Kategori: Häst

Dessa hästmänniskor!

I hästköparträsket som jag befinner mig har jag haft förmånen att observera många olika hästmännisko- och säljartyper. Ta detta med en nypa salt, men jag lovar att det finns sanning där bakom!
 
1. Samlare. En del människor samlar hästar helt enkelt. Alla problem löses med att köpa en ny, helst billig, häst. Ofta är hästarna inte helt lätta eller friska heller, men kvalitet kompenseras med kvantitet. Samlaren hinner aldrig hålla igång alla sina inköp. Samlare finns både hos köpare och säljare förstås.
 
2. Giriga. Tänk så hemskt om man fick ut en hundralapp mindre för hästen än vad man hade kunnat få?! Deras häst är ju faktiskt alldeles speciell. Bäst att lägga upp 100 000 kr i överpris, kanske kan man gå ner 50 000 kr.
 
3. Sentimentala. Dessa är tvungna att sälja sin kära häst. De vill att den ska få ett bra hem (vem vill inte det??) När man ringer upp angående hästen så börjar de gråta. Varenda fråga om hästen gör dem förnärmade. Älskar man inte hästen som den är!? Och skulle man komma in på en sådan bagatell som pris, så är svaret att det inte är priset utan hemmet som är viktigast. Det finns gott om människor som är ute efter billiga hästar, och när en sådan ”spelar med”, får hästen snabbt ett nytt hem där det utlovats guld och gröna skogar, men som kanske inte alls är bra för hästen. Bästa sättet att hitta ett dåligt hem för hästen är en för billig och snabb affär säger jag!
 
4. Wannabes. Vanligare hos hoppryttare, säkert pga att inom denna disciplin kan man komma upp en bit på endast hästens meriter. Det viktiga är HUR HÖGT hästen kan hoppa. 140 cm är minimum. Säljare skryter med centimetrarna, även löshoppning räknas, och köpare bländas av höga höjder. Min egen filosofi är att det är bättre att hoppa en 100 cm bana bra än 120 cm bana dåligt. (Dessutom har man inte så mycket framtid med en svårhoppningshäst i Norrland. Bättre att bosätta sig längre söderut först om man vill satsa på så hög nivå.)
 
5. ”Allt är bra”. Dessa människor ser inga problem, bara möjligheter. Jag säger inte att de ljuger, men man känner redan från början som köpare att man inte kan få en ärlig bild av hästen på säljares beskrivning. De berättar länge och väl hur bra hästen är på allt. Som köpare har allt är bra-människa inga funderingar, det kommer att gå bra hur som helst. Denna attityd kan vara tecken på brist på kunskap. Allt är bra-människor är ofta även samlare.
 
6. Optimister. Dessa går igång på allehanda problem. Sadeltvång, notorisk bockning, omöjlig att transportera, elak vid hanteringen… Prisen på dessa hästar är ofta mycket låga och veterinärbesiktning görs sällan. Synd, eftersom jag tror att många av dessa hästar har något fysiskt fel. Optimisten är ute efter sin kick och säljer hästen, och oftast även problemen, snart vidare till en billig peng.
 
7. Stränga. Redan på Säljes-annonsen framkommer tydligt att du inte behöver höra av dig. För det första så behöver de inte sälja hästen i fråga så du vet. För det andra så vill de inte ha med dig att göra. De vill inte ha några dumma frågor eller ”brevvänner”. Du kanske får höra av dig, om du ansöker om tillstånd. Eller kanske kollar de bara intresset. De är inte säkra om de är beredda att sälja överhuvudtaget, och mest sannolikt inte till dig!
 
8. Prylnissar. För dessa är inte hästen huvudsaken, utan hur mycket prylar som ingår i slutpriset. Tänk dig, 10 helt nya täcken, benlindor, träns, grimma och flera borstar (och en häst), vilken bra affär!
 
