Nu när jag slutligen har programmerat om mitt liv så att jag ska hinna med den har jag gång på gång förvånats över det sk pensionärssyndromet. Nämligen, att trots att jag till synes har obegränsat med tid, har jag ändå mindre tid och mera bråttom än någonsin. Inte att tala om det vardagliga, dvs äta, duscha, städa och sova. Utan allt ovanpå det som jag självmant har tagit på mig. Det är nästan otroligt varför jag plågar mig så, men att bara slöa och inte göra någonting alls hade knappast heller fått mig må bra.
Det blir mera kontakter med nära och kära, och det ena leder till det andra. Man skickar ett sms, får ett svar, och då svarar man ju igen. Jag har börjat utbilda mig i fjällvandringens teoretiska aspekter, såsom att göra knutar och använda kompass. Jag läser också på hur fjällkedjan (som tidigare var havsbotten) har formats, och, hör och häpna, fördjupat mig i meteorologi. En del romaner läser jag nuförtiden på engelska, vilket är lite besvärligt men lärorikt. Och att träna kroppsligen tar en stor del av min tid nästan varje dag, då det blir så gott som ingenting av den varan de veckor när jag jobbar. Angående handarbete, att virka själva bläckfiskkroppen (se tidigare inlägg) är bara roligt, men när det gäller att montera ihop de små rackare får jag vara bestämd och tvinga mig att göra det. Det är en pillrig och ansträngande syssla och det är lätt att bli halvmissnöjd med resultatet. Administration kring eget företagande tar också tid. Och sen har vi alla dessa djur.
Imorgon har en vecka flutit bort igen och det är dags att återuppta arbetet. Det är en mycket enklare tillvaro som helt styrs av yttre ramar.
Av någon anledning har jag inte några tankar som jag känner för att blogga om. Jag tycker att jag redan har skrivit om det mesta som pågår i mitt liv just nu. Hur kan det ha blivit så här? Jag har kvar bloggen, som det känns nu, endast för att kunna rapportera årets höjdpunkter, dvs fjällvandringar. Vi får se om situationen förändras!
