Etikett: Kungsleden

Kebnekaise runt dag 5. Sälka-Laddjuvaggi.

Det fina vädret fortsatte hålla i sig och efter en väl sövd natt då mina kroppsdelar till pussel satt alldeles rätt i förhållande till varandra, vaknade jag i det varma tältet. Efter morgonbestyren, en god frukost och ett snabbt besök på Sälkastugorna bar det av mot Singi. Klockan var 10.40.
 
 
Snabbt fick jag ta av mig jackan, och vi fick t om byta mot shorts, så varmt var det.
Ifjol var jag irriterad då jag pga molnen inte kunde se några fjälltoppar i tvärdalarnas slut. Men i år kunde vi det, och både Kaskasavaggi och Guobirvaggi avslöjade oss sina finaste hemligheter. Bl a Kaskasabakte, och båda Keb-topparna.
 
 
 
 
 
Vi åt lunch i det fria, tonfiskwraps. Jag kunde bara hoppas att Gregers rygga skulle bli lite lättare så småningom, i synnerhet eftersom han hade haft problem med sitt bukväggsbråck under resans gång. Skräckmomentet i samband med lunchen var en liten spindel på mina prylar.
 
 
Efter rastskyddet Kuoperjåkka är det inte långt innan vägen grenar sig, och i år tänkte vi skippa Singistugorna och ta genvägen till Laddjuvaggi istället. Det innebar vinst på ett par kilometer, men samtidigt några extra höjdmeter upp och ner. Dessa var vi beredda att ta.
 
 
 
 
 
Stigningen var oerhört dryg! Och inte blev det bättre av att det började hällregna, när vi kommit upp en liten bit. Vi kom till sist till en liten dal högt upp vid foten av Singitjåhkka, där det fanns en fin sjö och även tältplatser.
 
 

Men regnet upphörde och vi ville fortsätta en bit till, nedför, för att hinna torka upp lite och även förkorta morgondagens sträcka i Laddjuvaggi. 400 meter innan vår genväg åter förenade sig med Dag Hammarskjöldsleden, slog vi upp vårt läger. Det här börjar ju redan gå på rutin! En finare kväll och en finare tältplats kunde man återigen inte önska sig.

 
 
 
 

Etapp 7- Kebnekaise-Nikkaluokta

God morgon i regnet! Idag gällde det att hinna till bussen i Nikkaluokta kl 16.45 så väckarklockan ringde i god tid. Etappen var hela 19 km lång, varav vi dock redan gjort 4.
Vi packade ihop våra blaskblöta tält (som då säkert ökar flera kg i vikt…) Döm om vår förvåning då regnet upphörde i stort sett med detsamma och vi fick en fin och behaglig vandring, och det höll i sig hela dagen. Det var inte heller för varmt och inte mycket mygg alls.
 
 
 
Vi lagade mat ute och åt. Nudlar i tomatsoppa och torrkött.
 
 
 
Vägen mot Nikkaluokta var fortfarande stenig, och vi mötte en massa vandrare. De allra flesta på denna sträcka har kanske bara bestigning av Kebnekaise i sikte, och de vandrar tillbaka så fort målet är uppnått (eller inte.)
Claes Grundsten, den fantastiska fjällräven och fjällfotografen, säger att de mellanhöga topparna ofta är de allra bästa gällande utsikt. Från Keb fjällstation kan man även göra andra fina utflykter än att bestiga Kebnekaise. T ex kan man klättra upp på Kebnetjåkka, Duolbagorni eller Skartaklacken. Eller göra en dagsutflykt till Silverfallet eller Tarfala.
Själv är jag alldeles för långsam för att hinna bestiga Kebnekaise på en dag, och att tälta på vägen lär vara svårt. Men det vore trevligt att gå upp halvvägs, på Vierranvarri, som ändå är 1716 möh hög, och se det hela lite bättre. Jag är också alldeles förfärligt höjdrädd, så denna strapats vore nog mera lagom för mig.
 
Det var återigen möjligt att förkorta dagens vandring genom att åka båt 6 km på Laddjujavri. Vi avstod pga samma skäl som tidigare. Efter nedre båtlänningen blev vägen mycket bredare och mindre stenig, och när vi passerat en bro ännu längre ner försvann även vattenpölarna, och vägen blev som en vanlig gångväg!
 
