Etapp 2 Abiskojaure-Alesjaure

Jag sov väldigt dåligt pga allmän smärta. Tur att de andra sov bättre. Morgonen var helt ok men man kunde inte vara säker på att det inte skulle börja regna, vilket medförde viss stress. Vi gjorde oss i ordning, vilket tar sina timmar, och knallade över bron och upp på kalfjället. Jag fick också se fjället Gardenvarri där pojkarna hade (förgäves) jagat efter telefonmottagning kvällen innan.
 
 
 
 
Dagens etapp skulle ta oss till Alesjaure, för övrigt STFs största fjällstuga, och skulle vara hela 21 km lång. 3 av dessa hade vi dock redan gjort bort.
Jag håller alltid koll på geografin, och jag visste att idag skulle vi passera Kåtotjåkkamassivet. Själva Kåtotjåkka är hela 1986 möh hög, och den högsta toppen i nordligaste delen av fjällområdet.
Tyvärr dolde den sig i dimma, även om jag kunde skymta glaciären ibland.
 
 
Vi knallade vidare mot sjön Ahpparjavrri dit fjället Adnjetjårro störtar rakt ner i öster.
 
 
Därefter följer enligt mig hela resans vackraste vy, som jag gärna hade haft utanför mitt fönster. Miesakcohkkas tre tripp trapp trull-toppar följda med Kåtotjåkka som envist dolde sig i dimmorna, och därefter Njuikkostakbaktis branta klippa.
 
 
Ahparjavri övergår till Miesakjavri som övergår till Radujavri, som slutligen övergår till Alesjavri. Vattnet har turkos färg vilket jag antar beror på att det kommer från glaciärer.
Dagen var blåsig och vinden var ofta (men inte hela tiden) kall. Vi räddades av den lilla raststugan vid Radujavri där vi kunde laga vår lunch och äta den i värme, lugn och ro. Det finns även dass där. Tyvärr så har folk börjat lämna sina sopor i rastkojan, hur är man funtad?? 
 
 
Vi vandrade vidare. Det är möjligt att korta ner vandringen några km genom att åka båt över Alisjavri, men vi valde att gå. Dels fick man vänta på båten en bra stund och dels var det en hög totalavgift då vi var 4 personer. Vågorna slog ganska höga i blåsten och jag misstänkte att jag även kunde bli sjösjuk. Och vi hade ju kommit hit för att vandra.
 
 
 
 
Sista kilometrarna känns alltid jobbiga, oavsett hur lång väg man har gått. Under tiden hann jag dock reflektera över hur förvånansvärt fort fjällvädret kan ändra skepnad, många gånger om!
Slutligen kom vi fram till Alesjaure. Vilket underbart ställe! Pojkarna var nog gladast över att det fanns en butik där man kunde köpa godis och kex. 
Vi hade återigen tur och kunde placera våra tält på en kunglig plats, på en udde invid den turkosa Aliseatnu. Tankarna som jag hade haft om att ta ett dopp begravde jag väldigt fort. Inte nog med att strömmen såg väldigt kraftig ut, det var också isigt kallt och blåste fortfarande en hel del. Regnet såg ut att komma som en vägg från Tjäktja.
Våra tält står bredvid varandra på udden, den röda och den bruna.
 
 
 
Tänk om vi blåser bort under natten..?

Nyss hemkommen…

 

Hemma igen! Tvättmaskinen går på högvarv. Det ligger vandringsgrejer både här och där. Var ska man börja, för att återställa det normala? Poppe och Greger ska sätta upp de dyngblöta tälten idag så att de får torka i vinden. Det gäller att rengöra dem också.

Vi landade igår från Kiruna, efter en veckas rätt så blöt, blåsig och kylig fjällvandring. 11 mil har vi gnatat på, från Abisko till Nikkaluokta. Utanför mobiltäckning, lyckligt ovetande om de nyaste vändningarna av krig och ondska.
Jag rör mig mödosamt, pga att jag i slutet blev väldigt svullen i underbenen och fötterna. Troligen har det med det ständiga gåendet att göra, kombinerat med stasande knäskydd. Det vore praktiskt att vara lite raskare i benen nu!
Men nu är man ju mer erfaren, inte bara en solskensvandrare längre. Jag är numera även en pissvädersvandrare. Vete sjutton hur det hade gått om det hade varit 10 grader kallare också, kanske inte min grej längre… Jag håller mig till sommarvandringar så länge.
Detta inlägg är en ”teaser” inför en serie som nu följer, fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta. See you!
 

