Etikett: Alesjaure

Alesjaure- Norra Visttasvaggi 15 km

26/7-24

Vi började morgonen med att njuta av livet och samspråka lite med ungdomarna från Skåne som tältade nära oss. En av de bästa sakerna med fjällvandring är faktiskt alla trevliga människor som man möter. Det blir helt naturligt att titta i ögonen och säga hej, fråga saker om varandra, och förstås hjälpa varandra vid behov. De flesta som vandrar är också hyvens folk som är mitt i sitt livs stora äventyr.

Vårt stora äventyr började idag, eftersom vi skulle ge oss ut på okänd mark. Den vackraste av alla fjälldalarna, Norra Visttasvaggi, väntade på oss. Jag hoppades på tillräckligt bra väder, så att vi fick se någonting.

Först gick vi 1,5 km norrut mot samevistet, för att sedan vika åt höger och klättra upp i Norra Visttasvaggin. I början var vädret lite småruggigt och stämningen Mordoraktig, men det förändrades snabbt. Vi fick faktiskt bra vandringsväder med lagom av allting, men inget regn. Först kom vi upp till en bedårande vacker liten fjälldal där det finns två sjöar, Bajip och Vuolip Cazajavri. Det hade varit en fin tältplats men det var för tidigt på dagen. Men dalen var så vacker att både Greger och jag fick tårar i ögonen.

Från dalen bar det av neråt. Vi stannade vid sista kammen och åt lunch, det blåste lite. Stigen gick brant ner, och Moahrmmajohka anslöt till Visttasjohka i sin djupa kanjon och vilda vattenfall. Vi bara njöt.

När vi hamnade längre ner i dalen, blev bergväggarna allt mera påtagliga. Kontrasten mellan de höga svarta branta topparna med sina glaciärer, och den grönskande dalbotten som Norra Visttasvaggi är känd för, blev allt tydligare. Fallhöjden ligger kring 1300 m. Överallt fanns det svamp (Visttas=svamp) och blommor. Det fanns t om vita blåklockor! Till vänster, öster, om oss fanns den branta Vassacorru med sina respektingivande rasbranter. Och på vår högra sida, bakom porlande Visttasjohka, stod i rad Unna Visttascohkka, Påssustjåkka, Sielmmacohkka, Siehtagas med sin glaciär och till sist Kugghjulskammen.

Allt eftersom dök det upp lite sten, området liknade faktiskt lite Syterskalet. Och sedan tilltog växtligheten, vide och björk gjorde stigen bitvis rentav svårframkomlig även om stigen är tydlig. Det är ju helt logiskt att södra delen av Norra Visttasvaggi liknar norra delen av Södra Visttasvaggi? Efter 15 km hade vi 4 km kvar till Vistasstugan. Omgivningen var dock så mäktig att vi ville tälta just där och då, i bruset av vattenfallet som störtade ner på andra sidan Visttasjohka, från Sielmmacohkkamassivet. Vi var i stort sett helt ensamma, efter att bara ha mött någon enstaka människa under dagen.

Jag har kommit på att Kungsledens främsta funktion ligger faktiskt i att hålla de stora massorna borta från de andra dalarna. Om ni vill höra en hemlighet, så är Norra Visttasvaggi och Östra och Södra Stuor Reaiddavaggi inte särskilt svåra att vandra i, och de är mycket finare och mera spännande än Kungsleden (som går i Alis- och Tjäktjavaggi.)

Vi somnade i vattenfallets brus.

Bron vid Siellajohka- Alesjaure 12 km (+båt 6 km)

25/7-24

Jag sov mycket tungt men något smärtfyllt. Ändrade kroppsläge då och då men föll genast in i djup sömn igen. När vi vaknade på morgonen kl 9 hade hela glada sällskapet runt om oss redan packat ihop och farit sin väg.

Från Siellajohka fortsätter Kungsleden med en rätt så brant och lång stigning, och nu var det dags för mina knän, och min kropp, att bekänna färg. Skulle gårdagens smärtor återkomma och vandringen ta slut för vår del? Jag var nervös och lyssnade efter kroppens minsta signal. Men allt var bra, nästan bättre än vanligt. Ingenting gjorde ont. Jag klättrade på.

Vi rundade Garddenvarri och kom till min favoritvy i fjällvärlden: Miesakcohkkas tre toppar flankerad av Njuikkostaks branta stup, med Kåtotjåkka i bakgrunden. Vi såg även Goduglaciären i år. Framför dem glimmar de turkosa Miesak- och Radujavri.