9. Lurendrejare. Tyvärr finns dessa även inom hästhandeln. Förvånansvärt ofta är de unga kvinnor. Att man luras när man säljer bilar är förstås taskigt, men det känns alldeles extra illa då det är levande djur som hamnar i kläm och blir lidande. Jag känner flera personer som blivit grundlurade och fått en sjuk eller misshandlad häst på en helt annan utbildningsnivå, eller ålder, än den som utlovats. Någon av de ökända i södra Sverige åkte fast i höstas och fick fängelsestraff, men pga skattebrott.
 
10. Vettiga människor. Tack och lov att de också finns! Hästens bästa ska vara i centrum, och där ingår att rätt häst hamnar hos rätt människa! Potentiella köparen får ställa frågor utan att upplevas som tjatig, petig eller besvärlig. Ärlighet är grunden. När det handlar om en varelse som kostar tiotusentals kronor och kommer i ens liv för att stanna, så att man umgås dagligen under flera års tid- ja, då måste och ska man minsann få fundera lite, både en och två gånger!
 
 
Den ensamma stiliga valacken är inte till salu. Han har det bra med sina kalvkompisar, men jag hoppas att han snart får en egen hästkompis igen!

Min häst, sista året

Jag kan inte låta bli att komplettera med ytterligare några bilder på min fina häst.
Här från sjukhagen sommaren 2014.
 
 
 
Hösten har kommit och hästen är frisk igen, här är du i boxen.
 
 
Markarbetsträning!
 
 
Och vintern -14/15. Två helt vanliga hästar i vinterhagen.
 
 
Julklappshoppningen! Lis-Marie hoppade 2 clear rounds utan någon träning alls! Så duktiga ni var! Lite busig häst visserligen!
 
 
 
Julaftonsritt. Greger bestämde sig att lära sig rida och det här var en bra början. Ritten gick bra och du var inte rädd för någonting! Hade jag suttit på ryggen hade du säkert varit fjantigare med bl a risslan som ni mötte, samt skidåkare. Bilar och maskiner däremot brydde du dig inte om det minsta. Någon gång hade du och Camilla mött en väghyvel, som du inte brydde dig om alls, men du var rädd för vägen, hur den såg ut efter hyvelskrapet. Typiskt dig. Den allra värsta saken var dock skottkärran i ridhusets hörn.
 
 
 
Så fin jul vi fick. Förra året åt Buster upp alla julgodis på natten men denna gång fick du äta upp ditt eget julknäckebröd som Lis-Marie och Celine gjort.
 
 
Min brorsdotter Iina kom naturligtvis på besök på jullovet. Hon rider nu på en ridskola i Helsingfors och kunde således rida ut på dig, med Sanna och Buster förstås. Tiden runt nyår var väldigt kall, men ni skrittade och travade en kortare bit.
 
 
 
 
En dag åkte vi till ridhuset. Iina fick rida er båda, och hoppa Buster! Ni fick vara fria i ridhuset men ni var lugna och behövde inte busa av er.
 
 
 
Vintern var stormig och ni härdade ut.
 
 
Och till sist tittade vårsolen fram igen.
 
 
Jag hade problem med mina ryggskott men vi tränade alltid vi kunde. Jag var tvungen att rida lätt en del. Jag fick säkert ryggskott eftersom jag ändrade min sits så drastiskt.
 
 
 
 
 
 
Vi provade vinterridbanan någon gång men underlaget var aldrig bra, så det var antingen ridhuset eller uteritter som gällde.
 
 
 
 
 
Greger kom igång med ridningen ordentligt! Han lärde sig t om rida lätt i trav till sist. Någon gång gjorde jag er sällskap med Buster, men mest var det Sanna som fick agera ridlärare. Och du förstås Yade. När det var Greger som satt på ryggen blev du alltid extra lugn.
 
