Reaiddajavri-Guobirvaggi (14 km)

30/7-24

Efter 11 timmars djup sömn passade det bra att vakna! Jag hade hört några människoröster under morgonen, och till min förvåning märkte jag att vårt tält stod ca 1 meter från leden i Södra Stuor Reaiddavaggi. Tur att det är glest med vandrare där!

Vi hade ingen bråttom någonstans och ingen stress. Jag tvättade strumpor i min nya tvättbalja på morgonen. Det är en konstig känsla när ens kropp på morgonen skriker om att få börja gå igen. Det är som om kroppen mår bra av det!

Dagens vandring gick genom Södra Stuor Reaiddavaggi som ju är väldigt fin! En del vattendrag fick vi passera, men vi behövde aldrig ta av oss skorna. Efter ca 8 km anlände vi återigen till Sälka. Vi köpte en burk Bullens pilsnerkorv och tortillabröd till det. Lyx! Jag saknade bara ketchup.

Nästa fjällstuga, Singi, ligger mitt i en stenåker så vi fick tipset att de bästa tältplatserna kunde vara några kilometer före Singi, utefter Guobirvaggi. Vi hittade också en fin tältplats några meter från Kungsleden, på en höjd ovan Guobirjohka. Från vår lägerplats syntes Gregers favorittopp Drakryggen.

Initialt blåste det lite men kvällen blev mycket fin. Greger gräddade plättar och jag bara njöt av livet.

Min kropp håller hur bra som helst. Första dagens problem berodde säkert på den för tuffa starten. Ibland undrar jag hur det är möjligt att jag har rentav mindre knäproblem då jag släpar en tung ryggsäck flera mil dagligen, än i vardagslivet? Det är verkligen ett mysterium där jag inte har något bra svar, och det är inte första gången jag reflekterar över det.

Kebnekaise runt dag 5. Sälka-Laddjuvaggi.

Det fina vädret fortsatte hålla i sig och efter en väl sövd natt då mina kroppsdelar till pussel satt alldeles rätt i förhållande till varandra, vaknade jag i det varma tältet. Efter morgonbestyren, en god frukost och ett snabbt besök på Sälkastugorna bar det av mot Singi. Klockan var 10.40.
 
 
Snabbt fick jag ta av mig jackan, och vi fick t om byta mot shorts, så varmt var det.
Ifjol var jag irriterad då jag pga molnen inte kunde se några fjälltoppar i tvärdalarnas slut. Men i år kunde vi det, och både Kaskasavaggi och Guobirvaggi avslöjade oss sina finaste hemligheter. Bl a Kaskasabakte, och båda Keb-topparna.
 
 
 
 
 
Vi åt lunch i det fria, tonfiskwraps. Jag kunde bara hoppas att Gregers rygga skulle bli lite lättare så småningom, i synnerhet eftersom han hade haft problem med sitt bukväggsbråck under resans gång. Skräckmomentet i samband med lunchen var en liten spindel på mina prylar.
 
 
Efter rastskyddet Kuoperjåkka är det inte långt innan vägen grenar sig, och i år tänkte vi skippa Singistugorna och ta genvägen till Laddjuvaggi istället. Det innebar vinst på ett par kilometer, men samtidigt några extra höjdmeter upp och ner. Dessa var vi beredda att ta.
 
 
 
 
 
Stigningen var oerhört dryg! Och inte blev det bättre av att det började hällregna, när vi kommit upp en liten bit. Vi kom till sist till en liten dal högt upp vid foten av Singitjåhkka, där det fanns en fin sjö och även tältplatser.
 
 

Men regnet upphörde och vi ville fortsätta en bit till, nedför, för att hinna torka upp lite och även förkorta morgondagens sträcka i Laddjuvaggi. 400 meter innan vår genväg åter förenade sig med Dag Hammarskjöldsleden, slog vi upp vårt läger. Det här börjar ju redan gå på rutin! En finare kväll och en finare tältplats kunde man återigen inte önska sig.