Vandringsvädret var fint- lagom med sol, moln och blåst. Uppe på höjden var det dåligt med vatten- tydligen är det väldigt torrt i år. Idag var det Gregers tur att krokna och han fick väldigt ont i ryggen. Såklart bar han flera kilo mer än jag på ryggen också. Till sist stannade vi mitt i alltihop och tog fram våra vetetortillas och tonfisk i påsar, tung mat vars tillagning inte kräver vatten. Vi hade lite dricksvatten kvar i flaskorna (och nej, vi orkade inte gå ner till sjösystemet för att hämta vatten, det var många besvärliga steg dit och upp igen.)

Efter 12 km total vandring hamnade vi på båtlänningen för Alesjaure båttrafik. Världens högst liggande båttrafik (776 möh), sade samegubben som driver verksamheten. 6 km båtsträcka tog 30 minuter och kostade 500 kr per person inkl packning, men vi bedömde att det var det värt idag. Vi ville inte köra slut på oss redan nu. Det var en timma kvar innan båten kom, men jag kände ingen stress. Jag bredde ut min liggunderlagsrulle på en klippa och njöt av den fina eftermiddagen. Vi hade inte bråttom någonstans och vi pratade med några andra trevliga vandrare som också väntade på båten. Båten kom i rätt tid, och vi trängdes inombords med 10 andra personer plus en massa bagage, utan flytvästar. Båten hade tak och var ”halvstängd”. Ingredienser för en katastrof fanns helt klart, men å andra sidan var sjön Alisjavri lugn och samegubben verkade verkligen veta vad han gjorde. Jag slappnade av och lät mig guidas. Vi såg Fantomenfallet från båten. Gubben berättade också om Alesjaure, vilken hård och vindpinad plats den är. Nu håller glaciärerna på att smälta snabbt, fjällbjörken kryper upp i landskapet där den inte funnits förut, fjällräven trängs undan av rödräven, och torkan gör att renen inte har tillräckligt med bete i år. Hans dotter har tagit över renskötseln i familjen, och själv kör han mest båt sommartid.

Väl framme i Alesjaure gick vi till precis samma udde som för 2 år sedan och slog upp vårt tält. Vi utnyttjade fjällstugan till de tre vanliga ändamålen- butik, väderprognos och dass. Kvällen var vacker och varm. Vi tvättade oss i Aliseatnu utan att frysa alls. Jag vågade dock inte doppa mig fullt ut, då jag misstänker att vattnet kan vara ganska strömt (och sen var det ju faktiskt lite kallt också…) Kvällsmaten smakade gott (pasta bolognese ikväll). Vi sov gott och genom drömmarna hörde jag förutom lite regn, även en vattenfågel som undrade vad det var för röd pryl som hade dykt upp mitt i hans udde.

Etapp 3- Alesjaure-Tjäktja

Det både blåste och regnade under natten, men jag sov ganska bra ändå. Och på morgonen var det nästan varmt i tältet! De andra sov gott och jag fick nog av att vara snuskig, och tänkte tvätta i alla fall håret. Sagt och gjort, jag doppade skallen i den iskalla Aliseatnu och började tvätta. Hjärnfrys!! Det var ändå ganska skönt, men efteråt fick jag en svår nästan migränliknande huvudvärk, som lyckligtvis gick över med Ipren.
 
 
Morgonbestyren flöt på, och rutinen börjar åter märkas. Det går bättre och bättre för pojkarna med tältet också.
 
 
 
Note to myself: om regnet hotar, packa först allting helt klart inuti tältet, och ta först sedan ner tältet. Låter basic, men lätt att glömma bort.
Vandringen gick genom den frodiga dalen Alisvaggi. Vi såg bl a fjällabb. Vädret var vandringsvänligt, och vi kunde äta vår mat ute vid Bossosjåhka-bron utan problem.
 
 
 
 
 
Tur att man alltid kan spela med telefonen i alla fall, även utan nät!
Dagen bjöd på flera övergångar av vattendrag, som bitvis nästan kunde kallas för lätta vad.
 
 
Dalen var frodig och med 14 km vandring behövde vi inte stressa. Man kunde både
stanna och ta kort, plåstra om en blåsa på foten och ta några hallonbåtar.
 
 
 
 
Pojkarna gick i regel en bra bit före oss.
 
 
Leden brantade till och tycktes vända lite åt vänster. Vi närmade oss Tjäktja, den högst belägna stugan på hela Kungsleden, 1020 möh. Man ser stugan långt innan på avstånd. En obehaglig ranglig bro leder dit från leden.
 