 
 
 
 
För bara några veckor sedan gjorde vi ordentliga framsteg i dressyren. Jag fick hjälp av en lärare så jag började rida ännu mjukare och vara ännu tydligare med eftergift, och det gav faktiskt resultat! Du var jättefin och mjuk under de senaste veckorna, och vi fick beröm som ekipage från flera håll. Därtill hade vi en fantastiskt rolig hopplektion som senare visade sig bli den sista. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu har vi kommit till slutet. Ovan finns sista bilden på min fina friska häst. Hostan du hade de sista veckorna var nog ingenting allvarligt, och var redan på väg bort.
Jag visste att våra dagar var räknade, och jag anade att vi kanske levde på lånad tid.
Nu tänker jag, det var sista gången vi hoppade, det var sista gången vi galopperade, det var sista gången vi red den där vägen. Det var sista gången vi var till ridskolan och åkte transport.
Vi tänker så sällan att det alltid kan vara sista gången. Vi glömmer leva här och nu, och tar för givet livets stora mirakel och den korta tiden vi får rå om varann.
Fast nog känner jag att jag har tagit vara på tiden med dig. När jag ser på alla härliga bilder som är bara en liten bråkdel av vår tid tillsammans. När jag minns allt det fina (någonting dåligt förutom sjukdomarna finns inte att minnas från tiden med dig) så förstår jag att det eller den, han eller hon, som har gett oss den största glädjen ger oss även den största sorgen. Det är kärleken som gör ont.
Och jag är inte ensam i min sorg. Det finns så många andra som du har skänkt så mycket glädje till och som nu sörjer med mig. Vi är så tacksamma över att vi har fått ha dig i våra liv.
 
Söndagen den 7/6 slog fången åter till med full kraft. Trots att något betessläpp inte hade inträffat i år. Och det som var ifjol var verkligen en liten känning jämfört med detta.
Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att se min fina gyllene häst stappla fram, knappt förmögen att stå på benen, alla muskler darrande av smärta.
Jag minns tiden i sjukhagen från ifjol, och den tanken lockade mig förstås inte. Men ärligt talat, jag funderade inte ens på några alternativ. När jag såg hur dålig hon hade hunnit bli på någon futtig timme sade jag till Greger att ringa hit veterinären akut, och jag visste att det var dags.
Vi hade tur och det var min favoritveterinär. Att bli kliad och äta gröngräs in i döden, det kan man tydligen njuta av till max, hur ont man än har i hovarna.
Buster var bakom gallret, alldeles bredvid, när kanylen sattes på plats. Och där var veterinären, som Yade inte noterade alls. Och där var Greger, och han har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas enligt Yade.
Och sen var det jag, Annukka, som var där. Det var bara mig hon tittade på, hon kastade på mig en vänlig blick: ”Vad gråter du för?”
 
 

Fina minnen av Yade, sjukdomstiden

Jag fortsätter att skriva om Yade för att ett enda inlägg hade blivit för långt.
Den här bilden är från våren 2013 från vårt stall. Från första ögonblicket visste du att Greger var din ”husse”. Det var faktiskt, när allt kommer omkring, han som hade allra mest med dig att göra alla dessa år.
 
 
Jag trodde länge att klådan hos dig utlöstes av nya täcken som jag inte tvättade innan jag tog dem i bruk. Det kan faktiskt ha varit så.
 
 
På väg till hoppträningen.
 
 
Och här tränar vi dressyr igen.
 
 
 
Och efter varje träning kliade det på vänster framben.
 
 
En av många uteritter sett från din rygg.
 
 
Glad och nöjd, våren 2014 börjar snart.
 
 
Efter hoppträningen.
 
 
Någon av de mindre klubbtävlingar i dressyr.
 
 
Såklart skötte du dig fint.
 
 
 
 
 
Efter att jag hade ridit dressyren färdig hoppade Lis-Marie två clear rounds med dig! Hon fick hålla i allt hopptävlande, där gick min gräns. Du hade inte kunnat ha en mera snäll och omtänksam medryttare än Lis-Marie! Förutom Camilla då, som var din andra medryttare och som du gjorde långa skogsritter med. Jag har tyvärr ingen bild på dig och Camilla tillsammans. Man tror alltid att det går att fota ”någon annan gång”.
 
