Etikett: Kungsleden

Dag 3 Serve-Tärnasjö

Ca kl 8 vaknade jag då jag höll på att grillas ihjäl, och kunde inte andas pga värmen. Antalet knott och brems utanför tältet var samma som kvällen innan, dvs maximal. Vi åt gröt och äggröra och gav oss iväg med glädje. Denna plats skulle inte göra oss lycklig!
Leden började brant uppför, över Servetjåhkka. Klockan var 10.30, värmen steg återigen och det var helt vindstilla. Axlarna värkte fortfarande men det gick ändå bättre att gå och bära än kvällen innan, då kroppen hade fått hämta sig under natten.
Väderprognosen hade hotat med åska, och vi hörde den bakom oss. Men den kom aldrig ikapp oss. Värmen var lika outhärdlig som dagen innan, och bremsen lika envisa och målmedvetna. Men vyn bakåt mot Ammarfjällen var fin, ffa Suvlåjvve syntes bra! Tärnafjällen (Norra Storfjället) började också synas framför oss så fort vi kommit över kammen av Servetjåhkka.
 
 
 
Lunchen åt vi vid en bäck, en jättefin lägerplats. Ris, ölkorv och oliver smakade gudomliga. Det är som att jag har fått barndomens smaksinne tillbaka! (Däremot så smakade inte proteinbar bra alls, väldigt artificiellt och konstigt.)
 
 
Överhuvudtaget gillade jag denna sträcka väldigt mycket. Vi gick upp på höjd med fjällhedarna och -sjöarna en bit under oss. Det var fantastiskt vackert och rogivande.
 
 
För övrigt var den vanligaste synen framför mig denna:
 
 
Poppe var mycket snabbare än vi vuxna. Men det var ju ingen snabbhetstävling. Jag gnetade på i min egna, långsamma men pålitliga takt.
I skogen innan Tärnasjöstugan höll jag på att få spader över den heta tryckande luften, knott och brems. Men konstigt nog minskade mängden knott och brems i skogen drastiskt någon kilometer innan vi nådde Tärnasjöstugorna. Jag förstår inte varför, men det var inte inbillning som jag först trodde. Kl 17.30 var vi framme.
 
 
Som belöning för dagens möda fick vi en fantastiskt fin tältplats vid Tärnasjön! Sparsamt med ohyra för första gången (och jag som trodde att det skulle vara mest mygg kring Tärnasjön!), underbar vy, vatten, lugn och ro. Men att bada i Tärnasjön var nästan olidligt kallt!
 
 
 
Vi hade en hel kväll för oss själva, bara vara och prata lite med varandra, reflektera över det som varit. Och äta gott såklart. Det blev Real-turmat Lappskavs, som var riktigt mättande och gott. Vi somnade och sov gott. Åskan gick runt oss, vi såg och hörde den, men den kom aldrig riktigt nära.

Dag 2 Aigert-Serve

God morgon! Vi hade försökt placera tältet så att morgonsolen inte skulle komma åt oss, men med dålig framgång. Redan kl 05 var det väldigt varmt i tältet. Greger sov men jag kröp ut, tog med mig tvättgrejerna och gick till badsjön. Jag var nog den enda som var vaken på hela stället. Även om luften var varm var det jobbigt att doppa sig i det kalla vattnet. Garanterat första gången jag går och badar i en kall fjällsjö kl 5.30 på morgonen.
 
 
Med en hel del till morgonbestyr var vi redo för avfärd kl 9.30. Den längsta etappen, och dessutom Kungsledens andra högsta punkt efter Tjäktjapasset, nära 1100 möh, låg framför oss.
 
 
Jag har märkt att jag älskar geografi, topografi, och så även olika namn. Namn som Uhtsa-Aigart och Stuor-Aigart låter så fina och spännande! Vi vandrade uppför i tilltagande hetta, och marken blev allt stenigare. Emellanåt blickade vi bakåt, över den mäktiga vyn mot Ammarnäs. Inte en molntuss fanns på himmelen.
 
