I somras kom jag till en punkt då det var helt enkelt omöjligt att fortsätta i mitt dåvarande jobb. Det var kanske lite konstigt med tanke på att jag älskade mitt jobb och hade haft varierande arbetsuppgifter där under 20 års tid. Därtill tyckte jag inte alls att jag hade för mycket att göra på jobbet, vilket ju är den vanliga klagovisan, utan snarare tvärtom. Kollegor har jag haft många olika sorter av under årens lopp, och jag måste ändå säga att dåvarande ena också var åt bättre hållet, även om man alltid måste anpassa sig till viss del i en arbetsgrupp.
Vad var felet då? Med tanke på mina flera specialiteter hade jag ju också kunnat hoppa in i ett annat arbetslag inom min klinik och behålla alla fasta anställningens fördelar. Men jag var färdig där, och 7 mils dagpendling bekräftade saken definitivt.
Jag började reagera på att mina barn hade vuxit upp men ekorrhjulet bara fortsatte rulla. Jag klev upp tidigt på morgonen (vilket jag avskyr!), körde till jobbet i ur och skur, mörker och halka, i rusningstrafiken. Jag jobbade, eller försökte få tiden gå på olika sätt de dagar som var lugna. Jag skrev PM, undervisade och bedrev utvecklingsarbete till den grad som möjlighet gavs. Efter jobbet passade jag på att träna, eftersom jag har kommit fram till att jag mår bra av det (och jag behöver vara i form för fjällvandringar). Och sent på kvällen bilade jag åter hem, eventuellt sprang jag även genom mataffären, för att stupa i sängen och vänta på nästa morgonens väckning. Många kvällar, helger och storhelger -grovt uppskattat hälften- var jag fast på jobbet. Jag hade inte tid att andas. Sammanhängande sommarsemestern var förhållandevis kort, och tidpunkten för den kunde jag knappt påverka. Vilket ju är helt förståeligt när man arbetar på en intensivvårdsavdelning. Det var överhuvudtaget väldigt svårt att planera någonting.
Jag hade alldeles för lite tid för egen reflektion och inspiration. Jag tycktes aldrig ha tid att klippa mina tånaglar eller handtvätta en ylletröja eller bh. Inte att tala om att se på Youtube hur man stickar en strumpa, något jag länge har haft på min to do-lista. Matlagning var rena tvånget som jag reducerade till minimum- läs överlevnadsnivå. En bok hade jag dock oftast på nattygsbordet, och på kvällen läste jag en kvart med mina sista krafter. Tiden för vardagssysslor fanns helt enkelt inte där- ändå upplevde jag inte heller att jag oftast gjorde någon ovärderlig insats på jobbet. Jag kände mig enkom som en rad i schemat, som fick mest uppskattning så länge jag höll tyst och inte ifrågasatte någonting. Länge önskade jag att någon skulle headhunta mig till ett vinstdrivande företag där jag hade kunnat använda hela min kapacitet, men ingen kom. Till sist insåg jag att det som ska göras, måste jag göra själv. Jag måste själv forma mitt eget liv som jag vill ha det. Ingen annan kommer att ta initiativet och hjälpa mig.
Om jag i framtiden kan forma mitt jobb som jag vill kvarstår att se. Men det privata livet räknas också! Jag behöver ha lite luft i systemet, i mitt liv. En morgon när jag kan andas, dricka kaffe och läsa tidningen i fred. Fundera på världens gång, känna efter vad jag vill. Blogga om det som inspirerar. Hinna ikapp med allt och ha tid att njuta av det (t ex njuta av att jag har städat). Arbeta måste jag ju och det gör jag gärna. Men på mina egna villkor. Man kan kalla mig lyckligt lottad som kan göra så.