Etikett: döden

…Han var så mjuk…

…så grät min lilla pojke häromdagen. Och jag förstår honom så väl.
Sisu bodde hos oss sedan han var ett barn, blott 12 veckor, och han var vår allra första katt. Så förlusten av honom känns extra trist, och dessutom på detta onödiga sätt som jag alltid har bävat för! Jag har för mig att han inte var så mycket till vägen då Salomo fanns, men sedan han blev av med sin hjärtevän gav han sig iväg till långa upptäcktsfärd.
Våren har kommit. Det vimlar katter överallt, eller är det bara så att jag ser dem allihopa? Jag vet att det är många som drabbas, katter och deras ägare, av samma tråkiga öde som vi.
Bor man på landet som vi, och dessutom en bit från vägen, så vore det rent vansinne att ha innekatter. Bättre att leva kortare och ett bra kattliv än att bli uttorkad inomhus. Sisu var den typen av katt som aldrig hade varit lycklig som innekatt.
Jag vet också att Sisu alltid saknade Salomo. Han var halv utan honom.
Jag vet att vi inte kunde göra någonting annorlunda. Jag vet att Sisu inte lider. Han lär inte sakna mig heller. Han fick ett bra liv hos oss och var en mycket älskad och uppskattad familjemedlem.
Det är bara vi som har fått en period av vårt liv avbrutet på ett traumatiskt sätt.
Hade vi inte haft lilla fröken Elli nu så hade det varit absolut no-no för en ny katt i detta hus. Jag är mentalt helt utpumpad. Och oron över de kvarvarande katterna- jag vill inte förlora dem också! Jag orkar inte mera.
Men nu när Elli ändå fanns… ja, då kom ju Djurskyddet med en till.
En präktig hemlös kattherre som måste få vara utekatt, Pondus är namnet.
Då jag har legat i helvetes plågor på nätterna har han legat på mig och kurrat, en älskvärd herre. Han har inte förändrat det inträffade och sorgen över Sisu är densamma. Men där det annars hade funnits ett skriande tomrum finns det nu en stor svart vänlig katt. Kanske är det bra.
 
 
See You in heaven one day, boys ❤❤❤
 
 

Ljuset

Bara häromdagen såg jag Ljuset igen. Det är på väg!
 
 
 
 
 
 
Det är dock knappast någon större tröst. Världen är full av elände, nära och fjärran.
Och en liten katt ser aldrig våren komma i år. En liten katt som jag hade tagit mig an och det var min uppgift att skydda honom och se till att det inte hände honom något ont. Det misslyckades jag med. Inga konstruktiva tankar, jag vet, men jag tycker att det är som ett hån vad allt (tråkigt) han har varit med om och klarat av i sitt korta liv och sen ska han gå bort här hos oss på det här viset, trots full veterinärvård dessutom.
Jag har läst att skuld är en vanlig följeslagare till djurägare som mist sitt djur, och fast jag försöker tänka att det leder ingen vart, och att jag gjorde så gott jag kunde, och att jag inte har befogenheter att bestämma över liv och död, så hjälper det inte fullt ut. Jag har svårt att acceptera det som hänt, det hade känts nonchalant.
Men han fick ett kärleksfullt hem hos oss, den saken har jag inte skuldkänslor med.
Som jag skrivit tidigare, så har jag redan för några månader sedan fått lägga ner det mesta som har med livet att göra. Jag har slutat laga mat, baka, blogga och läsa andras bloggar. Min energi räcker just såpass till att ta hand om familjen, arbeta och sova när jag får.
Jag har dock försökt fortsätta träna, även om sorgen över katten gjorde även det omöjligt ett tag. Igår provade jag en för mig ny träningsform, Barre Move. Det var tungt och ganska kul! Insikten är att hur mycket jag än tränar så går det ganska lätt och fort att hitta den tunga/ rentav omöjliga nivån för mig i alla grenar… Jag får fortfarande vara glad om jag orkar med en enda armhävning…

