Kategori: Häst

Spännande med en ny häst

Tack för alla kommentarer igen. Det är alldeles riktigt som ni gissat att jag har köpt en ny häst. Vi hämtade honom i Dalarna i helgen.
Det är en 12-årig valack, fux, mankhöjden säkert 170 cm så jag tycker att han är i största laget.
Han historia lyder så här: Han är avlad och född på Hästaks stuteri i Småland. Han har fått en genuin utbildning på Strömsholm med syfte på Beridna Högvakten. Han har även deltagit i Hubertusjakt. Han hamnade på Beridna Högvakten så fort han var färdigutbildad och stannade där i några år. På deras hemsida finns att läsa att han avskedades pga att han var något för busig, även om det också står att han var omtyckt bland soldaterna. Och till hans försvar måste man ju säga att han var mycket ung då.
Därefter har han racklat runt och inte riktigt hittat sin plats tills han i våras hamnade hos en duktig hästmänniska och hoppryttare Louise i Borlänge. Hon lät hästen vara en häst och såg genast hans kvaliteer, läs, att han är lugn, snäll och okomplicerad. Eftersom han helt saknar den tävlingsnerv som Louise var ute efter så sålde hon honom vidare, och såg som tur var just min annons.
Under tiden hos Louise har han blivit riden av 12-åringar, men även tävlat 110 cm hoppning med Louise, och skött sig super hela tiden.
Han är bra grundutbildad så det går även att rida dressyr med honom, vilket jag har tänkt göra, samt fortsätta med mina små skutt och uteritter. Med andra ord, han har blivit en tanthäst. Jag hoppas att han fortsätter att sköta sig lika fint hos mig som hos Louise, i annat fall har hon erbjudit sig att ta honom tillbaka. Hittills har allt fungerat bara bra, och jag har en känsla att hästen trivs med mig på ryggen. Att sitta på honom är verkligen barnalek jämfört med Yade, så jag känner mig som värsta toppryttaren. I hanteringen är han något buffligare, testar lite grann vad som är ok att göra med människan (gnugga huvudet mot en, gå förbi en när han leds, inte öppna munnen vid tränsning etc) men jag måste säga att han fattar på en gång vad som gäller här. Några godis kommer inte att bli aktuella (det brukar jag iofs aldrig ge) eftersom han har blivit matad från handen förut och jag ser att ”tiggarbeteendet” ligger nära.
Det finns dock ett problem. Han har inget vettigt namn. Eller vem vill heta Kontakt Hästak?? Louise har kallat honom för Sladden. I Beridna Högvakten hette han Red Excellence, ett knepigt namn det också. Ideer?
 
 
Det är alltid spännande med en ny häst. Allt ska gås igenom för första gången. Jag är glad att jag fick honom redan nu i september så att de kan gå på stora betet på dagarna och att vi hinner utforska terrängen innan det blir för mörkt. Jag är lite spänd när jag kliver upp på honom men slappnar sedan av eftersom han känns så lugn varje gång. Han är inte rädd för konstiga saker såsom t ex en konstgjord fladdrande rovfågel eller kossor, han är inte tittig överhuvudtaget. Ej heller känns det som att han skulle ha en massa bus i kroppen, tvärtom. Vi fortsätter fila på grundgrejerna på ridbanan som fortfarande går att använda. Känslan är dock att han tycker att det är roligast att komma ut i skogen. Och om han med tiden skulle kännas som för okomplicerad även för mig, så har jag tänkt att han får bli Gregers häst då. Om han är den häst som jag tror att han är så kommer han aldrig mera säljas vidare utan han får stanna här på gården så länge han lever. Han har flyttat tillräckligt i sitt liv.
Jag har bara ett fiende och det är den här hemska förkylningen som jag haft redan en vecka och som inte alls verkar bli bättre. Ligger hemma i feber och hosta även idag, får se om Ipren hjälper mig upp på hästryggen senare.

Dessa hästmänniskor!

I hästköparträsket som jag befinner mig har jag haft förmånen att observera många olika hästmännisko- och säljartyper. Ta detta med en nypa salt, men jag lovar att det finns sanning där bakom!
 
