Minne från Gielestjåhke

Många är mina minnen från fjällvärlden och de flesta har jag dokumenterat på bloggen. Kombinationen av bild och text är en fantastisk möjlighet att samla på minnen och så lättsamt med digitala verktyg.
På nationaldagen, 6/6 2021 (dvs över 2 år sedan!) var jag ensam på stugan och passade på att erövra Gielestjåhke en vacker dag.
Dagen var verkligen vacker och då våren varit varm fanns det bara några få snölegor kvar. Jag vandrade i t-shirt och lyckades amatörmässigt bränna mig på underarmarna. Först på hemvägen såg jag några moln i horisonten.
Jag lämnade bilen i Laisaliden och klättrade genom den branta skogen till Nuolpen (”den lilla tjärnen”). Där fick jag vid mitt tidigare toppförsök samma vår vända pga hård blåst, men nu var det bara njuta och vandra vidare. En gök följde mig hela vandringen (jag hörde den, men såg den inte). Stigningen var hård men härlig, och utsikten magnifik hela vägen. Väl på toppen 1190 möh satt jag i lugn och ro för mig själv, åt en kexchoklad och lyssnade på göken. Tala om sinnesro.
Toppkammen fortsätter vidare mot den andra kammen som heter Lilla Murtsertoppen, det var bara en dryg stenkast dit. Därifrån kan man antingen fortsätta till Stora Murtsertoppen, men där var det fortfarande mycket snö. Eller vända neråt och gå till Kungsleden och fortsätta till Naturum i Hemavan. Men jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom, till min bil förstås.
 
 
Nästa gången gör jag den här vandringen med en motiverad kompis, läs min man. Fjällvärlden är vacker både som ensamvandrare och på tu man hand.
Nu när kylan och mörkret återigen kommer, får jag försöka leva på gamla minnen och nya planer. Mina vackraste och starkaste minnen kommer utan tvekan från naturen, och i regel från fjällen.

Höstkänslor

Vanligtvis tycker jag om höst. En nystart på mångt och mycket, livet finner sin struktur igen. Barn och ungdomar börjar nya utbildningar med entusiasm, nya kompisar hittas. Även om man är köpfri så dyker det upp några must haves att handla, och det kan man göra med gott samvete. Gubbens jordbruk lugnar ner sig igen och listorna jag skriver på saker som han har att uträtta hemma blir längre och längre. Och de betas av!
 
I år är det annorlunda. Är det det gråa vädret? Eller att även yngsta barnet bosatt sig i stan? Är det att åren samlas på en, krämporna blir inte färre, och att man nu officiellt spelar på dödens planhalva? Är det att jag har redan sett och upplevt så mycket, att allt som finns i horisonten oundvikligen bara blir någon slags repetition? Jag är trött. Vart är jag på väg?
 
Det är så tungt att leva.
Varje andetag gör ont.
Enda trösten är att det går över,
mina känslor är inte jag
Mina känslor är inte ens mitt liv.
Stäng av hjärnan, bit ihop, gör det du ska,
du har gjort det förut.
Gör inte illa värre, 
låt det rinna av.
Finns det någon mening med allt?
Det var bara det
jag ville veta.
 
 
—Och sedan kommer det mildare höstvindar igen och med ens känns allt lite bättre. Så är livet. Enda sättet att få några svar -och nya frågor- är att leva vidare, och se vad som finns bakom nästa hörn.

Med cykeln till Polcirkeln

Matti Rämö är en finsk journalist som har skrivit flera böcker om sina cykelresor- till Sahara, Indien, från Thailand till Vietnam, Island, Ishavet och Himalaya. Den sista har man även filmatiserat. Kanske hade det varit mera spännande att läsa någon av dessa, i stället för att läsa om hans cykelresa i Finland (som trots Polcirkelnbesöket dessutom helt utelämnar den nordligaste Lappland) men jag klagar inte. Naturen är storslagen även i Finland, och vardagsdramat på cykeln lär vara sig ganska lik överallt. Dessutom cyklar Matti en del av aktuella resan med sin livskamrat Eeva, vilket ger en liten extra krydda.
 