Jag är dödlig

På kvällen, när jag redan slumrat till, kan jag vakna mitt i en overklig känsla, då jag förstår att JAG SKA DÖ. Allt kommer riktigt nära mig och medvetandet förvrängs, jag vet inte om det mest liknar panik eller ekstas.
Jag minns mycket väl när jag fick klart för mig att jag är dödlig. Jag var kanske 3 år gammal och saken kom på tal med min mamma. Hon sade att alla dör en dag, och jag frågade om det också gäller mig. Ja, sade hon, men det var så långt borta så det inte var relevant enligt henne och det nöjde jag mig med.
Men åren går så fort. Visserligen har mycket hänt, men jag är ändå redan halvvägs. 40 år till så är jag 82!
Så klart, det händer som händer i livet. Men nu när jag blickar bakåt kan jag se mönster och meningar från ett större perspektiv. Jag kan tycka, med facit i hand, att vissa saker i mitt liv inte kan ha varit en slump. Rätta människor har kommit in i mitt liv vid rätt tidpunkt. Ena saken har lett till den andra. Det har också hänt mirakel i mitt liv.
Jag kom till jorden från ett bättre ställe. Som barn var jag full av glädje, lycka och inspiration. Det tog några år innan jag fullt ut förstod att jag hade kommit till ett annorlunda, mycket sämre ställe. Jag glömde till sist bort mitt hem, mitt riktiga jag och jag slutade tro på det som är sant. Jag vilseleddes, blev cynisk och rädd och tappade tidvis meningen med allt. Jag slutade sakna tillbaka till mitt hem, jag slutade tro på mirakel och på mig själv. En del av det goda har jag återfunnit med åren.
Jag har i allra högsta grad blivit invånare av Jorden. Fast jag fortfarande anser att mitt riktiga hem är någon annanstans, och att det är ett mycket bättre ställe än jorden som inte är något vidare bra plats. Men att lämna jorden känns ändå plötsligt främmande. Döden tar emot!
Jag är rädd för att dö. Att dö för tidigt. I morgon- kanske i en trafikolycka när jag pendlar till jobbet? Hisnande tanke. Men jag är också rädd för att INTE dö. Att bli ensam, dement, sjuk. Att hamna som ett kolli på långvården. Och jag är rädd för att döden ska göra ont, eller väcka ångest eller panik hos mig.
Men den vägen ska vi alla vandra, det hjälps inte annat än att klara av det.
Tiden är en illusion. Plötsligt är jag där. Jag hoppas att jag får vara redo. Jag hoppas att allt går bra, och att jag vågar släppa taget. Jag hoppas att jag snart får träffa min man igen. Alla nära och kära. Och min bästa vän förstås.
Och jag kommer aldrig, aldrig tillbaka hit.
Jag vill aldrig mer vara rädd.
 
 

Yade

Jag vet inte om jag hade känts annorlunda om den nya hästen hade varit kvar.
Men smärtan och tomheten efter dig är precis lika intensiv och påtaglig som det var då för snart 9 månader sedan, skillnaden är bara att jag idag kan ta paus från det och tänka på annat om jag vill.
Det tar mycket tid med en häst, och visst fanns det många dagar då jag inte hade någon lust att vara hästägare. Men det du gav mig under våra nästan 3 år tillsammans kan inte mätas i någonting, allra minst i pengar.
Med människor som passerat till andra sidan har jag gjort mig klar. Jag ser fram emot att vi möts en dag igen, men inte innan jag också lämnar denna jord.
Med dig är det lite annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv att tänka om du kunde komma tillbaka hit. Bara för en dag, eller en stund. Så att jag hade fått se dig igen, känna doften av dig och mjukheten i din päls. Känna din närvaro som var på något sätt så vag och ändå så tydlig. Visst vet jag att det är omöjligt, men jag drömmer ändå, fast jag är ju inte ens någon drömmare.
Du vet att jag lät dig dö på grund av ren kärlek.