1. Samlare. En del människor samlar hästar helt enkelt. Alla problem löses med att köpa en ny, helst billig, häst. Ofta är hästarna inte helt lätta eller friska heller, men kvalitet kompenseras med kvantitet. Samlaren hinner aldrig hålla igång alla sina inköp. Samlare finns både hos köpare och säljare förstås.
 
2. Giriga. Tänk så hemskt om man fick ut en hundralapp mindre för hästen än vad man hade kunnat få?! Deras häst är ju faktiskt alldeles speciell. Bäst att lägga upp 100 000 kr i överpris, kanske kan man gå ner 50 000 kr.
 
3. Sentimentala. Dessa är tvungna att sälja sin kära häst. De vill att den ska få ett bra hem (vem vill inte det??) När man ringer upp angående hästen så börjar de gråta. Varenda fråga om hästen gör dem förnärmade. Älskar man inte hästen som den är!? Och skulle man komma in på en sådan bagatell som pris, så är svaret att det inte är priset utan hemmet som är viktigast. Det finns gott om människor som är ute efter billiga hästar, och när en sådan ”spelar med”, får hästen snabbt ett nytt hem där det utlovats guld och gröna skogar, men som kanske inte alls är bra för hästen. Bästa sättet att hitta ett dåligt hem för hästen är en för billig och snabb affär säger jag!
 
4. Wannabes. Vanligare hos hoppryttare, säkert pga att inom denna disciplin kan man komma upp en bit på endast hästens meriter. Det viktiga är HUR HÖGT hästen kan hoppa. 140 cm är minimum. Säljare skryter med centimetrarna, även löshoppning räknas, och köpare bländas av höga höjder. Min egen filosofi är att det är bättre att hoppa en 100 cm bana bra än 120 cm bana dåligt. (Dessutom har man inte så mycket framtid med en svårhoppningshäst i Norrland. Bättre att bosätta sig längre söderut först om man vill satsa på så hög nivå.)
 
5. ”Allt är bra”. Dessa människor ser inga problem, bara möjligheter. Jag säger inte att de ljuger, men man känner redan från början som köpare att man inte kan få en ärlig bild av hästen på säljares beskrivning. De berättar länge och väl hur bra hästen är på allt. Som köpare har allt är bra-människa inga funderingar, det kommer att gå bra hur som helst. Denna attityd kan vara tecken på brist på kunskap. Allt är bra-människor är ofta även samlare.
 
6. Optimister. Dessa går igång på allehanda problem. Sadeltvång, notorisk bockning, omöjlig att transportera, elak vid hanteringen… Prisen på dessa hästar är ofta mycket låga och veterinärbesiktning görs sällan. Synd, eftersom jag tror att många av dessa hästar har något fysiskt fel. Optimisten är ute efter sin kick och säljer hästen, och oftast även problemen, snart vidare till en billig peng.
 
7. Stränga. Redan på Säljes-annonsen framkommer tydligt att du inte behöver höra av dig. För det första så behöver de inte sälja hästen i fråga så du vet. För det andra så vill de inte ha med dig att göra. De vill inte ha några dumma frågor eller ”brevvänner”. Du kanske får höra av dig, om du ansöker om tillstånd. Eller kanske kollar de bara intresset. De är inte säkra om de är beredda att sälja överhuvudtaget, och mest sannolikt inte till dig!
 
8. Prylnissar. För dessa är inte hästen huvudsaken, utan hur mycket prylar som ingår i slutpriset. Tänk dig, 10 helt nya täcken, benlindor, träns, grimma och flera borstar (och en häst), vilken bra affär!
 
9. Lurendrejare. Tyvärr finns dessa även inom hästhandeln. Förvånansvärt ofta är de unga kvinnor. Att man luras när man säljer bilar är förstås taskigt, men det känns alldeles extra illa då det är levande djur som hamnar i kläm och blir lidande. Jag känner flera personer som blivit grundlurade och fått en sjuk eller misshandlad häst på en helt annan utbildningsnivå, eller ålder, än den som utlovats. Någon av de ökända i södra Sverige åkte fast i höstas och fick fängelsestraff, men pga skattebrott.
 
10. Vettiga människor. Tack och lov att de också finns! Hästens bästa ska vara i centrum, och där ingår att rätt häst hamnar hos rätt människa! Potentiella köparen får ställa frågor utan att upplevas som tjatig, petig eller besvärlig. Ärlighet är grunden. När det handlar om en varelse som kostar tiotusentals kronor och kommer i ens liv för att stanna, så att man umgås dagligen under flera års tid- ja, då måste och ska man minsann få fundera lite, både en och två gånger!
 