Visst kan berättelsen tyckas bitvis vara lite seg. Vyerna förändras längs vägen och uppförsbackar går över till nedförsbackar et cetera. Jag hade lite svårt att hänga med i de ständigt skiftande naturbeskrivningarna, och några finska naturord fick jag t om kolla i ordboken (!) för att riktigt förstå vad författaren menar.
 
Samtidigt är just den lilla segheten bokens största tillgång. Författarens korta reflektioner över dittan och dattan, hans sympatiska lite töntiga babblande med människor han möter, och den eviga jakten efter jordgubbar rycker så småningom läsaren med sig. 
Precis som Matti Rämö själv, känner även jag stigande panik då han vänder tillbaka söderut och närmar sig de stora städerna igen. Ju äldre jag har blivit, desto mera har den eremitaktiga sidan kommit fram hos mig. Lapplands ödslighet drar mig till sig, och jag saknar absolut ingenting i de stora städerna. Och som ung var jag ändå en uttalad ”city-pingla”.
 
Varför fjällvandrar jag- den frågan har jag fått många gånger. Jag tror att det handlar om precis samma sak som varför Matti Rämö cyklar. På cykeln eller på vandringsstigen får man ett sunt avstånd till livet och dess små (eller lite större) med- och motgångar. Saker och ting hittar sina rätta proportioner. Aldrig mår man så bra som i naturen, då skönheten omkring en och allmänna flytet kan göra att ett spontant leende spricker upp. Och som Matti Rämö skriver, när meningen med livet på förmiddagen är att komma fram till plats X, är det inte konstigt att man blir euforisk och nöjd av att uppnå det. Och ett extra bonus är att man kan sätta upp, och uppnå, flera mål på en och samma dag.
Samma gäller naturligtvis omvänt. Ett skräp i ögat, en affär som hunnit stänga 5 minuter innan man kommer dit, en kärvande cykel eller dåligt väder är inte hela världen globalt sett men ajaj vad det svider när man är uppe i det själv. Så lätt det är att tappa modet och utveckla negativa sinnesbilder- om man låter sig dras med känslorna vill säga. Som tur är vet de flesta cyklister och fjällvandrare att själens inre panorama kan se helt annorlunda ut bakom nästa backe.
 
Boken har några färgbilder och dessutom kartor som jag uppskattar stort. Den är nog inte översatt till svenska, och kommer kanske inte att bli det heller. Och det kan vara lika bra det, då jag tror att min man kunde bli lite väl entusiastisk över tanken på en cykelresa. Själv vill jag än så länge utforska världen gående på mina ben i svenska fjällvärlden. Det här med cykeln kan kanske vara någonting för den tiden då benen bär ännu sämre. Fast då blir det Lappland och inget annat för oss. Matti Rämös navigerande på stora vältrafikerade E-vägar och tältande i kalhyggen bredvid bilvägarna och i närheten av bebodda hus lockar mig inte. Små vägar med gles trafik, bra tältplatser på ödsliga ställen och möjligen olika camping/ B´n´ B-lösningar är mera min melodi. Man behöver ju inte alla gånger sträva efter största möjliga obekvämlighet. Ej heller lockas jag av hans dagsetapper på 130 km- sådär 50-60 km vore mera realistiskt för mig. Jag känner också styng av ångest då Matti Rämö ofta först när kvällen kallnar och solen börjar gå ner samt att han själv är jättetrött, börjar så småningom leta efter en tältplats. Jag behöver nog lite bättre planering där jag är steget före gällande sömn och hunger, annars är risken för dåligt humör överhängande…
 
 

Saftig hälsolimpa

Min man ogillar skarpt fruktbröd och lingonsylt, men än en gång fick han ändra på sig. Den här limpan är alldeles makalöst god, och troligen även väldigt hälsosam.
 