Dag 5 Syter-Klippen

Vi vaknade till en typisk morgon på fjällen- det både regnade lite, och solen sken, och det var lite varmt och lite kallare, och någon mygg, och sen ändå inte. Och vi var glada, men osäkra om vi skulle orka hela 21 km ända till stugan.
Syterskalet, denna mäktiga U-dal, är en av Kungsledens finaste sträckor, sägs det. Men vi har varit i skalet flera gånger vintertid, och även sett den på håll sommartid, så upplevelsen blir inte riktigt densamma som när man ser den för första gången.
Vi gick iväg kl 10.45, uppför backen. Mina skor var fortfarande genomblöta. Det regnade lite till och från, och för första gången under vandringen kände vi någonting som kan kallas för (svag) vind.
 
 
 
 
Jag försökte fota dessa mäktiga vänner till toppar så fort som dimhöljet lättade på sig lite. Att klättra upp på dem- skulle jag klara av det? Jag vet inte, då de är både höga och vassa.
Fast beslutna vandrade vi vidare. Vi ville hem.
 
 
 
 
Kl 17 nådde vi Viterskalsstugan och det kändes inte som någon stor grej att fortsätta hemåt. Dels hade väl axlarna och kroppen vant sig vid ryggsäcken, och dels gjorde den behagligare temperaturen att vandringen gick mycket lättare. Det var för övrigt första dagen då jag hade en tunn jacka på mig under vandringen!
 
 
 
Värsta biten ledmässigt under hela vandringen var de sista 2 km till Klippen. Leden var ju inte längre Kungsleden, och den var dåligt/inte alls underhållen. Jag plurrade flera gånger (nog för att skorna redan var blöta men inte roligt ändå) och höll flera gånger på halka omkull på de slemmiga spångarna som fanns. Till sist var vi på E12 och fick skjuts till stugan. En obeskrivlig känsla. Vi klarade av det!

Dag 4 Tärnasjö-Syter

Den här dagen kom vi iväg först kl 11.30! Det kan hända att det beror på att Greger gjorde plättar till frukost. De smakade gott med lönnsirap. Jag hade en liten känning av ryggskott i ländryggen (ve och fasa) men med lite Ipren och lagom motion gick det till sig. Vi tackade vår fina lägerplats och njöt av vandringen i skogen. Måttligt med ohyra, inga brems i synnerhet, inte olidligt varmt om än varmt fortfarande, och inga större stigningar. Vi njöt av den vackra Tärnasjön även till lunch.
 
 
 
Senare gick leden lite djupare in i skogen, men trots myrmark omkring oss gick det bra med myggorna.
 
 
Kungsleden går över Tärnasjöns arkipelago, över 7 broar som Länsstyrelsen håller på att renovera. Tärnasjön har många öar!
 
 
 
Efter brosystemet brantade det till på vägen upp mot Syterstugan. Vyn bakåt var, återigen, storslagen.
 
 
Regnet hann ikapp oss 5 minuter före vi nådde Syterstugan, vid 17-tiden. Snabbt var vi upp med vårt tält, men fick pinnbrott på Poppes tält i hällregnet, typiskt nog. En snäll stugvärd lät oss hålla på och reparera detta i hallen i Syterstugan, även om covid-restriktionerna på fjällen är strängare än någon annanstans i hela världen. Tältet blev lagat, men mina skor och knäskydd var genomblöta. Även Greger och Poppe var blöta. Vår lägerplats var fin, bredvid den brusande Svärfarsbäcken, men det var inte lättgånget till stugan därifrån och vi gick inte tillbaka till stugan och dess faciliteter fler gånger.
 