 
Den ensamma stiliga valacken är inte till salu. Han har det bra med sina kalvkompisar, men jag hoppas att han snart får en egen hästkompis igen!

Sommarstämning

Eller inte. Vet inte om det har med vädret att göra. Jag är helt och hållet utan inspiration som människa just nu. Kanske lika bra att jag jobbar.
Det är färdigskördat för den här omgången. Här ett par vyer från gungande traktorn från Vännforsbäck. Ett mycket vackert ställe.
 
 
 
Buster är hemma igen. Vi hade honom på ett annat ställe först när Yade dog men han ville hellre vara hemma så han går med kalvarna nu. Han har gjort det tidigare i sitt liv och verkar inte ha några problem med det. 
 
 
 
Man måste vara lite försiktig med en som är 25 år och lyhörd vad som blir bäst för honom. Jag hoppas att jag hittar den rätta hästen snart så får han återigen sällskap på sin egen nivå.

På Yades grav

Anders och Jenny kom hit en dag. Tack och lov att vi har alla våra goda vänner som vi kan minnas Yade med. Jag och Jenny gick till Yades grav, hon ligger där borta i skogsbrynet.
Det blev plötsligt otroligt vindstilla och varmt! Småfåglarna kvittrade som aldrig förr, och det var inte storspovens sorgesång utan ett glatt kvitter. Utsikten mot skogen var fantastiskt vacker och det kändes inte alls som att vi var i Vännfors, utan mera söderut.
 
 
 
Här vilar hon, min lilla häst. Hon har det så bra nu. Hon är någon annanstans, och vi möts en dag igen.

Sorgen

För det första vill jag tacka för alla varma och snälla kommentarer, kramar, omtanke, de betyder mycket för mig, båda från mina vänner och bekanta IRL och likaväl från bloggvänner. Sorgen har den ”fördelen” att den gör människor öppnare och för oss närmare varandra.
I samma veva som Yade dog stängdes min blogg, pga att Blogg.se hade glömt förnya min domän, så det var inte jag som hade tänkt sluta blogga, till dem som undrar.
Veckan som gått har varit alldeles fruktansvärd. Visst, jag hade fått en förvarning om detta i fjol när Yade drabbades av fång för första gången så jag var lite förberedd.
Jag har inte svårt med döden i sig, och avlivningen gick bra för alla inblandade, men att se henne lida så mycket, om än bara en kort stund, skadade mig.
Men det var ju trots allt en ganska gammal häst och någonting dör man ju av. Hon hade haft ett bra liv både hos mig och även ägaren innan. Hon hade massor av vänner och det är inte bara jag som gråter nu. Hon gav oss alla så maximalt med glädje att det inte går att begripa. Jag vet att alla människor inte blir 100 år och alla hästar inte blir 25 år så det är så. Jag vet också att det finns dem som förlorar sina nära och kära människor varje dag, som kämpar mot livshotande sjukdomar och får utstå hemska saker, vad är en häst mitt i allt detta?
Jag vet det, men det hjälper ingenting. Jag är så förkrossad att jag nästan dör. Första dagen grät jag hela dagen på jobbet, men var lite lugnare på kvällen. Andra dagen på jobbet gick lite bättre, och jag tänkte redan att det värsta kanske var över, men då bröt jag ihop värre än någonsin och grät hela kvällen istället. Tredje dagen var det lite mindre tårar både på jobbet och hemma, men jag mådde precis lika dåligt. Och samma sak fortsätter idag och något slut finns inte i sikte. Jag vet inte om jag någonsin blir en människa igen. Lägg till 5 nätters dålig eller ingen sömn.
När mina mor- och farföräldrar dog, och där ska tilläggas att mina morföräldrar var jag riktigt nära med, så var jag såklart ledsen, vemodig, sårbar… Jag grät en skvätt då och då, gick och kom ihåg dem. Men jag tänkte att de trots allt var gamla, att de hade varit sjuka, att de var på ett bättre ställe nu, det kände jag. Ja, ni vet. Men det jag känner nu är så mycket värre. Jag vet inte varför.
Jag har pratat med andra som har varit tvungna att ta bort sin häst och alla vittnar om precis liknande upplevelse, att det är så oerhört tungt, oavsett orsak eller ålder på hästen. Är det kanske just det där, att de är så stor del av våra liv, att vi gör så mycket saker med våra hästar och samlar på oss så mycket gemensamma minnen, som gör att det blir så överväldigande jobbigt, och att tomheten efter dem blir så stor. Eller är det det, att hästar och djur liksom placeras på samma ställe i vårt hjärta där vi även har våra barn. Vi ska ta hand om dem, skydda dem och bär ansvaret för dem.
En sak är säker. Jag hatar fång. Jag hatar cancer också, och det gör många med mig. Det tillverkas ”Fuck cancer”-armband och jag tror banne mig att jag börjar tillverkningen av ”Fuck fång”-armband. Hellre hade jag velat att min häst hade dött av någonting annat. Jag hade då kanske även kunnat ge henne en sista sommar på betet.
När jag flyttade till Vännfors, läs till landet, lärde jag mig älska storspovens läte som börjar höras någon gång under maj månad och som är ett säkert tecken på att sommaren är nära. De häckar alldeles utanför vårt hus, på betet där Yade gick första sommaren. Förra sommaren tyckte jag att det var plågsamt att höra detta läte, då det påminde mig om att Yade stod deprimerad i sjukhagen och kanske aldrig mera fick gå på grönbetet. Men i år låter detta ljud, storspovens sång, i mina öron som en förtvivlad gråt.
 
