Etikett: Singi

Guobirvaggi-Kaitumjaure (19 km)

31/7-24

Jag och Greger har för länge sedan bestämt oss att vandra hela Kungsleden, fast i kortare etapper. Länge har den korta sträckan Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare legat kvar och retat oss, och den mest logiska vägen dit går via Kebnekaise fjällstation, och dit vill vi inte fler gånger än vi verkligen måste.

Nu kunde vi dock praktiskt baka ihop sträckan med Norra Visttas och Unna Räita, och eftersom vi lyckades med traversen så var denna sista lilla bit av vandringen avsedd som en lugn avslutning då vi bara kunde njuta och se lite nytt!

Vi vaknade utanför Guobirvaggi och gjorde oss i ordning. Jag tvättade t om håret. Vädret var lite småpissigt och vi fortsatte resan genom de stensprängda markerna till Singi. Lagom till lunchen regnade det ganska mycket, men genom att betala dagavgiften (40 kr per STF-medlem) fick vi ju laga mat och äta inomhus i Singi. Så fiffigt!

Innan vi skulle till Kaitumjaure skulle jag bara besöka dasset. Jag gick dit naturligtvis utan packning, och på något vis lyckades jag ramla raklång just utanför dasset, så att jag slog mig maximalt i dassets brädor till trappsteg, och även i de omkringliggande stenarna. Nu är det väl märkligt att man genast ska ramla när man för en gångs skull går utan ryggsäck! Jag slog mig lyckligtvis ganska jämnt överallt, så ingen värre enskild skada uppstod och vandringen kunde fortsätta.

Söderut, mot Kaitumjaure! Vi gick mellan Stuor- och Unna Avrrik och Stuor- och Unna Jiertta. Tyvärr regnade det. Hittills hade regnet alltid gett med sig, då vi blivit less på det, men inte idag. Snarare tilltog det. Även Greger ramlade, vilket också gick förhållandevis bra. Vi hade en riktigt dryg etapp (14 km från Singi) framför oss, och även om regnet inte var kallt så var det så ihållande att det kylde ner en stackars vandrare. Vi gick och gick och gick- skulle jag stanna, skulle jag frysa ihjäl. Just idag var jag också ”dålig i magen”, och jag kan bara säga att någon annan dag hade nog passat bättre för det.

Det var lättvandrat och fint, och vi följde den alltmera växande Tjäktjajåkka på sin väg mot Kaitumjaure, dit även Kaitumjåkka mynnar söderifrån. Några bilder tog vi också trots regnet, då denna sträcka anses vara en av Kungsledens vackraste.

På Kaitumjaurestugan fanns det två trevliga unga killar som stugvärdar. De berättade att stugan vanligtvis är väldigt lugn, och de brukar bara ha någon enskild gäst då och då. Säkerligen pga regnet, men även pga ren otur, råkade det vara helt smockfullt just denna kväll! Jag och Greger hade fått varsin sovplats inomhus, men i olika rum. Bastun var varm men min handduk var genomblöt. Och till råga på allt var torkrummet överfullt, och hela stugan var så proppfull med folk och så fuktig att den också kändes som en bastu. Vi insåg att det bästa för oss var att sova i vårt eget tält, trots allt.

Jag var så genomkall och apatisk att jag satte kvar i stugvärdsstugan i anslutning till butiken och pratade med stugvärden medan Greger satte upp tältet i hällregnet helt själv. Det kändes ruttet, men jag kunde likaså inte bidra med någonting vettigt. Just det här är största orsaken till varför jag inte vandrar ensam, inte ens sommartid. Jag duger inte till när det blir för kallt.

Stugvärden visade sig vara stressforskare. Jag har sällan träffat så behagliga stugvärdar som dessa två unga killar. De hetsade inte upp sig i onödan utan saker och ting fick flyta på. Vi pratade om allt möjligt, och om hur viktigt det är att bara ha lite tid för varandra, istället för några extraordinära aktiviteter eller dyra presenter.