 
Topparna syntes bitvis fortfarande.
 
 
När vi kom till Nikkaluokta var känslan overklig. Ju mera jag kände efter desto mera förstod jag hur sliten jag var. Det värsta var mina svullna fötter och underben. Det näst värsta var att vi (jag) var så genomfuktiga!
 
 
 
Vi satte oss ner i restaurangen som drivs av familjen Sarri, och åt bullar och glass. Så gott! Bussen till Kiruna tog 45 minuter, men vi hamnade på busstationen olyckligt just efter att lokalbussarna hade gått! 40 min väntan huttrandes på busstationen kändes som en hemsk tanke, men turligen fick vi tag på en taxi.
Vi kraschlandade i våra vänners hus, åt en pizza och sov, konstigt nog, fortfarande dåligt. Dagen efter bilade vi tillbaka hem, vilket ju tog hela dagen.
Nu har vi landat, och konstaterat: ”Vi gjorde det!”
 
Slutligen vill jag rekommendera Fredrik Neregård och Sam Hedmans bok, Fjällvandra längs Kungsleden, Calazo förlag. Denna imponerande och högkvalitativa bok har möjliggjort min vandringsplanering och gjort att behållningen av resan minst sagt fördubblats för alla inblandade! Det är ovanligt att man kan göra så bra research på basis av en enda liten bok.
 

Etapp 6- Singi-Kebnekaise

Nattens kisspaus var återigen magisk, jag lyssnade andlöst på omgivande fjällen. Annars var behållningen av natten sämre, i alla fall gällande vila och kroppslig återhämtning. Gammkroppen värker nattetid, även om vandringen dagtid knappt vållar några problem alls. Det hade regnat och blåst högst måttligt under natten, och morgonvädret var inte heller katastrofalt. Det värsta med regnet är dock ATT MAN ALDRIG VET. Oj vad jag hade uppskattat en vindstilla och vacker morgon, då man bara får vara och relaxa, njuta av livet och slöa på. I stället för att hela tiden ha fullt beredskap för ett regn som kan börja när som helst och vara hur intensivt som helst.
 
Idag skulle vi vandra i mäktiga Laddjuvaggi, en smal dalgång där man har upptill 1000 meter hög bergvägg till stup på båda sidorna. Första aningen om detta fick vi när vi fick se Liddubaktis pyramid teckna sig mot himmelen.
 
 
Senare går Liddubakti över till Skarttoaivi. På nordsidan är det Sinnjicohkka som utgör ”väggen” hela vägen.
Dimmorna störde hela tiden. På nåder kunde man få sig en glimt av bergbjässarna, och troligen bara en del av dem även då.
 
 
 
Något rastskydd fanns inte längs denna sträcka, så ändå hade vi tur som kunde både laga maten och äta den utan större regn. Det var också ganska varmt!
 
 
 
Efter maten vräkte dock regnet ner över oss, och jag var sur i både kroppen och själen.
Men när vi hamnade framför fjället Duolbagorni (med en gryta, 1672 möh, röstad till Sveriges vackraste fjäll för övrigt) så hände det någonting konstig. Plötsligt badade hela Laddjuvaggi i solen! Ungefär samtidigt kom även mottagningen i telefonerna tillbaka.
 
 
 
 
 
Pojkarna väntade på oss, som vanligt, på en sten. De hade dock helt missat att mobilnätet kommit tillbaka.
 
 
 
Duolbagorni har en krater på toppen, som liknar en stjärna. Här kan man även klättra ”via ferrata”.
 
 
Hela Laddjuvaggi var full av blåklockor.
 
 
Väderguden hade naturligtvis inte varit helt konsekvent, om den inte hade kastat en regnskur till över oss just lagom 10 minuter innan vi hunnit till Kebnekaise fjällstation. Jag som hade hunnit glädjas åt att mina kläder nästan hade torkat upp var återigen sjöblöt.
På fjällstationen fick vi lämna våra sopor(!) (tack!!!), låna en riktig toalett (tack!) och köpa en chokladkaka som jag uppskattade högt trots att den var Marabou.
 
