Författare: TIMEOFTIGER

Jag är en medelålders kvinna, lyckligt gift, mamma och bonusmamma. Vi bor på landet och jag jobbar som läkare. Jag är intresserad av det mesta, bl a matlagning, böcker och resor. Jag har haft egen ridhäst och har dessutom lång historia som ridskoleelev. Just nu är jag hästlös men vårt hus håller på att invaderas av andra djur, såsom katter, akvariefiskar och en hund. Som nyaste intressen har träning, fjällvandring och stugliv dykt upp. Livet förändras hela tiden. Jag delar bara ut recept som jag har lagat själv och som är riktigt goda, dvs smakgaranti finns!

Krämiga chilipotatis och mustiga köttfärsbiffar

Så länge man inte ratar maten bara pga att råvaran är köttfärs, så påstår jag att denna maträtt håller klass och kan t om bjudas till finare middagar. Servera grönsallad till.
 
Sweet Chili Potatis
 
9-10 stora potatis- skala och gör grova klyftor. Men jag använder ofta även mindre delikatesspotatis som inte behöver skalas (jag gillar inte grova potatisskal i maten).
2 dl creme fraiche
1,5-2 dl sweet chili-sås
Salt och peppar
2 dl grädde
 
Förkoka potatisen snabbt. Blanda ihop creme fraiche och sweet chilisås och krydda. Varva såsen med potatisklyftorna. Slå över en burk grädde och stek i mitten av ugnen, 200 grader, i 1-1,5 timme.
 
 
Kryddiga köttfärsbiffar från grillen
 
Ca 1,2 kg köttfärs
2 tsk salt
Svartpeppar
1 dl ströbröd
2 ägg
En halv burk Chunky salsa
 
Pensla med grillolja och grilla, kan förstås lika väl stekas på en stekpanna.
 
 

Var det rätt att OUTa Hooja?

Norrland har blivit trendigt och hippt. Det tog väldigt lång tid men det hände till sist. Inte ens Mikael Niemis fina bok Populärmusik från Vittula i början av millenniet förmådde väcka intresset, även om många uppskattade själva boken. Svenska folket trodde väl att boken var ren fiktion. Samma gäller filmen Jägarna med Rolf Lassgård i huvudrollen. Men jag vet att det är sanna historier.
 
Vad är det som har hänt nu- är det energifrågorna? Malmen? Batterifabrikerna? Covid och efterföljande längtan till svenska naturen? Eller klimatoro? Ursprungsbefolkningsfrågorna? Eller är det helt enkelt sociala medier och TikTok som har lyckats väcka den allmänna medvetenheten om denna stora del av Sverige som ligger häruppe?
 
Parallellt märker jag också ökat intresse för mitt kärva/kära fosterland, Finland. Visst är det så att de mest förfinade svenskarna (och då tänker jag främst på en god vän) sedan länge har förstått den speciella storheten i finsk design och konst. Men om det är politiska läget eller undersökningarna om världens lyckligaste folk eller att själva finländarna har tinat upp lite grann och börjat prata engelska, jag vet inte. Jag vet bara att när jag flyttade till Sverige -94 var ingen intresserad av mitt hemland som hade inget status alls, men nu upplever jag en klar positiv förändring. T om Marko och Irma går hem idag, sverigefinländarna deluxe! (Ja, de är också på riktigt.) Jag har nu själv vuxit lite ifrån den finska kulturen, vilket å andra sidan gör att jag ser den med ännu klarare ögon. Finska kulturen öppnar sig inte helt lätt för en utomstående, och till stor del är det språkbarriären som står i vägen.
 
Nåja, nu var hur som helst tiden slutligen mogen för ett nytt populärkulturellt fenomen, nämligen HOOJA. Och i och med att Aftonbladet outade Hooja redan i juli-23, kan man fråga sig varför jag skriver om det först nu! Saken är att jag ville hinna lyssna på Hoojas sommarprat och fördjupa mig lite innan jag uttalade mig. Aftonbladets motivering till att de visade stora bilder på Hooja och Mårdis utan masker och avslöjade deras namn och ålder, var att de ville ”granska dessa makthavare inom nöjesindustrin”. (Var får de allting ifrån?)
 