När Greger var klar, var det dags att gå till tältet och få av sig kläderna, vilket inte var lätt då jag var så blöt. Greger lagade maten också, jag behövde bara äta. Men när jag hade fått upp värmen någorlunda hade jag gärna gått ut och kissat. Men hur gör man det i hällregnet? Jag lekte med tanken att klä av mig helt (vårt tält stod enskilt) och gå ut och få mig en naturlig dusch i samband med kisseriet. Jag ska aldrig mera fara på en fjällvandring utan min regnponcho, det är ett som är säkert! Jag noterade att även alla ”fjällrävar” har regnponchon, det blir också som ett dubbelt regnskydd för ryggsäcken, vilket kan behövas.

Dagens etapp hade varit lång och jag hade alldeles förfärligt ont i ryggen. Det hade gjort gott att få sträcka ut sig lite grann, men det hjälptes inte. Vi kurade i vårt tält och lyssnade på regnets smattrande mot tältduken hela kvällen och natten.

Etapp 6- Singi-Kebnekaise

Nattens kisspaus var återigen magisk, jag lyssnade andlöst på omgivande fjällen. Annars var behållningen av natten sämre, i alla fall gällande vila och kroppslig återhämtning. Gammkroppen värker nattetid, även om vandringen dagtid knappt vållar några problem alls. Det hade regnat och blåst högst måttligt under natten, och morgonvädret var inte heller katastrofalt. Det värsta med regnet är dock ATT MAN ALDRIG VET. Oj vad jag hade uppskattat en vindstilla och vacker morgon, då man bara får vara och relaxa, njuta av livet och slöa på. I stället för att hela tiden ha fullt beredskap för ett regn som kan börja när som helst och vara hur intensivt som helst.
 
Idag skulle vi vandra i mäktiga Laddjuvaggi, en smal dalgång där man har upptill 1000 meter hög bergvägg till stup på båda sidorna. Första aningen om detta fick vi när vi fick se Liddubaktis pyramid teckna sig mot himmelen.
 
 
Senare går Liddubakti över till Skarttoaivi. På nordsidan är det Sinnjicohkka som utgör ”väggen” hela vägen.
Dimmorna störde hela tiden. På nåder kunde man få sig en glimt av bergbjässarna, och troligen bara en del av dem även då.
 
 
 
Något rastskydd fanns inte längs denna sträcka, så ändå hade vi tur som kunde både laga maten och äta den utan större regn. Det var också ganska varmt!
 
 
 
Efter maten vräkte dock regnet ner över oss, och jag var sur i både kroppen och själen.
Men när vi hamnade framför fjället Duolbagorni (med en gryta, 1672 möh, röstad till Sveriges vackraste fjäll för övrigt) så hände det någonting konstig. Plötsligt badade hela Laddjuvaggi i solen! Ungefär samtidigt kom även mottagningen i telefonerna tillbaka.
 
 
 
 
 
Pojkarna väntade på oss, som vanligt, på en sten. De hade dock helt missat att mobilnätet kommit tillbaka.
 
 
 
Duolbagorni har en krater på toppen, som liknar en stjärna. Här kan man även klättra ”via ferrata”.
 
 
Hela Laddjuvaggi var full av blåklockor.
 
 
Väderguden hade naturligtvis inte varit helt konsekvent, om den inte hade kastat en regnskur till över oss just lagom 10 minuter innan vi hunnit till Kebnekaise fjällstation. Jag som hade hunnit glädjas åt att mina kläder nästan hade torkat upp var återigen sjöblöt.
På fjällstationen fick vi lämna våra sopor(!) (tack!!!), låna en riktig toalett (tack!) och köpa en chokladkaka som jag uppskattade högt trots att den var Marabou.
 
 
Dagens ursprungliga etapp skulle ha varit 14 km, men vi hade ju redan gått in en bit av den igår så vi fortsatte nästan 4 km till, för att göra sträckan kortare imorgon. Vi passerade Tarfalajåhkka, ett vilt vattendrag.
 
 
Och vi beundrade Kebnekaisetopparna bakom oss, på avstånd.
 
 
 
Vi hittade en mysig tältplats på en liten glänta invid leden och gjorde oss i ordning för natten. Jag minns inte längre om det regnade just då, men allmänt blöta var vi. Och vad tror vi att väderprognosen lovar till i morgon..? (Rätt svar: Regn och blåst!)

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.
Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.
 
 
Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.
 
Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!
 
 
Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.
 
 
 
Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.
 
 
Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.
 
 
Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.