 
 
Groupie! Tack vare att jag började blogga började jag även fota mycket mera.
 
 
Våren 2014, här har vi ridit med Sanna och Buster långt upp till berget.
 
 
Våren 2014, just innan du fick fång för första gången, är vi på väg till vår första Ann-Margret-träning. Hon är en av världens bästa dressyrtränare som hjälpte oss mycket.
 
 
 
 
 
I samband med att du fick grön gräs de första gångerna 2014 blev du konstigt trög och stel. Ingen puls, ingen värmeökning i hovarna, ingen feber. Om man inte red dig kunde man inte märka någonting avvikande alls. Veterinären visste inte heller vad det stod för. Jag låt dig stå på betet i några dagar, men eftersom det inte blev bättre bestämde jag att det var fång. Du hade ju precis avslutat kortisonbehandlingen och det stod t om på medicinburken att den kunde utlösa fång. Så här nöjd såg du ut på betet trots din fångkänning.
 
 
 
 
När vi väl fattade att det ändå var fång var det slut på det roliga. Du skulle in och ha boxvila. Det var helt omöjligt eftersom du skulle ha gått totalt upp i limningen. Så vi gjorde en minimal sjukhage bredvid ladugården och Busters beteshage. Vi täckte ytan med sågspån och lade dit en extra tråd längst ner så att du inte kunde komma åt gräs. Du fick mindre mat och magrade (och du var inte överviktig innan heller!), dessutom tappade du alla musklerna på bara ett par veckor. Då grät jag. Jag såg att du var deprimerad. För att göra allt som stod i min makt för att du skulle bli frisk tog jag även dit hästakupunktören Ingemar. Du skötte dig fint som vanligt.
 
 
På någon vecka accepterade du ändå läget. Roligt var det inte men du fann dig i att sjukhagen var din plats. Helst skulle man ju inte flytta på dig alls och undvika alla hårda underlag så jag fick även borsta dig i hagen. Jag mockade hagen eftersom det blev så mycket bajs på den lilla ytan.
 
 
Sanna försökte pigga upp dig med kaninen (det brukade även sitta fåglar på din rygg) och även om den värsta klådan var över var det alltid uppskattat om någon tog sig tid att klia dig.
 
 
Jenny och Anders var några av dina allra bästa vänner. Jenny har också hoppat några blåbärstävlingar med dig under det första året. De tillbringade timmar i din hage för att klia och massera dig, för att pigga upp dig mitt i eländet. Det uppskattades!
 
 
 
 
När fången hade lugnat ner sig och det hade gått ett par månader tyckte jag att det var dags att du fick promenera på en lite större yta och ha kroppskontakt med Buster. Munkorgen tyckte du inte om men någon gång då och då fick du göra Buster sällskap.
 
 
 
 
 
Vi har haft en mycket bra hovslagare Jonas, och han har skott dig hela tiden. Fången skötte han professionellt med sulor, tjärdrev med mera. Det var också han som senare kunde se att du hade haft fång.
 
 
Här är det ett kärt återseende med Anders i sjukhagen. Anders är intresserad av hästmassage och -kommunikation. Du skötte honom tillbaka.
 
 
Och här med både Anders och Jenny. 
 
 
 
Det går visst att sköta om en kompis även med en munkorg på!
 
 
I slutet av sommaren hade vi ett spännande besök på veterinärstationen. Vi röntgade hovarna för att se om du hade fått en hovbensrotation. Det fanns inga tecken på sådant, och det var ju väntat, eftersom fången inte hade varit så kraftig. Skönt att få det bekräftat i alla fall. Det gick bra i röntgenrummet även om det var väldigt varmt!
 