 
 
 
 

Kebnekaise runt dag 4. Unna Räita-Sälka

Jag vaknade på natten kl 02. Av ren och skär ångest. Greger snarkade på britsen bredvid, och ute hörde jag regnet. Skulle vi någonsin ta oss härifrån?? Visst, jag förstår att det är helt naturligt att det regnar i fjällen ibland. Men tänk om det skulle regna flera dagar i sträck? Skulle vi klara av att ta oss från stendalen oskadda, det var ju nog svårt att gå över torra stenar? Jag började tänka på yngsta sonen hemma, och hundvalpen… Lappsjuka!! Jag var tvungen att rentav kliva upp och ställa mig på golvet, jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Skulle jag väcka Greger?
Jag går i alla fall först ut på dass och kissar, tänkte jag. Det var fortfarande en varm och drömmande julinatt, och det regnade inte så mycket. Det ljudet som jag trodde var regnet, var dånet från vattenfallet. Jag såg alla vackra toppar, mina vänner, omkring mig, och ångesten smälte bort. Imorgon bitti skulle jag tvätta håret i glaciärsjön, tänkte jag, eftersom hårbottnet hade börjat klia. Jag lade mig igen på min (fängelse)brits, och somnade om.
 
 
Jag vaknade då ögonmasken hade glidit av, och den lilla stugan badade i morgonens solstrålar. Jag tog min handduk och gick till glaciärsjön. Jag kom inte så långt ut i sjön längs stenarna, utan fick stanna vid stranden där vattnet är rätt grunt och slammigt. Men håret skulle tvättas och det tvättades också. Och aldrig har mitt hår varit så lent som efter glaciärslamstvätten! Möjligen en affärside, men den kan vara svår att genomföra i sin helhet.
 
 
 
Jag betraktade topparna i solskenet. Det är nästan skamligt att fota Pyramiden tillsammans med dasset, som det ofta blir! Pyramiden är så otroligt vacker!
 
 
Men jag ville inte gå alltför nära stupet, jag hade nog med problem som det var (läs, ta mig levande härifrån).
 
 
Och Knivkammen är som en ros.
 
 
Och vem har designat Vaktposten? Den är bara fulländad!
 
 
In i stugan igen, och väcka Greger, som alltså var rätt opåverkad på gott och ont, och sov gott. Vi åt frukost som vanligt, packade ihop och städade stugan. Plötsligt dök stugvärden från Nallo upp, han var på sin morgonpromenad och skulle nog troligen kolla hur det hade gått för oss gamlingar. Det var otroligt trevligt att se honom!
 
 
 
Resan tillbaka var bara hemsk alldeles i början, då vi fick klättra över några riktigt besvärliga stenhögar. Därefter blev det lättare. Dels hade vi redan gjort det en gång, och dels var det lättare att följa rösena utåt från dalen. Vi kunde nu hålla oss mycket mera centralt i dalen och slapp gå upp på Räitatjåhkkas brant. Dessutom var det mycket mera nedförs. På vägen tillbaka mot Stuor Reaiddavaggi följde vi nu den halvt uttorkade strömfåran och det var lite mjukare och mera mossa mellan stenarna där. På väg upp mot dalen dagen innan hade vi tagit den ännu stenigare södra branten. Turen till Unna Räita-stugan dagen innan tog 5 h och returen 3,5 h.
 
 
 
 
 
Att komma tillbaka ner till Södra Stuor Reaiddavaggi innebar en otrolig lättnad! Vi hade överlevt och tagit oss tillbaka till mänskligheten! Det första vi gjorde i det fina vädret var att ta av oss skorna och laga oss en lyxlunch.
 
 
Resterande väg till Sälka, som ändå var bara ca 8 km, kändes dryg. Det var återigen många steniga partier, och många lättare eller lite svårare vad. Mörka moln hotade oss framifrån, men inget regn bröt ut.
 
 
 
 
Att komma till Sälka kändes som att komma till New York! Trots att vi fortfarande relativt sett var väldigt avsides från civilisationen, så kändes den stora mängden byggnader, tält, människor, affär (!) och allmän rörelse alldeles överväldigande! Jag hoppades att någon skulle fråga varifrån vi kommer, då hade jag svarat lite nonchalant och ändå helt självklart: ”Unna Räita!” men ingen frågade. Med tanke på den minimala mängden människor vi mött på utanför Kungsleden (någon enstaka dagligen) tänker jag att vi var rätt så ensamma i att komma från Nallo-hållet.
 
 
 
 
Älskade Sälka! Vi satte upp vårt läger invid jåkken precis som ifjol, åt vår lyxmat och drack upp våra små vinflaskor. Sälkas stora och aggressiva myggor tämjdes med Bushman även i år. Vi kröp in i tältet och välkomnade en fridfull natt.
 
 

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.
Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.
 
