Med tanke på mitt senaste inlägg, Plikt, som jag knappt förstod innehållet av själv, så var det konstigt att jag strax efter fick i min hand denna bok… Den här boken förklarade för mig vad jag menade med PLIKT, och nu är jag inte så vilse längre.
Jag ville läsa en bok av Haruki Murakami, denna kända japanska författare, eftersom han är en sådan klassiker. Och det blev löpningsboken ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” eftersom jag råkade hitta den på loppis. Haruki Murakami är ganska nördig, torr och snusförnuftig (tänk dig en japansk man född -49), men onekligen intelligent. Mycket av det han skriver är faktiskt relevant även för en 50-årig finsk kvinna från Finland.
Han har fått mig förstå, att när jag skriver om ”plikt” så menar jag egentligen ”självdisciplin”. Det vill säga, när jag har mina lediga veckor och inte arbetar hårt, varför plågar jag mig själv med allehanda självpåtagna små sysslor som ingen (annan än möjligen jag) bryr sig eller ens märker om de blir gjorda eller ej. Räcker det inte med att äta, sova, sköta sin kropp och städa? Varför måste jag också fysträna så disciplinerat, skaffa mig miljoner små djur som innebär en massa jobb, läsa ut alla böcker som jag påbörjat, virka och färdigställa små bläckfiskar, bläddra ikapp dagstidningar och studera om allt möjligt mellan himmel och jord bara för att jag har bestämt det (och egentligen knappt njuter av det). Kan jag inte bara chilla??
Gällande fysiska träningen så måste jag nog göra det, för att må bättre och kunna fjällvandra på sommaren. Men resten då? Haruki Murakami undrar också i sitt stilla sinne varför han löper maraton och tränar triathlon, och gör många andra till synes meningslösa små sysslor. Och han har kommit fram till att dessa små sysslorna inte alls är meningslösa, eftersom den som har planerat göra dem måste genomföra planerna, för sin egen skull. Vägen är målet. Det är inte bra att lämna saker halvfärdiga, eller, gudbevars, göra ingenting alls. (Och detta är antagligen orsaken till varför jag resolut vägrar trädgårdssysslor från första början. Jag vill inte ta på mig sådant sisyfosarbete alls!)
Haruki Murakami berättar också om hur man kan bli författare. För att bli en författare måste man ha talang, vilket är det viktigaste. Utan talang inga böcker. Näst viktigaste saken är förmågan att koncentrera sig- om en författare har tandvärk så blir det inget skrivet. Tredje viktigaste saken är uthållighet- det räcker nämligen inte att skriva koncentrerat en vecka och sedan konstatera att man är less, utan man måste hålla ut mycket längre än så, år ut och år in. Murakami påpekar att allt i regel är lättare när man är ung- t ex talangen kan då bara spontant ”välla fram”- då är det bara tacka och ta emot, eftersom skaparkraften ofta stelnar till med åren. Men han skriver också, att med koncentration och uthållighet kan man ibland, även som äldre, lyckas gräva fram en guldådra av sin egen talang, som har legat djupare och varit svårare att hitta. Så det är aldrig kört.
Han påpekar också att författarskapet, nämligen att skriva en bok och i bästa fall flera, är faktiskt ett rent fysiskt jobb. Om man inte parallellt sköter om sin kropp så räcker inte musklerna till att färdigställa en bok. En något svårgriplig metafor som jag ändå köper. Och jag tänker att det även innefattar allt det andra vi gör, eller inte gör. Det vi planerar och företar oss att göra är ju faktiskt vi, det är vårt liv. Och utan ett levande liv inga levande böcker.
På sistone har jag drabbats av någon sorts skrivkramp. Jag vill inte brodera ut så mycket, utan bara berätta det mest väsentliga som jag i alla avseenden kan stå för. Orden är svåra och det är lätt att trassla in sig och då blir det bara en massa undantag och missförstånd. Men det kanske inte blir så kul heller, om allt ska vara helt politiskt korrekt från alla håll och kanter! Jag har kanske flyttat för mycket upp i huvudet, i stället för att skriva från hjärtat. Dessutom är det nog med bloggande som med romanskrivande- det kräver jobb. Man kan inte bara sätta sig ner och skriva några ord med vänster hand när man vill göra ett inlägg (vilket kanske kan gå om man är ung och passionerad iofs). De bästa inläggen är ändå dem som man har funderat på ett tag, kanske antecknat och strukturerat lite, och gärna reflekterat över och omarbetat ett par dagar. Inget jättearbete, men ändå ett arbete som ska göras i vaket tillstånd med viss eftertanke. Det kräver sin lilla tid, koncentration och uthållighet.