2 dl grovt rågmjöl
5 dl vetemjöl
1,5 dl havrekli
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
1 dl grovhackade nötter (t ex valnötter. Absolut INTE salta jordnötter- de tar över och förstör smaken).
1 dl hackad torkad blandfrukt
5 dl mild yoghurt/fil
1 dl lingonsylt
 
Blanda först ihop pulveringredienserna. Tillägg ”blöta” ingredienser sedan. Degen blir ganska ”stabbig” så du kan behöva arbeta ihop den för hand.
Tryck degen i en smord avlång 1,5 litersform (brödform).
Grädda i nedre delen av ugnen, 200 grader, i en timme.
 
 

Maten är inte dyr!

Jag går runt i mataffären och funderar. Tidigare var affären proppfull med mat, men nu är mängden varor mera beskedlig. Inte heller reas det ut halvgratis matprodukter längre.
 
Jag tar smörpaketet, lokalproducerat, och håller den i handen, värd sin vikt i guld. Äggen vill jag ska komma från helt frigående höns- hoppas att Krav håller vad de lovar… Och bacon ska vara ekologiskt, grisarna har det nog eländigt ändå. Ekologiskt kan vara överreklamerat, i synnerhet här i norra Sverige där bekämpningsmedel inte behövs i någon större omfattning och jordbruket sker naturligt på mera ekologiskt vis. För mig är det viktigast att djuren har det så bra som möjligt, att naturen inte tar skada och att maten inte fraktas alltför långt i onödan.
Jag har råd att betala för maten, och jag betalar banne mig gärna varje krona. Jag vet ju hur det är för matproducenterna med ökade kostnader för drivmedel, foder och räntorna.
 
Varför klagar ingen på att t ex energidryck är dyrt?? Det är ju ändå bara vatten med lite tillsatser och färg i! Av någon anledning borde dock komjölk vara nästan gratis, om man ska tro på allmänna opinionen. Det är inte rimligt. Vi borde skippa energidryck, snacks och läsk och lägga pengarna på riktig mat istället.
 
Det är självklart viktigt att Sverige i största möjligaste omfattning är självförsörjande gällande mat. Att vi fortfarande har öppen åkermark, och att vi har landskap med djur (som mår bra!) Vi måste ju äta- och vi måste ha kontroll på vad vi äter. Lokalproducerade och närproducerade livsmedel är viktigare nu än någonsin. Att köpa billigt danskt fläsk antar jag betalas ffa av grisen med stort lidande. Och matvarukedjornas egna produkter t ex gällande mjölkprodukter är inget annat än ett sätt att ta pengar från inhemska bönderna och föra den i Ica-handlares ficka i stället.
 
Jag tycker också att det är bra att maten har blivit dyrare. Kanske får det oss respektera maten mera? Innan lågkonjunkturen var mängderna matsvinn alldeles astronomiska- jag hoppas verkligen att det blir mindre svinn nu när vi måste tänka på priset. Jag hoppas att maten ska få tillbaka sitt värde.
 
Och hur kan jag då uttala mig, som har råd att köpa mat? Det är dock ändå så att jag har levt under existensminimum i flera år. Även till min egen förvåning fick jag slantarna att räcka till då. Tipsen jag har är löjligt enkla, och även om jag har kommit på dem alldeles själv, så har jag sett dem skrivna på flera ställen.
 
Nämligen: Planering!! Laga maten själv, håll koll på extrapriserna (kanske utan att tumma på lokal- eller i alla fall inhemskproducerat om valet finns där). Minimera matsvinnet. Ha alltid matlåda med på jobbet. Baka ditt eget bröd. Handla säsongens varor av frukt och grönsaker. Sök inspiration med recept- t ex vitkål är en alldeles underbar, billig, hälsosam och mättande ingrediens. Det är ju inte bara vad vi äter utan vad vi de facto får i oss som räknas. Näringsrik och hälsosam mat är värd sitt pris. Klaga inte över maten eller priserna. Respektera maten och tacka för den. Mat är ett av livets stora glädjeämnen.
 
 
Bilden är från Storuman, hotel Luspen. Frukosten var utmärkt och närproducerad nästan hela vägen. Rekommenderas varmt!

