Etikett: Kaitumjaure

Kaitumjaure-Teusajaure (10 km +1 km med båt)

1/8-24

Trots åska och regn sov vi väldigt gott, helt utmattade. På morgonen hade regnet slutat, och folk hade checkat ut från fjällstugan. Och då fanns det ju en utmärkt lösning på så gott som alla våra problem – vi löste dagavgiften, hängde våra våta kläder i det numera tomma torkrummet, samspråkade med stugvärdarna och en kvarvarande medgäst, och t om lagade oss en god lunch! Greger kunde också göra ett försök att knäcka min onda rygg på stuggolvet, och visst var det skönt att bara kunna sträcka på sig och sitta upprätt. Jag tolkar för övrigt att min kropp hade gått in i ”jägar-samlar-mode”, dvs till den historiska tiden inte-så-länge-sedan då människokroppen hade som sin huvudsakliga uppgift att ströva runt dagarna i ända på jakt efter föda. På något annat sätt kan jag inte förklara hur jag rent fysiskt orkade med alla dessa kilometrar upp och ner med tung ryggsäck, dag efter dag. Jag som knappast kan gå uppför trappor hemma för alla mina krämpor.

Ryktet är befogat och det är verkligen vackert i Kaitumjaure! Det kan vi vittna om.

Dagens etapp till Teusajaure var bara 10 km, så det gjorde inget att vi kom iväg först kl 14. Det enda vi behövde passa på var egentligen motorbåten över Teusajaure, om Greger inte ville ro. De flesta av våra grejer var fortfarande mer eller mindre fuktiga, men torkrummet hade säkert absorberat sammanlagt flera liter vatten från dem ändå.

Dagens vandring gick över högplatån Muorkki, i Sjaunja naturreservat. Vädret var lite småmulet, men det regnade inte, vilket var skönt då jag kände mig lite allergisk mot regn för tillfället. Vi upplevde vandringen som ganska lätt efter allt vi hade varit med om. Sista nedstigningen till Teusajaure var ganska lång och oerhört brant. Jag var glad över att vi gick norrifrån och söderut! Tydligen kan man vid fint väder se Sareks toppar från högplatån, men idag låg de i dimma.

Teusajaures raska och glada tjejer (stugvärdar) körde oss över Teusajaure med motorbåt till kostnad 150 kr/pers och det var skönt! Man får ju låna en robåt gratis, men sträckan är 1 km och det kan vara en del sjögång på den stora sjön. Jag kan knappt ro och Greger var inte pigg på det heller. Dessutom måste man se till att av de 3 båtarna det alltid finns minst en på ena sidan.

Vi gick någon halvkilometer i skogen uppåt från stranden. Vi ville inte gå för långt då vår närmaste vattenkälla var sjön. Vi slog upp tältet på en liten glänta mitt i skogen, på mjuk mossa. Det fanns stora mängder älgbajs överallt.

Även om vi fortfarande var på ”fjällen” konstaterade jag med sorg i hjärtat, att jag saknade norrut. Någonstans till Sälka och uppåt. Jag kände mig inte hemma i skogen och även om naturen på sitt sätt var lika storslagen och fantastisk här, så var det inte riktigt samma sak.

Alla våra grejer var fuktiga och smutsiga. Vi skulle inte bli återställda förrän vi kom hem. Från vårt nästa stopp, Vakkotavare, går det en buss till Gällivare på förmiddagen och en på eftermiddagen. Oavsett var kvarvarande sträckan till Vakkotavare 15 km lång, och för att ens hinna med eftermiddagsbussen skulle vi behöva gå upp i ottan. Det sista Greger sade på kvällen var: ”Om du råkar vakna jättetidigt på morgonen och känner för att gå, så väck mig då! Jag är på!”

Guobirvaggi-Kaitumjaure (19 km)

31/7-24

Jag och Greger har för länge sedan bestämt oss att vandra hela Kungsleden, fast i kortare etapper. Länge har den korta sträckan Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare legat kvar och retat oss, och den mest logiska vägen dit går via Kebnekaise fjällstation, och dit vill vi inte fler gånger än vi verkligen måste.

Nu kunde vi dock praktiskt baka ihop sträckan med Norra Visttas och Unna Räita, och eftersom vi lyckades med traversen så var denna sista lilla bit av vandringen avsedd som en lugn avslutning då vi bara kunde njuta och se lite nytt!

