Etikett: Abiskojaure

Etapp 2 Abiskojaure-Alesjaure

Jag sov väldigt dåligt pga allmän smärta. Tur att de andra sov bättre. Morgonen var helt ok men man kunde inte vara säker på att det inte skulle börja regna, vilket medförde viss stress. Vi gjorde oss i ordning, vilket tar sina timmar, och knallade över bron och upp på kalfjället. Jag fick också se fjället Gardenvarri där pojkarna hade (förgäves) jagat efter telefonmottagning kvällen innan.
 
 
 
 
Dagens etapp skulle ta oss till Alesjaure, för övrigt STFs största fjällstuga, och skulle vara hela 21 km lång. 3 av dessa hade vi dock redan gjort bort.
Jag håller alltid koll på geografin, och jag visste att idag skulle vi passera Kåtotjåkkamassivet. Själva Kåtotjåkka är hela 1986 möh hög, och den högsta toppen i nordligaste delen av fjällområdet.
Tyvärr dolde den sig i dimma, även om jag kunde skymta glaciären ibland.
 
 
Vi knallade vidare mot sjön Ahpparjavrri dit fjället Adnjetjårro störtar rakt ner i öster.
 
 
Därefter följer enligt mig hela resans vackraste vy, som jag gärna hade haft utanför mitt fönster. Miesakcohkkas tre tripp trapp trull-toppar följda med Kåtotjåkka som envist dolde sig i dimmorna, och därefter Njuikkostakbaktis branta klippa.
 
 
Ahparjavri övergår till Miesakjavri som övergår till Radujavri, som slutligen övergår till Alesjavri. Vattnet har turkos färg vilket jag antar beror på att det kommer från glaciärer.
Dagen var blåsig och vinden var ofta (men inte hela tiden) kall. Vi räddades av den lilla raststugan vid Radujavri där vi kunde laga vår lunch och äta den i värme, lugn och ro. Det finns även dass där. Tyvärr så har folk börjat lämna sina sopor i rastkojan, hur är man funtad?? 
 
 
Vi vandrade vidare. Det är möjligt att korta ner vandringen några km genom att åka båt över Alisjavri, men vi valde att gå. Dels fick man vänta på båten en bra stund och dels var det en hög totalavgift då vi var 4 personer. Vågorna slog ganska höga i blåsten och jag misstänkte att jag även kunde bli sjösjuk. Och vi hade ju kommit hit för att vandra.
 
 
 
 
Sista kilometrarna känns alltid jobbiga, oavsett hur lång väg man har gått. Under tiden hann jag dock reflektera över hur förvånansvärt fort fjällvädret kan ändra skepnad, många gånger om!
Slutligen kom vi fram till Alesjaure. Vilket underbart ställe! Pojkarna var nog gladast över att det fanns en butik där man kunde köpa godis och kex. 
Vi hade återigen tur och kunde placera våra tält på en kunglig plats, på en udde invid den turkosa Aliseatnu. Tankarna som jag hade haft om att ta ett dopp begravde jag väldigt fort. Inte nog med att strömmen såg väldigt kraftig ut, det var också isigt kallt och blåste fortfarande en hel del. Regnet såg ut att komma som en vägg från Tjäktja.
Våra tält står bredvid varandra på udden, den röda och den bruna.
 
 
 
Tänk om vi blåser bort under natten..?

Etapp 1 Abisko-Abiskojaure

Vi firade bröllopsdagen med att bila upp till Kiruna. På vägen plockade vi upp Poppes vän Melvin som skulle följa med på vår länge planerade fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta.
Ett år har vi väntat på denna vandring! Jag vet att denna sträcka är Kungsledens mest populär, men det kändes som ett måste att göra den, då den är förutom väldigt fin, även en riktig klassiker. 
Jag hade funderat klart att jag ville börja från norr och gå söderut. Sträckan består av 7 deletapper, och jag fann det realistiskt att det också skulle ta 7 dagar för oss. Totala längden för hela sträckan är 107 km.
Dagen D regnade det. Vi tog lokalbussen till Kiruna busstation, och därifrån en buss vidare till Abisko. Abisko känner vi ju väl sedan tidigare. Det regnade och var dimmigt, men inte mera än att Lapporten ändå syntes från bussen. Vi fixade till det sista på Abisko fjällstation och sedan kunde resan börja!
 
