Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Etapp 1 Abisko-Abiskojaure

Vi firade bröllopsdagen med att bila upp till Kiruna. På vägen plockade vi upp Poppes vän Melvin som skulle följa med på vår länge planerade fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta.
Ett år har vi väntat på denna vandring! Jag vet att denna sträcka är Kungsledens mest populär, men det kändes som ett måste att göra den, då den är förutom väldigt fin, även en riktig klassiker. 
Jag hade funderat klart att jag ville börja från norr och gå söderut. Sträckan består av 7 deletapper, och jag fann det realistiskt att det också skulle ta 7 dagar för oss. Totala längden för hela sträckan är 107 km.
Dagen D regnade det. Vi tog lokalbussen till Kiruna busstation, och därifrån en buss vidare till Abisko. Abisko känner vi ju väl sedan tidigare. Det regnade och var dimmigt, men inte mera än att Lapporten ändå syntes från bussen. Vi fixade till det sista på Abisko fjällstation och sedan kunde resan börja!
 
 
Leden som vi gick heter i sin helhet Dag Hammarskjöldsleden (Abisko-Nikkaluokta) till minnet av denne store man, som även var en stor vän av fjällen. Svenska kyrkan har placerat en meditationsplats vid varje sträcka, där det även står en skrift ingraverad i en sten att grunna över, författat av Dag Hammarskjöld själv.
 
 
Leden sammanfaller till en del med Kungsleden (Abisko-Singi) och så även med Nordkalottleden. 
Initialt gick vi bredvid Abiskojåkka kanjon som senare blev en bäck=jåkk. Genom en björkskog som bitvis var mera död en levande, har det kanske redan varit en frostnatt??
 
 
Kroppen kom ihåg ryggsäcken sedan ifjol, att bära 15 kg kändes helt naturligt. Det var först mot slutet av dagen då axlarna började värka på riktigt.
Bitvis regnade det ymnigt, så ett rastskydd kom väl till pass, då vi lagade vårt lappskojs.
 
 
Avståndet till Abiskojaure är 14 km. Vi ville dock inte tälta utanför stugorna, då det är rätt så dyrt. Och man får inte tälta inom Abisko nationalpark, så vi fick gå ytterligare 3 km, tills vi hade kommit bortanför nationalparkens gräns.
På andra sidan jåkken ser man den röda Abiskojaurestugan, dit vi inte skulle alls (trodde vi…)
 
 
 
Vi skulle övernatta vid foten av den mäktiga Giron, som slutligen klädde av sig dimslöjan. Jag betraktade honom med stor vördnad.
 
 
Lägerplatsen hittade vi strax innan jåkken Siellajåhka, och precis som min guidebook hade sagt, så var det ett riktigt smultronställe. Det fanns några andra tält där också, men inte för tätt inpå. Dessutom brukar stämningen vandrare emellan vara mycket god. Tälten var uppe och allt var klart ca kl 18. Vi åt middag med god aptit.
 
 
 
 
 
Efter 17 km språngmarsch hade jag onekligen blivit lite vissen, och när jag slutligen baxade mig in i tältet och lirkade av mig knäskydden, och segnade på mitt något obekväma liggunderlag, kände jag mig som en strandad valross. Varje fiber i kroppen gjorde ont, jag kunde inte ens lokalisera smärtan. 
Pojkarna hojtade utanför att de skulle gå en bit högre upp för att försöka hitta täckning (var fick de kraften ifrån??) Jag påpekade att det inte skulle gå, men Poppe var optimistisk, han hade lyckats ifjol också, på södra delen av Kungsleden. Jaha, sade jag, och somnade tydligen. Jag vaknade med ett ryck om en dryg timma, och påpekade till Greger som dåsade bredvid mig, att jag inte hade hört pojkarna komma tillbaka!
Det stämde, det var bara vi två på vår lilla lägerplats. Klockan närmade sig kväll, dimman började sänka sig igen, och det var om inte kallt så inte varmt heller. Pojkarnas ytterjackor hängde på trädet, uppenbarligen var de ute med bara fleecetröjorna. Jag kikade upp på alla höjder runt oss men såg inte ett spår av dem. Jag ”knackade på” hos några andra tält och frågade om de sett pojkarna- ingen hade sett dem! Alla blev såklart oroliga och erbjöd sin hjälp, men ingen visste riktigt vad vi skulle göra. Greger for över bron mot Alesjaure för att leta, och jag promenerade tillbaka mot Abiskojaurestugorna i mina rangliga plastsandaler.
Minst två timmar hade gått sedan de lämnade vårt läger och jag kände mig alldeles knäsvag! Jag försökte ringa 112 men täckningen räckte inte ens till det, några gånger kom jag fram men med ens blev det bara ett jättebrus i luren. Jag klättrade på en höjd och såg dem inte. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag irrade tillbaka mot tältet, och mötte där en tältgranne som berättade att Greger hade hittat pojkarna. De hade varit på höjden efter bron, och var uppriktigt förvånade över all uppståndelse. De hade fått information om att jag gått till Abiskojaurestugorna för att ringa fjällräddningen och då fick de eld i baken och sprang dit. Med all logik borde de ha mött mig då men på något sätt hade vi lyckats gå om varandra!
Då fick Greger också knalla mot Abiskojaure efter dem, och jag segnade ihop i tältet igen. Jag var SÅ lycklig över att de ändå var i gott förvar! Och som extra bonus var jag oerhört tacksam över att jag misslyckades få tag på fjällräddningen.
 
