Etikett: Livet

Stora förändringar

I somras kom jag till en punkt då det var helt enkelt omöjligt att fortsätta i mitt dåvarande jobb. Det var kanske lite konstigt med tanke på att jag älskade mitt jobb och hade haft varierande arbetsuppgifter där under 20 års tid. Därtill tyckte jag inte alls att jag hade för mycket att göra på jobbet, vilket ju är den vanliga klagovisan, utan snarare tvärtom. Kollegor har jag haft många olika sorter av under årens lopp, och jag måste ändå säga att dåvarande ena också var åt bättre hållet, även om man alltid måste anpassa sig till viss del i en arbetsgrupp.

Vad var felet då? Med tanke på mina flera specialiteter hade jag ju också kunnat hoppa in i ett annat arbetslag inom min klinik och behålla alla fasta anställningens fördelar. Men jag var färdig där, och 7 mils dagpendling bekräftade saken definitivt.

Jag började reagera på att mina barn hade vuxit upp men ekorrhjulet bara fortsatte rulla. Jag klev upp tidigt på morgonen (vilket jag avskyr!), körde till jobbet i ur och skur, mörker och halka, i rusningstrafiken. Jag jobbade, eller försökte få tiden gå på olika sätt de dagar som var lugna. Jag skrev PM, undervisade och bedrev utvecklingsarbete till den grad som möjlighet gavs. Efter jobbet passade jag på att träna, eftersom jag har kommit fram till att jag mår bra av det (och jag behöver vara i form för fjällvandringar). Och sent på kvällen bilade jag åter hem, eventuellt sprang jag även genom mataffären, för att stupa i sängen och vänta på nästa morgonens väckning. Många kvällar, helger och storhelger -grovt uppskattat hälften- var jag fast på jobbet. Jag hade inte tid att andas. Sammanhängande sommarsemestern var förhållandevis kort, och tidpunkten för den kunde jag knappt påverka. Vilket ju är helt förståeligt när man arbetar på en intensivvårdsavdelning. Det var överhuvudtaget väldigt svårt att planera någonting.

Jag hade alldeles för lite tid för egen reflektion och inspiration. Jag tycktes aldrig ha tid att klippa mina tånaglar eller handtvätta en ylletröja eller bh. Inte att tala om att se på Youtube hur man stickar en strumpa, något jag länge har haft på min to do-lista. Matlagning var rena tvånget som jag reducerade till minimum- läs överlevnadsnivå. En bok hade jag dock oftast på nattygsbordet, och på kvällen läste jag en kvart med mina sista krafter. Tiden för vardagssysslor fanns helt enkelt inte där- ändå upplevde jag inte heller att jag oftast gjorde någon ovärderlig insats på jobbet. Jag kände mig enkom som en rad i schemat, som fick mest uppskattning så länge jag höll tyst och inte ifrågasatte någonting. Länge önskade jag att någon skulle headhunta mig till ett vinstdrivande företag där jag hade kunnat använda hela min kapacitet, men ingen kom. Till sist insåg jag att det som ska göras, måste jag göra själv. Jag måste själv forma mitt eget liv som jag vill ha det. Ingen annan kommer att ta initiativet och hjälpa mig.

Om jag i framtiden kan forma mitt jobb som jag vill kvarstår att se. Men det privata livet räknas också! Jag behöver ha lite luft i systemet, i mitt liv. En morgon när jag kan andas, dricka kaffe och läsa tidningen i fred. Fundera på världens gång, känna efter vad jag vill. Blogga om det som inspirerar. Hinna ikapp med allt och ha tid att njuta av det (t ex njuta av att jag har städat). Arbeta måste jag ju och det gör jag gärna. Men på mina egna villkor. Man kan kalla mig lyckligt lottad som kan göra så.

Människans innersta väsen-reflektioner från fjällen

Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
 
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
 
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
 
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
 
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
 
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
 
Every cloud endangers not a storm.
 
