Etikett: Krig

För freden, inget annat!

”Blunda aldrig för antisemitismen”, skriver lokaltidningens nyhetsredaktör. Säkert en intressant och välskriven text med bra argument, det tvivlar jag inte på. Men jag orkar inte ens läsa.
För mig har det alltid varit mycket irrelevant vem som hatar vem, och varför. Är vi nazister, racister, fascister, det spelar mig mindre roll. Inte ens genom nog så välbyggd och intelligent argumentation kan vi någonsin komma någon vart i svåra komplexa frågor som bygger på hat, misstro och en historia om orätt och ännu mera orätt. Enda sätt att lösa konflikter är ödmjukhetens och fredens väg. Det finns en högljudd minoritet, som förespråkar hat och hämnd. Och några upplysta som är öppna för fredliga lösningar här och nu. Men den stora majoriteten vacklar, eftersom de ännu inte har förstått vad livet går ut på.
Älskar jag och litar jag på en finsk eller svensk nazist som tycker att jag personligen är helt ok? Eller en mobbare i skolan som inte mobbar just mig? Knappast! Jag vill umgås med goda och snälla människor oavsett om de är judar eller araber, svarta eller vita, män eller kvinnor. Eller ryssar eller ukrainare, för eller emot mig och min familj personligen, behövs det fler exempel? Jag är less på kategoriseringen av människor, jag är less på krig och konflikter som aldrig tar slut eftersom det bara är en liten minoritet av människor som är mogna och kloka nog att ”tänka om”.
Om man behandlar varandra med respekt och strävar efter fred, är även en äkta förlåtelse möjlig. Det är inte du och jag, det är vi! Och även om det skulle ta emot är försoning ändå så mycket bättre än evigt hat!
Jag vill inte längre höra talas om olika parter i en konflikt. Jag vill bara umgås med fredens folk. För att de finns. Och om jag är vid behov redo att ställa upp själv? Svaret är ja.
 
 
*Nemam Ghafouri in memoriam❤️*

Höstens tankar 2022

Bad jag att denna mörka ruggiga årstid skulle komma? Nej! Men den kom ändå, precis som den gör varje år.
Och precis som varje höst har jag haft fullt upp. Inga större projekt, utan bara det vanliga livet.
Och det är just det vanliga livet som jag alltmer känner är så värdefullt. Jag vill inte dö ännu, inte i ett kärnvapenkrig i synnerhet. Och jag känner att det är så orättvist att några få människor med makt kan ta sig rätten att beröva ett helt folk förutom deras riktiga levande liv, även deras vanliga vardagliga liv, genom att starta ett anfallskrig bara för att det är kul.
Den som tänker beröva mig på mitt liv pga någon storslagen men onödig plan vill jag bara hälsa följande: Jag har en hel hög med böcker som jag behöver läsa färdigt först. Halloween kommer, och våra födelsedagar för hösten som ska firas. Vi ska färdigställa allt på stugan och delta i nästa vinprovning. Och till sist ska vi se hur hösten vänder mot vinter och jul. Denna jul ska jag vara ledig, och mina julklappar ska jag slå in, allt är planerat och de sista detaljerna ska bara ta form.
Efter jul och nyår fortsätter färden genom mörker och kyla, men då ljuset kommer brukar jag gräva fram mina fjällböcker och börja planera nya fjällvandringar för säsongen. Ljuset ska tas emot med ett glas gott vitt vin på min väns altan. Och jag tänker njuta av ljuset igen, dygnet runt, såsom varje år, hela våren och sommaren. Kanske skulle vi kunna resa iväg och hälsa på vänner i södra Europa? Vi får se.
Jag vill också se hur våra barn fortsätter med sina arbeten och studier, och fortsätta fira alla födelsedagar året runt. Och kanske, kanske ska vi köpa en åsna!
Jag och min man har planerat att smårenovera här hemma, främst köket, och bygga en liten altan. Jag planerar, Greger bygger, det är en bra arbetsfördelning.
Jag vill fortsätta träna med min son då vi har blivit riktigt starka efter all total training. Och jag hoppas att vi får ha kvar våra katter i flera år till.
Tänk så mycket man kan önska sig av livet. Och egentligen räcker det med det lilla. Hösten är en bra tid för att stanna upp och uppleva tacksamhet för sitt liv och livsvilja.
 