 
Dagens ursprungliga etapp skulle ha varit 14 km, men vi hade ju redan gått in en bit av den igår så vi fortsatte nästan 4 km till, för att göra sträckan kortare imorgon. Vi passerade Tarfalajåhkka, ett vilt vattendrag.
 
 
Och vi beundrade Kebnekaisetopparna bakom oss, på avstånd.
 
 
 
Vi hittade en mysig tältplats på en liten glänta invid leden och gjorde oss i ordning för natten. Jag minns inte längre om det regnade just då, men allmänt blöta var vi. Och vad tror vi att väderprognosen lovar till i morgon..? (Rätt svar: Regn och blåst!)

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.
Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.
 
 
Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.
 
Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!
 
 
Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.
 
 
 
Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.
 
 
Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.
 
 
Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.
 
 
 
 
 

Etapp 4 Tjäktja-Sälka

Vi vaknade i månlandskapet som var åt det regnigare hållet. 13 km vandring till Sälka stod framför oss. På vägen skulle vi passera Tjäktjapasset 1140 möh, Kungsledens högsta punkt, en liten trång höjd som delar upp dalgångarna till Alisvaggi och Tjäktjavaggi. 
Samerna körde sina renhjordar bland stenar och brantar med fyrhjulingar. Beundransvärt slit!
 
 
 
Intresse för flora kan man utöva även på hög höjd.
 
 
Vi såg Tjäktjapassets rastskydd på långt håll. Själva stigningen till passet var på sin höjd måttlig, och framför allt kort. Jag pratade tidigare med en annan vandrare som hade gått hela Kungsleden söderifrån, och hon påpekade det som även stämmer med mina minnesbilder: det finns mycket vassare och längre stigningar mellan Hemavan och Ammarnäs än här uppe! Jag kände mig knappt andfådd någon gång i år, medan jag i fjol (Ammarnäs-Hemavan) flera gånger svävade mellan liv och död pga fysisk ansträngning (vilket ju också kan ha med det varma vädret att göra).
 
 
Och tack för rastkojan igen, eftersom det var riktigt ruggigt ute. Många andra vandrare njöt av kojans skydd också.
Vi klättrade ner från passet, och hamnade i Tjäktjavaggi denna gång. Den här dalgången är lika underbar och frodig som den nordligare Alisvaggi, också med rikt fågelliv. Men jag håller inte med om att den är så lättvandrad som guideboken säger! Kungsleden är något så enormt stenig att vandringen är rätt så mödosam var man än går. Jag antar att det är de tusentals turisterna som under senaste åren har nött ner leden totalt, och stenarna har kommit fram.
 
 
 
 
Under dagens vandring började det bli riktigt intressant gällande omgivande dalgångar och fjälltoppar. Tyvärr så hängde det moln och dimmor både här och där, och siktet blev lidande.
 
 
Som på nåder såg vi toppen av mäktiga Sälka 1863 möh kika fram! Hade jag haft sommarstugan bredvid hade jag förr eller senare bestigit toppen, då denna topptur hörs vara en av landets förnämsta. Under en längre vandring räcker dock inte krafterna till sådana strapatser. Observera Sälkas toppglaciär som ligger mot norr, ett kännetecken.
 
 
Vi anlände till Sälkastugorna efter en mycket stenig vandring! Stugorna hade en butik och vi behövde faktiskt komplettera matsäcken lite. Tyvärr brann deras förråd ner april-22 varför bastun nu används som förråd, och är stängd för sitt egentliga ändamål. Annars hade det kunnat hända att vi faktiskt hade bastat!
 
 
Men kvällen blev fin. Jag och Greger doppade oss i Tjäktjajåkka och det var kallt men nästan skönt, bara stora blodtörstiga myggor störde lite. Under denna blåsiga och regniga vandring har vi blivit bortskämda på andra fronter och glömt bort myggplågan. Man kan inte få allt elände på en gång heller!
Vi gräddade t om plättar som vi åt med nötcreme, så gott.
 
