Fjällvandring – TIMEOFTIGER

Vandringsmat och -ekonomi

Vi har som sagt kommit in i vandringsrutiner som håller år efter år. Packlistan är i stort sett densamma (se förrförra inlägget). Maten är densamma.

I och med att årets vandring var så lång, lämnade vi äggen hemma. Nästa år ska de med igen! Däremot så släpar vi alltid med hela Trangiaköket, vilket förmodligen är ren idioti. Allt för att Greger ska kunna steka 4 plättar en kväll, annars klarar vi oss med att värma vatten och ev koka en stund.

Till frukost äter Greger knäckebröd och mjukost, jag äter portions-pulvergröt (från Finland) med extra russin. Vi dricker snabbkaffe.

Till lunch blir det snabbmakaroner/couscous/potatismos/nudlar eller ris. Eventuellt blandat med någon soppa. Vegetarisk pasta bolognese (pulver) är gott, och vi släpar även med oss tortillabröd och tonfisk. Därtill salta korvar och torrkött.

Våra små vinflaskor väger en del, men det är symboliskt viktigt att ha med dem.

Till efterrätt blir det alltid ovannämnda pannkakor med nötcreme, och nyponsoppa med mandelbiskvier. Efterrätt avnjuts inte varje dag.

Till middag är vi ofta så trötta efter dagens vandring, att Greger gör oss bara en Real turmat var. Men akta er för chili con carne!

Mellanmål är alltid Corny (favorit!), Flapjack eller ev Snickers, som av någon anledning smakar extra gott på fjällen.

Att köpa mat på fjällstugorna är dyrt (vilket är förståeligt då allt fraktas dit med helikopter). Maten man köper på fjällstugorna är för det mesta tungt, såsom majs, färdig köttsoppa i glasburk , bönor, konserverad frukt eller Bullens pilsnerkorv. Jag förstår att våra hungriga holländska vänner nästan aldrig hade kunnat äta sig mätta. Vem vill liksom äta en stor burk majs?

I och med att det mesta för oss redan var inhandlat och vi hade t om kvar frystorkad mat från ifjol, kunde man tänka sig att årets resa skulle bli billig. Vi behövde köpa så gott som ingenting nytt.

Men så här ser utgifterna ut, allt för 2 pers:

-Bila till och från Gällivare (bensin), ca 1500 kr

-Pensionat i Gällivare, 1 natt 1550 kr

-Hotell i Gällivare, 1 natt 2600 kr (medlemspris)

-Tåg Gällivare-Abisko 550 kr

-Buss Vakkotavare-Gällivare 1150 kr (ockerpris)

-Båt Alesjaure 1000 kr (rent lyx för vår del)

-Båt Teusajaure 300 kr

Och nu är inte extra mat på fjällstugorna, dagavgifterna och äta-ute inräknat! Så även om vi bara har semestrat inom Norrland och levt spartanskt, blev vårt upplägg ändå ganska dyrt. Och det lär vara vårt problem även kommande åren, då logistiken längs Kungsleden är väldigt krånglig. Det bästa är ju alltid att kunna komma tillbaka dit man lämnade bilen, men det är sällan praktiskt möjligt.

Pågående fjällvandring är inte rätt timing för bantning. Vi hade dock haft sträng diet redan några månader i förväg, eftersom jag ville att mina knän skulle hålla bättre, och Greger ville klara sig med sitt bukvägsbråck, då han inte hann få operationstid före vandringen. Jag är glad att vandringen motiverade mig att gå ner i vikt, eftersom jag trivs bättre i min kropp när jag är lite lättare.

Tid är liv

Varför fjällvandrar jag? Jag kan inte släppa frågan. Initialt räckte det kanske med de vackra vyerna, eller äventyret. Men inte nu längre. Det måste vara någonting annat. Receptet i klarspråk är frisk luft, påtaglig vild natur, motion i överflöd och frånvaro av sedvanliga vardagliga irritationsmoment.

