2/8-24
Jag vaknade kl 04.44. Greger snarkade. Jag blundade någon minut till, och konstaterade sedan att jag ville hem. Idag. Vi var så fuktiga och sjaskiga! Så jag väckte Greger, som gärna vaknade. Kl 06.18 var vi redo att gå.
Vägen gick uppåt från Teusadalen till fjället i Stora Sjöfallets nationalpark. Det var som fjällvandring är mest, lite stenigt men med en tydlig stig. På vissa ställen hade leden mått bra av lite underhåll. Vi förkortade sträckan genom att chansa och vada jåhkken Rahppattjårro istället för att ta en omväg via en bro, och det gick ju bra denna gång.
Från högplatån kan Sareks toppar ses utan problem, men just idag var det dimmigt. Mot slutet av vandringen trädde dock Ahkka, Lapplands drottning, fram genom dimmorna bakom Suorvajaure. Det var en mäktig syn.
Branten ner mot Vakkotavare var lika brant och lång som den mot Teusajaure, och jag var återigen tacksam över att vi hade ”rätt” färdriktning! Vi anlände till Vakkotavare redan vid 12-tiden, dvs med 2 timmars marginal till bussens avgång. Det kändes konstigt att se en väg, och bilar! Vi kastade dock tacksamt vår sopsäck i den befintliga soptunnan. Som tur var så regnade det fortfarande inte och vi kunde laga oss en lunch på rastplatsen utomhus. Vi bjöd några avmagrade hungrande holländare på lite överbliven mat, och sällan ser man så hungrigt folk i ett I-land. De köpte all sin mat på fjällstugorna under sin vandring, och går man hela Kungsleden kan det inte vara så bra strategi.
Jag tog av mig mina blöta skor, knäskydd och byxor, och bytte mot långkalsonger, värmekjol och Crocs. Så nice! Stugvärden som regerade över Vakkotavare var en avslappnad gubbe i stilen Leif GW Persson.
Bussen kom i tid och stannade snart på Stora Sjöfallets Mountain Lodge, vilket enligt mig inte var exklusiv utan snarare en begravningsplats. Faktum är ju, att vattenkraftsutbyggnaden i området har förstört en bit av allra finaste svenska natur, inklusive Stora Sjöfallet, Nordens Niagara, som det nu bara finns kvar en liten rännil av.
Vi anlände till Gällivare efter närmare 3 h, och bilen stod kvar på långtidsparkeringen. Vi checkade in på Scandic Gällivare. Middagen blev på Bistro Mia och vi var helnöjda, och jag lyckades t om promenera dit och tillbaka, sammanlagt ca 1,5 km. Av någon anledning har jag nämligen blivit mycket ofärdigare sedan jag tagit av mig ryggsäcken och vandringskläderna och får gå på plan, asfalterad mark!
Vi var överlyckliga när vi märkte att hotellet hade ett spa! Vi satte länge och väl i jacuzzin och bara njöt av vattnet, värmen och massagen. Jag skulle sedan ta några simtag i den kallare bassängen, men kom inte så långt. När jag klev ner från jacuzzin hände någonting, trappan flyttade på sig lite grann, och helt plötsligt betraktade jag återigen världen från horisontalläge, liggandes på kakelgolvet. Därtill skar jag upp mina tår i trappkanten, och min varma och svullna fot ville aldrig sluta blöda, så det var färdigbadat för vår del. Jag kände mig dock djupt tacksam över att jag inte stod på blodförtunnande medicin (vilket jag ibland måste göra pga inflammerade åderbråck), då akupunktur hade botat åkomman strax innan vandringen. Det var nämligen inte bara blödningen från foten som var problemet- jag har slutat räkna blåmärken och blessyrer på min kropp efter alla störtdykningar.
Jag har sällan om någonsin njutit av en hotellvistelse som jag njöt av vår kväll, natt och morgon på den lilla anspråkslösa Scandic Gällivare. Jag var stolt och glad, vi hade klarat våra vilda och vågade planer och upplevt fantastiska saker på de drygt 14 milen vi hade gått på 10 dagar. Morgonen efter bilade vi hem och lyssnade på Enya, som jag haft i huvudet under vandringen, tills Greger blev less.
Vi har aldrig några hörlurar, musik eller andra attiraljer på våra vandringar. Enda tidsfördrivet vi hade med oss var UNO-kortspel, kartan och den utmärkta guideboken, som vi läste så mycket att den blev alldeles trasig.
Ändå hade vi det aldrig långtråkigt, och naturens ljud räckte gott som musik.
Den absolut största skillnaden mot vardagslivet är frånvaro av uppkoppling och kontakter. Ingen kan ens ringa oss, på gott och ont. Vi vänjer oss vid det väldigt snabbt numera, och jag tycker att det är mest skönt. Tacksamt konstaterade vi att allt var i sin ordning även hemma, helt utan vår inblandning.