Etikett: Unna Räita

Unna Räita 8 km, i Unna Räitas hjärta

29/7-24

Jag sov dåligt och ingenting. Bilden på branten hade fastnat på mina näthinnor, och skulle jag ändå dö så ville jag göra bort det på en gång! Men vi verkade i alla fall ha tur med vädret, som var lämpligt på alla sätt och vis. Ingen blåst, regn eller extrem hetta. Vi klev upp kl 7.30 och jag ville att Greger skulle skynda sig. Jag ville ta mig an branten nu på en gång.

Jag ber om ursäkt om det blir mycket bilder nu. Det är svårt att med ord förklara hur det hela såg ut. Vi tog oss alltså upp från den östra, nedre delen av dalen till den västra, övre delen, via en rasbrant. Höjdskillnaden är ca 150 meter.

Bilderna är tagna både från Gregers perspektiv, som gick först, och mitt, som följde efter. Första rasbranten längs Pyramidens armhåla var fruktansvärt jobbig. Såklart hade man kunnat ramla och slå sig illa, men inte störta okontrollerat flera meter neråt. Stenarna satt hyfsat fast och någon glaciärlera hade vi inte problem med, vilket många har klagat över. Vi sneddade uppåt ganska brant- så brant som vi nu orkade. Jag minns att jag några gånger fick ta i allt jag hade för att hiva mig uppåt.

När vi väl hade kommit upp över första passet upplevde jag att vi hade ett vägval. Vi var nu på platsen för den i stort sett bortsmälta glaciären mellan Pyramiden och Knivkammen. Troligen gick det en ”stig” upp alldeles bredvid klippkanten, men där såg det ut att vara möjligt att störta flera meter neråt, om oturen skulle vara framme. Jojoleden börjar ju från Unna Räita-stugan och går sedan upp mellan Pyramiden och Knivkammen, och jag kan tänka mig att det är ingen sak för ”jojosar” att gå bredvid och över en liten tvärbrant. Men vi ville helst hålla oss på den säkra sidan. Som tur är så har Knivkammen en ”fot” som består av rasmassor, och den sneddade vi över. Min lättnad var stor när vi såg att man även kunde klättra ner på andra sidan av den. Det blev några extra, dyrköpta, höjdmeter, men i gengäld ingen farlig exponering för fall.

Efter att ha stigit ner från Knivkammens fot hade vi ca 1 kilometers vandring kvar norrut till Unna Räita-stugan. Det var stenigt, behöver jag säga det? 1 h och 50 minuter tog det för oss från nedre glaciärsjön till Unna Räita-stugan.

Ifjol darrade jag i Unna Räita-stugan i plågorna av fruktansvärd lappsjuka, och hade betalat allt jag ägde för att ta mig därifrån med detsamma. I år återvände jag frivilligt, och längs värsta tänkbara väg dessutom. Enligt gästboken hade det inte varit någon i Unna Räita-stugan på 4 dagar, men det vet man ju inte alltid så noga. Hur som haver, hade inte vi mött en levande själ på 2 dygn! Detta till trots kände jag mig ändå närmare civilisationen här uppe i västra delen av dalen, dit det ändå kommer någon människa ibland, och dessutom hade vi nu en raststuga och allt.

Nu fick jag också se varifrån vattenfallet kommer. Förra året var jag så chockad över dalens ödslighet att jag glömde kolla det. Den övre glaciärsjön i Västra Unna Räita rinner ner i den nedre sjön i Östra Unna Räita längs en liten jokk strax söder om Unna Räita-stugan. Vi kunde vada över jokken med skorna på, men den var nog lite ”busig” och krävde koncentration. Jag ville ju inte ramla och hamna i vattenfallet.

Efter att vi hade ätit lunch i Unna Räita-stugan klippte jag mina fingernaglar med en sax som jag hittade i stugans första hjälpen-förpackning. Vilken befrielse! Och sen var det bara orientera sig ut från den västra delen av dalen, över sten, sten och ännu mera sten. Och vi tackade det goda, torra vädret! 3 timmar tog vandringen ut ur dalen denna gång. Jag beundrade än en gång Vaktposten. Hur har någon kunnat skapa någonting så harmoniskt och mäktigt?