Jag var till vår fjällstuga både före och efter vandringen, ensam. Före vandringen mådde jag bra och var inte speciellt stressad eller utarbetad. Men mitt mående efter vandringen är ännu bättre. Jag har någon sorts lugn i själen, som jag har svårt att beskriva. Jag har stannat kvar i den meditativa tillvaron, där saker och ting händer i sin egen takt, alltid i rättan tid. Jag kan t om tolerera lite oreda- jag fixar allt senare, när det är dags. Jag går inte och grubblar över saker. Jag bara är.

Eftersom moderna forskning visar det som jag kognitivt kan köpa- att det är samhällets hektiska upplägg som orsakar det som vi kan kalla för mentala ohälsa hos den moderna människan- så måste jag ju sträva tillbaka till det som är naturligt för mitt DNA och min hjärnas och kroppens biologi. Och det är inte så lätt att göra det rent kognitivt, även om mindfulness faktiskt fungerar. När jag nu ändå har möjlighet att göra det, så vill jag hellre klippa av helt och hållet, och återföra mig själv till naturen på riktigt. Det är ett intressant experiment som faktiskt håller vad det lovar!

När jag fjällvandrar, är jag naturligtvis min samma gamla person. Visst kan det fortfarande hända att jag blir irriterad då utrustningen tjorvar, stressad när ett besvärligt stup eller vad väntar, eller apatisk när jag blir blöt och kall. Jag kan fortfarande ha synpunkter på min mans agerande. Men mera drama än så finns inte hos mig. Jag går inte runt och tänker på hur jag uppfattas av andra, eller ältar några konflikter eller orättvisor. De är helt irrelevanta därborta, och mitt eget samvete är rent.

Det skönaste är nämligen att jag inte är så märkvärdig själv. Jag är bara en helt vanlig människa. Jag behöver inte bevisa någonting alls. Jag gör bara så gott jag kan. Fjällen tvättar bort de sista resterna av mitt ego. Att finnas här och nu räcker, och det finns inte utrymme för några onödigheter. Jag släpper kontrollen på alla nivåer. Även vädret omkring oss lever sitt eget liv och förändras eftersom. Det går knappt att prognosticera, inte att tala om påverka. Det är bara gilla läget.

Att bara ha lite tid. Ty tid är liv. Och livets plats är hjärta. (Michael Ende, Momo). En sådan kliché, att leva här och nu. Men det är just precis vad det hela handlar om.

Men varför går det inte leva i nuet hemma då? Ja, det går visst, men det är svårare. Jag har funderat ut saker som mest effektivt rubbar min sinnesro hemma och som jag nästan helt slipper på fjällen:

Uttalad oreda hemma, rent fysiskt ostädat (och som i regel ingen annan än jag ser/störs av). T ex gammal mat i kylen. Skitigt runt soppåsen i skåpet.
Tonåringar som man måste tjata på hemma (Måste man? Ja, troligen till viss del.)
Att köpa saker, prova dem och i allra värsta fall även behöva returnera dem.
Elektronik och teknik som tjorvar.
Administrativt trassel oavsett vad. Maila, ringa och reda ut saker. Telefonköer.
Aggressiv rusningstrafik.
Ständig bråttom. Vardagen är lagt upp på ett sätt som gör att man inte riktigt hinner med.
Om man har stressade och negativt laddade människor omkring sig blir man i regel påverkad av dem.
Troligen får de flesta av oss för lite vardagsmotion och ffa frisk luft. Vi orkar mycket mera än vi tror!
Behovet att ständigt ta beslut, stora och små. Ingenting är helt självklart och valmöjligheterna är många.

Jag är medveten om att om man alltid levde i naturen på resande fot, skulle det säkert dyka upp ännu mera nackdelar i det livet än vad jag redan känner till. Jag idealiserar inte brist på komfort. Men det är knappast möjligt att stressa upp sig på samma sätt i naturen som i moderna samhället. För många av oss skulle paus från vardagslivet genom påtaglig naturkontakt fungera som en mycket läkande kraft, det är jag helt säker på.

Det finns en till fantastik hemlighet och möjlighet, som Claes Grundsten har skrivit om och som jag har funnit vara sant. Man kan nämligen i tanken transportera sig till fjällen (eller till någon annan stor naturupplevelse förstås) i stort sett när som helst, när behovet uppstår. Då andra står och trängs i tunnelbanan, är jag kanske i Östra Unna Reaiddavaggi och betraktar järvarna. Eller njuter av vårt läger vid Visttasjåhka, lyssnande på vattenfallets brus. Jag är fri.

