Redan för flera år sedan läste jag för första gången ett nästintill vetenskapligt påstående: Hästtjejer, vad man nu menar med denna term, blir bra ledare och chefer. Motiveringen var att det beror på att hästtjejer är tydliga i kommunikationen, modiga och vana vid att ta ansvar. Så småningom har detta påstående blivit någon form av sanning som lever helt sitt eget liv. Och jag har inte sett någon ifrågasätta den heller.
Senast idag läste jag från Hippson en ny ”sanning”: Hästtjejer ät stamkunder på smärtkliniker, eftersom de är så tuffa och lyssnar inte på sin egen kropp (om de säger att de har ont så har de minsann lite mera ont än alla andra som klagar på samma sak…) och drabbas därför till sist av utmattningsdepression.
Jag blir så trött på dessa påståenden. Hur definierar man en hästtjej för det första? Och för det andra, hur går det för volleybolltjejer då? Eller hundtjejer?
Låt oss ha kvar mångfalden inom hästsporten. Alla är inte stjärnor. Och man behöver inte vara en stjärna för att falla. Och sen finns det många stjärnor bland oss som vi inte ens märker dagligdags… det är inte bara resultat på papper eller på tävlingsdatabasen som räknas!
Alla intressen borde gynna ens personliga utveckling. Ge en glädje, denna bristvara, och stimulera oss att växa som människor.
Det som jag kan känna oro för är alla med egen häst, som inte hinner med, och som är dåliga på att be om hjälp. Att ha egen häst är tungt och tidsödande, och rentav svårt att kombinera med jobb och familj. Därtill kräver det riktigt mycket kunskaper och engagemang, så min rekommendation är att hålla sig till ridskolan tills man har ordentligt tänkt igenom det hela… det finns gott om hästar som går och skrotar för att ägarna inte hinner med, och det blir ingen glad av.
Och Ps. Vad gäller hästkillar då?
Helt allmänt ska man nog vara försiktig med att sortera in människor i olika fack och sätta etiketter på dem. Visst finns det gemensamma intresset och allt däromkring men riktigt så enkelt är det verkligen inte!
Ha en fin fredag önskar en hundtjej 😉
Jag är väl katt-tjejen, men har aldrig känt av något fack. Det finns de som går in med mer eller mindre frenesi i sina hobbies, det gäller väl att inse kraft och ork och vara lagom. Eller viga sitt liv åt det enskilda.
Jag önskar dig en go fredag, kram ♥
Tittar in och önskar trevlig helg:-)
Undrar också vad gäller hästkillar….
Har ibland funderat över att man inte så ofta hör "hundtjejer/killar", "marsvinstjejer/killar" osv.
Men hästen är ju större och kräver mer på alla sätt och är svårare att tygla.
Alla intressen tror jag är utvecklande och bör vara glädjefyllda men som du säger bör man nog vänta med att få det hela till en livsstil. DEt är lätt att kraven blir alltför stora och att glädjen försvinner.
Ja, du. Vår yngsta är hästtjej, men jag har svårt att se henne som ledare! Hon är väldigt blyg. Hästarna ger henne självförtroende och hon växer på hästryggen, men jag ser inte direkt det du skrev här uppe. Man ska alltid ta generaliseringar med en nypa salt. Å andra sidan kanske det är många med samma personlighetsdrag som tyr sig till hästar och det är därför man ser dessa resultat? Studier och undersökningar i all ära, men är inte resultaten helt omöjliga att förneka säger jag att man alltid kan vrida och vända på siffror så att de passar det resultat man vill få till. 🙂
"Sanningar" kommer och går – rycks ur sitt sammanhang och sätts in i ett nytt …
Godtyckligt letar vi kanske efter det vetenskapligt icke bevisade …
Jag förstår inte varför det är så vanligt att generalisera. Bara för att man ser likadan ut, klär sig likadant eller har samma intresse så är man inte likadan. Vi är alla unika. Den här sammanklumpningen av människor kan vara ganska otäck ibland. Den inbjuder till mycket fördomar. Kram
Isåfall säger jag som Gerd. Jag är katt-tjejen.
Näe…Man ska inte sortera in människor i fack, även om det kan bli lätt till.
Ha en underbar söndag nu
Kram.
Det är alltid svårt att generalisera. Men som i alla generaliseringar finns kanske en uns sanning. Men inte tillräckligt för att tas som sanning.
Nä man ska nog inte skaffa djur hur som helst. Speciellt häst. Det verkar ju vara ett enormt ansvar. Jag blir ledsen när folk tröttnar på sina djur. Djur är så kloka och känslosamma. Att såra ett djurs känslor är så fult.
Kramis på dig. Ser att du har gått ner i vikt. Klädsamt. Men du var precis lika klädsam innan.
I lördags tänkte jag på dig då jag var på dotterns stalls öppna hus och jag såg barn, ungdomar och vuxna i vacker samklang med sina hästar. Terapi för själen! Själv fick jag gosa med deras ganska nya kattungar och var alldeles full av oxytocin då jag kom hem. Hoppas att du mår bättre snart!
Jag har också läst de där artiklarna om hästtjejer och ledarskap. Igårkväll befann jag mig i ett sällskap som generaliserade kring alla yrkeskårer från poliser till lärare…. Ja, vad ska man säga, annat än att vi människor är bra på att sortera in varandra i fack, kategorisera, analysera och generalisera…. Ibland blir man bara så trött av allt det här.
Inte för att jag varit så aktiv med bloggandet eller bloggläsandet senaste tiden, trots det slog mig en tanke idag. Det var länge sedan jag läste något inlägg här hos dig! Ser att det är drygt en vecka sedan du skrev, inte så himla länge sedan… men undrar ändå om du hänger med och mår någorlunda bra! Positiva tankar till dig från mig. 😉
Jag har aldrig hört detta uttalande om hästtjejer… däremot gynnar det mig ifall det stämmer 🙂 Jag kan stryka under för att många hästtjejer är tufffa. Men jag tror det mer handlar om personlighet. Jag har vuxit upp på hästryggen och haft egen häst upp till vuxna tonår, jag tror att många skulle kalla mig "tuff". Men tror inte det handlade om min bakgrund med hästar, mer att jag är född sån. För egentligen så är jag ingen hästtjej, de sista åren var väldigt utdragna och tunga, fanns inte mycket lust. Det är som du skriver otroligt tidskrävande och det gäller verkligen att man har ren passion för livet i stallet. Att ha häst är en livsstil som kräven hundra %. Det priset behöver man vara villig at betala. Det var inte jag.