”Blunda aldrig för antisemitismen”, skriver lokaltidningens nyhetsredaktör. Säkert en intressant och välskriven text med bra argument, det tvivlar jag inte på. Men jag orkar inte ens läsa.
För mig har det alltid varit mycket irrelevant vem som hatar vem, och varför. Är vi nazister, racister, fascister, det spelar mig mindre roll. Inte ens genom nog så välbyggd och intelligent argumentation kan vi någonsin komma någon vart i svåra komplexa frågor som bygger på hat, misstro och en historia om orätt och ännu mera orätt. Enda sätt att lösa konflikter är ödmjukhetens och fredens väg. Det finns en högljudd minoritet, som förespråkar hat och hämnd. Och några upplysta som är öppna för fredliga lösningar här och nu. Men den stora majoriteten vacklar, eftersom de ännu inte har förstått vad livet går ut på.
Älskar jag och litar jag på en finsk eller svensk nazist som tycker att jag personligen är helt ok? Eller en mobbare i skolan som inte mobbar just mig? Knappast! Jag vill umgås med goda och snälla människor oavsett om de är judar eller araber, svarta eller vita, män eller kvinnor. Eller ryssar eller ukrainare, för eller emot mig och min familj personligen, behövs det fler exempel? Jag är less på kategoriseringen av människor, jag är less på krig och konflikter som aldrig tar slut eftersom det bara är en liten minoritet av människor som är mogna och kloka nog att ”tänka om”.
Om man behandlar varandra med respekt och strävar efter fred, är även en äkta förlåtelse möjlig. Det är inte du och jag, det är vi! Och även om det skulle ta emot är försoning ändå så mycket bättre än evigt hat!
Jag vill inte längre höra talas om olika parter i en konflikt. Jag vill bara umgås med fredens folk. För att de finns. Och om jag är vid behov redo att ställa upp själv? Svaret är ja.
*Nemam Ghafouri in memoriam❤️*
Amen.