Up to date- mina tankar från hösten-23

Snattande är skamligt och man kan undra både en och två gånger varför Arga snickaren ägnar sig åt den sortens sensation seeking. Eller är det bara så att när en människa kommer till en viss position i samhället kan man börja inbilla sig att man står ovanför alla regler, lagar och överenskommelser?
 
Tydligen är det så, eftersom Brännbollsyrans generaldirektör David Arkhult, som talat sig varm för den drogfria festivalen, ändå tycker att det passar sig att själv bli ertappad med kokain på en annan festival (Lollapalooza). Undra på varför även Brännbollsyrans personaltoaletterna var full av kokainspår… Men jag är tyvärr inte det minsta förvånad!
 
Slutligen koranbränningar. Om jag har, säg, tandvärk, eller har blivit bestulen min cykel, hur lätt är det för mig att komma fram till tandvården eller polisen och få mitt ärende handlagt? Gällande tandvärk kan man ju ha tur, och få hjälp inom några dagar, men sannolikheten är stor att det blir rätt besvärligt. Vad cykeln beträffar så kommer jag sannolikt inte få någon hjälp alls. Uredningen kommer att läggas ner och cykeln ser jag aldrig mer.
Men att skaffa sig ett tillstånd att bränna en koran, banne mig, det går smidigt och fort. Yttrandefrihet är ju prio ett i vårt fantastiska samhälle! Utan några som helst problem kan man därför också på kort varsel rekrytera en egen liten privatarme av poliser, som skyddar mig under min koranbränningsoperation. Det är så j*vla vansinnigt att jag saknar ord.
 
Vill man bränna böcker får man enligt min mening göra det på sin egen gård, så länge det inte strider mot kommunens ordningsregler, i lugn och ro. Det kan väl ingen förbjuda. Men Koraner, heliga böcker, ja, böcker överhuvudtaget, skall inte brännas. Det ska inte vara någon godkänd form av manifestation.
I de flesta andra demokratiska länder ställer samhället inte upp på koranbränningar, det är förbjudet. Det är dags för Sverige att ta sunda förnuftet till fånga och följa efter, och hur lagen ska formas tycker jag är mindre viktigt. Mitt personliga förslag är att bokbålarna klassificeras som hets mot folkgrupp i första hand.
Att skriva en bok är yttrandefrihet. Att bränna en bok är inte yttrandefrihet. Det är början till våld, lögner, hat, mobbning och fascism.
 
 

Krämiga chilipotatis och mustiga köttfärsbiffar

Så länge man inte ratar maten bara pga att råvaran är köttfärs, så påstår jag att denna maträtt håller klass och kan t om bjudas till finare middagar. Servera grönsallad till.
 
Sweet Chili Potatis
 
9-10 stora potatis- skala och gör grova klyftor. Men jag använder ofta även mindre delikatesspotatis som inte behöver skalas (jag gillar inte grova potatisskal i maten).
2 dl creme fraiche
1,5-2 dl sweet chili-sås
Salt och peppar
2 dl grädde
 
Förkoka potatisen snabbt. Blanda ihop creme fraiche och sweet chilisås och krydda. Varva såsen med potatisklyftorna. Slå över en burk grädde och stek i mitten av ugnen, 200 grader, i 1-1,5 timme.
 
 
Kryddiga köttfärsbiffar från grillen
 
Ca 1,2 kg köttfärs
2 tsk salt
Svartpeppar
1 dl ströbröd
2 ägg
En halv burk Chunky salsa
 
Pensla med grillolja och grilla, kan förstås lika väl stekas på en stekpanna.
 
 

Var det rätt att OUTa Hooja?

Norrland har blivit trendigt och hippt. Det tog väldigt lång tid men det hände till sist. Inte ens Mikael Niemis fina bok Populärmusik från Vittula i början av millenniet förmådde väcka intresset, även om många uppskattade själva boken. Svenska folket trodde väl att boken var ren fiktion. Samma gäller filmen Jägarna med Rolf Lassgård i huvudrollen. Men jag vet att det är sanna historier.
 
