Kebnekaise runt dag 8. Tarfala-Nikkaluokta

Jag vaknade i Tarfala då solen låg på tältduken. Men vädret på fjällen är ombytligt och dimman och molnen kommer och går. De stora topparna hade fortfarande en dimslöja över sig, och innan vi hade ätit vår frukost, packat ihop och tagit adjö från stugvännerna, var det mulet igen. Huvudsaken var dock att det inte regnade eller blåste.
 
 
 
Precis som var fallet med Unna Räita, så var vägen tillbaka lättare. Det var lättare att följa rösen och hitta den mest optimala vägen. Dessutom var det mera nedförs, vilket dock inte bara var en fördel med min stukade högerfot. Det var först denna dag som jag på riktigt började känna av den.
 
 
 
 
Ner genom stenfälten, bäckfårorna, de hisnande ravinerna, de två extra broarna, hedmarken, skogen… och tillbaka till Dag Hammarskjöldsleden. 7 km hade vi kommit ner från Tarfala, och 7 km kvarstod till båten som kunde ta oss längs Laddjujavrris deltalandskap, och bespara oss 6 km till fots! Och tiden vi hade på oss till vårt förfogande, innan båtens avgång, var exakt 2 timmar. Dvs att gå en kilometer per kvart skulle krävas, med 15 minuters extratid till godo.
På ett sätt var det bra att vi fick något annat än själva vandringen att tänka på, nämligen att räkna minuter och springa på. Vandringen gick snabbare då, och dessbättre kunde vi också hålla tidtabellen på den relativt lättgångna vägen. Vi fick många möten från Nikkaluoktahållet, ivriga människor oftast med Keb-toppen i sikte.
Vyn bakåt var fin, som vanligt.
 
 
Just i lagom tid kom vi fram till båten, där vi var de enda passagerare. Man kan tycka att 900 kr på 2 pers för att vinna 6 km inte är så prisvärt, men för oss var det helt livsviktigt just denna dag.
Efter båtturen åt vi supergott fika på Enoks mysiga restaurang, som ligger i närheten av nedre båtlänningen.
 
 
 
 
Och då kvarstod bara 5,5 km till Nikkaluokta. Det hann börja regna så att vi blev blaskblöta. Dessutom invaderades vi, våra kläder och packning av mycket små vita insekter i tusental! Vi frågade på Sarris men ingen visste vad dessa insekter var för några, då de inte funnits tidigare år, men alla upplevde dem som störande. Och jag kan intyga att det var ett digert arbete att rensa bagaget, kläderna och bilen från dem. Svärmor säger nu att dessa insekter även finns i Västerbotten, nykomlingar även här för i år. Hoppas att de inte gör någon större skada i naturen.
 
 
 
Vi ”löste ut” bilen och körde till Kiruna. Sedan köpte vi pizza och lånade våra vänners hus igen. Jag är så nöjd, och jag mår så bra. Jag har levt till 100%, och min kropp och min själ har fått vad de behövde. Greger verkar också nöjd.
Som jag tidigare skrev, så är jag kvickare i benen nu än efter fjolårets vandring. En del kroppsliga skavanker finns dock, Compeedplåster både lite här och där, och den där stukade fotleden också.
Men själva kärringen (=jag) sjuder av liv! Och redan på hemvägen spikades målet för nästa sommarens långvandring! Vi ska ju gå hela Kungsleden i etapper, så mycket kan jag avslöja redan nu.
 
Läs gärna även om våra andra vandringar i min blogg, kategori Vandring (från 2018).
Kungsleden Ammarnäs-Hemavan juli/aug-21
Kungsleden Abisko-Nikkaluokta juli-22
 

Kebnekaise runt dag 1. Nikkaluokta-Vistas

Vi övernattade i vännernas hus i Kiruna. Jag var fortfarande spänd och på min vakt, dels resfebrig, dels orolig över ryggskottet.
 
 
Vi gick upp tidigt på morgonen och körde bil till Nikkaluokta, där Sarris anläggning har långtidsparkering. Jag hade bokat båtskjuts uppför Vistasdalen kl 10. Det skulle förkorta vår vandring längs Vistasdalen hela 12 km och därmed skulle vi ha endast 23 km gångsträcka upp till Vistasstugan.
Båtresan var spännande, vi åkte så fort att kepsen höll på att flyga iväg. Vistasjohkan är bred och ringlande, och går ibland över i små sjöar. En älgskalle (skelett) dekorerade strandlinjen.
”Ångrar ni er, nu är er sista chans?” frågade den trevliga Göteborgskillen innan han lämnade oss mitt i ingenstans. ”ALDRIG!” sade vi enstämmigt!
 
 
 
Första kilometrarna går alltid i någon form av trans. Vi var ensamma, mitt i vildmarken. Vilken frihet! Kåkittjorro och Palkastak vaktade oss från västra sidan av floden. Vädret, som från början hade varit mulet, klarnade upp. Dagen blev varm.
 