Vandringsutrustning up to date 2024

När jag delade ut bild på vår vandring på utsidan.se fick jag kommentarer om att jag bär så tungt. Jag har ju varit med i olika facebookgrupper för ultralight-utrustning men inte riktigt fastnat. Jag tror att det beror på att vi (jag och Greger) inte är några unga atleter. För oss är ett stadigt tält, mättande mat, varma kläder och rejäla kängor väldigt viktiga. Vi kan kalla det komfort.

När jag fyllde år fick jag ett exklusivt presentkort till Naturkompaniet. Butiken är riktigt fin och välsorterad, inte något hopkrafs som det brukar vara i sportbutiker. Där ska man helt enkelt hitta vad man behöver, utan att behöva ha tur. Nackdelen är att allt är dyrt och extrapriserna lyser med sin frånvaro.

Det var en konstig känsla att bara plocka på sig det man ville ha! En extra t-shirt av syntet, myggmedel och grönland-vax för vandringsbyxorna är rena bruksvaror.

Men, jag gjorde också ett fantastiskt, nytänkande köp. Jag köpte mig en Fjällräven-midjeväska! Allt det som jag tidigare haft i ryggans topplock eller i någon ficka och behövt leta fram, samt att ömtåliga saker har varit utsatta för skada, har jag nu alltid skyddat och inom räckhåll! Då menas det bankkort, id-handling, pengar, mobil=kamera, läppbalsam, lite toapapper, spork, myggmedel, och mina 2 olika glasögon. Vilket lyft!!!

En annan sak som jag kommer att lägga till i bagaget är en liten sy-kit. Man kan behöva sy ihop någonting när man minst anar, och det är också bra att ha med sig en nål, om man t ex skulle råka få en sticka i fingret.

Och hur mycket saknade jag inte en nagelsax? Jag glömde nämligen klippa mina fingernaglar innan resan. En liten sax väger inte mycket.

Man ska ju helst inte diska eller åtminstone inte tvätta i själva vattendragen. Därför köpte jag en lättvikts-balja som genast kom till användning. Note to myself: ta alltid med MÅNGA strumpor! De blir fuktiga varje dag. Och även om man kan tvätta, så är det inte säkert att de hinner torka upp.

”Bajsspadens” vara eller icke vara kan man alltid diskutera. Nu har jag i alla fall en som väger minimalt och ryms i ett litet utrymme. Vi använde den faktiskt, för att gräva ner mat som vi lämnat(!)

Som jag tidigare skrev, kommer jag aldrig mera fara någonstans utan att ha med min regnponcho. Jag såg att många också har ponchon av tunn plast, vilka kanske väger ännu mindre. Får se vart vi hamnar, men väta är ett av vandrares allra värsta fienden. Ponchon skyddar inte bara människan, utan också ryggsäcken.

Regnponcho utesluter inte regnkläder. Jag var tidigare väldigt nöjd med mina Lundhags Lo-regnkläder. Tyvärr så visade det sig att denna high tec-byxa inte alls är skapad för stendalar. Efter en enda dag i Unna Räitavaggi, där jag faktiskt inte ens ramlade (!!) så var det inte mycket kvar av byxorna, flera revor och hål hade uppstått. Jackan klarade sig något bättre. Besviken är rätta ordet. Jag ska nu ändå försöka laga dem så att jag kan ha dem i något år till. I min nya favoritaffär Naturkompaniet hittade jag lagningslappar som man kan laga det mesta i textilväg med.

Lyckligtvis(?!) glömde Greger sin pulsklocka hemma. Istället installerade han en app på sin telefon, som räknade lika bra kilometrar, höjdmetrar och även steg. Naturligtvis inte övriga kroppens parametrar men det behövde han inte heller. Det visade sig nämligen att appen drog mycket mindre ström än klockan. Förra året fick han slut på två powerbanks pga klockan, nu räckte de gott och väl.