En bitter sörlänning som heter Torbjörn Ek, och garanterat inte kan backa med kåpsläp, har tagit på sig att skriva artikeln som sjuder av illvilja och avundsjuka. Han påstår rakt ut att Hoojas framgång helt beror på maskerna. ”Beviset” är att de tidigare inte blev framgångsrika med ett annat band som omaskerade. Torbjörn Ek verkar också tro att låttexterna ska vara sanningsenliga. ”Ett antal påståenden” kallar han Hoojas låttexter och uttalanden för. När det avslöjas att killarna inte bor tillsammans utanför samhället i en gul kåk utan el och vatten, utan att de bor var för sig med sina fruar och barn inom Gällivare tätort, (och rentav på ett VILLAOMRÅDE!) känner hans segervisshet och förnärmelse inga gränser. Och att de inte ens själva äger en Ford pick-up som syns i filmen om Hooja tycker också T. Ek är fuskigt.
Så mycket mera oegentligheter kan Torbjörn Ek dock inte gräva fram, att killarna bor i Gällivare och har jobbat i gruvan stämmer. Så det mest intressanta ”avslöjandet” blir summa summarum killarnas bilder och namn.
 
Ansvariga utgivaren Martin Schori har också försökt förklara outandet till bra journalistik och rentav ett hjältedåd. Men om de verkligen bara ville granska sanningshalten, hade de ju kunnat checka ”fakta” och rapportera vad som stämde och vad inte. Namnen och bilderna behövdes inte.
 
Jag känner en del folk från Gällivare och hade jag velat få reda på killarnas identitet hade det varit lätt. Men för mig har det ingen relevans alls vilka de är, jag känner ju dem ändå inte. Jag kan förstå att det är lugnare att vara anonym, då alla inte trivs med en kändiskult omkring sig.
 
Stockholmsjournalisten Gabriel Zetterström hakar på Aftonbladet, med en alldeles egen intelligent argument, nämligen att Hoojas musik är så dålig att de bara måste avslöjas. Po Tidholm i sin tur skriver att Hooja har ett ansvar att börja nyansera och problematisera sin identitet och komma vidare från enkla stereotypier. Han undrar hur det kan vara för en hbtq-person att bo i Norrland om alla män tvingas in i Hooja-modellen. Han verkar på riktigt tro att det är Hooja som har hittat på denna ”modell” och bär på någon sorts moraliskt ansvar. Men det är så enkelt att Hooja inte behöver göra någonting alls som någon annan anser är rätt. De får göra sin grej på sitt sätt så länge de vill, och när publikens intresse tar slut är det tack och hej, och inte mera med det.
 
I sommarpratet berättar Hooja och Mårdis, att de fått ”erkännande” för att de även behåller sin konstnärsroll backstage, och då pratas det alltså inte om bara masker. Killarna konstaterar förvånat att de ÄR ju sig själva, och inte spelar någon konstnärsroll, och det förstår jag, men det förstår inte Stockholmsetablissemanget. För tusende gången, fast det kommer aldrig att nå fram: Det här är på riktigt!! Norrland är inte Stockholm. (Och Finland är inte Sverige.) Vi är alla människor och har många saker gemensamt, men inbilla er aldrig att det inte finns några skillnader. Alltså, riktiga grundläggande skillnader som syns i helt vardagligt liv.
 
Och det är just därför jag gillar Hooja. Musiken är underhållande och texterna, även om det kanske är lite väl mycket party och alkohol för min ålder, är oerhört mysiga. Humor kallas det. När jag lyssnar på dem känner jag som att jag har kommit hem. Deras sommarprat fyllde mig med värme och skratt. Jag förstår mig på deras yttre och inre värld, en värld som man inte kan låtsas. 
 
Aftonbladet- säg som det är! Ni outade Hooja för att tjäna pengar på det, och that’s it. Men låt Hooja vara nu. Det är nämligen så illa, att de är på riktigt, på gott och ont, och kommer inte ställa upp på ert spel. Och, hemska saker, kanske behöver de inte er.
 
