24/7-24
Vy-tåget var naturligtvis sent så vi fick sitta på Gällivare tågstation en dryg extra timma. Vår vagn med våra sittplatser hade dessutom ”tappats bort” under resan, så vi fick sitta i restaurangvagnen. Utan möjlighet att luta oss bakåt, och utan någon ventilation. Jag vill inte vara alltför gnällig, men resan är rätt lång och biljetterna är dyra. Och inte så mycket som att någon beklagar sig det minsta, kunden får bara gilla läget.
Men till Abisko kom vi, och inte alldeles för sent heller. Vi gjorde sista procedurerna på turiststationen. Det regnade inte, men molnen hängde så långt nere att Lapporten syntes överhuvudtaget inte. Vi startade Kungsleden längs kanjonen, en sträcka som redan är mycket bekant för oss. Klockan var 12.30 då vi lämnade Abisko.
Vid första meditationsplatsen skojade vi om att vi skulle till Njakajaure. Och mycket riktigt, dit gick vi! Hade vi inte råkat möta en familj som liksom oss och många andra gjort precis samma misstag, hade vi promenerat tillbaka till Abisko, vilket hade varit ytterst deprimerande. Enda förklaringen jag kan ge till misstaget är, att vinterleden (som vi promenerade bara för några månader sedan) gick faktiskt åt Njakajaurehållet, och fortsättningen av sommar-Kungsleden var något svår att se från meditationsplatsen. Ja, mycket hade jag kunnat föreställa mig som kunde hända under vandringens gång, men knappast att vi skulle gå vilse från själva Kungsleden bara några kilometer efter starten.
Nu var det ingen fara förstås. Terrängen var lättgången och de två extra kilometrarna som vi gick kändes ingenstans- inte just då i alla fall. Vi vände bara om, tackade familjen, och gjorde om och gjorde rätt.
Men Abiskosträckan är knepig. Även om den är ganska lättgången, infaller den ju i regel vandringens första dag, och i stort sett enda möjligheterna till tältning är Abisko turiststation eller Abiskojaurestugan efter 14 km, och då får man betala tältavgift. Man får inte tälta i nationalparken, och vill man komma utanför den får man gå ytterligare ca 3 km från Abiskojaure, och först då är det tillåtet att tälta. Vi har ju gått sträckan förut, år -22, då vi även hade pojkarna med oss, och jag minns att den var dryg!
Innan Abiskojaurestugorna började jag få väldigt ont i bröstryggen. Det är kanske inte så konstigt när man nästan oförberedd bär ca 17 kg ryggsäck i flera kilometer. Vi fortsatte dock förbi Abiskojaure, lite smärta hör till. Efter stigningen fick jag ont i höfterna, ffa höger. Och det blev inte bättre än att smärtan flyttade sig ner till höger knä, den kroppsdel som är svagast hos mig och som jag alltid oroar mig för. Lättgången stig och bara 1-2 km kvar till lägerplatsen, men vad hjälpte det då hela höger ben brann som eld? Greger fick gå först och jag stapplade efter. Han kom sedan och hämtade min ryggsäck sista 100-200 m. Jag nästan grät av smärta.
Vi valde samma lägerplats vid Siellajohka, vid Girons fot, som för 2 år sedan (för övrigt den platsen där pojkarna ”försvann” då de gick iväg för att söka mottagning). Vi var långt ifrån ensamma, platsen var återigen fullspäckad, även om antalet vandrare längs Kungsleden tycktes vara något mindre i år. Väl framme blev jag alldeles sjuk, frusen och fick vita fingrar och ont i magen. Greger fick sätta upp lägret själv. Till råga på allt åt vi världens sämsta torrmat, REAL turmats Chili con carne. Den är så stark och äcklig att vi båda två kastade bort typ halva portionen, vilket är helt olikt oss!
Jag lade mig bekymrad. Kroppen gav redan upp- skulle jag klara av årets vandring, eller hade jag tagit mig vatten över huvudet? Utmattad somnade jag och drömde hela natten. Åtminstone skulle jag inte slarva med förebyggande Ipren och knäskydd imorgon, som jag gjort idag.