Hemkommen från fjällen, knäna värker, och semestern krymper men än finns det dagar kvar.
Jag har fixat och tvättat, ordnat med foton, handlat och lagat mat. Jag har läst ikapp lokaltidningen och bloggat som en dåre. Allt jag har upplevt måste ut, det kan inte vänta.
Jag har fixat med mina akvarium, och jag kan säga att det finns inget som är så nedslående som att få en sjukdom i akvariet.
Jag har städat, såklart, fast jag hatar det, eller kanske just därför. Det jag nämligen känner varje stund är att jag INTE har tvättat fönster, duschkabinen eller kylskåpet!!
Vad är det för fel på mig? Varför är det så svårt att ha semester hemma utan dessa självsadistiska tankar?
Vad är det vi minns av livet sedan, antal fönster vi putsat eller de roliga stunderna med familjen och vännerna? Jag putsade ju fönster för ett par år sedan och jag tyckte att de snabbt var lika smutsiga igen.
Att gå in i mataffären är jobbigt, i synnerhet om det är mycket folk. Jag blir trött i huvudet och på något märkligt sätt stressad. Jag har svårt att komma ihåg allting jag ska köpa, tankarna flyger hit och dit. Är det någon motreaktion efter en dryg vecka i total isolering?
Den värsta ensamheten är ensamhet i tvåsamhet. När den ena har mycket att uträtta och är fullt upptagen, och den andra går runt och funderar på fönstertvätt och irriterar sig för sig själv.
Jag tog bilen och for till stugan. Visst, det finns några fönster även här. Men känslan är en annan. Jag har skapat mig en fristad där jag får bara vara, och där vardagsbestyren räcker som jobb.
Nu börjar vanliga livet igen. För min del blir det några förändringar framöver. Jag ska börja styra över mitt liv och själv bestämma mina villkor.
Tack sommaren, jag behövde dig!
Vilket hoppfullt avslut på denna inläggsserie! En sommar som behövdes och som kunde ge det som önskades. Mitt vardagsliv går in i jobblivet, jag har i många år jobbat hemifrån. Nu behöver jag hitta tillbaka till de nödvändiga reglagen för att bestämma när vad kan göras. Eftersom maken också jobbar hemma allt som oftast blir det i alla fall lunch på fasta tider och något slags sällskap som jag uppskattar. Håller dock med om att en ensamhet i tvåsamhet skriker väldigt högt!
Ps: Nu har jag gett maken länken till dina Kebnekaiseinlägg! Tänker att han också skulle uppskatta dem. Han kom just hem efter tre dagars vandring i Norge.
Tack så mycket!