Etikett: Singi

Etapp 6- Singi-Kebnekaise

Nattens kisspaus var återigen magisk, jag lyssnade andlöst på omgivande fjällen. Annars var behållningen av natten sämre, i alla fall gällande vila och kroppslig återhämtning. Gammkroppen värker nattetid, även om vandringen dagtid knappt vållar några problem alls. Det hade regnat och blåst högst måttligt under natten, och morgonvädret var inte heller katastrofalt. Det värsta med regnet är dock ATT MAN ALDRIG VET. Oj vad jag hade uppskattat en vindstilla och vacker morgon, då man bara får vara och relaxa, njuta av livet och slöa på. I stället för att hela tiden ha fullt beredskap för ett regn som kan börja när som helst och vara hur intensivt som helst.
 
Idag skulle vi vandra i mäktiga Laddjuvaggi, en smal dalgång där man har upptill 1000 meter hög bergvägg till stup på båda sidorna. Första aningen om detta fick vi när vi fick se Liddubaktis pyramid teckna sig mot himmelen.
 
 
Senare går Liddubakti över till Skarttoaivi. På nordsidan är det Sinnjicohkka som utgör ”väggen” hela vägen.
Dimmorna störde hela tiden. På nåder kunde man få sig en glimt av bergbjässarna, och troligen bara en del av dem även då.
 
 
 
Något rastskydd fanns inte längs denna sträcka, så ändå hade vi tur som kunde både laga maten och äta den utan större regn. Det var också ganska varmt!
 
 
 
Efter maten vräkte dock regnet ner över oss, och jag var sur i både kroppen och själen.
Men när vi hamnade framför fjället Duolbagorni (med en gryta, 1672 möh, röstad till Sveriges vackraste fjäll för övrigt) så hände det någonting konstig. Plötsligt badade hela Laddjuvaggi i solen! Ungefär samtidigt kom även mottagningen i telefonerna tillbaka.
 
 
 
 
 
Pojkarna väntade på oss, som vanligt, på en sten. De hade dock helt missat att mobilnätet kommit tillbaka.
 
 
 
Duolbagorni har en krater på toppen, som liknar en stjärna. Här kan man även klättra ”via ferrata”.
 
 
Hela Laddjuvaggi var full av blåklockor.
 
 
Väderguden hade naturligtvis inte varit helt konsekvent, om den inte hade kastat en regnskur till över oss just lagom 10 minuter innan vi hunnit till Kebnekaise fjällstation. Jag som hade hunnit glädjas åt att mina kläder nästan hade torkat upp var återigen sjöblöt.
På fjällstationen fick vi lämna våra sopor(!) (tack!!!), låna en riktig toalett (tack!) och köpa en chokladkaka som jag uppskattade högt trots att den var Marabou.
 
 
Dagens ursprungliga etapp skulle ha varit 14 km, men vi hade ju redan gått in en bit av den igår så vi fortsatte nästan 4 km till, för att göra sträckan kortare imorgon. Vi passerade Tarfalajåhkka, ett vilt vattendrag.
 
 
Och vi beundrade Kebnekaisetopparna bakom oss, på avstånd.
 
 
 
Vi hittade en mysig tältplats på en liten glänta invid leden och gjorde oss i ordning för natten. Jag minns inte längre om det regnade just då, men allmänt blöta var vi. Och vad tror vi att väderprognosen lovar till i morgon..? (Rätt svar: Regn och blåst!)

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.
Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.
 
 
Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.
 
Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!
 
 
Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.
 
 
 
Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.
 
 
Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.
 
 
Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.