 
Leden som vi gick heter i sin helhet Dag Hammarskjöldsleden (Abisko-Nikkaluokta) till minnet av denne store man, som även var en stor vän av fjällen. Svenska kyrkan har placerat en meditationsplats vid varje sträcka, där det även står en skrift ingraverad i en sten att grunna över, författat av Dag Hammarskjöld själv.
 
 
Leden sammanfaller till en del med Kungsleden (Abisko-Singi) och så även med Nordkalottleden. 
Initialt gick vi bredvid Abiskojåkka kanjon som senare blev en bäck=jåkk. Genom en björkskog som bitvis var mera död en levande, har det kanske redan varit en frostnatt??
 
 
Kroppen kom ihåg ryggsäcken sedan ifjol, att bära 15 kg kändes helt naturligt. Det var först mot slutet av dagen då axlarna började värka på riktigt.
Bitvis regnade det ymnigt, så ett rastskydd kom väl till pass, då vi lagade vårt lappskojs.
 
 
Avståndet till Abiskojaure är 14 km. Vi ville dock inte tälta utanför stugorna, då det är rätt så dyrt. Och man får inte tälta inom Abisko nationalpark, så vi fick gå ytterligare 3 km, tills vi hade kommit bortanför nationalparkens gräns.
På andra sidan jåkken ser man den röda Abiskojaurestugan, dit vi inte skulle alls (trodde vi…)
 
 
 
Vi skulle övernatta vid foten av den mäktiga Giron, som slutligen klädde av sig dimslöjan. Jag betraktade honom med stor vördnad.
 
 
Lägerplatsen hittade vi strax innan jåkken Siellajåhka, och precis som min guidebook hade sagt, så var det ett riktigt smultronställe. Det fanns några andra tält där också, men inte för tätt inpå. Dessutom brukar stämningen vandrare emellan vara mycket god. Tälten var uppe och allt var klart ca kl 18. Vi åt middag med god aptit.
 
 
 
 
 
Efter 17 km språngmarsch hade jag onekligen blivit lite vissen, och när jag slutligen baxade mig in i tältet och lirkade av mig knäskydden, och segnade på mitt något obekväma liggunderlag, kände jag mig som en strandad valross. Varje fiber i kroppen gjorde ont, jag kunde inte ens lokalisera smärtan. 
Pojkarna hojtade utanför att de skulle gå en bit högre upp för att försöka hitta täckning (var fick de kraften ifrån??) Jag påpekade att det inte skulle gå, men Poppe var optimistisk, han hade lyckats ifjol också, på södra delen av Kungsleden. Jaha, sade jag, och somnade tydligen. Jag vaknade med ett ryck om en dryg timma, och påpekade till Greger som dåsade bredvid mig, att jag inte hade hört pojkarna komma tillbaka!
Det stämde, det var bara vi två på vår lilla lägerplats. Klockan närmade sig kväll, dimman började sänka sig igen, och det var om inte kallt så inte varmt heller. Pojkarnas ytterjackor hängde på trädet, uppenbarligen var de ute med bara fleecetröjorna. Jag kikade upp på alla höjder runt oss men såg inte ett spår av dem. Jag ”knackade på” hos några andra tält och frågade om de sett pojkarna- ingen hade sett dem! Alla blev såklart oroliga och erbjöd sin hjälp, men ingen visste riktigt vad vi skulle göra. Greger for över bron mot Alesjaure för att leta, och jag promenerade tillbaka mot Abiskojaurestugorna i mina rangliga plastsandaler.
Minst två timmar hade gått sedan de lämnade vårt läger och jag kände mig alldeles knäsvag! Jag försökte ringa 112 men täckningen räckte inte ens till det, några gånger kom jag fram men med ens blev det bara ett jättebrus i luren. Jag klättrade på en höjd och såg dem inte. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag irrade tillbaka mot tältet, och mötte där en tältgranne som berättade att Greger hade hittat pojkarna. De hade varit på höjden efter bron, och var uppriktigt förvånade över all uppståndelse. De hade fått information om att jag gått till Abiskojaurestugorna för att ringa fjällräddningen och då fick de eld i baken och sprang dit. Med all logik borde de ha mött mig då men på något sätt hade vi lyckats gå om varandra!
Då fick Greger också knalla mot Abiskojaure efter dem, och jag segnade ihop i tältet igen. Jag var SÅ lycklig över att de ändå var i gott förvar! Och som extra bonus var jag oerhört tacksam över att jag misslyckades få tag på fjällräddningen.
 
 
Kvällen blev mysig, med fika och UNO i vårt tält. Men innan vi somnade, konstaterade Greger bistert: ”Jaha, och det var 8 extra kilometer!”