Bortsett från ovannämnda kompletteringar kommer min packlista se helt identisk ut mot årets även nästa år. Av allt jag hade med mig blev endast en långärmad ylle-t-shirt, 2 t-shirts och shorts oanvända. Och det mesta i medicin-och teknikpåsen behövdes inte, tack och lov. Nästa år ska jag även ta med mig flera strumpor, flera Compeed-plåster (även de små) och ännu mera Ibuprofen. Men vi ska göra några dagar kortare vandringar framöver vilket genast gör att man får lite mindre att bära.

Östra Unna Räita 12 km

28/7-24

När (om) Greger blir stressad, vill han gärna sätta sig ner och ta en kopp kaffe. När jag blir stressad, vill jag göra bort det som stressar mig, där och då, på en gång och helst igår. Jag har ingen ro i kroppen.

Efter en något orolig natt vaknade jag av att det var väldigt varmt i tältet. Tvärt emot alla dystra prognoser sken solen. Jag försäkrade mig än en gång om att vi skulle göra det här, och Gregers svar var JA. Så ihop med grejerna och ner med tältet, och iväg mot Unna Räita!

Denna gång vek vi inte till höger mot jokken, utan riktade oss rakt framåt, mot höjden. I stället för Räitatjåhkka skulle vi göra Palkastak sällskap hela dagen.

I början av vandringen var det allra varmast, och vi slog oss genom björk och vide helt utan stig. Tur att det ändå var väldigt lätt att se vart vi skulle någonstans. Mygg och knott pinade oss en del, men inte mera än att det var uthärdligt. Från höjden kunde vi se Unna Räitajohkas generösa delta med flera strömfåror. Kanske tur att vi slapp dem.

Snabbt skiftade vädret igen, och det var dags att ta på regnkläderna. Precis som vi redan visste, så var dalen utåt kraftigt V-formad, vilket åtminstone på vår södra sida i regel innebar en sådär 20 meters tvära fall rakt ner till strömfåran. Många gånger var vi otrevligt nära stupet, men rent praktiskt orkar man inte ta så mycket höjd hela tiden, då det finns ännu mera stenar ju högre upp man kommer. Med tiden övergick kampen mot vide och växtlighet alltmera mot kamp mot stenar.

Ja, stenar. Det var dagens melodi. Avundsjukt sneglade jag över jokken mot Norra sidan, som såg mycket grönare och mera lättgången ut, med stig och allt. Vår sida bröts hela tiden av stenfält. Mest var det något mindre stenar (inte bara ”block”), som inte satt så stadigt fast, och halkiga var de dessutom pga regnet. Det är en sak att gå på stenfält, men att klättra på stenfält är ännu mindre njutningsfullt, i synnerhet om man på köpet riskerar att ramla ner över ett stup.

Plötsligt dök det upp två järvar framför Greger. De hade väl aldrig sett en människa förut och var såpass närgångna att Greger fick hojta åt dem för att få dem ändra kurs. De var dock så pass små att jag har svårt att se hur de hade kunnat vara farliga för oss.

Det tog sina kilometrar innan dalen blev mindre V-formad och vi kunde ta oss närmare strömfåran och slippa vara rädda för stupet. Vi såg den fruktade glaciärjokkens utmynning på andra sidan. Vi såg ju inte hela strömfåran, och de flesta vadar väl den högre upp. Kanhända vi hade kunnat ta oss över, men det är inte säkert. Det var skönt att slippa i alla fall. Vi hittade en bra lunchplats och åt just innan det var dags för regn igen.

Ett par gånger drabbades jag kortvarigt av den obehagliga ”lappsjukan” som jag även kände av ifjol. Vi var ödsligt till, en (för oss) lång och mycket besvärlig språngmarsch ifrån civilisationen. Och våra steg gick åt ännu ödsligare riktning. Min enda livlina och trygghet i världen, fysiskt och psykiskt, var Greger. Inte en människa fanns någonstans på flera kilometers radium. (Vilket är konstigt då denna dal är det finaste som Sverige kan erbjuda, åtminstone rent visuellt.)