 
 

Resume över en hektisk semestervecka och en del annat

En god vän önskade idag att jag skulle blogga, så jag gör ett försök. Senaste veckan har mitt liv varit hektiskt men kanske inte så spännande. Samtidigt med sommarvärmen kom min första semestervecka som nu är ”förbrukad” och byts mot 4 veckors arbete. Det är egentligen bara de två senaste dagarna då jag har haft lite semesterkänsla. Men vad sjutton har jag gjort då??
– Om du vill ha ett lugnt liv, skaffa för Guds skull inte djur. Det jobbigaste med hundvalpen har nästan varit de olika bilburarna och dynorna som helst ska vara av rätt storlek både för bilen, buren och hunden. Och vi hann även träffa en hundcoach för att komma ihåg med ”träningen”…
 
 
Katterna har skött sig fint (bortsett från sporadiska fynd av kräkning/bajs/nya klösskador på interiören alltså) men ett veterinärbesök klämde vi in, jag väntar nu på resultaten.
 
 
Och gällande akvarium är det ju sällan själva firrarna som är bekymret- det är växterna, skräp och algerna som tar mest tid.
 
 
-Min bil är nu i behov av reparation för kanske femte gången under de senaste månaderna. Jag kanske borde byta ut den men har ingen lust.
 
 
– Vattensängens madrass gick sönder. Att byta mot en ny tog en hel dag, tur att det ändå var sommar.
 
 
-Familjens niondeklassare gick ut grundskolan. En stor fest med en massa gäster och planera och laga maten själv var ett större företag. Städat blev det också! Och, i samma veva införskaffade vi några köksmaskiner som present. Plus en blender för oss själva eftersom denna sommar ska bli en smoothie-sommar!!😃
 
 
-På det lite möten, naprapat och frissa… inte konstigt att jag hade vad jag gjorde!
 
I morse började jag dessutom rensa ut min mail! Jag hade kvar typ alla Ica-erbjudanden från 2020 så det var verkligen dags. Men vilket roddande det har varit med allt i mitt liv! Jag förstår verkligen att jag velat bli köpfri. En massa ärenden som har tagit min energi och uppmärksamhet, för många. En del har naturligtvis varit nödvändiga, men absolut inte alla. Jag vill ha lugn och ro!!
 
På sommaren småläser jag bara böcker som jag verkligen har lust med. Som den här trevliga om Tove Jansson.
 
 
Och nu har jag en hög som jag väljer ur när andan faller på. Helt kravlöst.
 
 
Fysiskt är jag väl i ok skick, och inget i kroppen bråkar jättemycket just nu. Men jag märker att varje krämpa drar mig ändå lite neråt i det långa loppet. Inte blir man yngre inte. Men sommarens fjällvandring runt Kebnekaise är i nuläget fullt görbar, det är ett faktum! Det blir bara jag och Greger så vi får väl traska på i lugn och ro… av någon underlig anledning ser jag fortfarande jättemycket emot det!!

Vardagens hjältar- min livsfilosofi just nu

Min övertygelse är, att om vi bara blev av med vårt falska identitet, dvs egot, skulle världen för första gången göra en stor vändning mot att på riktigt bli en bättre plats. Nyckelordet för frigörelseprocessen från egot hos människan heter ödmjukhet. Som en liten hint har Gud gjort miljarder av exemplar av oss, så att vi skulle förstå att hela universum inte kretsar just kring lilla jag. Men ack så lätt det är att glömma bort det! Det är verkligen en drog för en människa att tro att hon är speciell, och då gärna lite mera speciell än alla andra. Vi är alla speciella, unika och i grund och botten fullständigt värdefulla. Men det ska man inte blanda ihop med egots önskemål och storhetsvansinne.
 
Vi vill uträtta stordåd, få beröm, synas och höras. Många vill bli berömda, och såklart rika. Vissa vill t om lämna sitt avtryck i historieböckerna. Hur ska man lyckas komma dit? Var är stodådet som väntar på sin utövare (och det måste ju bevittnas också, annars är det ju inte värt något om inte folk vet om det?) Och vad kan man bli världsbäst på? När målet är att vara bäst, blir alla andra som också är bra, lätt konkurrenter, i stället för inspiratörer och likasinnade vänner.
 