Jag kände mig väl till mods, vi hade ju överlevt. Jag kände mig inte särskilt trött heller, men någonstans förstod jag att jag måste vara det. Vi hade flera väldigt tunga dagar, fysiskt och mentalt, bakom oss. Därtill hade vi nästan inte sovit någonting alls inatt.

Så fort vi hade kommit ner till Södra Stuor Reaiddavaggi och såg Reaiddajavrit blänka framför oss föreslog jag till Greger att vi skulle strunta i kilometrarna just idag, och slå upp lägret redan kl 15.30. Och det gick han med på.

Vart resten av eftermiddagen och kvällen försvann, det vet jag inte. Långtråkigt hade jag inte. Troligen dåsade jag bort timmarna här och nu, i en helt kravlös och för stunden stressfri tillvaro.

Östra Unna Räita 12 km

28/7-24

När (om) Greger blir stressad, vill han gärna sätta sig ner och ta en kopp kaffe. När jag blir stressad, vill jag göra bort det som stressar mig, där och då, på en gång och helst igår. Jag har ingen ro i kroppen.

Efter en något orolig natt vaknade jag av att det var väldigt varmt i tältet. Tvärt emot alla dystra prognoser sken solen. Jag försäkrade mig än en gång om att vi skulle göra det här, och Gregers svar var JA. Så ihop med grejerna och ner med tältet, och iväg mot Unna Räita!

Denna gång vek vi inte till höger mot jokken, utan riktade oss rakt framåt, mot höjden. I stället för Räitatjåhkka skulle vi göra Palkastak sällskap hela dagen.

I början av vandringen var det allra varmast, och vi slog oss genom björk och vide helt utan stig. Tur att det ändå var väldigt lätt att se vart vi skulle någonstans. Mygg och knott pinade oss en del, men inte mera än att det var uthärdligt. Från höjden kunde vi se Unna Räitajohkas generösa delta med flera strömfåror. Kanske tur att vi slapp dem.

Snabbt skiftade vädret igen, och det var dags att ta på regnkläderna. Precis som vi redan visste, så var dalen utåt kraftigt V-formad, vilket åtminstone på vår södra sida i regel innebar en sådär 20 meters tvära fall rakt ner till strömfåran. Många gånger var vi otrevligt nära stupet, men rent praktiskt orkar man inte ta så mycket höjd hela tiden, då det finns ännu mera stenar ju högre upp man kommer. Med tiden övergick kampen mot vide och växtlighet alltmera mot kamp mot stenar.

Ja, stenar. Det var dagens melodi. Avundsjukt sneglade jag över jokken mot Norra sidan, som såg mycket grönare och mera lättgången ut, med stig och allt. Vår sida bröts hela tiden av stenfält. Mest var det något mindre stenar (inte bara ”block”), som inte satt så stadigt fast, och halkiga var de dessutom pga regnet. Det är en sak att gå på stenfält, men att klättra på stenfält är ännu mindre njutningsfullt, i synnerhet om man på köpet riskerar att ramla ner över ett stup.

Plötsligt dök det upp två järvar framför Greger. De hade väl aldrig sett en människa förut och var såpass närgångna att Greger fick hojta åt dem för att få dem ändra kurs. De var dock så pass små att jag har svårt att se hur de hade kunnat vara farliga för oss.

Det tog sina kilometrar innan dalen blev mindre V-formad och vi kunde ta oss närmare strömfåran och slippa vara rädda för stupet. Vi såg den fruktade glaciärjokkens utmynning på andra sidan. Vi såg ju inte hela strömfåran, och de flesta vadar väl den högre upp. Kanhända vi hade kunnat ta oss över, men det är inte säkert. Det var skönt att slippa i alla fall. Vi hittade en bra lunchplats och åt just innan det var dags för regn igen.

Ett par gånger drabbades jag kortvarigt av den obehagliga ”lappsjukan” som jag även kände av ifjol. Vi var ödsligt till, en (för oss) lång och mycket besvärlig språngmarsch ifrån civilisationen. Och våra steg gick åt ännu ödsligare riktning. Min enda livlina och trygghet i världen, fysiskt och psykiskt, var Greger. Inte en människa fanns någonstans på flera kilometers radium. (Vilket är konstigt då denna dal är det finaste som Sverige kan erbjuda, åtminstone rent visuellt.)