Längre in i dalen var jag så utmattad att jag inte minns så noga allt. Det var en del vattendrag även på vår södra sida, de flesta grunda och breda, som vi behövde passera. En av strömfårorna fick vi hoppa över, och skicka ryggsäckarna mellan oss över fåran. Stenarna tog inte slut. Vi noterade det lilla näpna fjället framför Pyramiden som Claes Grundsten har beskrivit som en vårta. Slutligen såg vi Unna Räita-branten och vattenfallet, och den turkosa glaciärsjön i fladdermusform visade sig. Jag kände mig lite bättre till mods. Det var den här vyn jag hade velat se, så allt lidande hade inte varit helt förgäves i alla fall. I samma veva såg vi dock även stupet/branten, som vi skulle över, och den såg ut som på bilderna jag sett- lite bekymmersamt.

Det fanns inte på kartan att vi hade orkat klättra över stupet ikväll, så beslutet blev att sova vid glaciärsjön och ta tag i stupet morgonen efter. Till vår förvåning fanns det inte en enda vettig tältplats vid sjön. Men vi var så utmattade att gå tillbaka någon kilometer till en gräshed var inget alternativ. Vi satte upp tältet på den minst steniga platsen, vilket innebar en stor sten mitt i vår sovdel. Jag fick sova på Gregers sida.

Ju mera jag tittade på stupet desto mera illa till mods kände jag mig. Hur i hela världen kunde vi ta oss över den? Men, å andra sidan, kände jag mig allra mest illa till mods av tanken att behöva gå tillbaka samma väg som vi kom. Att forcera stupet skulle under några omständigheter inte ta hela dagen i alla fall. Det fick bära eller brista.

Orolig lade jag mig. Vi hade inte kunnat rikta tunneltältet korrekt efter vinden, varför tältduken fladdrade en del i den måttliga vinden. Jag fick för mig att en storm var annalkande. Jag visste fortfarande inte om jag var bland vänner eller fiender.

Alesjaure- Norra Visttasvaggi 15 km

26/7-24

Vi började morgonen med att njuta av livet och samspråka lite med ungdomarna från Skåne som tältade nära oss. En av de bästa sakerna med fjällvandring är faktiskt alla trevliga människor som man möter. Det blir helt naturligt att titta i ögonen och säga hej, fråga saker om varandra, och förstås hjälpa varandra vid behov. De flesta som vandrar är också hyvens folk som är mitt i sitt livs stora äventyr.

Vårt stora äventyr började idag, eftersom vi skulle ge oss ut på okänd mark. Den vackraste av alla fjälldalarna, Norra Visttasvaggi, väntade på oss. Jag hoppades på tillräckligt bra väder, så att vi fick se någonting.

Först gick vi 1,5 km norrut mot samevistet, för att sedan vika åt höger och klättra upp i Norra Visttasvaggin. I början var vädret lite småruggigt och stämningen Mordoraktig, men det förändrades snabbt. Vi fick faktiskt bra vandringsväder med lagom av allting, men inget regn. Först kom vi upp till en bedårande vacker liten fjälldal där det finns två sjöar, Bajip och Vuolip Cazajavri. Det hade varit en fin tältplats men det var för tidigt på dagen. Men dalen var så vacker att både Greger och jag fick tårar i ögonen.

Från dalen bar det av neråt. Vi stannade vid sista kammen och åt lunch, det blåste lite. Stigen gick brant ner, och Moahrmmajohka anslöt till Visttasjohka i sin djupa kanjon och vilda vattenfall. Vi bara njöt.

När vi hamnade längre ner i dalen, blev bergväggarna allt mera påtagliga. Kontrasten mellan de höga svarta branta topparna med sina glaciärer, och den grönskande dalbotten som Norra Visttasvaggi är känd för, blev allt tydligare. Fallhöjden ligger kring 1300 m. Överallt fanns det svamp (Visttas=svamp) och blommor. Det fanns t om vita blåklockor! Till vänster, öster, om oss fanns den branta Vassacorru med sina respektingivande rasbranter. Och på vår högra sida, bakom porlande Visttasjohka, stod i rad Unna Visttascohkka, Påssustjåkka, Sielmmacohkka, Siehtagas med sin glaciär och till sist Kugghjulskammen.

