I hästköparträsket som jag befinner mig har jag haft förmånen att observera många olika hästmännisko- och säljartyper. Ta detta med en nypa salt, men jag lovar att det finns sanning där bakom!
1. Samlare. En del människor samlar hästar helt enkelt. Alla problem löses med att köpa en ny, helst billig, häst. Ofta är hästarna inte helt lätta eller friska heller, men kvalitet kompenseras med kvantitet. Samlaren hinner aldrig hålla igång alla sina inköp. Samlare finns både hos köpare och säljare förstås.
2. Giriga. Tänk så hemskt om man fick ut en hundralapp mindre för hästen än vad man hade kunnat få?! Deras häst är ju faktiskt alldeles speciell. Bäst att lägga upp 100 000 kr i överpris, kanske kan man gå ner 50 000 kr.
3. Sentimentala. Dessa är tvungna att sälja sin kära häst. De vill att den ska få ett bra hem (vem vill inte det??) När man ringer upp angående hästen så börjar de gråta. Varenda fråga om hästen gör dem förnärmade. Älskar man inte hästen som den är!? Och skulle man komma in på en sådan bagatell som pris, så är svaret att det inte är priset utan hemmet som är viktigast. Det finns gott om människor som är ute efter billiga hästar, och när en sådan ”spelar med”, får hästen snabbt ett nytt hem där det utlovats guld och gröna skogar, men som kanske inte alls är bra för hästen. Bästa sättet att hitta ett dåligt hem för hästen är en för billig och snabb affär säger jag!
4. Wannabes. Vanligare hos hoppryttare, säkert pga att inom denna disciplin kan man komma upp en bit på endast hästens meriter. Det viktiga är HUR HÖGT hästen kan hoppa. 140 cm är minimum. Säljare skryter med centimetrarna, även löshoppning räknas, och köpare bländas av höga höjder. Min egen filosofi är att det är bättre att hoppa en 100 cm bana bra än 120 cm bana dåligt. (Dessutom har man inte så mycket framtid med en svårhoppningshäst i Norrland. Bättre att bosätta sig längre söderut först om man vill satsa på så hög nivå.)
5. ”Allt är bra”. Dessa människor ser inga problem, bara möjligheter. Jag säger inte att de ljuger, men man känner redan från början som köpare att man inte kan få en ärlig bild av hästen på säljares beskrivning. De berättar länge och väl hur bra hästen är på allt. Som köpare har allt är bra-människa inga funderingar, det kommer att gå bra hur som helst. Denna attityd kan vara tecken på brist på kunskap. Allt är bra-människor är ofta även samlare.
6. Optimister. Dessa går igång på allehanda problem. Sadeltvång, notorisk bockning, omöjlig att transportera, elak vid hanteringen… Prisen på dessa hästar är ofta mycket låga och veterinärbesiktning görs sällan. Synd, eftersom jag tror att många av dessa hästar har något fysiskt fel. Optimisten är ute efter sin kick och säljer hästen, och oftast även problemen, snart vidare till en billig peng.
7. Stränga. Redan på Säljes-annonsen framkommer tydligt att du inte behöver höra av dig. För det första så behöver de inte sälja hästen i fråga så du vet. För det andra så vill de inte ha med dig att göra. De vill inte ha några dumma frågor eller ”brevvänner”. Du kanske får höra av dig, om du ansöker om tillstånd. Eller kanske kollar de bara intresset. De är inte säkra om de är beredda att sälja överhuvudtaget, och mest sannolikt inte till dig!
8. Prylnissar. För dessa är inte hästen huvudsaken, utan hur mycket prylar som ingår i slutpriset. Tänk dig, 10 helt nya täcken, benlindor, träns, grimma och flera borstar (och en häst), vilken bra affär!
9. Lurendrejare. Tyvärr finns dessa även inom hästhandeln. Förvånansvärt ofta är de unga kvinnor. Att man luras när man säljer bilar är förstås taskigt, men det känns alldeles extra illa då det är levande djur som hamnar i kläm och blir lidande. Jag känner flera personer som blivit grundlurade och fått en sjuk eller misshandlad häst på en helt annan utbildningsnivå, eller ålder, än den som utlovats. Någon av de ökända i södra Sverige åkte fast i höstas och fick fängelsestraff, men pga skattebrott.
10. Vettiga människor. Tack och lov att de också finns! Hästens bästa ska vara i centrum, och där ingår att rätt häst hamnar hos rätt människa! Potentiella köparen får ställa frågor utan att upplevas som tjatig, petig eller besvärlig. Ärlighet är grunden. När det handlar om en varelse som kostar tiotusentals kronor och kommer i ens liv för att stanna, så att man umgås dagligen under flera års tid- ja, då måste och ska man minsann få fundera lite, både en och två gånger!
Den ensamma stiliga valacken är inte till salu. Han har det bra med sina kalvkompisar, men jag hoppas att han snart får en egen hästkompis igen!