 
Kvällen blev mysig, med fika och UNO i vårt tält. Men innan vi somnade, konstaterade Greger bistert: ”Jaha, och det var 8 extra kilometer!” 
 
 

Höst i Abisko 2021

Jag inledde säsongen i Abisko, veckan innan midsommar just när de öppnade. Då med min son och mina föräldrar. Och nu har vi, jag och Greger som fyllt 50 år och fick resan som present, även avslutat säsongen i Abisko, sista veckan då de hade öppet. Sen öppnar de ju om några veckor igen, för norrskenssafari, draghundar, skidor och allt annat möjligt vintrigt. Men nu, några veckor framåt, har Abisko en död period då träden är lövlösa och mörka och dagarna blir allt kortare.
 
 
Och vilken tur med vädret vi hade igen! Redan första eftermiddagen tog vi liften upp till Aurora Sky Station på Njulla, då solen sken strålande från klarblå himmel och det fanns inte en vindpust i luften. Vi promenerade också till toppen 1162 möh och beundrade det vi såg, inte minst det mäktiga Torneträsket, och underbara Lapporten.
 
 
Liften var lite ranglig och småkuslig precis som tidigare, men inget fel på utsikten.
 
 
 
 
Vi bodde återigen på Abisko Mountain Lodge. Hotellrummet var lite anspråkslöst och litet, men vi var ju där för att vara ute i naturen. Loungen är mycket mysig, personalen underbar och maten på Brasserie Fjällköket inte mindre än världsklass. Greger ville ge kocken en kram varje dag!
 
 
Vi gjorde naturligtvis en utflykt till Trollsjön, då den ligger så lagom till! Stigningen är faktiskt rätt rejäl och även om vandringen är bara 12 km allt som allt, så räcker den gott och väl som dagstur. Väderguden var återigen på vår sida. Men av någon anledning stormade det alldeles förfärligt just vid sjön, ingen annanstans.
Här är Norra Europas mest stenrika dal!
 
 
 
 
 
 
 
 
Tredje dagen kröp hösten på ännu närmare. Det kändes som att de gula löven i träden minskade markant för varje dag som gick, och luften blev kallare! Vi gick runt Naturum, turiststationen, stranden, kanjonen och däromkring. Om jag höll igång var jag någorlunda varm, men så fort jag stannade kröp kylan på. Att sitta på en sten och fika kändes olidligt kallt. Jag borde kanske ha haft ännu tjockare kläder.
Hösten i Abisko är fin men frågar man mig så föredrar jag ändå årstiden med midnattssol- då är allt möjligt då mörkret inte sätter käppar i hjulet.
 
 
 
 
 
På köpet fick jag avsluta den jobbiga engelskspråkiga boken som jag nu läst i närmare ett halvårs tid. Så skönt!
Något norrsken lyckades vi inte bonga denna gång, så det får bli kvar till vidare planering. Efter närmare 700 km bilresa är vi nu tillbaka hemma, lagom till höststormen.
Tack Abisko, vi ses igen! Och ja, 50-årspresenten blev väldigt uppskattad!