Vi vaknade utanför Guobirvaggi och gjorde oss i ordning. Jag tvättade t om håret. Vädret var lite småpissigt och vi fortsatte resan genom de stensprängda markerna till Singi. Lagom till lunchen regnade det ganska mycket, men genom att betala dagavgiften (40 kr per STF-medlem) fick vi ju laga mat och äta inomhus i Singi. Så fiffigt!

Innan vi skulle till Kaitumjaure skulle jag bara besöka dasset. Jag gick dit naturligtvis utan packning, och på något vis lyckades jag ramla raklång just utanför dasset, så att jag slog mig maximalt i dassets brädor till trappsteg, och även i de omkringliggande stenarna. Nu är det väl märkligt att man genast ska ramla när man för en gångs skull går utan ryggsäck! Jag slog mig lyckligtvis ganska jämnt överallt, så ingen värre enskild skada uppstod och vandringen kunde fortsätta.

Söderut, mot Kaitumjaure! Vi gick mellan Stuor- och Unna Avrrik och Stuor- och Unna Jiertta. Tyvärr regnade det. Hittills hade regnet alltid gett med sig, då vi blivit less på det, men inte idag. Snarare tilltog det. Även Greger ramlade, vilket också gick förhållandevis bra. Vi hade en riktigt dryg etapp (14 km från Singi) framför oss, och även om regnet inte var kallt så var det så ihållande att det kylde ner en stackars vandrare. Vi gick och gick och gick- skulle jag stanna, skulle jag frysa ihjäl. Just idag var jag också ”dålig i magen”, och jag kan bara säga att någon annan dag hade nog passat bättre för det.

Det var lättvandrat och fint, och vi följde den alltmera växande Tjäktjajåkka på sin väg mot Kaitumjaure, dit även Kaitumjåkka mynnar söderifrån. Några bilder tog vi också trots regnet, då denna sträcka anses vara en av Kungsledens vackraste.

På Kaitumjaurestugan fanns det två trevliga unga killar som stugvärdar. De berättade att stugan vanligtvis är väldigt lugn, och de brukar bara ha någon enskild gäst då och då. Säkerligen pga regnet, men även pga ren otur, råkade det vara helt smockfullt just denna kväll! Jag och Greger hade fått varsin sovplats inomhus, men i olika rum. Bastun var varm men min handduk var genomblöt. Och till råga på allt var torkrummet överfullt, och hela stugan var så proppfull med folk och så fuktig att den också kändes som en bastu. Vi insåg att det bästa för oss var att sova i vårt eget tält, trots allt.

Jag var så genomkall och apatisk att jag satte kvar i stugvärdsstugan i anslutning till butiken och pratade med stugvärden medan Greger satte upp tältet i hällregnet helt själv. Det kändes ruttet, men jag kunde likaså inte bidra med någonting vettigt. Just det här är största orsaken till varför jag inte vandrar ensam, inte ens sommartid. Jag duger inte till när det blir för kallt.

Stugvärden visade sig vara stressforskare. Jag har sällan träffat så behagliga stugvärdar som dessa två unga killar. De hetsade inte upp sig i onödan utan saker och ting fick flyta på. Vi pratade om allt möjligt, och om hur viktigt det är att bara ha lite tid för varandra, istället för några extraordinära aktiviteter eller dyra presenter.

När Greger var klar, var det dags att gå till tältet och få av sig kläderna, vilket inte var lätt då jag var så blöt. Greger lagade maten också, jag behövde bara äta. Men när jag hade fått upp värmen någorlunda hade jag gärna gått ut och kissat. Men hur gör man det i hällregnet? Jag lekte med tanken att klä av mig helt (vårt tält stod enskilt) och gå ut och få mig en naturlig dusch i samband med kisseriet. Jag ska aldrig mera fara på en fjällvandring utan min regnponcho, det är ett som är säkert! Jag noterade att även alla ”fjällrävar” har regnponchon, det blir också som ett dubbelt regnskydd för ryggsäcken, vilket kan behövas.

Dagens etapp hade varit lång och jag hade alldeles förfärligt ont i ryggen. Det hade gjort gott att få sträcka ut sig lite grann, men det hjälptes inte. Vi kurade i vårt tält och lyssnade på regnets smattrande mot tältduken hela kvällen och natten.