderifrån, och hon påpekade det som även stämmer med mina minnesbilder: det finns mycket vassare och längre stigningar mellan Hemavan och Ammarnäs än här uppe! Jag kände mig knappt andfådd någon gång i år, medan jag i fjol (Ammarnäs-Hemavan) flera gånger svävade mellan liv och död pga fysisk ansträngning (vilket ju också kan ha med det varma vädret att göra).
 
 
Och tack för rastkojan igen, eftersom det var riktigt ruggigt ute. Många andra vandrare njöt av kojans skydd också.
Vi klättrade ner från passet, och hamnade i Tjäktjavaggi denna gång. Den här dalgången är lika underbar och frodig som den nordligare Alisvaggi, också med rikt fågelliv. Men jag håller inte med om att den är så lättvandrad som guideboken säger! Kungsleden är något så enormt stenig att vandringen är rätt så mödosam var man än går. Jag antar att det är de tusentals turisterna som under senaste åren har nött ner leden totalt, och stenarna har kommit fram.
 
 
 
 
Under dagens vandring började det bli riktigt intressant gällande omgivande dalgångar och fjälltoppar. Tyvärr så hängde det moln och dimmor både här och där, och siktet blev lidande.
 
 
Som på nåder såg vi toppen av mäktiga Sälka 1863 möh kika fram! Hade jag haft sommarstugan bredvid hade jag förr eller senare bestigit toppen, då denna topptur hörs vara en av landets förnämsta. Under en längre vandring räcker dock inte krafterna till sådana strapatser. Observera Sälkas toppglaciär som ligger mot norr, ett kännetecken.
 
 
Vi anlände till Sälkastugorna efter en mycket stenig vandring! Stugorna hade en butik och vi behövde faktiskt komplettera matsäcken lite. Tyvärr brann deras förråd ner april-22 varför bastun nu används som förråd, och är stängd för sitt egentliga ändamål. Annars hade det kunnat hända att vi faktiskt hade bastat!
 
 
Men kvällen blev fin. Jag och Greger doppade oss i Tjäktjajåkka och det var kallt men nästan skönt, bara stora blodtörstiga myggor störde lite. Under denna blåsiga och regniga vandring har vi blivit bortskämda på andra fronter och glömt bort myggplågan. Man kan inte få allt elände på en gång heller!
Vi gräddade t om plättar som vi åt med nötcreme, så gott.
 
 
Topparna syntes nu fantastiskt bra. Till vänster syns Reaiddanjunni, Sockertoppen. Och in i dalen mynnar kedjan av Gaskkasnjunni, Tjäktjahjälmen och troligen Vaktposten! Stor Reaiddavaggi är för övrigt ett område som jag gärna vill bekanta mig mera med.
 
 
 
Till min stora irritation hittade vi gömda soppåsar under stenarna i området. Om man är så förbaskat korkad att man måste lämna sina sopor, kan man då inte bara lämna dem på trappan av fjällstugan? Då kan stugvärden lägga dem i soporna och helikoptern kan hämta dem. Klientelet på Kungsleden är dock huvudsakligen inte svenskt, och det kan ju hända att det finns olika uppfattningar om vad som händer med soporna som man lämnar i naturen. En del folk kanske tror att de bara *försvinner*, simsalabim! Kanske är det fult att misstänka ”utlänningar”, men kultur av återvinning och naturskydd är ju ganska unikt för Norden, vi får den i oss redan i modersmjölken.
Vi avslutade den fina kvällen med fika och Uno-kortspel.

Etapp 3- Alesjaure-Tjäktja

Det både blåste och regnade under natten, men jag sov ganska bra ändå. Och på morgonen var det nästan varmt i tältet! De andra sov gott och jag fick nog av att vara snuskig, och tänkte tvätta i alla fall håret. Sagt och gjort, jag doppade skallen i den iskalla Aliseatnu och började tvätta. Hjärnfrys!! Det var ändå ganska skönt, men efteråt fick jag en svår nästan migränliknande huvudvärk, som lyckligtvis gick över med Ipren.
 
 
Morgonbestyren flöt på, och rutinen börjar åter märkas. Det går bättre och bättre för pojkarna med tältet också.
 
 
 
Note to myself: om regnet hotar, packa först allting helt klart inuti tältet, och ta först sedan ner tältet. Låter basic, men lätt att glömma bort.
Vandringen gick genom den frodiga dalen Alisvaggi. Vi såg bl a fjällabb. Vädret var vandringsvänligt, och vi kunde äta vår mat ute vid Bossosjåhka-bron utan problem.
 
 
 
 
 
Tur att man alltid kan spela med telefonen i alla fall, även utan nät!
Dagen bjöd på flera övergångar av vattendrag, som bitvis nästan kunde kallas för lätta vad.
 
 
Dalen var frodig och med 14 km vandring behövde vi inte stressa. Man kunde både
stanna och ta kort, plåstra om en blåsa på foten och ta några hallonbåtar.
 
 
 
 
Pojkarna gick i regel en bra bit före oss.
 
 
Leden brantade till och tycktes vända lite åt vänster. Vi närmade oss Tjäktja, den högst belägna stugan på hela Kungsleden, 1020 möh. Man ser stugan långt innan på avstånd. En obehaglig ranglig bro leder dit från leden.
 
 
 
 
 
Tjäktja är månlandskap, men lite förvånande så finns det ett stort fält med minst sagt hyfsade tältplatser. Flera tält blev det också. Bakom oss reste sig Lulip Muorahistjåkkas branta vägg, och på andra sidan jåkken fanns både Sielmmacorru och Tjäktjatjåkka.
 
 
 
Tjäktja ligger högt upp, men utsikten är inte så bra som man kunde tro, pga att höga fjäll skymmer sikten från alla håll. Luften var kall och ljuset lite egendomligt. Det kändes att jag var i en parallell verklighet, och stämningen var aningen kuslig. Pojkarna bestämde sig för att ta en dusch i vattenfallet! Jag hackade tänderna bara av att se dem! Enligt dem kändes dock vattnet varmt.
 
 
 
Jag begravde åter mina planer att ta ett dopp, och tog på mig mössan. Det finns gränser för självplågeri.
Att gå ut på natten och kissa har blivit mitt nya nöje. Världen bland de stora topparna är annorlunda då, magisk. Jag såg ett märkligt ljus komma från öster och topparna hade ett helt annat uttryck än dagtid. Det fick ta sina två minuter innan jag kröp in i tältet igen, uppfylld av någonting som jag inte visste vad det var.