 

Människans innersta väsen-reflektioner från fjällen

Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
 
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
 
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
 
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
 
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
 
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
 
Every cloud endangers not a storm.
 
 
 

Hemma igen!

Hemkommen från fjällen, knäna värker, och semestern krymper men än finns det dagar kvar.
Jag har fixat och tvättat, ordnat med foton, handlat och lagat mat. Jag har läst ikapp lokaltidningen och bloggat som en dåre. Allt jag har upplevt måste ut, det kan inte vänta.
Jag har fixat med mina akvarium, och jag kan säga att det finns inget som är så nedslående som att få en sjukdom i akvariet.
Jag har städat, såklart, fast jag hatar det, eller kanske just därför. Det jag nämligen känner varje stund är att jag INTE har tvättat fönster, duschkabinen eller kylskåpet!!
Vad är det för fel på mig? Varför är det så svårt att ha semester hemma utan dessa självsadistiska tankar?
Vad är det vi minns av livet sedan, antal fönster vi putsat eller de roliga stunderna med familjen och vännerna? Jag putsade ju fönster för ett par år sedan och jag tyckte att de snabbt var lika smutsiga igen.
 
Att gå in i mataffären är jobbigt, i synnerhet om det är mycket folk. Jag blir trött i huvudet och på något märkligt sätt stressad. Jag har svårt att komma ihåg allting jag ska köpa, tankarna flyger hit och dit. Är det någon motreaktion efter en dryg vecka i total isolering?
Den värsta ensamheten är ensamhet i tvåsamhet. När den ena har mycket att uträtta och är fullt upptagen, och den andra går runt och funderar på fönstertvätt och irriterar sig för sig själv.
Jag tog bilen och for till stugan. Visst, det finns några fönster även här. Men känslan är en annan. Jag har skapat mig en fristad där jag får bara vara, och där vardagsbestyren räcker som jobb.
 
 
Nu börjar vanliga livet igen. För min del blir det några förändringar framöver. Jag ska börja styra över mitt liv och själv bestämma mina villkor.
Tack sommaren, jag behövde dig!
 

Packlista för fjällvandring

Packlistorna är eftertraktade, och eftersom jag nu anser mig ha en del erfarenhet, även av vandring i olika väder, så tänker jag återigen dela med mig min up-to-date-packlista för fjällvandring. Och inte minst för att jag själv kan använda den nästa år!
Jag packar allt i vattentäta packpåsar. Om ryggsäcken trots allt skulle bli genomblöt är det skönt att ha torra grejer kvar. Dessutom kan sakerna i packpåsarna pressas till mindre volym. En packpåse kan man även tvätta i, om det skulle behövas.
Visst är det skönt att bara ha det man behöver, och knappast kan ens glömma någonting någonstans. Men det är överraskande mycket som ändå behövs för denna enkla tillvaro som fjällvandring innebär.
 
 
Min rygga är 65 liters, så mycket extrautrymme finns inte. Regnskyddet medföljer.
 
Topplocket: Guidebok om vandringsområdet, karta, kompass, toapapper, soppåsar, klädnypor, tändstickor, solstick, myggmedel, spork, dagbokshäfte+ penna, läsglasögon och Savett toilet.
 
Sidofickorna, bältesfickorna och hängandes på ryggan: Crocs, kåsa, Nalgeneflaska, en miniflaska naturvänligt diskmedel och disksvamp, matlagningsredskap (visp, slev och stekspade), keps, handsprit. Wettextrasa för att torka tältet med. Läppbalsam.
 
Hygienipåse: Tandborste, tandkräm, liten deo, kroppstvål, schampo och balsam (gärna i ett), solkräm, mjukgörande kräm ffa för fötterna, kam, hårsnodd, plackers.
 
Underklädespåse:
Trosor, strumpor (endast av merinoull!), sport-BH, T-shirts, powerbank+sladd, handduk x2 varav den ena pytteliten. Sovmask för natten.
 