Vad är det som har hänt nu- är det energifrågorna? Malmen? Batterifabrikerna? Covid och efterföljande längtan till svenska naturen? Eller klimatoro? Ursprungsbefolkningsfrågorna? Eller är det helt enkelt sociala medier och TikTok som har lyckats väcka den allmänna medvetenheten om denna stora del av Sverige som ligger häruppe?
 
Parallellt märker jag också ökat intresse för mitt kärva/kära fosterland, Finland. Visst är det så att de mest förfinade svenskarna (och då tänker jag främst på en god vän) sedan länge har förstått den speciella storheten i finsk design och konst. Men om det är politiska läget eller undersökningarna om världens lyckligaste folk eller att själva finländarna har tinat upp lite grann och börjat prata engelska, jag vet inte. Jag vet bara att när jag flyttade till Sverige -94 var ingen intresserad av mitt hemland som hade inget status alls, men nu upplever jag en klar positiv förändring. T om Marko och Irma går hem idag, sverigefinländarna deluxe! (Ja, de är också på riktigt.) Jag har nu själv vuxit lite ifrån den finska kulturen, vilket å andra sidan gör att jag ser den med ännu klarare ögon. Finska kulturen öppnar sig inte helt lätt för en utomstående, och till stor del är det språkbarriären som står i vägen.
 
Nåja, nu var hur som helst tiden slutligen mogen för ett nytt populärkulturellt fenomen, nämligen HOOJA. Och i och med att Aftonbladet outade Hooja redan i juli-23, kan man fråga sig varför jag skriver om det först nu! Saken är att jag ville hinna lyssna på Hoojas sommarprat och fördjupa mig lite innan jag uttalade mig. Aftonbladets motivering till att de visade stora bilder på Hooja och Mårdis utan masker och avslöjade deras namn och ålder, var att de ville ”granska dessa makthavare inom nöjesindustrin”. (Var får de allting ifrån?)
 
En bitter sörlänning som heter Torbjörn Ek, och garanterat inte kan backa med kåpsläp, har tagit på sig att skriva artikeln som sjuder av illvilja och avundsjuka. Han påstår rakt ut att Hoojas framgång helt beror på maskerna. ”Beviset” är att de tidigare inte blev framgångsrika med ett annat band som omaskerade. Torbjörn Ek verkar också tro att låttexterna ska vara sanningsenliga. ”Ett antal påståenden” kallar han Hoojas låttexter och uttalanden för. När det avslöjas att killarna inte bor tillsammans utanför samhället i en gul kåk utan el och vatten, utan att de bor var för sig med sina fruar och barn inom Gällivare tätort, (och rentav på ett VILLAOMRÅDE!) känner hans segervisshet och förnärmelse inga gränser. Och att de inte ens själva äger en Ford pick-up som syns i filmen om Hooja tycker också T. Ek är fuskigt.
Så mycket mera oegentligheter kan Torbjörn Ek dock inte gräva fram, att killarna bor i Gällivare och har jobbat i gruvan stämmer. Så det mest intressanta ”avslöjandet” blir summa summarum killarnas bilder och namn.
 
Ansvariga utgivaren Martin Schori har också försökt förklara outandet till bra journalistik och rentav ett hjältedåd. Men om de verkligen bara ville granska sanningshalten, hade de ju kunnat checka ”fakta” och rapportera vad som stämde och vad inte. Namnen och bilderna behövdes inte.
 
Jag känner en del folk från Gällivare och hade jag velat få reda på killarnas identitet hade det varit lätt. Men för mig har det ingen relevans alls vilka de är, jag känner ju dem ändå inte. Jag kan förstå att det är lugnare att vara anonym, då alla inte trivs med en kändiskult omkring sig.
 