 
Samtidigt passade vi på och kollade upp dina tänder. Du tyckte inte om det och det behövdes en hel del lugnande medel. Tänderna såg bara bra ut och man behövde inte göra någonting.
 
 
Efter att du vilat 3 månader började vi göra promenader med dig. Alltså att vi ledde dig från marken. Då var det redan höst i luften och betessäsongen närmade sitt slut. 
Jag och Lis-Marie tömkörde dig. Inget vi gör till vardags så det behövdes en del klurande innan vi fick alla remmar rätt. Du hade ju blivit tömkörd förut, bl a av mig sommaren 2013, men det var verkligen bra att vi var två. Fast fr o m ca fjärde gången gick det jättebra och hade gått att göra helt själv. Du var jättefin! Någon glädjesprång och -bock blev det också, galoppen var så rolig!
 
 
Hösten kom. Hagen gjordes om till en vanlig vintehage och ni fick sova inne. Du var en vanlig häst igen.
 
 
Det var dags att börja rida igen. I förra inlägget har jag bilderna från vår första skrittur. Först skritt, sen lite trav, till sist galopp. Du var precis som vanligt, kanske lite busigare, men ingen av oss tre (jag, Lis-Marie, Camilla) föll av. Jag minns våra vilda galna galopp på de mjuka skogsvägarna i höstas. Vi galopperade så fort att mina ögon tårades så att jag såg ingenting. Och så rädd som jag var att vi skulle möta en älg, och det gjorde vi ju, och det gick hur bra som helst.
 
 
Hösten 2014 kom. Vi flyttade oss till ridhuset igen, och återupptog vår markarbetsträning. 
 
 
Jag blev väldigt less på min sits, som var allt annat än lodrät. Jag jobbade hårt med den, och jag måste säga att det gav resultat.
Fortsätter i nästa inlägg.

Yade In Memoriam

Jag köpte dig 2/10 2012. Min vän Pia som är riktigt duktig på hästar visste vad jag behövde och hade hittat den rätta hästen för mig. Visst ville jag ha en bra häst, en kunnig häst, och en häst som hjälper mig att utvecklas som ryttare. Men det viktigaste för mig var ändå att hästen var snäll. Jag var lite spänd i början, men fort märkte jag att du var både snäll och vettig. Jag kände mig trygg med dig och de små praktiska grejerna för en nybliven hästägare fick jag hjälp med av Pia och andra. Första månaden stod du hos Pia i Brån.
 
 
I samma veva flyttade jag till Greger i Vännfors och du fick också flytta hit. Du anpassade dig snabbt.
 
 
Vintern kom, en riktigt kall vinter. Mycket var på gång, vi byggde ut och många saker och ting kändes besvärliga och svåra för mig. Du var en av mina fasta punkter i tillvaron och hjälpte mig att få loss tankarna från allt det andra. Jag visste var jag hade dig. Där i hagen.
 
 
 
 
När du träffade Ville för första gången var du alldeles förvånad. Du hade nog aldrig sett någonting så litet förut. Du var oerhört nyfiken, försiktig och snäll. Du stod nästan på tå av försiktighet. Många är de små som har fått sitta på hästrygg för första gången hos dig.
 
 
Här ”hoppar” vi.
 
 
 
 
Min brorsdotter Iina var en av dina trognaste vänner. Hon har kunnat sitta hos dig i hagen i timtal. Lyckan var stor vid all pyssel som hade med dig att göra.
 
 
 
Våren 2013 vågade vi oss till en regional dressyrtävling. Det gick väl inte så lysande poängmässigt, och sanningen att säga var du nog ganska fjantig med domarbordet. Men det var en ny erfarenhet, med nummerlapp och allt.
 
 
Lättnaden var stor då klasserna var klara!
 
 
Sommaren kom, och livet lekte. Du fick tyvärr en infektion på sadelplatsen, som till sist blev bra på penicillin. Så här efteråt kan jag konstatera att det blev ingenting annat än en välbehövlig månadslång sommarvila för dig, men då var jag väldigt orolig och visste inte om du skulle bli bra igen.
 