Jag brukar säga till mina barn om livet: förvänta er inte några stordåd. Gör bara ert jobb och var tacksamma för era jobb. Att under ett helt yrkesliv vakna av sin väckarklocka varje morgon, klä på sig och oavsett dagsformen och vädret gå till jobbet och göra ungefär det man ska är ingen liten bedrift! Det är banne mig ett hjältedåd om något.
Samma sak gäller familjelivet, och helst ska man orka vara någorlunda trevlig också.
 
Jag har blivit mera nådfull mot mig själv med stigande ålder (kanske delvis tack vare nya perspektiv i arbetslivet under senaste åren?) Jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte vara bäst. Jag gör bara så gott jag kan här och nu, med alla mina styrkor och svagheter. Det är äkta ödmjukhet. Mitt jobb går ut på att tjäna mänskligheten och samhället (vilket de flesta jobb ju mer eller mindre gör, direkt eller indirekt) och jag har förmånen att göra mitt bästa varje dag. Jag behövs- för att om inte jag gör jobbet vem ska göra det då?
 
Med åldern har jag allt mera börjat välja mina strider- att helt undvika dem går tyvärr inte. Det räcker som motiv för mig att jag sparar energi genom att låta bli stormar i vattenglasen. Om jag känner för att hetsa upp mig brukar jag numera sova på saken- det går ju att bråka imorgon också, om jag fortfarande känner för det. Men det är sällan lusten kvarstår dagen efter.
 
Ett annat sätt att spara energi för mig är att vägra älta det som varit. Jag är inte helt färdig med detta projekt med mig själv, men troligen på god väg. Allt för att spara energi som jag så gärna behöver. Att hacka på mig själv är en dålig vana och gör mig inte till en bättre människa alls!
 
 
Slutligen ett par lysande citat: 
 
”A misstake that makes you humble is better than an achievement that makes you arrogant.”
 
”I asked a wise man,-Tell me sir, in which field could I make a great career?
Ha said with a smile: -Be a good human being. There is a huge opportunity in this area and very little competition.”
 
Och slutligen: Det är otroligt hur många människor som skäms över sin kropp och hur få människor som skäms över sitt beteende!

Pilgrimens 7 ledord

Pilgrim=peregrin=främling. Men vad betyder det egentligen? En livsstil, kanske.
Pilgrimen är på väg till en helig plats, och resan sker inte bara i det yttre, utan framför allt i det inre. Pilgrimen söker Gud eller helighet, medan en turist är intresserad av själva resmålet. Att vara en pilgrim betyder någonting positivt för mig. Resan är målet. 
 
Att vara pilgrim handlar om ett förhållningssätt till livet.
 
1. Frihet. Hitta och följa hjärtats gränser och längtan.
Min egen tolkning: Jag vill släppa de förutbestämda spåren och tankemönstren. Om jag inte har öppet sinne kan jag inte drömma från botten av hjärtat. Det är min plikt att lyssna till mitt hjärta och följa den.
 
2. Enkelhet. Välja bort och skapa utrymme i sitt liv.
Min egen tolkning: Jag har t ex skurit ner på shoppingen då det har varit den minst viktiga saken i mitt liv som krånglat till det, uppenbarligen i onödan. Jag har också valt bort en del konflikter.
 
3. Tystnad. Den tystnad som skapar inre ro.
Min tolkning: Att tala är silver men tiga är guld. Eftersom jag är en verbal människa kan jag börja med att svälja hälften av mina ord. Det blir inte tyst för det, bara lite lugnare och tydligare.
 
4. Bekymmerslöshet. Att ta dagen som den kommer, ett steg i taget.
Min tolkning: Jag ska släppa mina förutbestämda föreställningar, önskemål och farhågor. Jag ska släppa kontrollen. Jag kan njuta av livet ändå, troligen mera, då jag kan börja leva i nuet.
 
5. Långsamhet. Att sakta ner.
Min tolkning: Det gör inget om jag inte hinner allt. Till sist hinner jag ändå med allt som jag behöver hinna med.
 
6. Andlighet. Bejaka det som andas in liv i mitt liv. 
Min tolkning: Jag vill se en andlig aspekt i allt i mitt liv. Utan andlighet blir livet torftigt och fattigt.
 