 
Trots allt det vansinniga är det viktigt att komma ihåg det som en röst från tomma intet sade till mig i höst: ”Du ska aldrig, aldrig tro att allt detta (=ditt och alla andras liv) inte skulle ha någon betydelse!!!”

Utrikespolitiska tankar

Jag kan inte låta bli att skriva av mig om vår kära granne, Ryssland. Har vi inte trippat på tå runt honom länge nog? Vad är det Aleksei Navalnyi säger- Putin förstår bara ett språk- styrkans och maktens språk. Navalnyi sitter i fängelse, isolerad, för inget brott alls. Jag känner med honom!
När Biden säger en självklarhet- Putin can not- MAY not- remain, blir det rama skri. Tänk om vi retar upp Putin? Och vi påminns om att det är ryska folket som väljer sin ledare, inte vi. Men har vi inte just enats om att ryska folket INTE tillåts välja sin ledare? De har ju inte fria val (annat än på papper, kanske), och att utmana Putin är förbjudet och livsfarligt.
Hur länge är vi beredda att förhandla med en ond diktator? Det börjar nu även komma mothugg, från de ”intellektuella” i vårt samhälle. Är det verkligen OK att alla tycker så lika, att Ryssland har fel med sitt anfallskrig? Tänk om de har lite rätt ändå? Om vi västlänningar inte bara har fattat hela poängen- att invadera en självständig stat och att bomba kvinnor och barn kanske ändå har en rimlig förklaring och motiv? Jag tror att dessa ”idealister” är dock färre i ett land som Finland, som verkligen har fått känna på hur det känns när någon invaderar ens land med våld.
Kan Putin ta till kärnvapen? Troligen inte. Tänker han göra det, så gör han det i alla fall. Vi andra länder har varit en misshandlad kvinna i ett destruktivt förhållande med en elak och våldsam man (Ryssland) länge nog. Han gör vad han vill, och våldet varvas med lögnerna. Aldrig är felet hos honom, utan alltid hos alla andra. Att vi hukar oss gör honom inte mindre aggressiv. Putins Ryssland testar gränserna, och han är van vid att få det som han vill!
Finland är Rysslands närmaste granne, skulle jag säga. Vi har försökt handskas med dem genom att vända andra kinden under hela min livstid och långt innan. Vi har svarat på onskan med godhet och ”förståelse”, gång på gång på gång. Jag upplever inte att vi fått mycket positivt i utbyte, på statlig nivå alltså. Mest hat och hot, angående det ena och det andra, mest bagateller. Några riktiga konflikter har vi ju inte haft under senaste decennier, ändå har t ex Finlands luftrum kränkts nästan på daglig basis i perioder.
Väst och EU måste ta sig samman och börja se Putin för vad han är. Sluta ge honom eftergifter. Vi ska vara korrekta, men inte ge efter ett tum. Försvåra för honom, diskutera inte, obstruera för honom på samma sätt som han gör för andra. Om vi inte förändrar vårt sätt att bemöta honom, förändras inte någonting. Ryssland och Putin ändrar inte på sig frivilligt då de har allt att vinna på den nuvarande världsordningen.
 
Vad energikrisen beträffar, så är min övertygelse sedan gammalt att vi inte bara kan ”ställa om” till grönt. Vi måste helt enkelt gå ner i levnadsstandard. Mat och energi kommer att kosta mera, och det är inte tillfälligt. Nu är det slut på konsumtionsfesten, med allt vad det innebär. Mindre prylar, laga mat på vad vi haver och inget matsvinn, och resandet är nog i det stora hela ett minne blott. Och det är kanske lika bra med tanke på klimatet och naturföroreningar. Vad har vi för val?
 
 

En omodern man

Från sandlådan lär vi oss att man inte ska slåss. Man ska prata med varandra, lyssna på varandra, kompromissa vid behov, och samarbeta. Våld löser ingenting. Krig hör verkligen till gårdagen, och att ens prata om kärnvapen vore otänkbart.
I en konflikt finns det alltid två sidor. Det borde rimligen vara helt omöjligt att envist hävda sin rätt om man har hela världen (förutom ca 5 auktörer med tveksamma motiv) emot sig, utan att ta en titt i spegeln.
Klimatet då? Är det rätt läge för krigsföring med fossila bränslen och allt vad det innebär, då hela världen är på väg mot sin undergång? Vi är ju alla i samma båt!
Och slutligen prioriteringar. Är det verkligen rimligt att öka kostnader för FÖRSVARET, medan pengarna kanske hade behövts t ex inom skolan eller vården.
Vladimir Putin är så omodern så det är på riktigt synd om honom. Problemet är väl att han är så hopplöst ”efter” att man inte ens har förstått det! Vi tror ju att mänskliga rättigheter, humanitet och demokrati är så självklara att de inte ens behöver nämnas. Men så är det inte för alla.
 
 
Svaret på gåtan hur någon ens vågar göra så mycket ont ligger nog i värderingar. För en person som jag, som mår dåligt och får samvetskval om jag av misstag råkar cykla över en daggmask, är det obegripligt hur någon helt frivilligt kan ta på sig ansvaret att orsaka så mycket lidande och död bland människor (och djur).
Sauli Niinistö (Presidenten i Finland) berättar att Putin är bestämd, ja, besatt. För honom är myten om ”Moder-Ryssland” så viktig att allt annat blir oväsentligt. Putin har enligt Niinistö blivit väldigt bitter, och det äter upp honom inifrån. Hans bitterhet bottnar i att han anser att Ryssland i det förflutna har splittrats, vilket enligt han sätt att tänka är geografiskt och etniskt sett fel, och förnedrats. Åter denna heder.
 
 
Är Putin sämre människa än mig? Mina tankar far till Rinkeby, till boken Tills alla dör av Diamant Salihu som jag läste nyss. Till berättelser från skol- och fritidspersonal som berättar hur fina och snälla några av vårt lands allra farligaste brottslingar var som barn. Kanske var Putin också fin som barn, eller i alla fall lite snällare än idag?
 
Vi är våra värderingar. Dels bygger vi våra värderingar, och där kommer inte bara vår grundläggande personlighet, utan också vår uppväxt- arv och miljö- med i bilden. Kanske kan några inte bli onda, eller goda för den delen, men många kan nog växa både åt det ena och det andra hållet under livets gång. 
Men våra värderingar bygger också oss. Det som vid 20-års ålder är rätt harmlöst snack, kan vid 70-årsåldern vara bittert allvar. Om våra värderingar bygger på styrkemätning, konkurrens, yttre attiraljer utan djupare innebörd och bekräftelsebehov (gäller både på lands- eller individnivå) så kommer vi med tiden bli bittra. Och då blir vi arga och farliga. Vi ser inte längre vår egen skuld, eller vårt eget ansvar.
Vi blir bittra eftersom vägen vi valt är så fel, att vi hamnar i återvändsgränd. Då börjar vi skylla på omgivningen, omständigheter, otur, ja, det ena och det andra, utan att se vår egen del i det som händer. Vi är maktlösa, och maktlösheten föder frustration och ilska.
 
Men i slutändan är det inte alla som fullföljer krig och massaker ändå. Låt dem som gör det hållas ansvariga. Det var inte vem som helst, det var dem. Det är en sak att snacka, och en annan sak att göra. Det är en sak att vara feg och hålla tyst, och en annan sak att verkligen genomföra det själv. Jag har läst om karma, och med tanke på det skulle jag aldrig våga hålla på som vissa gör. Det är inte värt det.
 
 

Mars -22- avstämning

 
I mitten av februari -22 drog Poppe, som går i åttan, slutligen hem covidviruset. Mitt immunförsvar var oerhört bra och segt, men när Greger föll dit och hade varit sjuk i ett par dagar blev det förstås även min tur. (Jag trodde faktiskt ett tag att jag var immun eller asymtomatisk.)
Efter två års väntan och paranoia var det nästan skönt att göra bort ”skiten”. Och så märkvärdigt var det inte, en kraftig förkylning. Men med tanke på att jag hade fått alla tre vaccinationer i rättan tid hade jag nog kanske önskat mig en lite lindrigare sjukdom.
Det började på natten då jag fick väldigt ont i halsen, på riktigt ont. Därefter följde ca 3 dagars hög feber, vilket är ovanligt för mig. Jag var så gott som utan röst, ganska hostig men kunde ändå sova. Vattnet smakade lite konstigt men egentligen förlorade jag aldrig lukt och smak. Hostan och krassligheten har jag kvar fortfarande, och därmed är jag också trött, ovanligt trött. Våra ungdomar var rätt så sjuka i ett par dagar, men tillfrisknade mycket fortare än vi gamlingar. Greger var initialt mera död än levande, men segast var sjukdomen för mig.
 
 
Städning och inventering av huset går hand i hand med köpfritt för mig. Gällande rensning har jag kommit in i nytt skede- jag utannonserar och säljer grejer som jag verkligen tycker om. Men jag tycker att dessa grejer inte kommer till sin fulla rätt hos oss och vill hellre att någon som verkligen uppskattar dem tar hand om dem. Gossarna nedan har inget med texten att göra.
 
 
Sist men inte minst, kriget i Ukraina. Det hindrar mig från att njuta av livet, och stör mig dag och natt. Vi finländare har verkligen fått i oss redan i modersmjölken hur det känns när någon attackerar ens land, bara så där. Det är vår största skräck.
Jag tycker att det viktigaste är, förutom att hjälpa ukrainare, att inte bli fientlig mot ryssar. De flesta ryssar måste rimligen vara emot kriget, och vi ska stötta dem i det. Vi behöver inte ens prata politik. Om vi börjar vara taskiga mot ryssarna gör vi just vad Putin vill, och han kan skapa ännu mera splittring och hat.
Ryssar och ukrainare är rätt så blandat folk, vilket man kunde tänka sig ha en aggressionshämmande effekt. Tyvärr så såg vi redan i forna Jugoslavien, att saken inte fungerar så.
Jag har inte gillat Rysslands politik under hela mitt vuxna liv, typ övertagandet av Krim, geografiska övertramp både här och där, tricksandet med polonium och novitsok, oförskämd doping i idrotten, luftrumskränkningar mot Finland och allmänt stöddig attityd med ständiga lögner, men jag har i alla fall inbillat mig att vi har ett någorlunda civiliserat diplomatiskt förhållande (Finland/Sverige och Ryssland). Men jag hade fel. Jag ber till Gud att detta hemska krig snart tar slut och att det goda får vinna i längden. Även om det är en klen tröst efter att så många fina människor har mist sitt liv och hälsa, i mina ögon helt i onödan.

Ord ur ren desperation

 
Den härliga årstiden är här igen. Ljuset kommer och jag börjar drömma om sommarens fjällvandringar. Hjärtat fylls av förväntan, och små fåglarna börjar ta ton igen. Men i år fick drömmarna ett abrupt slut.
En galning i öst har startat ett krig i Europa. Uppenbart har han helt andra motiv och drivkrafter, och uppfattningar, än gemene man i Europa inklusive jag. Jag har svårt och omöjligt att förstå hans motiv, och jag undrar i mitt stilla sinne vad han tänker sig kunna uppnå.
Men så är det nu. Som dagens europee, mor, barnläkare därtill, kan jag intyga att jag till fullo förstår vilken katastrof detta krig innebär för båda parterna på kort och lång sikt. Jag behöver inte repetera det som står i varje tidning och står intatuerat i allas våra hjärtan, våra som älskar livet.
Jag känner med ukrainare hur mycket som helst, men förstås tänker jag också på min egen situation. Hur ser Sveriges och ffa Finlands situation ut på sikt? Finns det ens något annat alternativ att fundera på än att omedelbart gå med i Nato? Å andra sidan, om Trump eller någon motsvarande knäppskalle till republikan blir president igen, vill vi verkligen stå i allians med dessa dårar? Vad kan det leda till?
När man tittar på Putin är det svårt att inte bli illa berörd. Hans kalla ögon och ormaktiga väsen i sin helhet är som en dålig karikatyr på en lögnaktig ryss. Det är verkligen sorgligt för hela världen att han har den makt han har. Att kunna resonera med honom är en fåfängd tanke. Det är som Finlands president Sauli Niinistö säger- masken är avtagen och det kvarstår bara krigets kalla ansikte.
Det enda som jag kunde säga till Putin och hans bundsförvanter, i största kärlek jag lyckas mobilisera, är: Jag ber för dig den dagen då du ska få din dom. Den domen kanske kommer först när du dör, men den kommer. Var så säker.

Hur vill vi ha det?

Ingen kan väl påstå emot om jag säger att världen känns som en något ond och osäker plats just nu. Javisst, det finns mycket gott också, det vet jag, men på bara några år har det skett förändring till det sämre. Samtidigt är det kanske bara som det ser ut. Ondskan har funnits i alla tider och människan har knappast förändrats. Det går bara lite upp och ner.
Dessa tider känns det dock viktigt för mig att själv försöka göra någonting, om än litet, konkret, för att bidra till det goda. En sista förtvivlad handling innan den slutliga undergången, som bevisar på vilken sida jag står.
Rena ondskan är svår att konfrontera och bekämpa direkt. Ondskan får ju sin bränsle av uppmärksamhet, och krig vill ondskan ha. Det sägs ju att det stora problemet i världen inte är just de ondaste ondingar, utan alla de som tyst accepterar och ser på.
Människan är plågsamt omedveten, trots att tusentals år har gått. Fortfarande lever många av oss i illusion att vi kan separera oss från varandra. Om grannen lider är det inte mitt problem, liksom. Mitt och ditt. Först mitt. Men det funkar inte så.
Kraven på ”rättvisa” (där vi själva agerar som regelsättare) är stora. Men hur jävla rättvist är allt det här egentligen? Finns det en enda sak här i världen som är garanterat rättvis, förutom att vi alla ska dö.
Jag är med på en tipsgrupp på Facebook där man i veckan hade en diskussion vad man får stoppa i varandras soptunna. En del tyckte att det var ok med en hundbajspåse, en del tyckte att gränsen gick vid ett glasspapper. Men det fanns också många personer som inte ens tillät ett litet pappersskräp i sin soptunna utan ansåg att vederbörande får snällt bära den med sig hem…
Mot bakgrund av alla hemska terrordåd där människor ändå ställer upp för varandra, hjälper okända med sitt liv som insats, och då behovet av medmänsklighet framträder större en någonsin, är det onekligen rätt dräpande med dessa småaktiga kommentarer och världsbilder.
Man suger åt sig andras hjältedåd på Aftonbladet, om hur okända hjälper varandra t ex när terrorn slår till. Men själv är man så mån om sin soptunna att ingen förbipasserande får stoppa dit ett litet skräp.
Jag antar att vi kommer att sitta i vår sandlåda så länge som vi förtjänar det. Vi kommer att leva som om vi aldrig ska dö och vi kommer att dö utan att någonsin ha levat.