 
Emotions are not meant to be managed.
They are meant to be felt.

Min häst, sista året

Jag kan inte låta bli att komplettera med ytterligare några bilder på min fina häst.
Här från sjukhagen sommaren 2014.
 
 
 
Hösten har kommit och hästen är frisk igen, här är du i boxen.
 
 
Markarbetsträning!
 
 
Och vintern -14/15. Två helt vanliga hästar i vinterhagen.
 
 
Julklappshoppningen! Lis-Marie hoppade 2 clear rounds utan någon träning alls! Så duktiga ni var! Lite busig häst visserligen!
 
 
 
Julaftonsritt. Greger bestämde sig att lära sig rida och det här var en bra början. Ritten gick bra och du var inte rädd för någonting! Hade jag suttit på ryggen hade du säkert varit fjantigare med bl a risslan som ni mötte, samt skidåkare. Bilar och maskiner däremot brydde du dig inte om det minsta. Någon gång hade du och Camilla mött en väghyvel, som du inte brydde dig om alls, men du var rädd för vägen, hur den såg ut efter hyvelskrapet. Typiskt dig. Den allra värsta saken var dock skottkärran i ridhusets hörn.
 
 
 
Så fin jul vi fick. Förra året åt Buster upp alla julgodis på natten men denna gång fick du äta upp ditt eget julknäckebröd som Lis-Marie och Celine gjort.
 
 
Min brorsdotter Iina kom naturligtvis på besök på jullovet. Hon rider nu på en ridskola i Helsingfors och kunde således rida ut på dig, med Sanna och Buster förstås. Tiden runt nyår var väldigt kall, men ni skrittade och travade en kortare bit.
 
 
 
 
En dag åkte vi till ridhuset. Iina fick rida er båda, och hoppa Buster! Ni fick vara fria i ridhuset men ni var lugna och behövde inte busa av er.
 
 
 
Vintern var stormig och ni härdade ut.
 
 
Och till sist tittade vårsolen fram igen.
 
 
Jag hade problem med mina ryggskott men vi tränade alltid vi kunde. Jag var tvungen att rida lätt en del. Jag fick säkert ryggskott eftersom jag ändrade min sits så drastiskt.
 
 
 
 
 
 
Vi provade vinterridbanan någon gång men underlaget var aldrig bra, så det var antingen ridhuset eller uteritter som gällde.
 
 
 
 
 
Greger kom igång med ridningen ordentligt! Han lärde sig t om rida lätt i trav till sist. Någon gång gjorde jag er sällskap med Buster, men mest var det Sanna som fick agera ridlärare. Och du förstås Yade. När det var Greger som satt på ryggen blev du alltid extra lugn.
 