Längre in i dalen var jag så utmattad att jag inte minns så noga allt. Det var en del vattendrag även på vår södra sida, de flesta grunda och breda, som vi behövde passera. En av strömfårorna fick vi hoppa över, och skicka ryggsäckarna mellan oss över fåran. Stenarna tog inte slut. Vi noterade det lilla näpna fjället framför Pyramiden som Claes Grundsten har beskrivit som en vårta. Slutligen såg vi Unna Räita-branten och vattenfallet, och den turkosa glaciärsjön i fladdermusform visade sig. Jag kände mig lite bättre till mods. Det var den här vyn jag hade velat se, så allt lidande hade inte varit helt förgäves i alla fall. I samma veva såg vi dock även stupet/branten, som vi skulle över, och den såg ut som på bilderna jag sett- lite bekymmersamt.

Det fanns inte på kartan att vi hade orkat klättra över stupet ikväll, så beslutet blev att sova vid glaciärsjön och ta tag i stupet morgonen efter. Till vår förvåning fanns det inte en enda vettig tältplats vid sjön. Men vi var så utmattade att gå tillbaka någon kilometer till en gräshed var inget alternativ. Vi satte upp tältet på den minst steniga platsen, vilket innebar en stor sten mitt i vår sovdel. Jag fick sova på Gregers sida.

Ju mera jag tittade på stupet desto mera illa till mods kände jag mig. Hur i hela världen kunde vi ta oss över den? Men, å andra sidan, kände jag mig allra mest illa till mods av tanken att behöva gå tillbaka samma väg som vi kom. Att forcera stupet skulle under några omständigheter inte ta hela dagen i alla fall. Det fick bära eller brista.

Orolig lade jag mig. Vi hade inte kunnat rikta tunneltältet korrekt efter vinden, varför tältduken fladdrade en del i den måttliga vinden. Jag fick för mig att en storm var annalkande. Jag visste fortfarande inte om jag var bland vänner eller fiender.

Norra Visttasvaggi-Bron över Visttasjohka 10 km (+”kvällspromenad” 5 km)

27/7-24

Det var fortsatt fint väder, och allt gick enligt planerna så långt. Nu började det dock dra ihop sig till vandringens svåraste och mest osäkra del. Jag visste faktiskt inte om vi skulle klara den, och om inte, hur vi skulle fortsätta.

Man kan gå i Östra Unna Reaiddavaggi på både norra och södra sidan. Norra sidan är behagligare och grönare, och där går det en stig. De flesta vandrare går där. Problemet med norra sidan är, att efter bron över Visttasjohka måste man ta sig över Unna Reaiddajohka. Det brukar dock inte vara svårt då johken grenar sig till flera mindre fåror innan den mynnar ut i Visttasjohka. Det största problemet är vanligtvis, enligt den grundliga researchen som jag gjort bl a på Utsidan.se, en glaciärjokk några kilometer in i dalen, som kommer från glaciären på Räitatjåkka och mynnar ut på norra sidan. Det är några som inte tagit sig över den och fått vända, när glaciärsmältningen har varit som störst.

Gemensamma problemet för båda sidorna är det branta stupet, som liknar ett jätte-trappsteg i mitten av Unna Reaiddavaggi och som delar dalen i östra och västra delen. Vi skulle nu behöva klättra upp till den västra delen, men även där hade jag fått för mig att vi borde ha en rimlig chans att klara det, om vädret var någorlunda ok i alla fall.

Vi kom till Vistasstugan efter 5 km skogspromenad. Där väntade en mycket snäll stugvärd, som vi även har träffat på Sälka några somrar sedan. Men när hon hörde om våra planer att traversera hela Unna Reaiddavaggi, blev hon lite förvånad. Bara några dagar innan hade en grupp på 3 atletiska män i ca 35 års ålder gått längst in i östra dalen, men bedömt att branten såg så otäck ut, att de hade bara tältat i dalen och sedan vänt om, för att dra om rutten via Nallo. Det var ju inte precis vad jag ville höra, men jag höll tyst och tänkte på de peppande kommentarerna som jag fått på Utsidan.se. Men jag blev bekymrad! Jag vet att det inte var stugvärdens avsikt att skrämma oss och hon var noga med att poängtera att hon inte hade varit i östra Unna Räita-dalen själv. Och det förstår väl jag att jag och Greger inte ser ut som några atleter som går fram var som helst.