Abisko in my mind

Vi anlände till Abisko med egen bil v. 25. Tågförbindelse finns också, men egen bil ger en stor frihet. Tiden var just före midsommar, vilket gjorde att allt ännu inte var öppet. Vårt eget boende Abisko Mountain Lodge öppnade för säsongen 21/6 dvs på dagen när vi kom. Andra alternativ att bo på är STF Turiststationen Abisko, eller något av vandrarhemmen. Grannbyn Björkliden har också ett hotell. Privata stugor att hyra finns praktiskt taget inte.
Abisko ligger i regnskugga, då de västliga vindarna brukar regna av sig på västra sidan av fjället Njulla. Därför är Abisko en av de bästa platserna i världen att skåda på norrsken! Av denna anledning hade jag tillförsikt gällande vädret, och jag blev inte besviken.
 
 
 
Liften till Njulla öppnade 24/6 och Naturum 25/6 så nog blev det lite tight. Å andra sidan hade våra små vänners, myggornas, ”verksamhet” inte heller fullt ut öppnat än, vilket ju var ett enormt bonus. Jag kan tänka mig att om en vecka finns de i miljontal, nu bara några enstaka. Därtill prickade vi in midnatssolen, som man förvisso kan se under flera veckor i Abisko.
Det var trevligt att bila genom Norra Sverige och se alla platser som jag tidigare bara hade hört talas om.
I Abisko finns det 2 delar. Den ena är till väster, kring Abisko Turiststation. Däromkring finns så gott som alla naturupplevelser såsom Abiskojåkka kanjon, samevistet, naturstigarna, nationalparken med Kungsledens startpunkt, Torneträsk strand, Naturum och liften till Njulla. Det finns även en liten sliten tågstation.
Den andra delen är Abisko östra, 2 km bort, där det finns de få bostadshusen, alla andra turistboenden än STF, en riktig järnvägsstation (se ovan) och en affär i hyfsad storlek.
 
 
Vi bodde på Abisko Mountain Lodge, i en stuga för 4 personer, och var mycket nöjda allihopa. Vi hade inte kunnat ha det bättre.
Vad ska man se i Abisko? Vi hann inte med Naturum då den var stängd, men nästan med allt det andra som jag hade tänkt mig. Abiskojåkka Kanjon är väldigt fin och t om en rullstolsburen person kan ta sig fram där omkring.
 
 
 
Och här startar också Kungsleden. I bakgrunden syns Njulla.
 
 
Det finns gott om fina blommor… och ett rikt fågelliv…
 
 
Järnvägen och malmtågen dominerar hela byn.
 
 
Vi gick ner till stranden. Vattnet var 4-5 grader varmt så vi skippade badet. Men utsikten mot Torneträsk och Lapporten var fin. Lapporten skyms av molnen här.
 
 
Nästa dagen bar det av till Riksgränsen ca 40 km bort. Inget midsommarslalom i år, backen var nästan bar.
 
 
Nästa äventyret var Gearggevaggi, en dal med Europas största stenmassor sedan istiden. Innerst inne i dalen ligger en sjö, Rissajavri, Trollsjön- med sikt hela 36 meter ner till botten, då sjön är så gott som död. Vi vandrade från Låktatjåkka.
 
 
 
 
 
 
 
Då vandringen var totalt 12 km, fram och tillbaka, och steg ända upp till dryga 800 meters höjd, så var det en rejäl fysisk utmaning. Sjön var fortfarande mestadels istäckt.
 
Dagen efter tog vi den för säsongen nyöppnade sittliften till Njulla. Liften kändes enligt mitt tycke lite ranglig, men det gick ju bra.
 
 
Stigningen var rejäl. Vi landade på ca 900 m höjd på Aurora Sky Station. Därifrån sprang jag de kvarvarande 250 höjdmetrarna och 2,5 km till Njullas topp, 1162 möh.
 
 
Jag vet fortfarande inte vad allt jag såg därifrån. Kanske inte Kebnekajse men väl Kåtotjåhkka? Jag ska undersöka saken vidare.
Dagen var underbar och jag var i form! En underbar känsla.
 
 
Då var det dags att bila hem igen. Med en tanke i bakhuvudet, nämligen att det vore mäktigt att se norrsken i Abisko…