 
 
 
 
Tjäktja är månlandskap, men lite förvånande så finns det ett stort fält med minst sagt hyfsade tältplatser. Flera tält blev det också. Bakom oss reste sig Lulip Muorahistjåkkas branta vägg, och på andra sidan jåkken fanns både Sielmmacorru och Tjäktjatjåkka.
 
 
 
Tjäktja ligger högt upp, men utsikten är inte så bra som man kunde tro, pga att höga fjäll skymmer sikten från alla håll. Luften var kall och ljuset lite egendomligt. Det kändes att jag var i en parallell verklighet, och stämningen var aningen kuslig. Pojkarna bestämde sig för att ta en dusch i vattenfallet! Jag hackade tänderna bara av att se dem! Enligt dem kändes dock vattnet varmt.
 
 
 
Jag begravde åter mina planer att ta ett dopp, och tog på mig mössan. Det finns gränser för självplågeri.
Att gå ut på natten och kissa har blivit mitt nya nöje. Världen bland de stora topparna är annorlunda då, magisk. Jag såg ett märkligt ljus komma från öster och topparna hade ett helt annat uttryck än dagtid. Det fick ta sina två minuter innan jag kröp in i tältet igen, uppfylld av någonting som jag inte visste vad det var.
 

Etapp 2 Abiskojaure-Alesjaure

Jag sov väldigt dåligt pga allmän smärta. Tur att de andra sov bättre. Morgonen var helt ok men man kunde inte vara säker på att det inte skulle börja regna, vilket medförde viss stress. Vi gjorde oss i ordning, vilket tar sina timmar, och knallade över bron och upp på kalfjället. Jag fick också se fjället Gardenvarri där pojkarna hade (förgäves) jagat efter telefonmottagning kvällen innan.
 
 
 
 
Dagens etapp skulle ta oss till Alesjaure, för övrigt STFs största fjällstuga, och skulle vara hela 21 km lång. 3 av dessa hade vi dock redan gjort bort.
Jag håller alltid koll på geografin, och jag visste att idag skulle vi passera Kåtotjåkkamassivet. Själva Kåtotjåkka är hela 1986 möh hög, och den högsta toppen i nordligaste delen av fjällområdet.
Tyvärr dolde den sig i dimma, även om jag kunde skymta glaciären ibland.
 
 
Vi knallade vidare mot sjön Ahpparjavrri dit fjället Adnjetjårro störtar rakt ner i öster.
 
 
Därefter följer enligt mig hela resans vackraste vy, som jag gärna hade haft utanför mitt fönster. Miesakcohkkas tre tripp trapp trull-toppar följda med Kåtotjåkka som envist dolde sig i dimmorna, och därefter Njuikkostakbaktis branta klippa.
 
 
Ahparjavri övergår till Miesakjavri som övergår till Radujavri, som slutligen övergår till Alesjavri. Vattnet har turkos färg vilket jag antar beror på att det kommer från glaciärer.
Dagen var blåsig och vinden var ofta (men inte hela tiden) kall. Vi räddades av den lilla raststugan vid Radujavri där vi kunde laga vår lunch och äta den i värme, lugn och ro. Det finns även dass där. Tyvärr så har folk börjat lämna sina sopor i rastkojan, hur är man funtad?? 
 
 
Vi vandrade vidare. Det är möjligt att korta ner vandringen några km genom att åka båt över Alisjavri, men vi valde att gå. Dels fick man vänta på båten en bra stund och dels var det en hög totalavgift då vi var 4 personer. Vågorna slog ganska höga i blåsten och jag misstänkte att jag även kunde bli sjösjuk. Och vi hade ju kommit hit för att vandra.
 
 
 
 
Sista kilometrarna känns alltid jobbiga, oavsett hur lång väg man har gått. Under tiden hann jag dock reflektera över hur förvånansvärt fort fjällvädret kan ändra skepnad, många gånger om!
Slutligen kom vi fram till Alesjaure. Vilket underbart ställe! Pojkarna var nog gladast över att det fanns en butik där man kunde köpa godis och kex. 
Vi hade återigen tur och kunde placera våra tält på en kunglig plats, på en udde invid den turkosa Aliseatnu. Tankarna som jag hade haft om att ta ett dopp begravde jag väldigt fort. Inte nog med att strömmen såg väldigt kraftig ut, det var också isigt kallt och blåste fortfarande en hel del. Regnet såg ut att komma som en vägg från Tjäktja.
Våra tält står bredvid varandra på udden, den röda och den bruna.
 
 
 
Tänk om vi blåser bort under natten..?