Det dök upp en gubbe till Vistasstugan från Mårma. Först hade han gått genom Lapporten, sedan stridit mot vide i Östra Alisvaggi för att sedan klättrat Mårmapasset upp och ner, helt själv. ”Jag rekommenderar det inte för någon”, konstaterade han. Han måste ha varit en bra bit över 60 år. Vad är sådana där gubbar gjorda av? Jag och Greger kom fram till ett recept: Sten, fjällbjörk, fjällvind, fjällvatten och en gnutta myggmedel.

Vi skyndade oss iväg söderut, då vi hade en hel del ”ärenden” kvar att uträtta idag, även om vi inte skulle hinna fram hela vägen i Unna Reaiddavaggi. Dagen fick bli delvis en transportdag. Efter 5 km var vi återigen vid bron över Visttasjohka, i Södra Visttasvaggi. Här sov vi vår första vandringsnatt i fjol, och platsen är vår favorit. Jokken har format flata hällor och badbaljor där det går fint att tvätta sig eller bada, och utsikten både upp mot Norra Visttas och Unna Räita är fantastisk.

Vi åt lunch och jag tvättade även håret, man vet aldrig när nästa tillfälle ges! Och sedan blev det bråttom att få på oss regnkläderna eftersom vädret skiftade fort mot regn, dock skiftade det lika fort mot fint väder igen.

Vi vandrade över bron in i Unna Räita-dalen. Vi tänkte väl passera deltat och tälta någonstans lite högre upp, för att kunna vada glaciärjokken tidigare morgonen efter. Jag åt en massa hjortron! En älgko kom stormandes i skogen och passerade oss på några meters avstånd. Och sedan kom första strömfåran som vi skulle över, och den var stor. Hade vi gått för högt upp i vår iver? Vi stred oss vidare i den täta skogen. Jag ramlade ett par gånger, men mjukt. Fastnade i grenar. Svor och kände mig dum. Varför är allt så svårt för oss, alltid? Till sist kunde vi dock prata ihop oss i lugn och ro, lämnade bagaget och följde strömfåran uppifrån och ända ner till Visttasjohka. Och inte någonstans fanns det ett ställe där vi självklart kunde passera, inte så här på kvällen i alla fall. Greger provade på det vita vattnet (glaciärvatten!) med sin stav. Det nådde honom långt upp på låret, var helt ogenomskinligt och rasade fram med en sådan kraft att det var svårt att bottna med vandringsstaven som genast drogs med strömmen. Vad skulle vi göra? På ett ställe där strömfåran var bred, kunde man kanske ha vadat genom att ta av sig skorna, och då kanske helst på morgonen, då vattennivån i regel är lägre. Men det var ju bara första fåran av flera! Och då kvarstod ändå även glaciärjokken högre upp i dalen. Om problemet med vattennivån redan var så stort härnere, hur skulle det då gå med vadet som även ”vanligtvis” kunde ställa till det?

Jag kände mig så oerhört dum. Vad trodde jag om mig själv egentligen. Såklart skulle vi inte lyckas. Varför hade jag ens planerat någonting så här storslaget. En person som jag borde vara glad om jag ens klarade Kungsleden! Tårarna brann i mina ögon. ”Trösta mig!” sade jag till Greger. ”Jag känner mig så dum och dålig!” Hans svar var: ”Gör inte det!”

Vi lommade tillbaka till lägerplatsen vid bron, svansen mellan benen. En extra 5 km hade vi irrat i skogen med våra tunga ryggsäckar denna fina sommarkväll utan något resultat alls. Knivkammen med sin sylvassa kam betraktade oss på avstånd. Vad ville han säga? ”Håll er borta, detta är inget för er!” Eller: ”Ge inte upp!”?