 
 
Den stora betydelsen av vatten blir klar då man vandrar. Man kan helst inte välja en fikaplats eller tältplats utan vattentillgång. Till lunch blev det pasta med pesto, oliver och salami.
 
 
Jag svettades så mycket som det är möjligt att svettas. Jag vet inte hur varmt det var- maximalt, troligen. Inte en vindpust i luften annat än undantagsvis. Och lägg till brems! Vi försökte ha regelbundna pauser och dricka vätskeersättning, vilket hjälpte lite grann. Vi träffade även på några renar.
 
 
Skulle vi ens nå Servestugan? Axlarna värkte. Greger fick skoskav, Poppe fick skav på höftkammarna framtill, jag fick skav på hela ryggen och rumpan där höftbältet går. Modet sjönk t om hos Greger. På vägen ner gick vi över ett härligt vattenfall men såg knappt skönheten.
 
 
 
Servestugan 2 km, stod det på en skylt. Ett steg i taget. En och samma brems, enligt ljudfrekvensen, följde mig envist hela vägen. Inte ens Bushman hjälpte mot bremsen. Väl framme på Servestugan var jag mera död än levande. Stugan ligger i slymark och mängden knott och brems var obeskrivlig. Vi var så utmattade att vi orkade bara äta hårdbrödmackor. Och just när kvällen började svalna lite fick vi återigen doppa oss i en kall fjällbäck för tvättning var någonting som inte kunde skippas efter dagen som varit. En sådan tortyr. Men inne i tältet var det ändå varmt. Knotten kröp på duken då de inte bits ”inomhus”, tur för det. Godnatt.
 
 

Kungsleden Ammarnäs-Hemavan 2021. Till Aigertstugan!

…eller egentligen Ammarnäs-Klippen, för att vara helt noga. Ca 78 km etapp.
 
Så lång planering, så lång period med inköp från scratch, så lång tvivel och förväntan… och nu, helt plötsligt, 27/7-21 var dagen kommen! Vi skjutsades till Ammarnäs för att börja vår vandring! Jag kunde knappt tro att det var sant, det var overkligt. Som vandringssällskap hade jag Greger och Poppe, snart 14 år, som kunde övertalas följa med (han bar sitt enmanstält själv).
 
Mest av allt var jag orolig. Orolig över att mina knän inte skulle hålla, och att helikoptern skulle behöva hämta mig. Jag hade rustat mig med knäskydd, vandringsstavar, värktabletter, elastisk linda med mera. Och jag såg till att hålla packningen så lätt som möjligt. Ca 15 kg hamnade den på, och den blev inte särskilt mycket lättare under resans gång, då vi hade planerat maten minutiöst, delade på matsäckarna och bar dessutom ner våra sopor såsom det rekommenderas. Gregers ryggsäck vägde ca 17 kg och Poppes likaså 15 kg med varsitt tält.
 
De bästa tipsen angående packning fick jag nästan från bloggen fantasiresor.se!
 
Ammarnäs är en fin och mysig fjällby, åtminstone en solig sommardag. Här har vi den berömda potatisbacken.
 
 
Vi kom iväg först kl 17.30, vilket var bra då det var jättevarmt.
 
 
Nästan övertaggade sprang vi genom skogen och en bit myrmark till Aigertstugan som låg 8 km bort. Vi gick över 3 fina broar med vattenfall under. Det fanns en del mygg men några sprayningar med Bushman/MyggA och rask gångtakt gjorde det uthärdligt.
Vyn baktill mot Ammarnäs var fin.
 
 
Och plötsligt var Aigertstugan bara där! Klockan var 20.15.
 
 
Vi åt färdig torrmat som var riktigt gott. Myggen och knott störde en del. Svettiga var vi men kvällen svalnade och solen höll på att gå ner. Det blev inget bad den kvällen. Alla bastun längs leden är dessutom stängda pga covid… så sjukt onödigt. Vid Aigert fanns det två små sjöar, den ena för att ta drickvatten, den andra för tvätt och disk.
 
 
 
Där skulle vi sova, vid foten av Äivesåjve. Jag kände mig lite vemodig och sorgsen. Men samtidigt glad över att vi hade i alla fall klarat första etappen.