7. Delande. Bygga gemenskap och solidaritet.
Min tolkning: Vi lever här för att lära oss av varandra, underlätta livet för varandra och tjäna varandra. Mina gärningar ska utgå ifrån det varje dag.
 
 
Om jag hade gjort en pilgrimsresa så hade jag väl kunnat göra den till Montreux- en resa som jag hade förmånen att göra i veckan!
Montreux är en del av Riviera de Vaud, den schweiziska nordsidan längs Lac Leman (Genevesjön), där den ligger bredvid Vevey och Lausanne. En vackrare stad är nog svår att hitta, även om Mont Blanc dolde sig i dimmorna hela veckan. Välfärden är uppenbar, staden är trygg och människorna verkar lugna och vänliga. Att allt är väldigt dyrt (äta måste man ju!) får man bara acceptera.
 
 
Men en viktig sak måste jag konstatera, oavsett vad pilgrimsläran säger. Nämligen att för att saker och ting runtomkring mig ska fungera, så måste jag SOVA tillräckligt. Kanske äta också. Så enkelt är det.

En sådan helg

En helg med trevliga kvällsaktiviteter, men likaså lediga dagar. Allt var ungefär i fas.
Jag vaknade upp till strålande marsväder på lördag morgon och kom framtill att ja, jag ska bara fixa lite här hemma. Och fann mig efter några timmar i irriterat tillstånd, springande hit och dit, men vad jag hade gjort det vete fåglarna. Tvätt, kylskåp, ytor, kattlådor, hallen, klädhögar, blommorna, akvarium, pappershögar… Städat blev det inte gjort men tydligen hade allt småplock exploderat medan jag inte hållit koll på det!
 
 
Jag köper snabbris i affären och myser. Snart är det april, maj, juni, juli… Trots vissa hälsobekymmer under våren vågar jag fortfarande envist tro på vår stora sommardröm- fjällvandring runt Kebnekaisemassivet! Det skulle vara första gången vi ger oss ut och lämnar den stora leden. Som extra bonus hoppas jag verkligen att vi får Poppe och Melvin med oss, annat kan jag inte begära.
Vandringssäsongen i norr är så förtvivlat kort, och dessutom sammankopplad med ens semester. Det finns verkligen inget utrymme med någonting oväntat just då man planerat sin långvandring, annars är det ett års väntan till att försöka fullfölja planerna på nytt. Men jag tror att allt kommer att gå bra.
 
 

Och livet går vidare

Jag har sällan om någonsin i mitt liv varit inne i en så intensiv period som nu. Nåja, tiden kring studenten, att åka iväg som au pair och slutligen flytta till Sverige på 90-talet kan möjligen ha varit i samma klass.
Efter påsken har livet således sprungit vidare, och jag har försökt hänga med.
Våra pojkar har flyttat, och min son flyttade in i sin första egna lägenhet, den som jag köpte i somras. Skönt att han nu slutligen har hamnat där, och visst har jag fixat en hel del på förhand. Men jag skulle ljuga om jag påstod att allt var färdigt. I samma veva skulle ju den tidigare hyresgästen flytta ut, och jag hjälpte till även där. Samt att vi fick en ny hyresgäst här på gården.
Mängden möbler, lampor, mattor, gardiner och kökstillbehör som gått genom mina händer under denna månad är enorm, jag skulle lätt ha kunnat sätta upp en egen affär. Det mesta är second hand och jag har både skänkt och tagit emot, köpt och sålt så det står härliga till.
 
 
Just precis 1/6, när alla flytten hände, fick vi en italiensk familj på 2 vuxna och 3 ungdomar på besök. Det är vår gamla utbytesstudents familj, en väldigt trevlig sådan som inte var mycket till besvär, tvärtom, och vi har ju ett stort hus. Vi hade förberett oss väl även där, och tänkt ut vilken mat vi ska laga och vad vi ska hitta på under alla de 7 dagarna som de skulle tillbringa här i Västerbotten. Min mans vårbruk var tack och lov klar, och vädret var på vår sida. Så det blev en underbar vecka, och jag kände mig rentav lite vemodig då de åkte hem.
Eftersom även yngsta sonens konfirmation sammanträffade i tiden, hann vi med en fest också. Den dagen anlitade jag catering (30 pers…) Mina föräldrar var naturligtvis också här, och de fick sova hos Gregers föräldrar och var till viss hjälp med sonens flytt samt att ta hand om italienarna.
 