 
 
 
 
Precis som guideboken hade informerat, så handlade det hela mest om en skogspromenad. Långa sträckor med spångar över våtmarken. In i skogen igen, upp och ner, ner och upp, ringlande kringelkrokig stig. Underväxtlighet och buskar, och åter skog. En massa myrstack och myror förstås. Väldigt lite mygg då året tydligen är myggfattigt! Mycket hjortron, de flesta kartar men även några mogna och goda. Och mycket blivande lingon! Enorma mängder älgbajs, vi såg ingen älg men antagligen såg älgarna oss. Några små vad, vilka var trevligare än de torkade steniga bäckfårorna som det också fanns gott om. Stigen var märkt, och ganska tydlig. Det är bra då jag alltid blir stressad av att tappa bort stigen.
 
 
 
 
 
Efter ca 13-14 km började jag krokna. Så även Greger, vars rygga var på tok för tung. Han ville redan stanna vid bron efter 16 km men jag ville absolut gå de 18 km som behövdes för att komma till den andra bron som vi aldrig skulle gå över, 5 km före Vistasstugan. Det var tur det eftersom lägerplatsen dit vi anlände ca kl 20 var fantastisk. Vi var helt ensamma och från västra sidan av jokken skuggades vi av Palkastak och Räitatjåhkka. Vi hade också rak insyn till östra Unna Räitavaggi på andra sidan, och kunde se Pyramiden och Knivkammen men den fina vassa kammen pekande mot oss. Åt nordväst började Kugghjulskammen och Siehtagas med sin glaciär synas. Vädret var oerhört varmt men behagligt, och konstigt nog fanns det fortfarande nästan inga mygg.
 
 
 
 
Men när jag -återigen, som det kändes-, stökade i ordning i vårt lilla tält, kände jag ett plötsligt och intensivt styng av ånger. Vad hade jag nu utsatt mig för, igen? 7 dagar kvar, och nu kom jag ihåg hur besvärligt det ändå är, det här med fjällvandringen. Hur skulle jag orka så många dagar till? Jag gjorde hastiga anteckningar i min lilla dagbok och kunde knappt hålla ögonen öppna, så trött var jag. Jag somnade med förhoppning att allt skulle kännas lite bättre imorgon.

Etapp 7- Kebnekaise-Nikkaluokta

God morgon i regnet! Idag gällde det att hinna till bussen i Nikkaluokta kl 16.45 så väckarklockan ringde i god tid. Etappen var hela 19 km lång, varav vi dock redan gjort 4.
Vi packade ihop våra blaskblöta tält (som då säkert ökar flera kg i vikt…) Döm om vår förvåning då regnet upphörde i stort sett med detsamma och vi fick en fin och behaglig vandring, och det höll i sig hela dagen. Det var inte heller för varmt och inte mycket mygg alls.
 
 
 
Vi lagade mat ute och åt. Nudlar i tomatsoppa och torrkött.
 
 
 
Vägen mot Nikkaluokta var fortfarande stenig, och vi mötte en massa vandrare. De allra flesta på denna sträcka har kanske bara bestigning av Kebnekaise i sikte, och de vandrar tillbaka så fort målet är uppnått (eller inte.)
Claes Grundsten, den fantastiska fjällräven och fjällfotografen, säger att de mellanhöga topparna ofta är de allra bästa gällande utsikt. Från Keb fjällstation kan man även göra andra fina utflykter än att bestiga Kebnekaise. T ex kan man klättra upp på Kebnetjåkka, Duolbagorni eller Skartaklacken. Eller göra en dagsutflykt till Silverfallet eller Tarfala.
Själv är jag alldeles för långsam för att hinna bestiga Kebnekaise på en dag, och att tälta på vägen lär vara svårt. Men det vore trevligt att gå upp halvvägs, på Vierranvarri, som ändå är 1716 möh hög, och se det hela lite bättre. Jag är också alldeles förfärligt höjdrädd, så denna strapats vore nog mera lagom för mig.
 
Det var återigen möjligt att förkorta dagens vandring genom att åka båt 6 km på Laddjujavri. Vi avstod pga samma skäl som tidigare. Efter nedre båtlänningen blev vägen mycket bredare och mindre stenig, och när vi passerat en bro ännu längre ner försvann även vattenpölarna, och vägen blev som en vanlig gångväg!
 
 
Topparna syntes bitvis fortfarande.
 
 
När vi kom till Nikkaluokta var känslan overklig. Ju mera jag kände efter desto mera förstod jag hur sliten jag var. Det värsta var mina svullna fötter och underben. Det näst värsta var att vi (jag) var så genomfuktiga!
 
 
 
Vi satte oss ner i restaurangen som drivs av familjen Sarri, och åt bullar och glass. Så gott! Bussen till Kiruna tog 45 minuter, men vi hamnade på busstationen olyckligt just efter att lokalbussarna hade gått! 40 min väntan huttrandes på busstationen kändes som en hemsk tanke, men turligen fick vi tag på en taxi.
Vi kraschlandade i våra vänners hus, åt en pizza och sov, konstigt nog, fortfarande dåligt. Dagen efter bilade vi tillbaka hem, vilket ju tog hela dagen.
Nu har vi landat, och konstaterat: ”Vi gjorde det!”
 
Slutligen vill jag rekommendera Fredrik Neregård och Sam Hedmans bok, Fjällvandra längs Kungsleden, Calazo förlag. Denna imponerande och högkvalitativa bok har möjliggjort min vandringsplanering och gjort att behållningen av resan minst sagt fördubblats för alla inblandade! Det är ovanligt att man kan göra så bra research på basis av en enda liten bok.