 
 
 
 
För bara några veckor sedan gjorde vi ordentliga framsteg i dressyren. Jag fick hjälp av en lärare så jag började rida ännu mjukare och vara ännu tydligare med eftergift, och det gav faktiskt resultat! Du var jättefin och mjuk under de senaste veckorna, och vi fick beröm som ekipage från flera håll. Därtill hade vi en fantastiskt rolig hopplektion som senare visade sig bli den sista. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu har vi kommit till slutet. Ovan finns sista bilden på min fina friska häst. Hostan du hade de sista veckorna var nog ingenting allvarligt, och var redan på väg bort.
Jag visste att våra dagar var räknade, och jag anade att vi kanske levde på lånad tid.
Nu tänker jag, det var sista gången vi hoppade, det var sista gången vi galopperade, det var sista gången vi red den där vägen. Det var sista gången vi var till ridskolan och åkte transport.
Vi tänker så sällan att det alltid kan vara sista gången. Vi glömmer leva här och nu, och tar för givet livets stora mirakel och den korta tiden vi får rå om varann.
Fast nog känner jag att jag har tagit vara på tiden med dig. När jag ser på alla härliga bilder som är bara en liten bråkdel av vår tid tillsammans. När jag minns allt det fina (någonting dåligt förutom sjukdomarna finns inte att minnas från tiden med dig) så förstår jag att det eller den, han eller hon, som har gett oss den största glädjen ger oss även den största sorgen. Det är kärleken som gör ont.
Och jag är inte ensam i min sorg. Det finns så många andra som du har skänkt så mycket glädje till och som nu sörjer med mig. Vi är så tacksamma över att vi har fått ha dig i våra liv.
 
Söndagen den 7/6 slog fången åter till med full kraft. Trots att något betessläpp inte hade inträffat i år. Och det som var ifjol var verkligen en liten känning jämfört med detta.
Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att se min fina gyllene häst stappla fram, knappt förmögen att stå på benen, alla muskler darrande av smärta.
Jag minns tiden i sjukhagen från ifjol, och den tanken lockade mig förstås inte. Men ärligt talat, jag funderade inte ens på några alternativ. När jag såg hur dålig hon hade hunnit bli på någon futtig timme sade jag till Greger att ringa hit veterinären akut, och jag visste att det var dags.
Vi hade tur och det var min favoritveterinär. Att bli kliad och äta gröngräs in i döden, det kan man tydligen njuta av till max, hur ont man än har i hovarna.
Buster var bakom gallret, alldeles bredvid, när kanylen sattes på plats. Och där var veterinären, som Yade inte noterade alls. Och där var Greger, och han har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas enligt Yade.
Och sen var det jag, Annukka, som var där. Det var bara mig hon tittade på, hon kastade på mig en vänlig blick: ”Vad gråter du för?”
 
 

Fina minnen av Yade, sjukdomstiden

Jag fortsätter att skriva om Yade för att ett enda inlägg hade blivit för långt.
Den här bilden är från våren 2013 från vårt stall. Från första ögonblicket visste du att Greger var din ”husse”. Det var faktiskt, när allt kommer omkring, han som hade allra mest med dig att göra alla dessa år.
 
 
Jag trodde länge att klådan hos dig utlöstes av nya täcken som jag inte tvättade innan jag tog dem i bruk. Det kan faktiskt ha varit så.
 
 
På väg till hoppträningen.
 
 
Och här tränar vi dressyr igen.
 
 
 
Och efter varje träning kliade det på vänster framben.
 
 
En av många uteritter sett från din rygg.
 
 
Glad och nöjd, våren 2014 börjar snart.
 
 
Efter hoppträningen.
 
 
Någon av de mindre klubbtävlingar i dressyr.
 
 
Såklart skötte du dig fint.
 
 
 
 
 
Efter att jag hade ridit dressyren färdig hoppade Lis-Marie två clear rounds med dig! Hon fick hålla i allt hopptävlande, där gick min gräns. Du hade inte kunnat ha en mera snäll och omtänksam medryttare än Lis-Marie! Förutom Camilla då, som var din andra medryttare och som du gjorde långa skogsritter med. Jag har tyvärr ingen bild på dig och Camilla tillsammans. Man tror alltid att det går att fota ”någon annan gång”.
 
 
 
Groupie! Tack vare att jag började blogga började jag även fota mycket mera.
 
 
Våren 2014, här har vi ridit med Sanna och Buster långt upp till berget.
 