 
Topparna syntes nu fantastiskt bra. Till vänster syns Reaiddanjunni, Sockertoppen. Och in i dalen mynnar kedjan av Gaskkasnjunni, Tjäktjahjälmen och troligen Vaktposten! Stor Reaiddavaggi är för övrigt ett område som jag gärna vill bekanta mig mera med.
 
 
 
Till min stora irritation hittade vi gömda soppåsar under stenarna i området. Om man är så förbaskat korkad att man måste lämna sina sopor, kan man då inte bara lämna dem på trappan av fjällstugan? Då kan stugvärden lägga dem i soporna och helikoptern kan hämta dem. Klientelet på Kungsleden är dock huvudsakligen inte svenskt, och det kan ju hända att det finns olika uppfattningar om vad som händer med soporna som man lämnar i naturen. En del folk kanske tror att de bara *försvinner*, simsalabim! Kanske är det fult att misstänka ”utlänningar”, men kultur av återvinning och naturskydd är ju ganska unikt för Norden, vi får den i oss redan i modersmjölken.
Vi avslutade den fina kvällen med fika och Uno-kortspel.

Etapp 3- Alesjaure-Tjäktja

Det både blåste och regnade under natten, men jag sov ganska bra ändå. Och på morgonen var det nästan varmt i tältet! De andra sov gott och jag fick nog av att vara snuskig, och tänkte tvätta i alla fall håret. Sagt och gjort, jag doppade skallen i den iskalla Aliseatnu och började tvätta. Hjärnfrys!! Det var ändå ganska skönt, men efteråt fick jag en svår nästan migränliknande huvudvärk, som lyckligtvis gick över med Ipren.
 
 
Morgonbestyren flöt på, och rutinen börjar åter märkas. Det går bättre och bättre för pojkarna med tältet också.
 
 
 
Note to myself: om regnet hotar, packa först allting helt klart inuti tältet, och ta först sedan ner tältet. Låter basic, men lätt att glömma bort.
Vandringen gick genom den frodiga dalen Alisvaggi. Vi såg bl a fjällabb. Vädret var vandringsvänligt, och vi kunde äta vår mat ute vid Bossosjåhka-bron utan problem.
 
 
 
 
 
Tur att man alltid kan spela med telefonen i alla fall, även utan nät!
Dagen bjöd på flera övergångar av vattendrag, som bitvis nästan kunde kallas för lätta vad.
 
 
Dalen var frodig och med 14 km vandring behövde vi inte stressa. Man kunde både
stanna och ta kort, plåstra om en blåsa på foten och ta några hallonbåtar.
 
 
 
 
Pojkarna gick i regel en bra bit före oss.
 
 
Leden brantade till och tycktes vända lite åt vänster. Vi närmade oss Tjäktja, den högst belägna stugan på hela Kungsleden, 1020 möh. Man ser stugan långt innan på avstånd. En obehaglig ranglig bro leder dit från leden.
 
 
 
 
 
Tjäktja är månlandskap, men lite förvånande så finns det ett stort fält med minst sagt hyfsade tältplatser. Flera tält blev det också. Bakom oss reste sig Lulip Muorahistjåkkas branta vägg, och på andra sidan jåkken fanns både Sielmmacorru och Tjäktjatjåkka.
 
 
 
Tjäktja ligger högt upp, men utsikten är inte så bra som man kunde tro, pga att höga fjäll skymmer sikten från alla håll. Luften var kall och ljuset lite egendomligt. Det kändes att jag var i en parallell verklighet, och stämningen var aningen kuslig. Pojkarna bestämde sig för att ta en dusch i vattenfallet! Jag hackade tänderna bara av att se dem! Enligt dem kändes dock vattnet varmt.
 
 
 
Jag begravde åter mina planer att ta ett dopp, och tog på mig mössan. Det finns gränser för självplågeri.
Att gå ut på natten och kissa har blivit mitt nya nöje. Världen bland de stora topparna är annorlunda då, magisk. Jag såg ett märkligt ljus komma från öster och topparna hade ett helt annat uttryck än dagtid. Det fick ta sina två minuter innan jag kröp in i tältet igen, uppfylld av någonting som jag inte visste vad det var.
 