 
Här är vi på väg till sommarbetet för första gången! Du stod alldeles bredvid vårt hus så att jag kunde se dig från fönstret. Otroligt mysigt!
 
 
Här är du för första gången på grönbetet i Vännfors. Så här vill jag att du ska ha det nu och all din tid i evigheten.
 
 
Vilan varvades med regelbunden träning på utebanan, ridhuset och ute i naturen. Du tyckte om att bli riden och jobba. Dressyr mådde du bra av men uteritter och i synnerhet hoppning var roligast!
 
 
 
I slutet av sommaren behövde vi en kompis till dig då du skulle bli ensam. På nätet hittade jag Buster, som var en fullträff utan dess like och blev Sannas häst. Dagen då han kom var väldigt regnig!
 
 
I och med att vi gifte oss den sommaren samlades halva världen till lilla Vännfors. Dunder-Carlsson från Blekinge och Iina från Helsingfors hittade varandra genom dig och ni alla kom bra överens trots olika språk. Tandemridning och voltige tränades flitigt!
 
 
Bröllopsdagen den 20/7 2013 var alldeles underbar. Fotografen var en djurvän och ville absolut ha med dig på fotograferingen. Så nöjd och glad du var! Ja tror verkligen att du visste att det var bröllop och fest! Du hade kunnat fotas i evigheter. Blombuketten fick jag ställa bort eftersom du genast lyckades få den i munnen.
 
 
 
Jag red och red och mådde gott den sommaren!
 
 
 
I slutet av sommaren hade vi gäster från Spanien, min mammas kompisar. Kvinnan som heter Marga hade alltid drömt om att prova rida men hade aldrig kommit till skott, dessutom var hon rädd för hästar. Men nu åtgärdades det! Ledaren är Jenny.
 
 
Och sen var det min tur igen!
 
 
Till hösten började vi med en ny utmaning. Pga några taskiga avramlingar hade jag tidigare blivit livrädd för hoppning. Så jag frågade världens snällaste ridskolelärare Magdalena att starta en hoppgrupp för dem som vill mest träna på bommar och låga höjder, som kanske var rädda som jag eller hade en unghäst. Och det gjorde hon! 
Jag kunde inte välja mellan bilderna, så bläddra bara fort. Jag var så rädd att jag skakade i början, men vilken klippa jag satt på. Din enda svaghet var att du tyckte att det var så roligt att du ibland kunde bli lite stark. Med hjälp av pessoabett och mera träning kom vi dock framåt. Jag övervann mig själv gång på gång, och vi utvecklades enormt. Här på bilderna hoppar vi studs, som jag var allra mest rädd för. Du var helt klockren på studs.
 
 
 
 
Vi började alltid med bommar, så rädd var jag.
 
 
 
 
 
Däremellan tränade vi även dressyr, och var med på alla möjliga små klubbtävlingar för att få rutin. Det här måste vara julklappsdressyren. Du har ju en tomteluva.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och sen hoppning igen! Du hade alltid öronen spetsade framåt så fort du såg en bom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Något minne från vår sommarbana sommaren 2013. 
 
 
 
 
Och utebanan på ridskolan.
 
 
Våren 2014 började det hända tråkiga saker. Du hade alltid varit allergiskt lagd, och nu fick du bara utan vidare konstiga utslag.
 
 
Och sedan började klådan. Du kliade dig blodig. Vi provade allt. Till sist fick veterinären utreda dig, och det var allergi. Alla andra proverna var helt tip top. Du fick kortisonbehandling, det fanns inga alternativ.
 
 
Kortison ökar risken för fång. När det dessutom råkade vara vår och gröngräset började skjuta upp, hände det allra värsta.
 