 
Våren 2014, just innan du fick fång för första gången, är vi på väg till vår första Ann-Margret-träning. Hon är en av världens bästa dressyrtränare som hjälpte oss mycket.
 
 
 
 
 
I samband med att du fick grön gräs de första gångerna 2014 blev du konstigt trög och stel. Ingen puls, ingen värmeökning i hovarna, ingen feber. Om man inte red dig kunde man inte märka någonting avvikande alls. Veterinären visste inte heller vad det stod för. Jag låt dig stå på betet i några dagar, men eftersom det inte blev bättre bestämde jag att det var fång. Du hade ju precis avslutat kortisonbehandlingen och det stod t om på medicinburken att den kunde utlösa fång. Så här nöjd såg du ut på betet trots din fångkänning.
 
 
 
 
När vi väl fattade att det ändå var fång var det slut på det roliga. Du skulle in och ha boxvila. Det var helt omöjligt eftersom du skulle ha gått totalt upp i limningen. Så vi gjorde en minimal sjukhage bredvid ladugården och Busters beteshage. Vi täckte ytan med sågspån och lade dit en extra tråd längst ner så att du inte kunde komma åt gräs. Du fick mindre mat och magrade (och du var inte överviktig innan heller!), dessutom tappade du alla musklerna på bara ett par veckor. Då grät jag. Jag såg att du var deprimerad. För att göra allt som stod i min makt för att du skulle bli frisk tog jag även dit hästakupunktören Ingemar. Du skötte dig fint som vanligt.
 
 
På någon vecka accepterade du ändå läget. Roligt var det inte men du fann dig i att sjukhagen var din plats. Helst skulle man ju inte flytta på dig alls och undvika alla hårda underlag så jag fick även borsta dig i hagen. Jag mockade hagen eftersom det blev så mycket bajs på den lilla ytan.
 
 
Sanna försökte pigga upp dig med kaninen (det brukade även sitta fåglar på din rygg) och även om den värsta klådan var över var det alltid uppskattat om någon tog sig tid att klia dig.
 
 
Jenny och Anders var några av dina allra bästa vänner. Jenny har också hoppat några blåbärstävlingar med dig under det första året. De tillbringade timmar i din hage för att klia och massera dig, för att pigga upp dig mitt i eländet. Det uppskattades!
 
 
 
 
När fången hade lugnat ner sig och det hade gått ett par månader tyckte jag att det var dags att du fick promenera på en lite större yta och ha kroppskontakt med Buster. Munkorgen tyckte du inte om men någon gång då och då fick du göra Buster sällskap.
 
 
 
 
 
Vi har haft en mycket bra hovslagare Jonas, och han har skott dig hela tiden. Fången skötte han professionellt med sulor, tjärdrev med mera. Det var också han som senare kunde se att du hade haft fång.
 
 
Här är det ett kärt återseende med Anders i sjukhagen. Anders är intresserad av hästmassage och -kommunikation. Du skötte honom tillbaka.
 
 
Och här med både Anders och Jenny. 
 
 
 
Det går visst att sköta om en kompis även med en munkorg på!
 
 
I slutet av sommaren hade vi ett spännande besök på veterinärstationen. Vi röntgade hovarna för att se om du hade fått en hovbensrotation. Det fanns inga tecken på sådant, och det var ju väntat, eftersom fången inte hade varit så kraftig. Skönt att få det bekräftat i alla fall. Det gick bra i röntgenrummet även om det var väldigt varmt!
 
 
Samtidigt passade vi på och kollade upp dina tänder. Du tyckte inte om det och det behövdes en hel del lugnande medel. Tänderna såg bara bra ut och man behövde inte göra någonting.
 
 
Efter att du vilat 3 månader började vi göra promenader med dig. Alltså att vi ledde dig från marken. Då var det redan höst i luften och betessäsongen närmade sitt slut. 
Jag och Lis-Marie tömkörde dig. Inget vi gör till vardags så det behövdes en del klurande innan vi fick alla remmar rätt. Du hade ju blivit tömkörd förut, bl a av mig sommaren 2013, men det var verkligen bra att vi var två. Fast fr o m ca fjärde gången gick det jättebra och hade gått att göra helt själv. Du var jättefin! Någon glädjesprång och -bock blev det också, galoppen var så rolig!
 