Klädpåse:
Sidenlångkalsonger, långärmad undertröja av merinoull, Houdini-Sleepwalker-värmekjol, shorts (nya som var jättebra men de hade inte en bra ficka för mobilen=kameran…), vantar (innervantar+yttre som tål vatten och skyddar mot vind), bikinis, mössa, buff, pannband.
 
Dunjacka pressad i en packpåse som blir en liten kompakt kudde
 
Medicinpåse: Mediciner, hydrokortisonsalva, Leukoplast-tejp, elastisk linda, Compeed (mycket!!), en liten påse tvättmedel, omläggningsbandage för brännskador, värmetäcke, mitella, tryckbandage, en bit skumgummi, plåster, pincett.
 
Reparationspåse finns i Gregers rygga och innehåller: Lim (Liquisole el dyl), silvertejp (finns klistrat runt Gregers vandringsstavar), multiverktyg, kniv, tunn statisk lina/rep, små spännband, karbinhakar, seamsealer, reparationssats för tält och liggunderlag.
 
Kläder och utrustning som jag ofta har på mig:
Vandringsanorak, regnjacka + -byxa, varm tröja typ Houdini/Fjällräven, vandringsbyxor, knäskydd, vandringsskor, vandringsstavar.
 
Övrigt:
Tält, liggunderlag uppblåsbar+ vanlig rulle, sovsäck.
Greger hade sin pulsklocka.
Mobilen, körkort, bankkort, kontanter.
 
Mat
Frukostpåse, lunchpåse, torrmatspåse, efterrättspåse. Kryddpåse. Äggbehållare.
Trangiakök (som sannolikt kommer ersättas med en enklare variant för att endast koka vatten med, framöver!)
Gas!
Resorb- och C-vitamintabletter.
 
I år hade vi återigen, tack och lov, med oss mera fika och snacks. Just efter den här vandringen lutar jag mot att den här typen av bars är det godaste man kan äta som mellanmål, när man är på tur:
 
 
Men mina åsikter varierar från år till år…

Kebnekaise runt dag 8. Tarfala-Nikkaluokta

Jag vaknade i Tarfala då solen låg på tältduken. Men vädret på fjällen är ombytligt och dimman och molnen kommer och går. De stora topparna hade fortfarande en dimslöja över sig, och innan vi hade ätit vår frukost, packat ihop och tagit adjö från stugvännerna, var det mulet igen. Huvudsaken var dock att det inte regnade eller blåste.
 
 
 
Precis som var fallet med Unna Räita, så var vägen tillbaka lättare. Det var lättare att följa rösen och hitta den mest optimala vägen. Dessutom var det mera nedförs, vilket dock inte bara var en fördel med min stukade högerfot. Det var först denna dag som jag på riktigt började känna av den.
 
 
 
 
Ner genom stenfälten, bäckfårorna, de hisnande ravinerna, de två extra broarna, hedmarken, skogen… och tillbaka till Dag Hammarskjöldsleden. 7 km hade vi kommit ner från Tarfala, och 7 km kvarstod till båten som kunde ta oss längs Laddjujavrris deltalandskap, och bespara oss 6 km till fots! Och tiden vi hade på oss till vårt förfogande, innan båtens avgång, var exakt 2 timmar. Dvs att gå en kilometer per kvart skulle krävas, med 15 minuters extratid till godo.
På ett sätt var det bra att vi fick något annat än själva vandringen att tänka på, nämligen att räkna minuter och springa på. Vandringen gick snabbare då, och dessbättre kunde vi också hålla tidtabellen på den relativt lättgångna vägen. Vi fick många möten från Nikkaluoktahållet, ivriga människor oftast med Keb-toppen i sikte.
Vyn bakåt var fin, som vanligt.
 
 
Just i lagom tid kom vi fram till båten, där vi var de enda passagerare. Man kan tycka att 900 kr på 2 pers för att vinna 6 km inte är så prisvärt, men för oss var det helt livsviktigt just denna dag.
Efter båtturen åt vi supergott fika på Enoks mysiga restaurang, som ligger i närheten av nedre båtlänningen.
 
