Redan för flera år sedan läste jag för första gången ett nästintill vetenskapligt påstående: Hästtjejer, vad man nu menar med denna term, blir bra ledare och chefer. Motiveringen var att det beror på att hästtjejer är tydliga i kommunikationen, modiga och vana vid att ta ansvar. Så småningom har detta påstående blivit någon form av sanning som lever helt sitt eget liv. Och jag har inte sett någon ifrågasätta den heller.
Senast idag läste jag från Hippson en ny ”sanning”: Hästtjejer ät stamkunder på smärtkliniker, eftersom de är så tuffa och lyssnar inte på sin egen kropp (om de säger att de har ont så har de minsann lite mera ont än alla andra som klagar på samma sak…) och drabbas därför till sist av utmattningsdepression.
Jag blir så trött på dessa påståenden. Hur definierar man en hästtjej för det första? Och för det andra, hur går det för volleybolltjejer då? Eller hundtjejer?
Låt oss ha kvar mångfalden inom hästsporten. Alla är inte stjärnor. Och man behöver inte vara en stjärna för att falla. Och sen finns det många stjärnor bland oss som vi inte ens märker dagligdags… det är inte bara resultat på papper eller på tävlingsdatabasen som räknas!
Alla intressen borde gynna ens personliga utveckling. Ge en glädje, denna bristvara, och stimulera oss att växa som människor.
Det som jag kan känna oro för är alla med egen häst, som inte hinner med, och som är dåliga på att be om hjälp. Att ha egen häst är tungt och tidsödande, och rentav svårt att kombinera med jobb och familj. Därtill kräver det riktigt mycket kunskaper och engagemang, så min rekommendation är att hålla sig till ridskolan tills man har ordentligt tänkt igenom det hela… det finns gott om hästar som går och skrotar för att ägarna inte hinner med, och det blir ingen glad av.
Och Ps. Vad gäller hästkillar då?