 
 
Regnet lugnade ner sig återigen. Vi sov gott, och alldeles i närheten väntade de dimhöljda Sytertopparna på oss…

Dag 3 Serve-Tärnasjö

Ca kl 8 vaknade jag då jag höll på att grillas ihjäl, och kunde inte andas pga värmen. Antalet knott och brems utanför tältet var samma som kvällen innan, dvs maximal. Vi åt gröt och äggröra och gav oss iväg med glädje. Denna plats skulle inte göra oss lycklig!
Leden började brant uppför, över Servetjåhkka. Klockan var 10.30, värmen steg återigen och det var helt vindstilla. Axlarna värkte fortfarande men det gick ändå bättre att gå och bära än kvällen innan, då kroppen hade fått hämta sig under natten.
Väderprognosen hade hotat med åska, och vi hörde den bakom oss. Men den kom aldrig ikapp oss. Värmen var lika outhärdlig som dagen innan, och bremsen lika envisa och målmedvetna. Men vyn bakåt mot Ammarfjällen var fin, ffa Suvlåjvve syntes bra! Tärnafjällen (Norra Storfjället) började också synas framför oss så fort vi kommit över kammen av Servetjåhkka.
 
 
 
Lunchen åt vi vid en bäck, en jättefin lägerplats. Ris, ölkorv och oliver smakade gudomliga. Det är som att jag har fått barndomens smaksinne tillbaka! (Däremot så smakade inte proteinbar bra alls, väldigt artificiellt och konstigt.)
 
 
Överhuvudtaget gillade jag denna sträcka väldigt mycket. Vi gick upp på höjd med fjällhedarna och -sjöarna en bit under oss. Det var fantastiskt vackert och rogivande.
 
 
För övrigt var den vanligaste synen framför mig denna:
 
 
Poppe var mycket snabbare än vi vuxna. Men det var ju ingen snabbhetstävling. Jag gnetade på i min egna, långsamma men pålitliga takt.
I skogen innan Tärnasjöstugan höll jag på att få spader över den heta tryckande luften, knott och brems. Men konstigt nog minskade mängden knott och brems i skogen drastiskt någon kilometer innan vi nådde Tärnasjöstugorna. Jag förstår inte varför, men det var inte inbillning som jag först trodde. Kl 17.30 var vi framme.
 
 
Som belöning för dagens möda fick vi en fantastiskt fin tältplats vid Tärnasjön! Sparsamt med ohyra för första gången (och jag som trodde att det skulle vara mest mygg kring Tärnasjön!), underbar vy, vatten, lugn och ro. Men att bada i Tärnasjön var nästan olidligt kallt!
 
 
 
Vi hade en hel kväll för oss själva, bara vara och prata lite med varandra, reflektera över det som varit. Och äta gott såklart. Det blev Real-turmat Lappskavs, som var riktigt mättande och gott. Vi somnade och sov gott. Åskan gick runt oss, vi såg och hörde den, men den kom aldrig riktigt nära.

Dag 2 Aigert-Serve

God morgon! Vi hade försökt placera tältet så att morgonsolen inte skulle komma åt oss, men med dålig framgång. Redan kl 05 var det väldigt varmt i tältet. Greger sov men jag kröp ut, tog med mig tvättgrejerna och gick till badsjön. Jag var nog den enda som var vaken på hela stället. Även om luften var varm var det jobbigt att doppa sig i det kalla vattnet. Garanterat första gången jag går och badar i en kall fjällsjö kl 5.30 på morgonen.
 
 
Med en hel del till morgonbestyr var vi redo för avfärd kl 9.30. Den längsta etappen, och dessutom Kungsledens andra högsta punkt efter Tjäktjapasset, nära 1100 möh, låg framför oss.
 
 
Jag har märkt att jag älskar geografi, topografi, och så även olika namn. Namn som Uhtsa-Aigart och Stuor-Aigart låter så fina och spännande! Vi vandrade uppför i tilltagande hetta, och marken blev allt stenigare. Emellanåt blickade vi bakåt, över den mäktiga vyn mot Ammarnäs. Inte en molntuss fanns på himmelen.
 