 
Hösten kom. Hagen gjordes om till en vanlig vintehage och ni fick sova inne. Du var en vanlig häst igen.
 
 
Det var dags att börja rida igen. I förra inlägget har jag bilderna från vår första skrittur. Först skritt, sen lite trav, till sist galopp. Du var precis som vanligt, kanske lite busigare, men ingen av oss tre (jag, Lis-Marie, Camilla) föll av. Jag minns våra vilda galna galopp på de mjuka skogsvägarna i höstas. Vi galopperade så fort att mina ögon tårades så att jag såg ingenting. Och så rädd som jag var att vi skulle möta en älg, och det gjorde vi ju, och det gick hur bra som helst.
 
 
Hösten 2014 kom. Vi flyttade oss till ridhuset igen, och återupptog vår markarbetsträning. 
 
 
Jag blev väldigt less på min sits, som var allt annat än lodrät. Jag jobbade hårt med den, och jag måste säga att det gav resultat.
Fortsätter i nästa inlägg.

Yade In Memoriam

Jag köpte dig 2/10 2012. Min vän Pia som är riktigt duktig på hästar visste vad jag behövde och hade hittat den rätta hästen för mig. Visst ville jag ha en bra häst, en kunnig häst, och en häst som hjälper mig att utvecklas som ryttare. Men det viktigaste för mig var ändå att hästen var snäll. Jag var lite spänd i början, men fort märkte jag att du var både snäll och vettig. Jag kände mig trygg med dig och de små praktiska grejerna för en nybliven hästägare fick jag hjälp med av Pia och andra. Första månaden stod du hos Pia i Brån.
 
 
I samma veva flyttade jag till Greger i Vännfors och du fick också flytta hit. Du anpassade dig snabbt.
 
 
Vintern kom, en riktigt kall vinter. Mycket var på gång, vi byggde ut och många saker och ting kändes besvärliga och svåra för mig. Du var en av mina fasta punkter i tillvaron och hjälpte mig att få loss tankarna från allt det andra. Jag visste var jag hade dig. Där i hagen.
 
 
 
 
När du träffade Ville för första gången var du alldeles förvånad. Du hade nog aldrig sett någonting så litet förut. Du var oerhört nyfiken, försiktig och snäll. Du stod nästan på tå av försiktighet. Många är de små som har fått sitta på hästrygg för första gången hos dig.
 
 
Här ”hoppar” vi.
 
 
 
 
Min brorsdotter Iina var en av dina trognaste vänner. Hon har kunnat sitta hos dig i hagen i timtal. Lyckan var stor vid all pyssel som hade med dig att göra.
 
 
 
Våren 2013 vågade vi oss till en regional dressyrtävling. Det gick väl inte så lysande poängmässigt, och sanningen att säga var du nog ganska fjantig med domarbordet. Men det var en ny erfarenhet, med nummerlapp och allt.
 
 
Lättnaden var stor då klasserna var klara!
 
 
Sommaren kom, och livet lekte. Du fick tyvärr en infektion på sadelplatsen, som till sist blev bra på penicillin. Så här efteråt kan jag konstatera att det blev ingenting annat än en välbehövlig månadslång sommarvila för dig, men då var jag väldigt orolig och visste inte om du skulle bli bra igen.
 
 
Här är vi på väg till sommarbetet för första gången! Du stod alldeles bredvid vårt hus så att jag kunde se dig från fönstret. Otroligt mysigt!
 
 
Här är du för första gången på grönbetet i Vännfors. Så här vill jag att du ska ha det nu och all din tid i evigheten.
 
 
Vilan varvades med regelbunden träning på utebanan, ridhuset och ute i naturen. Du tyckte om att bli riden och jobba. Dressyr mådde du bra av men uteritter och i synnerhet hoppning var roligast!
 
 
 
I slutet av sommaren behövde vi en kompis till dig då du skulle bli ensam. På nätet hittade jag Buster, som var en fullträff utan dess like och blev Sannas häst. Dagen då han kom var väldigt regnig!
 
 
I och med att vi gifte oss den sommaren samlades halva världen till lilla Vännfors. Dunder-Carlsson från Blekinge och Iina från Helsingfors hittade varandra genom dig och ni alla kom bra överens trots olika språk. Tandemridning och voltige tränades flitigt!
 