 
 
 
Och då kvarstod bara 5,5 km till Nikkaluokta. Det hann börja regna så att vi blev blaskblöta. Dessutom invaderades vi, våra kläder och packning av mycket små vita insekter i tusental! Vi frågade på Sarris men ingen visste vad dessa insekter var för några, då de inte funnits tidigare år, men alla upplevde dem som störande. Och jag kan intyga att det var ett digert arbete att rensa bagaget, kläderna och bilen från dem. Svärmor säger nu att dessa insekter även finns i Västerbotten, nykomlingar även här för i år. Hoppas att de inte gör någon större skada i naturen.
 
 
 
Vi ”löste ut” bilen och körde till Kiruna. Sedan köpte vi pizza och lånade våra vänners hus igen. Jag är så nöjd, och jag mår så bra. Jag har levt till 100%, och min kropp och min själ har fått vad de behövde. Greger verkar också nöjd.
Som jag tidigare skrev, så är jag kvickare i benen nu än efter fjolårets vandring. En del kroppsliga skavanker finns dock, Compeedplåster både lite här och där, och den där stukade fotleden också.
Men själva kärringen (=jag) sjuder av liv! Och redan på hemvägen spikades målet för nästa sommarens långvandring! Vi ska ju gå hela Kungsleden i etapper, så mycket kan jag avslöja redan nu.
 
Läs gärna även om våra andra vandringar i min blogg, kategori Vandring (från 2018).
Kungsleden Ammarnäs-Hemavan juli/aug-21
Kungsleden Abisko-Nikkaluokta juli-22
 

Kebnekaise runt dag 7. Tarfala

Sorken gav upp och vi fick en god natts sömn. Vädret på morgonen var återigen fint. Jag lade märke till hur segt det gick för våra tältgrannar att ta sig iväg- de skulle ju ändå till toppen av Kebnekaise och jag trodde att det var bättre att starta lite tidigare än kl 11 då. Men det var faktiskt inte vårt bekymmer. Vårt mål var Tarfala.
Jag var så glad att vädret stämde, då jag visste att Greger såg fram emot denna utstickare alldeles speciellt mycket. Det hade ju varit lätt att skippa och bara gå hem, men varför sumpa en enastående möjlighet, även om kroppsliga krafterna började tryta.
 
 
Stigningen efter bron var rejäl. Först gick vi i skogen, sedan på fjällhedmark. Här fanns det några fina tältplatser som jag hade föredragit om jag hade vetat om dem! Efter hedmarken blev det allt stenigare, väldigt stenigt faktiskt, men ändå inte fullt ut som i Unna Räita, då det växte lite mera mossa mellan stenarna här. Tarfala betyder en dal där det växer mossa.
 
 
 
Efter ett stort stenras har Länsstyrelsen dessutom satt dit två broar så att man kan kringgå de värsta stenhögarna, så lite anpassat är det allt. Stigen följde Darfaljåkken hela vägen. Det är en vild jåkk vars brus lämnar ingen oberörd. Inget att vada så här års, så att säga!
 
 
 
 
Stigen gick bitvis alldeles nära en ravin med högt och rakt fall ner till Tarfalajåkken, och det var faktiskt ett par ställen som var lite svettiga, i synnerhet med tung packning på ryggen.
Vi började ana de riktigt höga topparna (främst Kebnekaisetopparna, Kebnebakte, Kaskasatjåkka och Kaskasabakte), men vädret uppemot Tarfala såg dystert ut. De högsta topparna var redan dolda i dimma.
 
 
 
 
 
Efter halva vägen längs vår 7 km vandring började det också mycket riktigt regna, och den här gången var regnet kallt, även om det inte blåste. Tarfala har för övrigt landets vindrekord med 81 m/s, därefter gick vindmätaren sönder. I samma veva blev forskningsstationens bastu brasved. Så vi var glada över att slippa de värsta vindarna.
 
 
 
I Tarfala ligger en forskningsstation som Stockholms universitet rår om, och syftet är glaciärforskning förstås. Av den anledning, tror jag, finns det el draget till Tarfala, och Tarfalastugan är också den enda STF-stugan (bortsett från fjällstationerna) som har elektricitet sedan några år tillbaka. Apropå glaciärforskning kan jag tänka mig att det känns trist och deprimerande att vittna Tarfalas mäktiga glaciärer krympa år för år som följd av klimatuppvärmningen. 
 