Allt eftersom dök det upp lite sten, området liknade faktiskt lite Syterskalet. Och sedan tilltog växtligheten, vide och björk gjorde stigen bitvis rentav svårframkomlig även om stigen är tydlig. Det är ju helt logiskt att södra delen av Norra Visttasvaggi liknar norra delen av Södra Visttasvaggi? Efter 15 km hade vi 4 km kvar till Vistasstugan. Omgivningen var dock så mäktig att vi ville tälta just där och då, i bruset av vattenfallet som störtade ner på andra sidan Visttasjohka, från Sielmmacohkkamassivet. Vi var i stort sett helt ensamma, efter att bara ha mött någon enstaka människa under dagen.

Jag har kommit på att Kungsledens främsta funktion ligger faktiskt i att hålla de stora massorna borta från de andra dalarna. Om ni vill höra en hemlighet, så är Norra Visttasvaggi och Östra och Södra Stuor Reaiddavaggi inte särskilt svåra att vandra i, och de är mycket finare och mera spännande än Kungsleden (som går i Alis- och Tjäktjavaggi.)

Vi somnade i vattenfallets brus.

Fjälläventyr 2024

23/7-24 bilade vi, jag och Greger, upp mot Gällivare. Jämfört med att resa till Kiruna, eller Abisko för den delen, kändes resan behagligt kort! Vi övernattade på Pensionat Augustin alldeles bredvid Gällivare resecentrum, och åt middag på Fat T´s i ”stan”. Fulla av förväntan var vi, men jag var kanske ändå inte så övertaggad som ifjol och de tidigare åren. Min kärlek mot fjällen har gått över från nyförälskelse till en stadigare och lugnare kärlek. Dessutom har jag numera mycket väl i minnet vad en veckas tältande innebär- det är inget att jubla åt precis, även om det också är trevligt.

Vi ställde väckarklockan till 6.00 för att hinna göra oss i ordning och äta frukost innan tåget gick. God natt!

Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är ett vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Det är vår!

Det är kanonväder och jag har min lediga vecka! Jag går runt med knäskydd och låtsas att jag inte har ont. Jag tränar hårt också. Och jag ska gå ner i vikt med hjälp av min lilla app, för att knät ska bli snällare, tur att den optionen finns kvar. Orsaken till min entusiasm är att vi nu har spikat fast vart vi ska fjällvandra i sommar. Det blir Abisko-Abiskojaure-Norra Vistas- Östra Unna Räita-Västra Unna Räita -Sälka -Singi -Kaitumjaure -Teusajaure- Vakkotavare! Och jag kan nästan inte hålla mig i skinnet. Bara 2 månader och det smäller av. Även Greger är entusiastisk, min bästa vandringskompis.

Jag njuter av den varma, underbara försommaren, då hela naturen börjar ”sjuda”! Den här årstiden är det gott att bo på landet. Nuusku är seg och har blivit som en gamm-hund, men vi går promenader i saktare mak än i höstas. Hon känner nog också av värmen. Jag är livrädd för huggormar (för Nuuskus del), som finns i trakterna.

Jag lagar mat och hittar på lite olika saker. Det tar alltid en stund att komma ikapp här hemma efter en jobbvecka. Och om inte annat så lossnar fyllningen från en tand och man får ta sig tid att fara till tandläkare.

Paj med chevré, päron och valnötter

Havets pizza på färdig botten

Marängsviss

Fisk i ajvar, det var verkligen en ful bild! (Men gott).

Tabbouleh, lika ful bild var den

Karelsk pirog med äggsmör, pirogen är köpt från Finland.

Med andra ord är det min favoritårstid! Jag kan vakna på småtimmarna men jag behöver inte vara stressad då jag inte behöver någonstans just på morgonen. Jag ligger i sängen och lyssnar på storspoven i natten och hoppas att världen får finnas i många år till. Att inte maktgalna gubbar och käringar tar ifrån oss allt detta fina. Jag känner med alla som helt onödigt drabbas av krig och elände. Det är fruktansvärt och obegripligt att vuxna människor, istället för att hjälpa varandra, helt öppet skadar varandra- hur går det att försvara? Hur vågar de, tänker de inte längre än näsan räcker?