 
Jag har gått tillbaka till mitt gamla jobb, som jag kanske har nämnt tidigare. Förvisso rullar allt på ungefär precis som tidigare, men det är också en omställning. Jag fick också byta rum på jobbet med allt jox med nya datorn etc.
 
 
På bilden ovan syns den fina drönaren som min son fick av den italienska familjen, generöst nog!
Den här veckan har jag semester, och har tänkt åka till stugan. Hoppas att elen (och gärna även vatten) fungerar denna gång.
Men, det har inte varit läge att åka ännu. Min nacke har totalpajat, och det är inget helt nytt utan har nog skett så småningom. Massören som jag gick till, påpekade att kotorna satt huller om buller, och då sjönk det in varför jag hade haft det så himla besvärligt! Vägen ut ur eländet har varit några behandlingsomgångar hos en osteopat, vilken fascinerande profession för övrigt.
Den enda kvällen då jag skulle andas ut fick jag ansiktsskrubb i ögat. Själva ögat var rätt oretat, men skrubbkornet satt fast under övre ögonlocket och störde så oerhört. Tack vare två rådiga kollegor löstes situationen efter att jag gått med det i ett dygn. Ögonlocket vändes in och ut med en bomullspinne och ströks sedan med en annan. Vilken befrielse! Så det är inte bara tekniken som kan krångla, man ska vara tacksam för varje dag då kroppen mår bra.
 
 
Det blev ingen stuga idag heller. Jag skulle även till optiker, och lämna en tavla i en ramaffär. Och lämna grejer på returcentrum. Städa och handla. Gå genom min och sonens sommarkläder. Läsa klart en bok som hängde i luften. Hämta ett paket. Se efter några katter vars ägare är på resa. Träna. Samt tvätta efter gästerna.
 
Men när jag öppnade sonens klädlådor idag blev jag bestört. Allt var inpressat utan minsta lilla ansats till vikning. För små kläder, blandat med några smutsiga också, och vissa med lapparna kvar. En förfärlig syn. Hur kan det vara så att söner som har en ordningsproffs till mamma, en finsk-svensk variant av Marie Kondo, helt kan ha missat detta med ordning och organisering? Jag är sjutton i mig proffs, men jag ser fram emot den dagen då det blir lite lugnare på denna front också. Och jag är urless på att hålla koll på andra (familjemedlemmar). Det vore skönt om alla andra omkring mig också förstod att ordning och reda är viktigt, och en förutsättning för att saker och ting ska fungera bra.
 

Vad jag tycker om vindkraft i Jiltjaur!

På ledarsidan (VK 12/4-21) får vi läsa en gästkrönika av Frida Demervall, Skynda på vindkraften varsamt.
Gång på gång blir vi förbluffade över hur reservationslöst bra vindkraft anses vara i alla avseenden och lägen. Dess eventuella nackdelar beskrivs ofta som Demervall gör- lite sus, dus och blink, vilket de som bor närmast kan uppleva lite störande. På andra sidan i vågskålet står och väger mänsklighetens undergång pga klimatkrisen. Demervall sträcker sig så långt som att ömma för vindkraftsbolagen, då det är så svårt för dem att veta var en process kommer att landa, vilket tar deras krafter och resurser. Oroa er inte! Vindkraftsbolagen har bra betalt för sina utredningar, och för varje snurra har de rätt till sin vinst via sk. elcertifikat.
 
Värre kan det vara för kommuner, läs skattebetalare. T ex Dorotea kommun sitter fast med en snurra med miljonförlust varje år. När en stor del av strömmen dessutom exporteras utomlands, bl a till Finland, kan man fråga sig varför denna byggiver?
 
Men är det så konstigt att den stora allmänheten är positiv till vindkraft? När man läser t ex Skellefteå Krafts hemsida och beskrivning av Blaikens vindkraftspark, som ligger bredvid den ekologiska och ekonomiska katastrofen Blaikengruvan, kan man luras tro att vindkraften rentav tillför naturen någonting positivt. Det är en målande beskrivning av vindkraftssnurror och natur i fullständig harmoni, med minutiös bevakning dygnet runt, för att försäkra att varenda liten del av naturen mår perfekt hela tiden. Det är nästan så att man kan bli lite misstänksam mot denna beskrivning, och syftet med den. Kan det rentav handla om propaganda?
 