 
Vad gör man på en stenig uppförsbacke i kallt hällregn? Svaret är att man går vidare, steg för steg, tills man är framme. Orken började tryta hos mig, stenrösena som markerar leden var svåra att se som vanligt (risken att gå fel var obefintlig men man vill ju helst inte ta onödiga omvägar) och regnet vräkte på. Från forskningsstationen var det ytterligare en kilometers vandring till STF-stugan, och det var en lång kilometer!
 
 
Blaskblöta kraschade vi in i Tarfalastugan och blev vänligt emottagna av stugvärden Hanna och några medgäster. Vi blev bjudna på varm saft. För 200 kr/person fick vi använda stugans kök, torkrum (som vi verkligen behövde!), bastu (kan jag ens berätta hur mycket vi behövde/villhövde den??) och iordninggjorda tältplatser i anslutning till stugan. Dass får man också alltid använda. Vi fick instruktioner om hur vi skulle sköta oss i stugan och vilka rutiner och regler som gällde. Det var intressant att prova på stugliv! Vi lagade mat i köket och det blev en sen och välbehövlig lunch.
 
 
I Tarfalastugan bodde just då intressanta människor med stor friluftserfarenhet. Jag intervjuade länge och väl en gentleman från Stockholm som hade sett och gjort det mesta i fjällvärlden i sin ungdom. Och en tapper yngling, som hade gått Jojoleden alldeles själv, dök upp- han hade alltså också varit i Unna Räita-stugan, några dagar efter oss.
Några klättrare for till Kaskasabakte, och även de flesta andra tog sig en tur, då regnet nu hade slutat. Jag och Greger passade på och bastade, och det var så underbart att jag inte kan med ord beskriva det! Att bli riktigt ren och riktigt varm är ju en sak, men att sitta på bastulavarna och samtidigt se från fönstret hur dimman dansar runt Kebnekaises toppar, det är Livet. Greger var minst lika nöjd han!
Efter bastun umgicks vi lite till med våra stugvänner, och drog oss sedan till vårt tält, den mest naturliga sovplatsen i världen, på världens (näst?) vackraste plats dessutom.
 
 
Medan Greger tycker att Tarfala är den finaste platsen han någonsin varit på, så föredrar jag fortfarande Unna Räita över allt annat. Men Tarfala är absolut en stark tvåa som alla fjällvandrare bör uppleva någon gång i livet!
 
 
 
 
 

Kebnekaise runt dag 6. Laddjuvaggi-Tarfalabron

Så tröttsamt att varje inlägg börjar med samma mening. Men vi vaknade återigen till en underbar morgon. Vi packade ihop vårt pick och pack och anslöt till Dag Hammarskjöldsleden, iklädda shorts.
Sträckan till Kebnekaise fjällstation i Laddjuvaggi (Slåtterdalen) var jobbig. Vägen är väldigt stenig och jag vrickade min högerfot två gånger, inte så värst men ändå, jag har verkligen inte råd med flera skador. Dessutom var det några rejäla backar och blöta partier, och vi började väl vara ganska slitna också. Men topparna syntes mycket bättre än ifjol, då de var mest dolda i dimmorna.
 
 
 
 
 
 
Duolbagorni
 
 
Telefonmottagningen kom tillbaka, det fick vi erfara. Världen hade inte gått under, men Gregers kossor var på rymmen och en grillring av betong skulle han också flytta med traktorn.
Vi stannade på Keb och Greger tog en öl, tappad direkt från kranen. T om Norrlands Guld dög åt honom då. Jag nöjde mig med en Snickers. Toaletterna på Keb är fortfarande ur funktion efter vårens vattenkatastrof så det är bajamajor och dass som gäller. Men duscharna fungerade tydligen i alla fall.
 