 
Vad som hände sedan återkommer jag till. Sommaren 2014 var lång och jobbig. Vi härdade ut den tillsammans, med hjälp av många vänner. Och till hösten 2014, efter många månader, kunde jag sätta igång dig igen. Lyckan var stor då jag märkte att du inte var halt, och att du var precis som förut. Vi hade lurat ödet och fått ett extra år.
 
 
Jag såg vägen framför oss, mardrömmen var över för tillfället.
 
 
 
Vad som hände sedan återkommer jag till. Jag orkar helt enkelt inte skriva mera just nu. Men du fattas mig! Du fattas mig! Du fattas mig!
 
 

Fång igen!

En häst som inte hostar längre men som från och med idag är ordentligt halt. I frambenen, framför allt vänster. Som ifjol fast ännu värre. Och trots att hon inte har släppts ut på sommarbetet. Och det hela har kommit över en natt.
 
 
Jag i min värld kan inte se någon annan förklaring än fång, men det får veterinären avgöra imorgon. Synd bara att många av veterinärerna inte har mitt fulla förtroende.
Vi kommer att isolera henne till en mindre hage nu, och ge henne mindre hö. Sen får man väl sätta dit sulor igen. Alla drömmar om sommarbete någonsin mera får man bara släppa nu.
Jag är ju lyckligt lottad som för nuvarande ”bara” har en häst som är sjuk, och inte en närstående människa. Men ofta tänker jag, på jobbet och även annars, vad är alla sjukdomar bra för? Varför ska oskyldiga varelser som barn och djur drabbas av sådana tråkiga saker?
Jag hade hellre tagit eländet själv, men det är ju inte möjligt.
 

Vi är med igen!

För tillfället friskt ekipage, äldre kärringar, båda behöver rätt lång uppvärmning för att mjukna upp. Båda har tragglat på hela livet, inga större resultat på pappret men gjort det rätt så bra ändå (så gott vi kunnat.) Överlevt och inte suttit i fängelse än så länge. Rätt hanterade fogliga, lojala och medgörliga.
Söker motiverad tränare som är redo att göra underverk. Pris kan diskuteras.
 
 
 

Modefilmer och hästnyheter

Senaste tiden har jag och gubben bestämt oss att se genom våra osedda dvd och skicka vidare dem som vi tror att vi inte vill se om under vår kvarvarande livstid. Nu är det ju få moderna människor som ens kör med dvd-skivor längre utan det är Netflix och SVT Play och det vete tusen vad allt annat som gäller…
Senaste filmerna handlade om mode.
 
 
Dokumentären om Coco Chanel är en välgjord film, den har mycket fokus på hennes barndom och ffa ungdom, innan hon blev berömd. Jag gillar starka kvinnor med visioner, och det är svårt att ens föreställa sig hur begåvad och målinriktad hon måste ha varit. Helt opåverkad av den tidens konventioner, och helt ensam, då är man minsann modig.
Jag är allergisk mot att man förändrar fakta för att få till en bättre story, och hur mycket det har skett i den här filmen vet jag verkligen inte, men jag skulle tro att som vanligt är sanningen medvetet något manipulerad. En bra film ändå.
 
Djävulen bär Prada sägs vara inspirerad av amerikanska Vogues chefredaktör Anna Wintour. På fodralen står det komedi, ja kanske är den åt det hållet. Huvudrollsinnehavande tjejen får jobb som assistent åt en modechefredaktör from hell och det förändrar så klart hela hennes liv. Filmen är inte precis smickrande mot modevärlden, eftersom den tycks lyfta fram vad som är viktigt i livet på riktigt, och såklart är det inte mode som är viktigast. Samtidigt kan jag tycka att vi människor måste gå genom olika utvecklingsstadier, och det är sällan vår omgivning uppskattar vår förändring, tvärtom. Förändringar och prova-på är dock helt nödvändiga ibland, för att utforska sig själv och utveckla sitt liv.
 