Vindkraften kan onekligen beskrivas som förnybar energi, men hur bra för klimatet blir den i slutändan om vi räknar från början till slutet? De stora propellrarna tillverkas i Kina, fraktas hit över halva jordklotet, monteras upp av gästarbetare från låglöneländer, som rest hit oftast från Östeuropa. Verkens livslängd idag är 20-25 år och ska därefter monteras ner av vindkraftsbolaget- om det finns kvar vill säga. I bästa fall grävs de därefter ner någonstans i vår jord, eftersom någon bättre metod att göra sig av med dem inte finns för tillfället. I värsta scenariot står de rostiga snurrorna kvar efter att deras livslängd är slut, och berörd kommun och markägarna blir ansvariga för att ta hand om avfallet.
 
I Sorsele kommun ordnades 2016 folkomröstning som entydigt sade nej till vindkraft. Dock har de som bestämmer i kommunen valt att inte bry sig om resultatet. Efter att beslutet om Sandselehöjdarnas stora vindkraftspark blivit klart är de hungriga vindkraftsbolagen ute efter ännu mera mark och nu står Jiltjaur på tur.
 
Allmänningsförvaltare för övre allmänningsskog har tillsammans med en allmännigsstyrelse bestående av en handfull vindkraftsvänliga ledamöter sett till att några vindkraftskritiska personer inte kommer in i styrelsen. Därefter anser man att det bara är att upplåta marken till vindkraftsbolaget, oavsett vad markägarna säger. Detta trots att allmänningen är inte någon markägare. Man kan också undra varför vindkraftsbolaget redan under 2020 ringt runt till direkt berörda markägare i Jiltjaur och erbjudit extra ersättning mot att man skriver under projektet- markägare som man redan anser sig ha upprättat avtal med genom styrelsen.
 
Det behövdes 60 km vägbygge i anslutning till Blaikens vindkraftpark (99 verk). Vad som kommer att vara kvar av Jiltjaurberget (planerat 72 verk) och byarna Jiltjaur och Berglunda för den delen, om vindkraftsbolaget får som de vill, är inte svårt att räkna ut. Innan nödvändig infrastruktur i form av vägar och elnät är färdigbyggda i detta ingenmansland, kommer kostnadseffektiviteten sjunka, inte att tala om koldioxidutsläppen som kommer att skjuta i höjden. Det är en stor insats för 25 års användningstid. 
 
Vi köper inte illusionen om den underbara vindkraftsparken med på sin höjd lite sus och dus, med 72 vindkraftverk som är marginellt lägre än Eiffeltornet (324 m), i direkt anslutning till Vindelfjällens naturreservat! Vi ser vindkraften som hot mot vår natur, både lokalt och även globalt.
 
¤VK= Västerbottens Kuriren
 
 
Denna artikel står för mig, sonen och ex-svägerskan.

Nemam, in memoriam

 
Den tråkigaste av nyheterna nådde mig snabbt. Nemam Ghafouri, min före detta kursare på läkarprogrammet, min vän, har gått bort på skärtorsdagen. Inte pga en bombattentat, eller tillfångatagen och torterad, som jag hade befarat. Utan på grund av covid-19, bara 52 år gammal. Hon insjuknade i Irak, och hann lyckligtvis hämtas hem till Stockholm av svenska ambulansflyg, innan hon kort därefter avled.
Doktor Nemam har ägnat de senaste åren av sitt liv åt att hjälpa flyktingar och IS-offer, främst yesidikvinnor och -barn. Hon har även fått en hel del erkännande i den svenska pressen, märker jag när jag googlar hennes namn.
Jag är alltid misstänksam mot berömmelsekulter, men att Nemam kallas för Moder Theresa av Kurdistan är inte alls någon överdrift. Jag tvivlar inte en sekund på att hon verkligen var det. Eftersom jag känner henne.
Likt alla stora människor var Nemam väldigt okomplicerad och ”enkel”, på ett bra sätt. Hon var naturligt glad och hade fantastiskt sinne för humor. Hon var nyfiken, fördomsfri och mycket intelligent. Trots att det är nästan 20 år sedan vi umgicks, går jag fortfarande och tänker på vissa saker hon sade till mig. Så tänkvärda var de.
Jag minns hennes glada skratt och varma ögon.
Och jag undrar varför det finns dem som i sin rädsla tycker att det är ett värre brott att bryta traditioner som heter kultur och religion, än att begå folkmord.
Beundrade jag Nemam? Ja, absolut. Men vad jag känner nu, när jag tänker på henne, är inte främst beröm. Jag framför allt älskade henne djupt, då, nu och för evigt.