 
Det var mycket folk på Keb, men kanske inte fullt ut så mycket som ifjol. Jag trivs dock inte där varför vi sökte oss närmare avvägen till Tarfala, vilket är 1,4 km från fjällstationen mot Nikka. Och eftersom vi skulle till Tarfala dagen efter, ville vi också vinna några kilometer. Att tälta just vid denna väg (Nikkaluokta-Keb) är inte det trevligaste då det är otroligt mycket folk i rörelse. Vi ”rekade” lite men i början av Tarfalavägen fanns det inga tältplatser så vi nöjde oss med en plätt nära Tarfalajokkskanjonen, bredvid den stora leden. Dassen här var återigen fulla med sopor. Konstigt att folk inte kan bära dem med sig en kilometer till Keb, där man ju både får lämna och sortera sitt skräp, helt gratis.
 
 
Vi tältade bredvid några ungdomar som hade Kebs sydtoppen på sin bucket list. Greger hämtade vatten från forsen med livet som insats.
 
 
När vi hade lagt oss vaknade jag av att någonting rörde sig bland våra grejer i absiden. Det tystnade när jag kollade men ljudet hördes sedan igen. En sork! Usch så välnärda de måste vara i detta område. Vi flyttade all mat och även kläderna till tältdelen. Jag hade inte lust att få våra grejer sönderbitna.

Kebnekaise runt dag 5. Sälka-Laddjuvaggi.

Det fina vädret fortsatte hålla i sig och efter en väl sövd natt då mina kroppsdelar till pussel satt alldeles rätt i förhållande till varandra, vaknade jag i det varma tältet. Efter morgonbestyren, en god frukost och ett snabbt besök på Sälkastugorna bar det av mot Singi. Klockan var 10.40.
 
 
Snabbt fick jag ta av mig jackan, och vi fick t om byta mot shorts, så varmt var det.
Ifjol var jag irriterad då jag pga molnen inte kunde se några fjälltoppar i tvärdalarnas slut. Men i år kunde vi det, och både Kaskasavaggi och Guobirvaggi avslöjade oss sina finaste hemligheter. Bl a Kaskasabakte, och båda Keb-topparna.
 
 
 
 
 
Vi åt lunch i det fria, tonfiskwraps. Jag kunde bara hoppas att Gregers rygga skulle bli lite lättare så småningom, i synnerhet eftersom han hade haft problem med sitt bukväggsbråck under resans gång. Skräckmomentet i samband med lunchen var en liten spindel på mina prylar.
 
 
Efter rastskyddet Kuoperjåkka är det inte långt innan vägen grenar sig, och i år tänkte vi skippa Singistugorna och ta genvägen till Laddjuvaggi istället. Det innebar vinst på ett par kilometer, men samtidigt några extra höjdmeter upp och ner. Dessa var vi beredda att ta.
 
 
 
 
 
Stigningen var oerhört dryg! Och inte blev det bättre av att det började hällregna, när vi kommit upp en liten bit. Vi kom till sist till en liten dal högt upp vid foten av Singitjåhkka, där det fanns en fin sjö och även tältplatser.
 
 

Men regnet upphörde och vi ville fortsätta en bit till, nedför, för att hinna torka upp lite och även förkorta morgondagens sträcka i Laddjuvaggi. 400 meter innan vår genväg åter förenade sig med Dag Hammarskjöldsleden, slog vi upp vårt läger. Det här börjar ju redan gå på rutin! En finare kväll och en finare tältplats kunde man återigen inte önska sig.

 
 
 
 

Kebnekaise runt dag 4. Unna Räita-Sälka

Jag vaknade på natten kl 02. Av ren och skär ångest. Greger snarkade på britsen bredvid, och ute hörde jag regnet. Skulle vi någonsin ta oss härifrån?? Visst, jag förstår att det är helt naturligt att det regnar i fjällen ibland. Men tänk om det skulle regna flera dagar i sträck? Skulle vi klara av att ta oss från stendalen oskadda, det var ju nog svårt att gå över torra stenar? Jag började tänka på yngsta sonen hemma, och hundvalpen… Lappsjuka!! Jag var tvungen att rentav kliva upp och ställa mig på golvet, jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Skulle jag väcka Greger?
Jag går i alla fall först ut på dass och kissar, tänkte jag. Det var fortfarande en varm och drömmande julinatt, och det regnade inte så mycket. Det ljudet som jag trodde var regnet, var dånet från vattenfallet. Jag såg alla vackra toppar, mina vänner, omkring mig, och ångesten smälte bort. Imorgon bitti skulle jag tvätta håret i glaciärsjön, tänkte jag, eftersom hårbottnet hade börjat klia. Jag lade mig igen på min (fängelse)brits, och somnade om.
 