Vi slog upp lägret vid bron. Och medan vi sysslade, mognade tanken hos oss båda: Vi skulle inte ge upp ännu. Vi skulle ta södra sidan av Östra Unna Räita imorgon!

Kebnekaise runt dag 4. Unna Räita-Sälka

Jag vaknade på natten kl 02. Av ren och skär ångest. Greger snarkade på britsen bredvid, och ute hörde jag regnet. Skulle vi någonsin ta oss härifrån?? Visst, jag förstår att det är helt naturligt att det regnar i fjällen ibland. Men tänk om det skulle regna flera dagar i sträck? Skulle vi klara av att ta oss från stendalen oskadda, det var ju nog svårt att gå över torra stenar? Jag började tänka på yngsta sonen hemma, och hundvalpen… Lappsjuka!! Jag var tvungen att rentav kliva upp och ställa mig på golvet, jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Skulle jag väcka Greger?
Jag går i alla fall först ut på dass och kissar, tänkte jag. Det var fortfarande en varm och drömmande julinatt, och det regnade inte så mycket. Det ljudet som jag trodde var regnet, var dånet från vattenfallet. Jag såg alla vackra toppar, mina vänner, omkring mig, och ångesten smälte bort. Imorgon bitti skulle jag tvätta håret i glaciärsjön, tänkte jag, eftersom hårbottnet hade börjat klia. Jag lade mig igen på min (fängelse)brits, och somnade om.
 
 
Jag vaknade då ögonmasken hade glidit av, och den lilla stugan badade i morgonens solstrålar. Jag tog min handduk och gick till glaciärsjön. Jag kom inte så långt ut i sjön längs stenarna, utan fick stanna vid stranden där vattnet är rätt grunt och slammigt. Men håret skulle tvättas och det tvättades också. Och aldrig har mitt hår varit så lent som efter glaciärslamstvätten! Möjligen en affärside, men den kan vara svår att genomföra i sin helhet.
 
 
 
Jag betraktade topparna i solskenet. Det är nästan skamligt att fota Pyramiden tillsammans med dasset, som det ofta blir! Pyramiden är så otroligt vacker!
 
 
Men jag ville inte gå alltför nära stupet, jag hade nog med problem som det var (läs, ta mig levande härifrån).
 
 
Och Knivkammen är som en ros.
 
 
Och vem har designat Vaktposten? Den är bara fulländad!
 
 
In i stugan igen, och väcka Greger, som alltså var rätt opåverkad på gott och ont, och sov gott. Vi åt frukost som vanligt, packade ihop och städade stugan. Plötsligt dök stugvärden från Nallo upp, han var på sin morgonpromenad och skulle nog troligen kolla hur det hade gått för oss gamlingar. Det var otroligt trevligt att se honom!
 
 
 
Resan tillbaka var bara hemsk alldeles i början, då vi fick klättra över några riktigt besvärliga stenhögar. Därefter blev det lättare. Dels hade vi redan gjort det en gång, och dels var det lättare att följa rösena utåt från dalen. Vi kunde nu hålla oss mycket mera centralt i dalen och slapp gå upp på Räitatjåhkkas brant. Dessutom var det mycket mera nedförs. På vägen tillbaka mot Stuor Reaiddavaggi följde vi nu den halvt uttorkade strömfåran och det var lite mjukare och mera mossa mellan stenarna där. På väg upp mot dalen dagen innan hade vi tagit den ännu stenigare södra branten. Turen till Unna Räita-stugan dagen innan tog 5 h och returen 3,5 h.
 
 
 
 
 
Att komma tillbaka ner till Södra Stuor Reaiddavaggi innebar en otrolig lättnad! Vi hade överlevt och tagit oss tillbaka till mänskligheten! Det första vi gjorde i det fina vädret var att ta av oss skorna och laga oss en lyxlunch.
 
 
Resterande väg till Sälka, som ändå var bara ca 8 km, kändes dryg. Det var återigen många steniga partier, och många lättare eller lite svårare vad. Mörka moln hotade oss framifrån, men inget regn bröt ut.
 