Etapp 2 Abiskojaure-Alesjaure

Jag sov väldigt dåligt pga allmän smärta. Tur att de andra sov bättre. Morgonen var helt ok men man kunde inte vara säker på att det inte skulle börja regna, vilket medförde viss stress. Vi gjorde oss i ordning, vilket tar sina timmar, och knallade över bron och upp på kalfjället. Jag fick också se fjället Gardenvarri där pojkarna hade (förgäves) jagat efter telefonmottagning kvällen innan.
 
 
 
 
Dagens etapp skulle ta oss till Alesjaure, för övrigt STFs största fjällstuga, och skulle vara hela 21 km lång. 3 av dessa hade vi dock redan gjort bort.
Jag håller alltid koll på geografin, och jag visste att idag skulle vi passera Kåtotjåkkamassivet. Själva Kåtotjåkka är hela 1986 möh hög, och den högsta toppen i nordligaste delen av fjällområdet.
Tyvärr dolde den sig i dimma, även om jag kunde skymta glaciären ibland.
 
 
Vi knallade vidare mot sjön Ahpparjavrri dit fjället Adnjetjårro störtar rakt ner i öster.
 
 
Därefter följer enligt mig hela resans vackraste vy, som jag gärna hade haft utanför mitt fönster. Miesakcohkkas tre tripp trapp trull-toppar följda med Kåtotjåkka som envist dolde sig i dimmorna, och därefter Njuikkostakbaktis branta klippa.
 
 
Ahparjavri övergår till Miesakjavri som övergår till Radujavri, som slutligen övergår till Alesjavri. Vattnet har turkos färg vilket jag antar beror på att det kommer från glaciärer.
Dagen var blåsig och vinden var ofta (men inte hela tiden) kall. Vi räddades av den lilla raststugan vid Radujavri där vi kunde laga vår lunch och äta den i värme, lugn och ro. Det finns även dass där. Tyvärr så har folk börjat lämna sina sopor i rastkojan, hur är man funtad?? 
 
 
Vi vandrade vidare. Det är möjligt att korta ner vandringen några km genom att åka båt över Alisjavri, men vi valde att gå. Dels fick man vänta på båten en bra stund och dels var det en hög totalavgift då vi var 4 personer. Vågorna slog ganska höga i blåsten och jag misstänkte att jag även kunde bli sjösjuk. Och vi hade ju kommit hit för att vandra.
 
 
 
 
Sista kilometrarna känns alltid jobbiga, oavsett hur lång väg man har gått. Under tiden hann jag dock reflektera över hur förvånansvärt fort fjällvädret kan ändra skepnad, många gånger om!
Slutligen kom vi fram till Alesjaure. Vilket underbart ställe! Pojkarna var nog gladast över att det fanns en butik där man kunde köpa godis och kex. 
Vi hade återigen tur och kunde placera våra tält på en kunglig plats, på en udde invid den turkosa Aliseatnu. Tankarna som jag hade haft om att ta ett dopp begravde jag väldigt fort. Inte nog med att strömmen såg väldigt kraftig ut, det var också isigt kallt och blåste fortfarande en hel del. Regnet såg ut att komma som en vägg från Tjäktja.
Våra tält står bredvid varandra på udden, den röda och den bruna.
 
 
 
Tänk om vi blåser bort under natten..?

Nyss hemkommen…

 

Hemma igen! Tvättmaskinen går på högvarv. Det ligger vandringsgrejer både här och där. Var ska man börja, för att återställa det normala? Poppe och Greger ska sätta upp de dyngblöta tälten idag så att de får torka i vinden. Det gäller att rengöra dem också.

Vi landade igår från Kiruna, efter en veckas rätt så blöt, blåsig och kylig fjällvandring. 11 mil har vi gnatat på, från Abisko till Nikkaluokta. Utanför mobiltäckning, lyckligt ovetande om de nyaste vändningarna av krig och ondska.
Jag rör mig mödosamt, pga att jag i slutet blev väldigt svullen i underbenen och fötterna. Troligen har det med det ständiga gåendet att göra, kombinerat med stasande knäskydd. Det vore praktiskt att vara lite raskare i benen nu!
Men nu är man ju mer erfaren, inte bara en solskensvandrare längre. Jag är numera även en pissvädersvandrare. Vete sjutton hur det hade gått om det hade varit 10 grader kallare också, kanske inte min grej längre… Jag håller mig till sommarvandringar så länge.
Detta inlägg är en ”teaser” inför en serie som nu följer, fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta. See you!
 