 
Bröllopsdagen den 20/7 2013 var alldeles underbar. Fotografen var en djurvän och ville absolut ha med dig på fotograferingen. Så nöjd och glad du var! Ja tror verkligen att du visste att det var bröllop och fest! Du hade kunnat fotas i evigheter. Blombuketten fick jag ställa bort eftersom du genast lyckades få den i munnen.
 
 
 
Jag red och red och mådde gott den sommaren!
 
 
 
I slutet av sommaren hade vi gäster från Spanien, min mammas kompisar. Kvinnan som heter Marga hade alltid drömt om att prova rida men hade aldrig kommit till skott, dessutom var hon rädd för hästar. Men nu åtgärdades det! Ledaren är Jenny.
 
 
Och sen var det min tur igen!
 
 
Till hösten började vi med en ny utmaning. Pga några taskiga avramlingar hade jag tidigare blivit livrädd för hoppning. Så jag frågade världens snällaste ridskolelärare Magdalena att starta en hoppgrupp för dem som vill mest träna på bommar och låga höjder, som kanske var rädda som jag eller hade en unghäst. Och det gjorde hon! 
Jag kunde inte välja mellan bilderna, så bläddra bara fort. Jag var så rädd att jag skakade i början, men vilken klippa jag satt på. Din enda svaghet var att du tyckte att det var så roligt att du ibland kunde bli lite stark. Med hjälp av pessoabett och mera träning kom vi dock framåt. Jag övervann mig själv gång på gång, och vi utvecklades enormt. Här på bilderna hoppar vi studs, som jag var allra mest rädd för. Du var helt klockren på studs.
 
 
 
 
Vi började alltid med bommar, så rädd var jag.
 
 
 
 
 
Däremellan tränade vi även dressyr, och var med på alla möjliga små klubbtävlingar för att få rutin. Det här måste vara julklappsdressyren. Du har ju en tomteluva.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och sen hoppning igen! Du hade alltid öronen spetsade framåt så fort du såg en bom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Något minne från vår sommarbana sommaren 2013. 
 
 
 
 
Och utebanan på ridskolan.
 
 
Våren 2014 började det hända tråkiga saker. Du hade alltid varit allergiskt lagd, och nu fick du bara utan vidare konstiga utslag.
 
 
Och sedan började klådan. Du kliade dig blodig. Vi provade allt. Till sist fick veterinären utreda dig, och det var allergi. Alla andra proverna var helt tip top. Du fick kortisonbehandling, det fanns inga alternativ.
 
 
Kortison ökar risken för fång. När det dessutom råkade vara vår och gröngräset började skjuta upp, hände det allra värsta.
 
 
Vad som hände sedan återkommer jag till. Sommaren 2014 var lång och jobbig. Vi härdade ut den tillsammans, med hjälp av många vänner. Och till hösten 2014, efter många månader, kunde jag sätta igång dig igen. Lyckan var stor då jag märkte att du inte var halt, och att du var precis som förut. Vi hade lurat ödet och fått ett extra år.
 
 
Jag såg vägen framför oss, mardrömmen var över för tillfället.
 
 
 
Vad som hände sedan återkommer jag till. Jag orkar helt enkelt inte skriva mera just nu. Men du fattas mig! Du fattas mig! Du fattas mig!
 
 

Fång igen!

En häst som inte hostar längre men som från och med idag är ordentligt halt. I frambenen, framför allt vänster. Som ifjol fast ännu värre. Och trots att hon inte har släppts ut på sommarbetet. Och det hela har kommit över en natt.
 
 
Jag i min värld kan inte se någon annan förklaring än fång, men det får veterinären avgöra imorgon. Synd bara att många av veterinärerna inte har mitt fulla förtroende.
Vi kommer att isolera henne till en mindre hage nu, och ge henne mindre hö. Sen får man väl sätta dit sulor igen. Alla drömmar om sommarbete någonsin mera får man bara släppa nu.
Jag är ju lyckligt lottad som för nuvarande ”bara” har en häst som är sjuk, och inte en närstående människa. Men ofta tänker jag, på jobbet och även annars, vad är alla sjukdomar bra för? Varför ska oskyldiga varelser som barn och djur drabbas av sådana tråkiga saker?
Jag hade hellre tagit eländet själv, men det är ju inte möjligt.