Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
Every cloud endangers not a storm.
Så fint sagt! Jag har sagt det förut, men gör det igen. Jag uppskattar verkligen dina reflektioner!