Stockholmsjournalisten Gabriel Zetterström hakar på Aftonbladet, med en alldeles egen intelligent argument, nämligen att Hoojas musik är så dålig att de bara måste avslöjas. Po Tidholm i sin tur skriver att Hooja har ett ansvar att börja nyansera och problematisera sin identitet och komma vidare från enkla stereotypier. Han undrar hur det kan vara för en hbtq-person att bo i Norrland om alla män tvingas in i Hooja-modellen. Han verkar på riktigt tro att det är Hooja som har hittat på denna ”modell” och bär på någon sorts moraliskt ansvar. Men det är så enkelt att Hooja inte behöver göra någonting alls som någon annan anser är rätt. De får göra sin grej på sitt sätt så länge de vill, och när publikens intresse tar slut är det tack och hej, och inte mera med det.
 
I sommarpratet berättar Hooja och Mårdis, att de fått ”erkännande” för att de även behåller sin konstnärsroll backstage, och då pratas det alltså inte om bara masker. Killarna konstaterar förvånat att de ÄR ju sig själva, och inte spelar någon konstnärsroll, och det förstår jag, men det förstår inte Stockholmsetablissemanget. För tusende gången, fast det kommer aldrig att nå fram: Det här är på riktigt!! Norrland är inte Stockholm. (Och Finland är inte Sverige.) Vi är alla människor och har många saker gemensamt, men inbilla er aldrig att det inte finns några skillnader. Alltså, riktiga grundläggande skillnader som syns i helt vardagligt liv.
 
Och det är just därför jag gillar Hooja. Musiken är underhållande och texterna, även om det kanske är lite väl mycket party och alkohol för min ålder, är oerhört mysiga. Humor kallas det. När jag lyssnar på dem känner jag som att jag har kommit hem. Deras sommarprat fyllde mig med värme och skratt. Jag förstår mig på deras yttre och inre värld, en värld som man inte kan låtsas. 
 
Aftonbladet- säg som det är! Ni outade Hooja för att tjäna pengar på det, och that’s it. Men låt Hooja vara nu. Det är nämligen så illa, att de är på riktigt, på gott och ont, och kommer inte ställa upp på ert spel. Och, hemska saker, kanske behöver de inte er.
 
 

Människans innersta väsen-reflektioner från fjällen

Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
 
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
 
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
 
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
 
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
 
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
 
Every cloud endangers not a storm.
 
 
 

Hemma igen!

Hemkommen från fjällen, knäna värker, och semestern krymper men än finns det dagar kvar.
Jag har fixat och tvättat, ordnat med foton, handlat och lagat mat. Jag har läst ikapp lokaltidningen och bloggat som en dåre. Allt jag har upplevt måste ut, det kan inte vänta.
Jag har fixat med mina akvarium, och jag kan säga att det finns inget som är så nedslående som att få en sjukdom i akvariet.
Jag har städat, såklart, fast jag hatar det, eller kanske just därför. Det jag nämligen känner varje stund är att jag INTE har tvättat fönster, duschkabinen eller kylskåpet!!
Vad är det för fel på mig? Varför är det så svårt att ha semester hemma utan dessa självsadistiska tankar?
Vad är det vi minns av livet sedan, antal fönster vi putsat eller de roliga stunderna med familjen och vännerna? Jag putsade ju fönster för ett par år sedan och jag tyckte att de snabbt var lika smutsiga igen.
 
Att gå in i mataffären är jobbigt, i synnerhet om det är mycket folk. Jag blir trött i huvudet och på något märkligt sätt stressad. Jag har svårt att komma ihåg allting jag ska köpa, tankarna flyger hit och dit. Är det någon motreaktion efter en dryg vecka i total isolering?
Den värsta ensamheten är ensamhet i tvåsamhet. När den ena har mycket att uträtta och är fullt upptagen, och den andra går runt och funderar på fönstertvätt och irriterar sig för sig själv.
Jag tog bilen och for till stugan. Visst, det finns några fönster även här. Men känslan är en annan. Jag har skapat mig en fristad där jag får bara vara, och där vardagsbestyren räcker som jobb.
 
 
Nu börjar vanliga livet igen. För min del blir det några förändringar framöver. Jag ska börja styra över mitt liv och själv bestämma mina villkor.
Tack sommaren, jag behövde dig!