Det är du som väljer

Visst skulle det vara skönt om någon eller några andra alltid berättade hur man borde göra och leva sitt liv. Vad är rätt och vad är fel. Vi söker auktoriteter, och det gör jag också när jag är osäker.
Senaste tiden har jag funderat mycket över mitt liv, hur jag vill ha det, vilka värderingar jag har, och hur jag vill förvalta den tid som jag har kvar. Jag har samtidigt vänt mig mera utåt och blivit på ett sätt mindre självupptagen.
Det är ödet eller högre makt som bestämmer de stora dragen i våra liv, men detaljerna och riktningen kan vi påverka otroligt mycket själv. Som till exempel när en alkoholist bestämmer sig att bli nykter- hur stor förändring blir inte det i långa loppet?
Jag har läst att om man medvetet gallrar bort saker som man verkligen hatar från sitt liv, och fyller upp med positiva saker istället- vi säger en timma om dagen, i ur och skur- så ska skillnaden på livskvaliteten bli enorm. Och varför inte? Vi har makten, men vi tror inte fullt ut på det. Men ingen annan än jag själv kan ju berätta vad som känns rätt för mig.
Ofta är det svårt att komma till skott och våga prova. Man vet vad man har men inte vad man får, och åren rullar på och det blir ingen förändring, förutom kanske smygande bitterhet.
Här fyller ju nyårslöften en funktion.
Vad står på min lista för ett bra liv?
En trevlig man och familj. Tid för varandra. Inte för mycket skärmtid. Aktiviteter som vi gör tillsammans. God mat och dryck. Djur. Motion och bra hälsa, tack. Stugan och lite resande. Ett jobb där jag mår bra och får vara mig själv. Goda vänner som jag kan lita på och tillbringa tid med. En möjlighet att utvecklas professionellt, i mina intressen och som människa.
Det gäller att vara väldigt konkret- annars finns det ju en risk att allt rinner ut i sanden…
Vad gäller detta år så ska jag för det första byta jobb. Jag stannar dock inom samma klinik och i samma hus, så förändringen kommer inte att vara så omvälvande som det kanske låter. Min förhoppning är att jag får lite mera tid för mig och min familj då.
Jag vill fortsätta hjälpa dem som behöver min hjälp.
Jag planerar en familjeresa. Lite besvärligt är det, och dyrt såklart, men det måste göras. Och jag försöker minska min konsumtion genom att i första hand använda det jag redan har (vilket är en hel del!!) och undvika köpa nytt.
Senaste lilla guldkant på vardagen som vi bestämt ordnade var att jag och min man var på bio tillsammans- vi hade nämligen aldrig förut varit på bio tillsammans… som tur är så valde vi filmen Solsidan! Jag har sällan skrattat så mycket på bio, underhållning på bästa tänkbara nivå.
Samtidigt är det ju ändå vardagen livet består av. Vi måste låta guldkanten vara just precis guldkant, annars blir det inte lika trevligt. Allt är relativt och man kan inte gå från resa till fest till bio till restaurang…
En sak som stör mig lite grann är, att jag verkar inte bli världsbästa på någonting. Jag behärskar många saker och har lagt ner mycket tid och gjort ganska stora uppoffringar. Ändå är det som att jag blir bara en medelmåtta på allting jag håller på med. Den enda saken jag kommer på att jag är världsbästa på är att vara mig själv… det är kanske det som är meningen!?☺