Jag tänker också på vår kommande fjällvandring och hoppas innerligt att människan ska komma till sans och bli rädd om naturen. Att bli av med sitt omåttliga begär för materiella ting och lyx, och sluta låtsas om att det är hållbart. Man borde väl ändå bry sig om sina egna barn och barnbarn om inte annat? Jag inser vidden och närheten av katastrofen som vi är på väg mot, men det tror jag inte att alla gör. Det behövs mera kunskap. Vi kan ha kvar el och rinnande vatten, förutsatt att vi sansar oss- vi kan inte få allt. Men det vi redan har är så mycket, så många gåvor vi får varje dag utan att tänka på dem och uppskatta dem.

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktig erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Packlista för fjällvandring

Packlistorna är eftertraktade, och eftersom jag nu anser mig ha en del erfarenhet, även av vandring i olika väder, så tänker jag återigen dela med mig min up-to-date-packlista för fjällvandring. Och inte minst för att jag själv kan använda den nästa år!

Jag packar allt i vattentäta packpåsar. Om ryggsäcken trots allt skulle bli genomblöt är det skönt att ha torra grejer kvar. Dessutom kan sakerna i packpåsarna pressas till mindre volym. En packpåse kan man även tvätta i, om det skulle behövas.

Visst är det skönt att bara ha det man behöver, och knappast kan ens glömma någonting någonstans. Men det är överraskande mycket som ändå behövs för denna enkla tillvaro som fjällvandring innebär.

Min rygga är 65 liters, så mycket extrautrymme finns inte. Regnskyddet medföljer.

Topplocket: Guidebok om vandringsområdet, karta, kompass, toapapper, soppåsar, klädnypor, tändstickor, solstick, myggmedel, spork, dagbokshäfte+ penna, läsglasögon och Savett toilet.

Sidofickorna, bältesfickorna och hängandes på ryggan: Crocs, kåsa, Nalgeneflaska, en miniflaska naturvänligt diskmedel och disksvamp, matlagningsredskap (visp, slev och stekspade), keps, handsprit. Wettextrasa för att torka tältet med. Läppbalsam.

Hygienipåse: Tandborste, tandkräm, liten deo, kroppstvål, schampo och balsam (gärna i ett), solkräm, mjukgörande kräm ffa för fötterna, kam, hårsnodd, plackers.

Underklädespåse:

Trosor, strumpor (endast av merinoull!), sport-BH, T-shirts, powerbank+sladd, handduk x2 varav den ena pytteliten. Sovmask för natten.

Klädpåse:

Sidenlångkalsonger, långärmad undertröja av merinoull, Houdini-Sleepwalker-värmekjol, shorts (nya som var jättebra men de hade inte en bra ficka för mobilen=kameran…), vantar (innervantar+yttre som tål vatten och skyddar mot vind), bikinis, mössa, buff, pannband.

Dunjacka pressad i en packpåse som blir en liten kompakt kudde

Medicinpåse: Mediciner, hydrokortisonsalva, Leukoplast-tejp, elastisk linda, Compeed (mycket!!), en liten påse tvättmedel, omläggningsbandage för brännskador, värmetäcke, mitella, tryckbandage, en bit skumgummi, plåster, pincett.

Reparationspåse finns i Gregers rygga och innehåller: Lim (Liquisole el dyl), silvertejp (finns klistrat runt Gregers vandringsstavar), multiverktyg, kniv, tunn statisk lina/rep, små spännband, karbinhakar, seamsealer, reparationssats för tält och liggunderlag.

Kläder och utrustning som jag ofta har på mig:

Vandringsanorak, regnjacka + -byxa, varm tröja typ Houdini/Fjällräven, vandringsbyxor, knäskydd, vandringsskor, vandringsstavar.

Övrigt:

Tält, liggunderlag uppblåsbar+ vanlig rulle, sovsäck.

Greger hade sin pulsklocka.

Mobilen, körkort, bankkort, kontanter.

Mat

Frukostpåse, lunchpåse, torrmatspåse, efterrättspåse. Kryddpåse. Äggbehållare.

Trangiakök (som sannolikt kommer ersättas med en enklare variant för att endast koka vatten med, framöver!)

Gas!

Resorb- och C-vitamintabletter.

I år hade vi återigen, tack och lov, med oss mera fika och snacks. Just efter den här vandringen lutar jag mot att den här typen av bars är det godaste man kan äta som mellanmål, när man är på tur:

Men mina åsikter varierar från år till år…