 
 
 
Att komma till Sälka kändes som att komma till New York! Trots att vi fortfarande relativt sett var väldigt avsides från civilisationen, så kändes den stora mängden byggnader, tält, människor, affär (!) och allmän rörelse alldeles överväldigande! Jag hoppades att någon skulle fråga varifrån vi kommer, då hade jag svarat lite nonchalant och ändå helt självklart: ”Unna Räita!” men ingen frågade. Med tanke på den minimala mängden människor vi mött på utanför Kungsleden (någon enstaka dagligen) tänker jag att vi var rätt så ensamma i att komma från Nallo-hållet.
 
 
 
 
Älskade Sälka! Vi satte upp vårt läger invid jåkken precis som ifjol, åt vår lyxmat och drack upp våra små vinflaskor. Sälkas stora och aggressiva myggor tämjdes med Bushman även i år. Vi kröp in i tältet och välkomnade en fridfull natt.
 
 

Kebnekaise runt dag 3. Nallo-Unna Räita.

Morgonen på Nallo. Alldeles för vacker för att sovas bort, i synnerhet då solen låg på tältet. Jag gick till Nallostugan för att få de sista instruktionerna av stugvärden, inför dagens vandring som innehöll vissa orosmoment.
 
 
Allra mest orolig var jag över vadet strax norr om Reaiddajavrri. Det är ett riktigt vad, klassificerat som medelsvårt, och det innebär att man får ta av sig skorna. Och eftersom jag och Greger ju har haft en del motgångar med just vad på sistone, så var jag på min vakt.
Dagens etapp till slutmålet Unna Räita-stugan var totalt 8,5 km. Guideboken avråder från denna strapats vid dåligt väder, då färdvägen är så stenig och utsatt. Men idag var en fin dag, så vi tackade för det! Eftersom vi också skulle till Tarfala, och gärna ville undvika en repris av Kungsleden, så hade det mest naturliga sättet för oss egentligen varit att ta oss från Unna Räita till Tarfala via sk Jojoleden=Trepassleden. Jag bedömde dock att vi inte hade fysiska förutsättningar för det.
Just Unna Räita är mina drömmars fjällmiljö, och fjälltrion Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten är det vackraste jag vet. Miljön sägs likna Spetsiga bergen och vara det kargaste och mest unika som svenska fjällvärlden har att erbjuda (men det sistnämnda kan ju alltid diskuteras.) Att fjällen i denna dal har svenska namn står för att inte ens renskötare har haft något ärende dit, och fjällen har således förblivit namnlösa en lång tid. Fjällgurun Claes Grundsten tycker att det är anmärkningsvärt, att denna unika dal som ligger inom vårt land är helt okänd inom svenska kulturvärlden, såsom bildkonst, musik och litteratur. Så jag var verkligen glad att vi kunde förverkliga våra planer just idag och se allt detta som jag så länge drömt om, med egna ögon!
Färden från Nallo till öppningen av Unna Reaiddavaggi är 2,5 km och där ligger även vadet. Färdvägen var i övrigt fortfarande ingen Kungsled, utan lite brant, stenigt och besvärligt- tidsödande.
 
 
Vi kom till vadet, som efter all vånda var löjligt lätt.
 
 
Därefter lät vi fötterna torka, åt lunch och samlade krafter till förestående kraftansträngning, dvs att klättra upp i Västra Unna Reaiddavaggi som endast består av stenskravel.
 
 
 
Jag har inte uppfattat tidigare, att det är Tjäktjatjåkka som är kungen av de nordliga fjällen. Den var inte så prominent från själva Tjäktja, men sedd söderifrån och österifrån dominerar den precis hela sceneriet, trots sin modesta höjd 1826 möh. Den är också populär som topptursmål, alternativt kan man nöja sig med att kliva upp till landets näst högsta sjö 1501 möh, vid dess fot.
 