Dag 5 Syter-Klippen

Vi vaknade till en typisk morgon på fjällen- det både regnade lite, och solen sken, och det var lite varmt och lite kallare, och någon mygg, och sen ändå inte. Och vi var glada, men osäkra om vi skulle orka hela 21 km ända till stugan.
Syterskalet, denna mäktiga U-dal, är en av Kungsledens finaste sträckor, sägs det. Men vi har varit i skalet flera gånger vintertid, och även sett den på håll sommartid, så upplevelsen blir inte riktigt densamma som när man ser den för första gången.
Vi gick iväg kl 10.45, uppför backen. Mina skor var fortfarande genomblöta. Det regnade lite till och från, och för första gången under vandringen kände vi någonting som kan kallas för (svag) vind.
 
 
 
 
Jag försökte fota dessa mäktiga vänner till toppar så fort som dimhöljet lättade på sig lite. Att klättra upp på dem- skulle jag klara av det? Jag vet inte, då de är både höga och vassa.
Fast beslutna vandrade vi vidare. Vi ville hem.
 
 
 
 
Kl 17 nådde vi Viterskalsstugan och det kändes inte som någon stor grej att fortsätta hemåt. Dels hade väl axlarna och kroppen vant sig vid ryggsäcken, och dels gjorde den behagligare temperaturen att vandringen gick mycket lättare. Det var för övrigt första dagen då jag hade en tunn jacka på mig under vandringen!
 
 
 
Värsta biten ledmässigt under hela vandringen var de sista 2 km till Klippen. Leden var ju inte längre Kungsleden, och den var dåligt/inte alls underhållen. Jag plurrade flera gånger (nog för att skorna redan var blöta men inte roligt ändå) och höll flera gånger på halka omkull på de slemmiga spångarna som fanns. Till sist var vi på E12 och fick skjuts till stugan. En obeskrivlig känsla. Vi klarade av det!

Dag 4 Tärnasjö-Syter

Den här dagen kom vi iväg först kl 11.30! Det kan hända att det beror på att Greger gjorde plättar till frukost. De smakade gott med lönnsirap. Jag hade en liten känning av ryggskott i ländryggen (ve och fasa) men med lite Ipren och lagom motion gick det till sig. Vi tackade vår fina lägerplats och njöt av vandringen i skogen. Måttligt med ohyra, inga brems i synnerhet, inte olidligt varmt om än varmt fortfarande, och inga större stigningar. Vi njöt av den vackra Tärnasjön även till lunch.
 
 
 
Senare gick leden lite djupare in i skogen, men trots myrmark omkring oss gick det bra med myggorna.
 
 
Kungsleden går över Tärnasjöns arkipelago, över 7 broar som Länsstyrelsen håller på att renovera. Tärnasjön har många öar!
 
 
 
Efter brosystemet brantade det till på vägen upp mot Syterstugan. Vyn bakåt var, återigen, storslagen.
 
 
Regnet hann ikapp oss 5 minuter före vi nådde Syterstugan, vid 17-tiden. Snabbt var vi upp med vårt tält, men fick pinnbrott på Poppes tält i hällregnet, typiskt nog. En snäll stugvärd lät oss hålla på och reparera detta i hallen i Syterstugan, även om covid-restriktionerna på fjällen är strängare än någon annanstans i hela världen. Tältet blev lagat, men mina skor och knäskydd var genomblöta. Även Greger och Poppe var blöta. Vår lägerplats var fin, bredvid den brusande Svärfarsbäcken, men det var inte lättgånget till stugan därifrån och vi gick inte tillbaka till stugan och dess faciliteter fler gånger.
 
 
 
Regnet lugnade ner sig återigen. Vi sov gott, och alldeles i närheten väntade de dimhöljda Sytertopparna på oss…