Sorken gav upp och vi fick en god natts sömn. Vädret på morgonen var återigen fint. Jag lade märke till hur segt det gick för våra tältgrannar att ta sig iväg- de skulle ju ändå till toppen av Kebnekaise och jag trodde att det var bättre att starta lite tidigare än kl 11 då. Men det var faktiskt inte vårt bekymmer. Vårt mål var Tarfala.
Jag var så glad att vädret stämde, då jag visste att Greger såg fram emot denna utstickare alldeles speciellt mycket. Det hade ju varit lätt att skippa och bara gå hem, men varför sumpa en enastående möjlighet, även om kroppsliga krafterna började tryta.
Stigningen efter bron var rejäl. Först gick vi i skogen, sedan på fjällhedmark. Här fanns det några fina tältplatser som jag hade föredragit om jag hade vetat om dem! Efter hedmarken blev det allt stenigare, väldigt stenigt faktiskt, men ändå inte fullt ut som i Unna Räita, då det växte lite mera mossa mellan stenarna här. Tarfala betyder en dal där det växer mossa.
Efter ett stort stenras har Länsstyrelsen dessutom satt dit två broar så att man kan kringgå de värsta stenhögarna, så lite anpassat är det allt. Stigen följde Darfaljåkken hela vägen. Det är en vild jåkk vars brus lämnar ingen oberörd. Inget att vada så här års, så att säga!
Stigen gick bitvis alldeles nära en ravin med högt och rakt fall ner till Tarfalajåkken, och det var faktiskt ett par ställen som var lite svettiga, i synnerhet med tung packning på ryggen.
Vi började ana de riktigt höga topparna (främst Kebnekaisetopparna, Kebnebakte, Kaskasatjåkka och Kaskasabakte), men vädret uppemot Tarfala såg dystert ut. De högsta topparna var redan dolda i dimma.
Efter halva vägen längs vår 7 km vandring började det också mycket riktigt regna, och den här gången var regnet kallt, även om det inte blåste. Tarfala har för övrigt landets vindrekord med 81 m/s, därefter gick vindmätaren sönder. I samma veva blev forskningsstationens bastu brasved. Så vi var glada över att slippa de värsta vindarna.
I Tarfala ligger en forskningsstation som Stockholms universitet rår om, och syftet är glaciärforskning förstås. Av den anledning, tror jag, finns det el draget till Tarfala, och Tarfalastugan är också den enda STF-stugan (bortsett från fjällstationerna) som har elektricitet sedan några år tillbaka. Apropå glaciärforskning kan jag tänka mig att det känns trist och deprimerande att vittna Tarfalas mäktiga glaciärer krympa år för år som följd av klimatuppvärmningen.
Vad gör man på en stenig uppförsbacke i kallt hällregn? Svaret är att man går vidare, steg för steg, tills man är framme. Orken började tryta hos mig, stenrösena som markerar leden var svåra att se som vanligt (risken att gå fel var obefintlig men man vill ju helst inte ta onödiga omvägar) och regnet vräkte på. Från forskningsstationen var det ytterligare en kilometers vandring till STF-stugan, och det var en lång kilometer!
Blaskblöta kraschade vi in i Tarfalastugan och blev vänligt emottagna av stugvärden Hanna och några medgäster. Vi blev bjudna på varm saft. För 200 kr/person fick vi använda stugans kök, torkrum (som vi verkligen behövde!), bastu (kan jag ens berätta hur mycket vi behövde/villhövde den??) och iordninggjorda tältplatser i anslutning till stugan. Dass får man också alltid använda. Vi fick instruktioner om hur vi skulle sköta oss i stugan och vilka rutiner och regler som gällde. Det var intressant att prova på stugliv! Vi lagade mat i köket och det blev en sen och välbehövlig lunch.
I Tarfalastugan bodde just då intressanta människor med stor friluftserfarenhet. Jag intervjuade länge och väl en gentleman från Stockholm som hade sett och gjort det mesta i fjällvärlden i sin ungdom. Och en tapper yngling, som hade gått Jojoleden alldeles själv, dök upp- han hade alltså också varit i Unna Räita-stugan, några dagar efter oss.
Några klättrare for till Kaskasabakte, och även de flesta andra tog sig en tur, då regnet nu hade slutat. Jag och Greger passade på och bastade, och det var så underbart att jag inte kan med ord beskriva det! Att bli riktigt ren och riktigt varm är ju en sak, men att sitta på bastulavarna och samtidigt se från fönstret hur dimman dansar runt Kebnekaises toppar, det är Livet. Greger var minst lika nöjd han!
Efter bastun umgicks vi lite till med våra stugvänner, och drog oss sedan till vårt tält, den mest naturliga sovplatsen i världen, på världens (näst?) vackraste plats dessutom.
Medan Greger tycker att Tarfala är den finaste platsen han någonsin varit på, så föredrar jag fortfarande Unna Räita över allt annat. Men Tarfala är absolut en stark tvåa som alla fjällvandrare bör uppleva någon gång i livet!
Jag måste säga att jag är imponerad av er ihärdighet och styrka! De här bilderna får NÄSTAN mig att känna lust till liknande vandring. Makalöst vackert! Maken åkte precis upp till Sälen för att ta sig vidare till några dagars vandring i Norge. Undrar just hur det blir efter allt regn, men jag gissar att de anpassar sig.
Jag kan tänka mig just hur fantastisk den där bastun måste ha varit. Så väl värda ni var den!