Nu när jag har varit utan häst i tre månader börjar jag inse vilka lärdomar jag har gjort. Även min andra häst, som jag bara hade ett kort tag, lärde mig enormt mycket om hästar och livet.
För det första, om själva djuret hästen. Det är ett levande djur och dess beteende kan inte förutspås alldeles enkelt. Jag och mina medryttare är vana hästmänniskor och min nya häst fick en lugn och i mångas ögon avundsvärd tillvaro på landet som chef över två gamla hästar. Jag kan inte säga att han vantrivdes, dessvärre aktiverades hans gamla olat bockning ändå (som han haft tidigare under likadana omständigheter i ett ”gott hem”.) Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag hörde att han trivs och sköter sig bra på Skellefteå ridklubb, där han är chef över 50(!) hästar i hagen och stimuleras mentalt till en helt annan grad än här hos oss. Han är en intelligent häst vars hjärna behöver mycket att arbeta med hela tiden. Det var nog också därför han skötte sig perfekt hos Louise Svantes som tävlade honom och hittade på nya spännande saker med honom hela tiden.
För det andra, om mig själv. Jag har alltid sett livets motgångar, och inte minst de med hästar, som ett tecken på att jag själv är dålig. Först nyligen har jag förstått att ingenting kunde vara mera fel. Naturligtvis ska man inte söka sig till problem om man absolut inte känner för det. Men faktum är (om vi nu pratar bara om hästar) att även de allra bästa ryttare och hästmänniskor har en massa problem. Allt handlar bara om hur man löser dem. Antingen söker man en lösning och hjälp på ett kreativt sätt eller låter sig knäckas mentalt istället! Det är mycket lättare att vara kreativ om man är positiv, och då är förutsättningen att man inte dömer ut sig själv. Tänk problem, tänk framåt, tänk lösning!
För mig var lösningen till bockningen att sälja hästen omedelbart. Jag är en ”tant” utan större äventyrlig ådra och jag insåg att bockningsproblematiken inte var någonting som jag ville bita i överhuvudtaget, så jag lät honom inte ens börja med det. Inte för att jag är så dålig, utan för att jag inte ville det. Jag hade inte tiden eller de optimala förutsättningarna för att lösa det heller.
För det tredje. En människa kan vara rädd utan att vara feg. Rädsla är en helt normal skyddsmekanism som har sett till att människan har överlevt som art. Om jag är rädd för t ex hoppning så ska jag inte ha en självtillintetgörande attityd då jag hela tiden tänker på hur värdelös jag är och vad jag ”borde” känna eller inte känna. Då måste jag helt enkelt sänka kraven och börja öva på den nivå där rädslan är hanterbar. Med Yade var lösningen pessoabett (då hon lätt blev stark i samband med hoppning) och att sänka hinder och träna i markarbetsgruppen år ut, år in. Inte vet jag hur långt vi kom till sist, men vi kom absolut framåt. Att låta bli hoppning var aldrig ett alternativ för mig som ryttare. Och att gasa runt med en okontrollerbar häst på höga hinder och kanske ramla av hade knappast gjort rädslan bättre.
Dessa insikter har jag fått genom hästar men de kan tillämpas till allt i livet. Mitt självförtroende har vuxit i och med att jag har insett att jag inte behöver vara perfekt och att det räcker långt att jag gör så gott jag kan. Om jag är rädd så accepterar jag känslan och sänker kraven utan att tvinga mig till någonting som inte alls känns bra. Det är ändå alltid bra att ha ett mål i sikte, oavsett vilket. Världen snurrar inte runt omkring just mig, och även andra människor har problem. Även de duktigaste. Det är när problemen uppstår som vi får visa vad vi går för. You rule!
Kortfattat:
