Hemavan – TIMEOFTIGER

Minne från Gielestjåhke

Många är mina minnen från fjällvärlden och de flesta har jag dokumenterat på bloggen. Kombinationen av bild och text är en fantastisk möjlighet att samla på minnen och så lättsamt med digitala verktyg.

På nationaldagen, 6/6 2021 (dvs över 2 år sedan!) var jag ensam på stugan och passade på att erövra Gielestjåhke en vacker dag.

Dagen var verkligen vacker och då våren varit varm fanns det bara några få snölegor kvar. Jag vandrade i t-shirt och lyckades amatörmässigt bränna mig på underarmarna. Först på hemvägen såg jag några moln i horisonten.

Jag lämnade bilen i Laisaliden och klättrade genom den branta skogen till Nuolpen (”den lilla tjärnen”). Där fick jag vid mitt tidigare toppförsök samma vår vända pga hård blåst, men nu var det bara njuta och vandra vidare. En gök följde mig hela vandringen (jag hörde den, men såg den inte). Stigningen var hård men härlig, och utsikten magnifik hela vägen. Väl på toppen 1190 möh satt jag i lugn och ro för mig själv, åt en kexchoklad och lyssnade på göken. Tala om sinnesro.

Toppkammen fortsätter vidare mot den andra kammen som heter Lilla Murtsertoppen, det var bara en dryg stenkast dit. Därifrån kan man antingen fortsätta till Stora Murtsertoppen, men där var det fortfarande mycket snö. Eller vända neråt och gå till Kungsleden och fortsätta till Naturum i Hemavan. Men jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom, till min bil förstås.

Nästa gången gör jag den här vandringen med en motiverad kompis, läs min man. Fjällvärlden är vacker både som ensamvandrare och på tu man hand.

Nu när kylan och mörkret återigen kommer, får jag försöka leva på gamla minnen och nya planer. Mina vackraste och starkaste minnen kommer utan tvekan från naturen, och i regel från fjällen.

Försommaren på fjällen -bestiga Ryfjället

Fjällen förknippas ofta med slalom, skoter och pimpelfiske. Eventuellt svampplockning på höstkanten.

Jag visste inte tidigare att den grönaste grönskan finns just här, i juni. Det är säkert grönare här än söderut! Små fåglar kvittrar, naturen sjuder av liv, till och med kvistarna har en grön färg. Det finns otaliga olika små blommor som jag inte vet namnen på. Jag älskar naturen, och inte minst här!

Tyvärr sammanfaller denna gröna period i regel med min mans jordbruksarbete. Det innebär att jag får njuta av försommarfjällen alldeles ensam, om jag lyckas ta mig upp.

Vackert väder. Ingen större blåst. Nästan myggfritt ännu. Ganska lite underväxtlighet. Lite snö på sydsidan av Ryfjället. Ekvationen heter bestiga Ryfjället, idag, ensam. Datum var 16/6-22.

Till Ryfjället går man upp hela vägen, ända från E12. Vägen till toppen är bara 4 km, men stigningen är 1000 meter! Toppen ligger på 1413 möh, precis samma höjd som Stora Murtsertoppen.

Stigen börjar en bit upp bakom en vägbom. Jag hittade den inte i början, men irrade mig framåt i skogen i blindo, och mötte den sedan ganska snabbt.

Resan upp mot toppen är på ren svenska fruktansvärd. Efter några mildare meter i början följer en stigning genom barrskogen som inte är nådig. När björkskogen tar vid, kommer det ett parti med något lindrigare stigning, men fortfarande brant. Vid fjällets fot ser man sedan vad som väntar- en brant färd över stenskravel utan nåd, ända till toppen. På vissa ställen får man krypa fram och ta händerna till hjälp. Så länge jag inte tittade bakåt blev jag inte rädd. Men om jag började kika bakåt och fotografera blev jag yr på ett obehagligt sätt. Tanken for genom huvudet att man skulle ha haft hjälm.

Om du ska göra denna bravad, vill jag ge ett tips. Sikta till höger om det lilla huset på toppen (sydsidan). Jag hamnade på fel sida, och det var trixigt att ta sig förbi väderstationen och stugan på den smala toppkammen, i djupsnö dessutom. På sydsidan av toppen finns den lilla helikopterplattan, och en toppröse med toppboken. Jag kikade nedför branten på alla fyra, mycket otrevligt för en som är höjdrädd, och dessutom blåste det. Dock var det inte särskilt kallt. Medans jag för ett år sedan satt och njöt av livet på Gielestjåhkes topp, åt kexchoklad och lyssnade på göken i solen, så var det här en annan typ av upplevelse. Jag hade ingen lust att dröja mig kvar på toppen längre än det absolut nödvändiga.

Sen gäller det att göra strapatsen i omvänd ordning, och kort och gott sjöng både knäna och tårna halleluja innan jag var tillbaka till bilen! 5,5 h tog bedriften av mig. Tipset är att ta med förutom varmare kläder, även gott om fika då man behöver energi under en sådan fysisk prestation.

Det verkade vara första dagen för säsongen då någon var uppe på toppen (enligt toppboken), två par från Tyskland resp Liechtenstein var ute lite före mig. Men det rådde ingen trängsel på fjället precis. Jag mötte en ren dock. Utsiktsmässigt kan jag nämna att vyn till det helt snötäckta Syterskalet österifrån var väldigt fin!

Nu är alltså min fjällvandringssäsong -22 igång. Av sommartopparna Hemavan Tärnaby kvarstår nu bara Norra Sytertoppen att erövra, och det är ett något större projekt. Kebnekaise skulle jag nog inte klara av med mina knän, och jag tror att jag får nöja mig med att kika på alla de större topparna på avstånd. Det ska ju inte vara alltför plågsamt eller farligt att vara på äventyr.

Och som vanligt efter mina strapatser, så svär jag: Jag ska ALDRIG MERA göra om det här! 😉

Dag 5 Syter-Klippen

Vi vaknade till en typisk morgon på fjällen- det både regnade lite, och solen sken, och det var lite varmt och lite kallare, och någon mygg, och sen ändå inte. Och vi var glada, men osäkra om vi skulle orka hela 21 km ända till stugan.

Syterskalet, denna mäktiga U-dal, är en av Kungsledens finaste sträckor, sägs det. Men vi har varit i skalet flera gånger vintertid, och även sett den på håll sommartid, så upplevelsen blir inte riktigt densamma som när man ser den för första gången.

Vi gick iväg kl 10.45, uppför backen. Mina skor var fortfarande genomblöta. Det regnade lite till och från, och för första gången under vandringen kände vi någonting som kan kallas för (svag) vind.

Jag försökte fota dessa mäktiga vänner till toppar så fort som dimhöljet lättade på sig lite. Att klättra upp på dem- skulle jag klara av det? Jag vet inte, då de är både höga och vassa.

Fast beslutna vandrade vi vidare. Vi ville hem.

Kl 17 nådde vi Viterskalsstugan och det kändes inte som någon stor grej att fortsätta hemåt. Dels hade väl axlarna och kroppen vant sig vid ryggsäcken, och dels gjorde den behagligare temperaturen att vandringen gick mycket lättare. Det var för övrigt första dagen då jag hade en tunn jacka på mig under vandringen!

Värsta biten ledmässigt under hela vandringen var de sista 2 km till Klippen. Leden var ju inte längre Kungsleden, och den var dåligt/inte alls underhållen. Jag plurrade flera gånger (nog för att skorna redan var blöta men inte roligt ändå) och höll flera gånger på halka omkull på de slemmiga spångarna som fanns. Till sist var vi på E12 och fick skjuts till stugan. En obeskrivlig känsla. Vi klarade av det!

Kungsleden Ammarnäs-Hemavan 2021. Till Aigertstugan!

…eller egentligen Ammarnäs-Klippen, för att vara helt noga. Ca 78 km etapp.

Så lång planering, så lång period med inköp från scratch, så lång tvivel och förväntan… och nu, helt plötsligt, 27/7-21 var dagen kommen! Vi skjutsades till Ammarnäs för att börja vår vandring! Jag kunde knappt tro att det var sant, det var overkligt. Som vandringssällskap hade jag Greger och Poppe, snart 14 år, som kunde övertalas följa med (han bar sitt enmanstält själv).

Mest av allt var jag orolig. Orolig över att mina knän inte skulle hålla, och att helikoptern skulle behöva hämta mig. Jag hade rustat mig med knäskydd, vandringsstavar, värktabletter, elastisk linda med mera. Och jag såg till att hålla packningen så lätt som möjligt. Ca 15 kg hamnade den på, och den blev inte särskilt mycket lättare under resans gång, då vi hade planerat maten minutiöst, delade på matsäckarna och bar dessutom ner våra sopor såsom det rekommenderas. Gregers ryggsäck vägde ca 17 kg och Poppes likaså 15 kg med varsitt tält.

De bästa tipsen angående packning fick jag nästan från bloggen fantasiresor.se!

Ammarnäs är en fin och mysig fjällby, åtminstone en solig sommardag. Här har vi den berömda potatisbacken.

Vi kom iväg först kl 17.30, vilket var bra då det var jättevarmt.

Nästan övertaggade sprang vi genom skogen och en bit myrmark till Aigertstugan som låg 8 km bort. Vi gick över 3 fina broar med vattenfall under. Det fanns en del mygg men några sprayningar med Bushman/MyggA och rask gångtakt gjorde det uthärdligt.

Vyn baktill mot Ammarnäs var fin.

Och plötsligt var Aigertstugan bara där! Klockan var 20.15.

Vi åt färdig torrmat som var riktigt gott. Myggen och knott störde en del. Svettiga var vi men kvällen svalnade och solen höll på att gå ner. Det blev inget bad den kvällen. Alla bastun längs leden är dessutom stängda pga covid… så sjukt onödigt. Vid Aigert fanns det två små sjöar, den ena för att ta drickvatten, den andra för tvätt och disk.

Där skulle vi sova, vid foten av Äivesåjve. Jag kände mig lite vemodig och sorgsen. Men samtidigt glad över att vi hade i alla fall klarat första etappen.

Fjällvandringar 2020

Sommaren är onekligen över och så är nästan hösten också. Med andra ord hann vandringssäsongen knappt börja innan den slutade, alltså är det precis som vanligt. Med tanke på mina leder är det ett mirakel att jag fortfarande är fysiskt aktiv, men allt går på något sätt. Jag hoppas på bättre tider.

Vandringsstavar gjorde att hela kroppen fick motion på ett annat sätt och knäna avlastades, och det är ju bra. Men problem från axeln och ffa från armbågen gör dem svåranvända nu.

Mitt i byggandet drog jag familjen till Nuolpen, ”Lilla tjärnen”. En lagom och fantastisk utflykt, och bra utbyte i form av fina vyer och fjällkänsla per (höjd)meter vandring. Åk bil till Laisaliden och följ markerade stigen. Kort men ganska brant vandring. Den ligger på ca 844 möh. Man kan fiska i Nuolpen, men fiskekort behövs såklart.

Vi sprang upp på Gurkfjället med Marina och Sven en annan dag. Också det är en härlig topp som man tar på ett par-tre timmar utan alltför stora ansträngningar, men ändå en del svett och vardagsmotion. 895 möh. Åk till Solberget utanför Tärnaby och följ markerade vandringsleden. På bilden vyn mot Norra Fjällnäs sedd från den lite lägre, östra toppen.

Den här vyn är från ”Arons avan” utanför vår egen stuga. Man ser Artfjällsmassivet i bakgrunden.

En ny bekantskap för denna sommar var Gäutafjället! Leden avgår just utanför Tärnaby. Vandringen är kanske lite längre, men eventuellt mindre brant än många andra korta turer. Toppen ligger vid 868 möh. Man ser Gurkfjället med sin egendomliga form väldigt tydligt från toppen!

Sommarens höjdpunkt var naturligtvis den stora Murtsertoppen, då jag hade väntat över ett år att komma mig dit. Dimma, dis och dåligt väder hade blockerat vägen flera gånger men slutligen lyckades jag, Greger och Poppe erövra den. Först klättrar man (ja, bokstavligen) till den lilla Murtsertoppen 1223 möh. Strax efter denna topp kan man vandra längs en led ner till höger, mot Nuolpen och Laisaliden. Men vi fortsatte österut, uppåt genom stenfält och snöfält, tills vi kom till den karga steniga stora Murtsertoppen 1413 möh, som väntade på oss. Underbar utsikt förstås, och vandringen kändes i benen efteråt. Om man hade fortsatt ännu längre österut, så hade man kommit till Marinstugan (som syns på avstånd om man tittar efter) och Vallientjåhke. Vandringen var aldrig skrämmande, utan man hade väl kunnat göra den även om man haft svår höjdrädsla. Det är lätt att hitta till den stora Murtsertoppen från den lilla Murtsertoppen- bortsett från sten- och snöpartierna går det en tydlig led hela vägen. Jag tyckte inte heller att vandringen mellan topparna var, trots höjdskillnaden, särskilt jobbig. Tar man den lilla kan man också ta den stora, om siktet tillåter.

Vi vandrade från Naturum Hemavan, men som sagt, kan man också vandra från Laisaliden, och då får man toppen Gielestjåhke 1195 möh ”på köpet”.

Den här bilden på Poppe i fjällvärlden tycker jag är alldeles underbar! En påminnelse om att livet ändå är värt att leva om man skulle glömma bort det någon gång.

Som det syns, är det rätt brant, mer eller mindre hela vägen till den lilla Murtsertoppen.

Vyn från Stora Murtsertoppen, mot Norge.

Bus/snöbollskrig! Det är väl någonstans här våra stora älvar kommer ifrån…

För att inte vara i vägen för byggandet i vår stuga gjorde jag och Poppe ”Livsvandringen” en dag. Senast var jag där hösten 2018. Vandringen slutar vid Fjällfinakåtan, där Kobåsen tar vid. Trevlig liten vandring även om det också är rätt brant uppströms Kvarnbäcken. Vandringen börjar bakom bensinmacken i Hemavan.

Jag gjorde ensam ett tappert försök på Gielestjåhke 1195 möh, men vinden som nästan kastade omkull mig och rev kameran från mina händer tvingade mig vända vid Nuolpen. Det fanns en regnbåge där, men jag lyckades inte fånga den på bild.

Att promenera upp på toppar ser jag som ett träningspass. Gieravaardo 800 möh, som även kallas Blomsterfjället, ligger bra till för en söndagsvandrare. Man går från Portbron mellan Hemavan och Tärna, och leden är bra och tydlig- halvvägs upp. Därefter är det mycket undervegetation, mindre vattendrag och några raviner innan man hittar toppkistan på den södra toppen (vid norra toppen, som kallas Skorvfjället, ligger tv-masten).

Sommarens egentliga överraskning bjöd dock Atoklimpen på! 2018 irrade jag där ensam, livrädd, i regn och blåst, uppenbart mentalt beredd att offra mitt liv för ett fjälläventyr. Min upplevelse var att fritt fall lurade omkring mig i alla vädersträck, och att jag kom tillbaka med livet i behåll bara var resultat av ren tur.

Visst ser Atoklimpen lite karg och respektingivande ut, men i sällskap av min man och 4 killar, dessutom en klar dag utan blåst, var upplevelsen bara trevlig, och inte alls skrämmande.

Och det var så fint! Klimpen är som en avlång drake, eller en orm, som ligger där uppe i fjällvärlden.

Jag vågade t om klättra allra högst upp, 1006 möh. Till Atoklimpen kommer man genom att bila förbi Joesjö, men stanna en kilometer innan Norge. Det är välskyltat. För dem som inte vill klättra finns ett annat alternativ, nämligen det samiska kulturreservatet omkring själva Klimpen. Den ska vi ta nästa gång. Geografiskt ligger Atoklimpen i Södra Storfjället- området, och egentligen inte i Vindelfjällen.

Med dessa minnen klarar jag mig till nästa sommar. Jag drömmer om Gielestjåhke, och Ryfjället, och…

Hej på er fjällen!

Några dagars fjällvistelse hann vi med även i vår!

Och jag vet inget så nedslående som att komma till paradiset på jorden, och konstatera att man inte har vatten! Med rörmockarens hjälp konstaterade vi dessutom att detta inte är ”vårt fel”- alla säkerhetsåtgärder som Greger gjort runt huset funkar prima. Orsaken till vattenlösheten var den värsta tänkbara- det har frusit ända ner i backen, och det finns inget att göra just nu annat än att vänta på att tjälen går. Så roligt, det är ju bara några månader dit. Sen får vi återigen ta tag i detta och börja isolera även backen nertill. Att det hände just i vinter var nog inte så konstigt… vattnet frös ju här hemma också, till följd av extrem långvarig kyla, och så lite snö därtill.

Vi var 4 st men det gick bra att vara utan vatten, som vi hämtade av grannarna. Diska kan man ju göra med uppvärmt vatten, toan kan spolas ändå, och duschen kan vänta ett par dagar. Så nog blir det en påsk i stugan ändå.

Jag fortsatte min karriär som slalomstjärna. Vi hade lysande väder, och jag njöt allra mest av den fina utsikten över Kobåsen.

Dagen efter blev det längdskidor, jag skidade ut till Artfjällets sida.

Tyvärr är mina skidor inte anpassade till turåkning, och det blev mest att saxa antingen upp- eller nedför, ingen njutning precis.

Jag beundrade i alla fall Dalåive där den reste sig majestätisk på andra sidan älven och vägen.

Det är ju ingen hemlighet att det är sommaren och fjällvandringen jag väntar på!

I fjällvandringen finns styrka och lugn!

Jag läste Per Erik Perssons Vandringar i Vindelfjällen. Och jag citerar som han zenmästaren Eihei Dogen. ”Fastän fjällen tillhör nationen, ägs de av människor som tycker av dem. Ni ska veta att fjällen är stolta över dem som är närvarande bland dem.”

”Det är inte så enkelt. När du vandrade i fjällen och vadade över jukkarna var du närvarande. Tiden är inte skild från dig, och eftersom du är närvarande försvinner inte tiden.”

Jag tror att detta gäller naturupplevelser av alla dess slag. Känslan av denna härliga närvaro av min egen själ, som gör att jag lever just där och då, den är svår att uppnå någon annanstans. Orsaken till att man kan uppleva den just på en fjällvandring, tror jag, är att uppnå ett sådant tillstånd tar lite tid. Vi säger sådär 15 km i rätt brant terräng, fram och tillbaka i mitt fall. Någon annan kanske går lite långsammare, eller snabbare, och får anpassa sträckan därefter. Ingen tävling, inte bråttom någonstans- men jag lever minsann.

Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. ”Ato” betyder ”den där”- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid namn.

Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.

Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.

Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan

Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!

Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.

Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.

Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.

Men jag skulle dit.

Så fin liten fjällsjö!

Och plötsligt var jag vid klimpen.

Törs du kika ner?

Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan… Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden.

Och alltid kom jag till ett nytt stup.

Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)

Några bilder fick jag taget med darrande händer.

Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.

Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.

Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.

På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.

Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände för mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.

Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?

Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?

Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen…

Wander to Wonder- Livsvandringen

I helgen var vi till fjällen igen. Gubben och styvsonen byggde bastu för fullt så jag fick sysselsätta mig på egen hand. Det var regnigt så jag höll mig till närheten av bebyggt område. Från min lilla guidebok valde jag Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring, som är en ca 5 km lång runda i de fina närlederna i Hemavan. Till det har man format passande frågor som man får fundera på under vandringens gång.

Vandringen börjar bakom järnhandeln i Hemavan där Kvarnbäcken rinner ut. Det finns fortfarande kvar mycket gamla slipstenar och andra mojäng där.

1. Kvarnbäcken, vid slipstenarna.

Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?

2. Kvarnbäcken

Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?

3. Grillplatsen

Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?

4. Trädgränsen

I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?

5. Kalfjället

Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?

6. Fjällfinakåtan

Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?

7. Från Mortsbäcken till Kungsleden

Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?

8. Kungsleden

Vem lyssnar du till och vad följer du?

9. Pisterna (fotade ej pga att de är fula sommartid plus att det regnade). Bild från ”Vacker utsikt”, en grillplats med underbar vy över Murtserbäcken.

Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?

10. Fjällbotaniska trädgården

Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?

11. Fjällparken med Naturum

Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Jag är glad om ni tar er en stund att fundera på dessa frågor med mig!

Sportlov

Det blev ett sportlov i vår lilla stuga, med de två äldsta pojkarna, min pappa och min man förstås. Konceptet var att ta det lugnt och äta korv. Under tiden hade min mamma och yngsta pojke en helt annorlunda semester i Barcelona.

Förvisso har vi för första gången på länge haft en nästan riktig vinter även här i Vännäs (där vi bor.) Men nog har stuglivet vidgat våra möjligheter vad vintersport beträffar.

När åkte jag slalom sist? Det kan vara för 25 år sedan.

Så fantastiskt vilka vyer! I stolliften hade jag inte sinnesnärvaron att fota. Och vi glömmer bort ett par gråtattacker samt att jag åkte ner på rumpan några gånger. Jag är hur som helst hel både i kroppen och själen efteråt, och roligt var det mestadels. Nästa gång tror jag dock att det blir Hemavan och inte Tärnaby då den senare har något ”vassare” backar, något som jag inte precis behöver.

Nästa dag for vi med skotrarna genom ett majestetiskt fjällandskap till Tärnasjön.

Häromkring har självaste kungen sin stuga.

Endast min pappa fick en fisk (hans första någonsin på pimpelspö.)

Och som om det inte var nog så ställde jag mig på längdskidorna också! Det var ett antal år sedan förra gången även med dem… Skidvägen finns alldeles intill vår stuga.

Dunjackan var överflödig!

Nu har vi återigen varit tvungna att säga hejdå till vår kära stuga. Vem vet vad vi hittar på nåsta gång…

Sol, vind och vatten

Jag slutar inte fascineras av fjällen. Ljuset- hur det skiftar mellan olika ytterligheter. Det som ena stunden är soligt och glittrande ljust kan i andra stunden bli mörkare än mörkt. Ljuset kan vara allt mellan vitt, blått, rosa, grönt eller blått. Ofta är det helt omöjligt att avgöra var fjällets övre gräns går. Vad är himmel, vad är moln och vad är fjäll?

Min ”styvdotters” man, en amerikan, är fotograf och filmare. Jag skulle verkligen önska att vi kunde ta honom till fjällen. Vilken eldorado för en fotograf!

Uppe på fjället blir det inte enklare. Avstånden är svårbedömbara, men det är lika bra att utgå ifrån att allt är större än det ser ut. Det vill säga, lilla jag är oerhört liten. Nästan obetydligt liten.

Och vädersträcken då- vad är åt vilket håll? Det är lätt att irra bort sig utan kompass. En snöstorm kan blåsa upp på bara någon minut och lika snabbt är både siktet och alla spåren borta.

Allt blir så mycket lättare när man har ett landmärke, såsom älven, att följa. Men man ska ha respekt även för älven, och för varenda liten bäck för den skull.

Jag vill hålla mig till skoterleden. Jag är en tam människa.

Elden hör till stugan. Man kan titta på den i timmar.

Jag har väldig respekt till naturen. Jag utgår alltid från ”det värsta”, även om vi håller oss i närheten av fjällcentrum och E12-vägen.

Fjällen är ytterligheternas landskap. Allt sker så snabbt. Och ofta blir det så extremt. Stormen viner, solen bränner, regnet dränker, kylan isar- och en människa kan bli så förbaskat lycklig av att vara på fjällen! Oavsett väder!