 
Jag vaknade då ögonmasken hade glidit av, och den lilla stugan badade i morgonens solstrålar. Jag tog min handduk och gick till glaciärsjön. Jag kom inte så långt ut i sjön längs stenarna, utan fick stanna vid stranden där vattnet är rätt grunt och slammigt. Men håret skulle tvättas och det tvättades också. Och aldrig har mitt hår varit så lent som efter glaciärslamstvätten! Möjligen en affärside, men den kan vara svår att genomföra i sin helhet.
 
 
 
Jag betraktade topparna i solskenet. Det är nästan skamligt att fota Pyramiden tillsammans med dasset, som det ofta blir! Pyramiden är så otroligt vacker!
 
 
Men jag ville inte gå alltför nära stupet, jag hade nog med problem som det var (läs, ta mig levande härifrån).
 
 
Och Knivkammen är som en ros.
 
 
Och vem har designat Vaktposten? Den är bara fulländad!
 
 
In i stugan igen, och väcka Greger, som alltså var rätt opåverkad på gott och ont, och sov gott. Vi åt frukost som vanligt, packade ihop och städade stugan. Plötsligt dök stugvärden från Nallo upp, han var på sin morgonpromenad och skulle nog troligen kolla hur det hade gått för oss gamlingar. Det var otroligt trevligt att se honom!
 
 
 
Resan tillbaka var bara hemsk alldeles i början, då vi fick klättra över några riktigt besvärliga stenhögar. Därefter blev det lättare. Dels hade vi redan gjort det en gång, och dels var det lättare att följa rösena utåt från dalen. Vi kunde nu hålla oss mycket mera centralt i dalen och slapp gå upp på Räitatjåhkkas brant. Dessutom var det mycket mera nedförs. På vägen tillbaka mot Stuor Reaiddavaggi följde vi nu den halvt uttorkade strömfåran och det var lite mjukare och mera mossa mellan stenarna där. På väg upp mot dalen dagen innan hade vi tagit den ännu stenigare södra branten. Turen till Unna Räita-stugan dagen innan tog 5 h och returen 3,5 h.
 
 
 
 
 
Att komma tillbaka ner till Södra Stuor Reaiddavaggi innebar en otrolig lättnad! Vi hade överlevt och tagit oss tillbaka till mänskligheten! Det första vi gjorde i det fina vädret var att ta av oss skorna och laga oss en lyxlunch.
 
 
Resterande väg till Sälka, som ändå var bara ca 8 km, kändes dryg. Det var återigen många steniga partier, och många lättare eller lite svårare vad. Mörka moln hotade oss framifrån, men inget regn bröt ut.
 
 
 
 
Att komma till Sälka kändes som att komma till New York! Trots att vi fortfarande relativt sett var väldigt avsides från civilisationen, så kändes den stora mängden byggnader, tält, människor, affär (!) och allmän rörelse alldeles överväldigande! Jag hoppades att någon skulle fråga varifrån vi kommer, då hade jag svarat lite nonchalant och ändå helt självklart: ”Unna Räita!” men ingen frågade. Med tanke på den minimala mängden människor vi mött på utanför Kungsleden (någon enstaka dagligen) tänker jag att vi var rätt så ensamma i att komma från Nallo-hållet.
 
 
 
 
Älskade Sälka! Vi satte upp vårt läger invid jåkken precis som ifjol, åt vår lyxmat och drack upp våra små vinflaskor. Sälkas stora och aggressiva myggor tämjdes med Bushman även i år. Vi kröp in i tältet och välkomnade en fridfull natt.