 
Vi människor är vana vid att omvärlden är, åtminstone till viss grad, anpassad efter oss. Det fick jag bittert erfara i Västra Unna Reaiddavaggi. Kan du tänka dig i termer sten, sten och ännu mera sten? Stora stenar, små stenar, medelstora stenar. Alla sitter inte fast. Varje steg är en ny bedömning. Man vill ju inte vricka foten där mitt i 6 kilometer långt stenskravelfält. Att sätta upp tält där är stört omöjligt, och en helikopter kan garanterat inte landa. Så ja, till sist börjar man känna- är alla dessa sten verkligen rimliga? Och sen kommer man på att, ja, det är de väl. Jag har kommit hit av egen fri vilja, och det är så här det ser ut. Det är ingen som har banat vägen för mig här, eller för någon annan.
 
 
 
 
Det fanns vissa stenrösen, dvs en ”led” som man kunde följa, men det alternativet var kanske inte så mycket bättre än något annat, och dessutom lätt att tappa bort emellanåt. Vi vandrade ju ändå inom en begränsad dal så kompass och karta behövdes inte. Långt på håll såg vi den lilla Unna Räita-stugan där den ligger bakom en glaciärsjö, med 150 meters stup bakom sig. Över stupet kastar sig ett vattenfall, och dalen delas tvärt upp i västra och östra delen. Det finns en till glaciärsjö i den nedre (östra) delen av dalen. Landets luftigaste boning, så har Unna Räita-stugan kallats, vid sidan av Kebnekaises toppstuga. Och dasset på Unna Räita har rentav vunnit en tävling, ordnat av en friluftsmagasin, avseende landets mest exotiska uthus.
Här är bild på Vaktposten från sidan.
 
 
Men sedan kom de första regndropparna. Och där slutade fotograferandet, och kampen om liv och död tog vid, åtminstone i mitt huvud.
Regnet var varmt, men gjorde vissa av stenarna extremt hala. Greger ramlade på rygg men det gick tack och lov bra. Och inte nog med regn, det blev dimma också. Stugan försvann ur vårt sikte, bitvis svävade den liksom i luften, dimtäckt bakom vattnet. Synd att jag inte kunde fota, då synen var spännande.
I vår jakt efter bästa vägen hamnade vi långt uppe vid Räitatjåhkkas brant, och in i riktigt besvärliga labyrintaktiga ravinsystem, där vi ibland fick vända om och gå tillbaka, ibland krypa på knä. Bredvid glaciärsjön låg det nämligen snölegor, och jag antar att de inte höll för att gå på, så vi valde att gå runt dem. Halvblind av regnet och extremt stressad av att inte riktigt hitta vägen i denna karga miljö kämpade jag mig framåt i dalen. Jag ville inte till stugan, jag ville HEM, men att hitta till stugan var nu ändå det mest rimliga steget i rådande situation. Blöta som hundar kom vi till sist fram, och vi ramlade inte ens över 150 m-stupet i dimman vilket jag i mitt stilla sinne befarat.
 
 
 
Stugan var fräsch och alldeles förstklassig. Och samma kan man säga om dasset! Inga efterlämnade sopor här inte. Det fanns några små tältplatser men eftersom vi var genomblöta och dessutom de enda ”gästerna” i stenöken, så resonerade vi att vi lika väl kunde uppehålla oss i stugan. (Lägg märke till benen som ligger bredvid stugan. Visst ser de lite illavarslande ut?)
 
 
 
 
 
 
Vad kunde vi göra? Vi hängde upp våra våta kläder, läste gästboken ock skrev dit våra egna namn, lagade mat, ögnade i guideboken och spelade lite UNO. Regnet lugnade ner sig, för att sedan ta om. Från fönstret såg jag hur dimmorna letade sig upp längs Räitatjåhkka, smekte den och löstes upp i intet.
Nu var det åter uppehåll och innan jag gick in i dasset fotade jag den fina glaciärsjön.
 
 
Efter 5 sekunder såg det ut så här
 
 
Jag hade redan sett Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten, även om de till och från doldes i dimmorna. 
 
 
 
 
 
I naturen var de ännu vackrare än på bild. Dessutom hade jag på förhand inbillat mig att de är krävande och stränga. Men när jag mötte dem, upplevde jag dem som milda och förlåtande.
Uppgiven lade jag mig, vad annat kunde jag göra? Vi hade liksom inga andra alternativ just nu, än att gilla läget och befinna oss här inatt. Jag hoppades innerligt att vi kunde ta oss härifrån imorgon.