 
 
Den stora betydelsen av vatten blir klar då man vandrar. Man kan helst inte välja en fikaplats eller tältplats utan vattentillgång. Till lunch blev det pasta med pesto, oliver och salami.
 
 
Jag svettades så mycket som det är möjligt att svettas. Jag vet inte hur varmt det var- maximalt, troligen. Inte en vindpust i luften annat än undantagsvis. Och lägg till brems! Vi försökte ha regelbundna pauser och dricka vätskeersättning, vilket hjälpte lite grann. Vi träffade även på några renar.
 
 
Skulle vi ens nå Servestugan? Axlarna värkte. Greger fick skoskav, Poppe fick skav på höftkammarna framtill, jag fick skav på hela ryggen och rumpan där höftbältet går. Modet sjönk t om hos Greger. På vägen ner gick vi över ett härligt vattenfall men såg knappt skönheten.
 
 
 
Servestugan 2 km, stod det på en skylt. Ett steg i taget. En och samma brems, enligt ljudfrekvensen, följde mig envist hela vägen. Inte ens Bushman hjälpte mot bremsen. Väl framme på Servestugan var jag mera död än levande. Stugan ligger i slymark och mängden knott och brems var obeskrivlig. Vi var så utmattade att vi orkade bara äta hårdbrödmackor. Och just när kvällen började svalna lite fick vi återigen doppa oss i en kall fjällbäck för tvättning var någonting som inte kunde skippas efter dagen som varit. En sådan tortyr. Men inne i tältet var det ändå varmt. Knotten kröp på duken då de inte bits ”inomhus”, tur för det. Godnatt.
 
 

Kungsleden Ammarnäs-Hemavan 2021. Till Aigertstugan!

…eller egentligen Ammarnäs-Klippen, för att vara helt noga. Ca 78 km etapp.
 
Så lång planering, så lång period med inköp från scratch, så lång tvivel och förväntan… och nu, helt plötsligt, 27/7-21 var dagen kommen! Vi skjutsades till Ammarnäs för att börja vår vandring! Jag kunde knappt tro att det var sant, det var overkligt. Som vandringssällskap hade jag Greger och Poppe, snart 14 år, som kunde övertalas följa med (han bar sitt enmanstält själv).
 
Mest av allt var jag orolig. Orolig över att mina knän inte skulle hålla, och att helikoptern skulle behöva hämta mig. Jag hade rustat mig med knäskydd, vandringsstavar, värktabletter, elastisk linda med mera. Och jag såg till att hålla packningen så lätt som möjligt. Ca 15 kg hamnade den på, och den blev inte särskilt mycket lättare under resans gång, då vi hade planerat maten minutiöst, delade på matsäckarna och bar dessutom ner våra sopor såsom det rekommenderas. Gregers ryggsäck vägde ca 17 kg och Poppes likaså 15 kg med varsitt tält.
 
De bästa tipsen angående packning fick jag nästan från bloggen fantasiresor.se!
 
Ammarnäs är en fin och mysig fjällby, åtminstone en solig sommardag. Här har vi den berömda potatisbacken.
 
 
Vi kom iväg först kl 17.30, vilket var bra då det var jättevarmt.
 
 
Nästan övertaggade sprang vi genom skogen och en bit myrmark till Aigertstugan som låg 8 km bort. Vi gick över 3 fina broar med vattenfall under. Det fanns en del mygg men några sprayningar med Bushman/MyggA och rask gångtakt gjorde det uthärdligt.
Vyn baktill mot Ammarnäs var fin.
 
 
Och plötsligt var Aigertstugan bara där! Klockan var 20.15.
 
 
Vi åt färdig torrmat som var riktigt gott. Myggen och knott störde en del. Svettiga var vi men kvällen svalnade och solen höll på att gå ner. Det blev inget bad den kvällen. Alla bastun längs leden är dessutom stängda pga covid… så sjukt onödigt. Vid Aigert fanns det två små sjöar, den ena för att ta drickvatten, den andra för tvätt och disk.
 
 
 
Där skulle vi sova, vid foten av Äivesåjve. Jag kände mig lite vemodig och sorgsen. Men samtidigt glad över att vi hade i alla fall klarat första etappen.