Min häst har varit halt de senaste 4 dagarna, det verkar inte vara så allvarligt, och ej heller fång. Jag missade helgens träning för den bästa dressyrtränaren som jag någonsin ridit för, Ann-Margrethe Andersson, vilket gjorde mig djupt olycklig. Nu kvarstår det dock att hålla tummarna att hältan snart försvinner helt och hållet (idag märktes så gott som ingenting i trav rakt fram, men vet inte hur det hade varit i höger varv förstås.) Underbart väder är det i alla fall. 
 
 

Att rida hästen i form

Det här blir ett renodlat ridningsinlägg.
Jag vill kort berätta om min syn på att rida hästen i form.
Jag tycker att det är viktigt därför att det sparar på hästens kropp, läs rygg och frambenen, och gör att hästen slappnar av och blir lösgjord.
Vissa hästar är lättare att rida i form än andra, min är väl inte den allra lättaste.
När min häst går i form känner jag att hon mår bra och slappnar av och bär sig på ett sätt som gör att min vikt på hennes rygg blir skonsam och naturlig för henne att bära. Det blir också lätt för mig att sitta ner och påverka henne med små hjälper.
Jag har hört mycket om det moderna att rida hästen i form på lång tygel, och jag tror inte nämnvärt på det av den anledning att jag har sällan sett det fungera. Kanske är inte dagens hästar uppbyggda på det sättet?
Jag är för att rida med skicklighet, och små hjälper. I stället för att sparka och slita och försöka få hästen lyda med grov kraft. Tyvärr är jag inte alltid tillräckligt skicklig. Min egen häst är en riktig utmaning!
Det är en vanlig uppfattning att hästen går i form när huvudet går ner, så är det dock inte alltid! Vissa hästar lägger sig därnere genom att vika ner sig i nacken, och använder ändå inte sin rygg och bakben på ett rätt sätt.
Jag har nu, för att undvika slita-och-slänga-stilen, ridit ett tag med bara ”skicklighet” (det jag har att uppbringa), och visst, efter 60 min har det kanske gett utdelning.
Men nu är jag less! Jag vill BÖRJA i rätt form, åtminstone efter uppvärmningen.
Det gav resultat att jag var mera bestämd igår. Jag slet inte så mycket för det heller. Den här filmen är tagen i mitten av ridpasset, och hon blev faktiskt ännu bättre efteråt.
Om jag hade gett mig själv ett råd nu när jag ser filmen så hade det väl varit att ta ner tempot lite, i synnerhet i trav.
 
 
 
 
Idag blir det uteritt för henne med gubben så att hennes trötta muskler får vila.

Två steg bak, ett steg fram

Så är livet, och så är ridningen, åtminstone för mig. Jag köpte min häst då hon var 16 år, och hon är en välutbildad allroundhäst med dressyrstam. Hon är e.Bernstein, och rätt så lång och tung, och det här att gå i rund form har aldrig riktigt varit hennes grej. Hellre har hon hoppat lagom stora hinder och traskat i skogen och struttat runt lite sådär på dressyrbanan.
Min häst har varit en fantastisk läromästare för mig på alla sätt och vis vad gäller ridning. Hon är rätt lugn och okomplicerad, och gör jag rätt så gör hon rätt, och gör jag fel så gör hon inte rätt. Och det är bra! Efter betesvilan (eller fångvilan tyvärr) har hon alltid varit mjukare. Under gångna vintern har hon i stora hela varit allra mjukast hittills. Senaste tiden har jag haft henne rundare och rundare i form, med vissa bakslag förstås. Fortfarande kan hon bli djupare och stadigare i form, men vi går åt rätt håll. Just nu.
 
 
 
Jag är återigen halvdålig i ryggen så jag måste sitta väldigt försiktigt i trav. Men vi håller på och ”diskuterar” hela tiden det här med formen på filmen. Hoppas att vi får nu vara friska båda två så kanske vi kan till sist få slut på den här diskussionen?