 
Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.
 
Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!
 
 
Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.
 
 
 
Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.
 
 
Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.
 
 
Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.
 
 
 
 
 

Etapp 4 Tjäktja-Sälka

Vi vaknade i månlandskapet som var åt det regnigare hållet. 13 km vandring till Sälka stod framför oss. På vägen skulle vi passera Tjäktjapasset 1140 möh, Kungsledens högsta punkt, en liten trång höjd som delar upp dalgångarna till Alisvaggi och Tjäktjavaggi. 
Samerna körde sina renhjordar bland stenar och brantar med fyrhjulingar. Beundransvärt slit!
 
 
 
Intresse för flora kan man utöva även på hög höjd.
 
 
Vi såg Tjäktjapassets rastskydd på långt håll. Själva stigningen till passet var på sin höjd måttlig, och framför allt kort. Jag pratade tidigare med en annan vandrare som hade gått hela Kungsleden söderifrån, och hon påpekade det som även stämmer med mina minnesbilder: det finns mycket vassare och längre stigningar mellan Hemavan och Ammarnäs än här uppe! Jag kände mig knappt andfådd någon gång i år, medan jag i fjol (Ammarnäs-Hemavan) flera gånger svävade mellan liv och död pga fysisk ansträngning (vilket ju också kan ha med det varma vädret att göra).
 
 
Och tack för rastkojan igen, eftersom det var riktigt ruggigt ute. Många andra vandrare njöt av kojans skydd också.
Vi klättrade ner från passet, och hamnade i Tjäktjavaggi denna gång. Den här dalgången är lika underbar och frodig som den nordligare Alisvaggi, också med rikt fågelliv. Men jag håller inte med om att den är så lättvandrad som guideboken säger! Kungsleden är något så enormt stenig att vandringen är rätt så mödosam var man än går. Jag antar att det är de tusentals turisterna som under senaste åren har nött ner leden totalt, och stenarna har kommit fram.
 
 
 
 
Under dagens vandring började det bli riktigt intressant gällande omgivande dalgångar och fjälltoppar. Tyvärr så hängde det moln och dimmor både här och där, och siktet blev lidande.
 
 
Som på nåder såg vi toppen av mäktiga Sälka 1863 möh kika fram! Hade jag haft sommarstugan bredvid hade jag förr eller senare bestigit toppen, då denna topptur hörs vara en av landets förnämsta. Under en längre vandring räcker dock inte krafterna till sådana strapatser. Observera Sälkas toppglaciär som ligger mot norr, ett kännetecken.
 
 
Vi anlände till Sälkastugorna efter en mycket stenig vandring! Stugorna hade en butik och vi behövde faktiskt komplettera matsäcken lite. Tyvärr brann deras förråd ner april-22 varför bastun nu används som förråd, och är stängd för sitt egentliga ändamål. Annars hade det kunnat hända att vi faktiskt hade bastat!
 
 
Men kvällen blev fin. Jag och Greger doppade oss i Tjäktjajåkka och det var kallt men nästan skönt, bara stora blodtörstiga myggor störde lite. Under denna blåsiga och regniga vandring har vi blivit bortskämda på andra fronter och glömt bort myggplågan. Man kan inte få allt elände på en gång heller!
Vi gräddade t om plättar som vi åt med nötcreme, så gott.
 
 
Topparna syntes nu fantastiskt bra. Till vänster syns Reaiddanjunni, Sockertoppen. Och in i dalen mynnar kedjan av Gaskkasnjunni, Tjäktjahjälmen och troligen Vaktposten! Stor Reaiddavaggi är för övrigt ett område som jag gärna vill bekanta mig mera med.
 
 
 
Till min stora irritation hittade vi gömda soppåsar under stenarna i området. Om man är så förbaskat korkad att man måste lämna sina sopor, kan man då inte bara lämna dem på trappan av fjällstugan? Då kan stugvärden lägga dem i soporna och helikoptern kan hämta dem. Klientelet på Kungsleden är dock huvudsakligen inte svenskt, och det kan ju hända att det finns olika uppfattningar om vad som händer med soporna som man lämnar i naturen. En del folk kanske tror att de bara *försvinner*, simsalabim! Kanske är det fult att misstänka ”utlänningar”, men kultur av återvinning och naturskydd är ju ganska unikt för Norden, vi får den i oss redan i modersmjölken.
Vi avslutade den fina kvällen med fika och Uno-kortspel.