Strul i akvarium

Man gör ju saker för att lära sig, och mycket är det jag har lärt mig om akvarium under senaste året. Med tanke på all information som nu finns tillgänglig jämfört med tidigare så är det ett mirakel att någon av mina fiskar överlevde längre tid än en vecka när jag hade akvarium sist, dvs på 80-talet.

Överhuvudtaget så är mängden information tillgänglig mycket större nu, kanske på gott och ont, pga internet. Men jag upplever också att kunskapen har vuxit under åren. Tidigare var det bara snack om pH i bästa fall, nitritcykeln nämndes aldrig.

Men fisksjukdomar är naturligtvis inget man vill lära sig om genom egen erfarenhet. Jag har trott att det går så bra för mina akvarium pga ”optimala omständigheter”- ha!

Trots att jag gjort allt enligt regelboken har vi i slutet av sommaren-23 drabbats av elände efter elände. Vi som knappt har köpt några nya fiskar under senaste halvåret! Och det värsta är att pålitlig information och hjälp är svåra att hitta, och någon fiskveterinär finns ju knappt att tillgå, gudbevars. Om det nu hade varit så enkelt att vi hade fått ”vita prick”, ja den hade jag ju kunnat medicinera, men vi har drabbats av så mycket mera komplexa problem än så.

Det hela började med att jag köpte några till kardinaltetror i vår 180 l ”Vision”- akvarium. Kanske var tidpunkten augusti fel, vad vet jag. Resultatet var i alla fall massdöd bland kardinaltetror, både nya och gamla. Om det hade samband eller ej vet jag inte, men vi förlorade även ett par äldre pansarmalar och en guramihona i samma veva. Mitt försök till komplettering av pandapansarmalar ledde till att bara 2 av de nya 5 överlevde. Den fina guramin slutade äta, blev svullen om buken och dog till sist. Och eftersom jag redan hade behandlat med Myxazin (bakteriehämmande medicin) ett par omgångar pga tetradöden, kunde jag inte annat göra än hålla tummarna och se tiden an, och lyckligtvis nog slutade dödsfallen där. Nu har vi t om tagit emot en flock kardinal- och neontetror och köpt ett par pandor och trilineatus till, och det verkar gå bra.

Desto sorgligare historia ryms i mitt 120 liters favoritakvarium ”Rio”- ett drömakvarium som alltid har ”skött sig själv”. Blomstrande växtlighet och knappt en alg finns där så skötseln har varit rena nöjet. I detta akvarium har jag mest pansarmalar- sterbai, brochii och aeneus, de senaste av egen uppfödning. Dessa har varit ganska skygga så ett par sterbaier verkar ha fallit bort utan att jag har märkt det, oklart när. Kanske var det där eländet började? Hur som haver, i september hittade vi en död sterbai, och sedan några döda otocinculus (en liten ganska känslig fisk med sugpropp). Det värsta var dock att våra aeneus började bli såriga under buken, en efter en, tills de till sist dog. Det var fruktansvärt att se. Dessa är som sagt vår egen uppfödning och vi har kullsyskon i våra andra akvarium, som mår alldeles utmärkt. Jag behandlade även här med Myxazin, och dödsfallen tycktes ta slut. Men bara häromdagen, efter 2 månaders paus, hittade vi åter en sårig aeneus med svullen buk, och en till tycks ha försvunnit. Mardröm! Jag har inlett behandling med Myxazin igen. Nämnas skall att under denna eländiga höst har vi även fått tillökning i detta kar- från ingenstans har det uppstått 2 nya små diamanttetror i flocken! Yngel om några ska ju vara mycket känsliga mot bakterier, så kanske sitter problemet i sanden i detta akvarium..? Om jag det visste.

Pga att räkor och snäckor inte hörs tåla Myxazin, hade jag redan i augusti flyttat över alla dem som jag förmådde hitta från Vision, till Rio. En neritinasnäcka dog knall fall under den 5 meter långa flytten. Hur som haver, när jag även skulle behandla Rio med Myxazin blev ekvationen värre. Dels kunde jag inte hitta snäckorna, dels är Rio helt full med räkor och räkungar, så jag tänkte låta dem ”brinna inne”. Döm om min förvåning då ALLA snäckor, räkor och räkungar överlevde Myxazin-behandlingen!! De mådde inte ens dåligt. Och räkorna fortsätter föröka sig.

De räk- och snäckvänliga Exit och ESha 2000-mediciner har jag inte mycket gott att säga om, förutom att de är ”snälla”. Jag har provat dem och kan intyga att de har noll effekt. Jag säger som alla andra, Waterlifes mediciner är bäst.

Och den tredje burken då, den lilla 56 liters Eheim? Ja, här har jag ju bara syresten då det skulle vara yngelkar. Men nu har våra pansarmalar slutat producera ägg, av någon anledning. Kvar i det lilla akvariet lever de 7 stycken pyttesmå rasboras, Boraras brigittae, världens minsta fisk. (Som jag valde pga att de inte skulle kunna äta yngel). Jag kan inte installera en riktig pump då de skulle åka i den. Jag kan inte heller flytta dem till något av mina andra akvarium då de skulle bli uppätna! Och som brev på posten pga den onaturliga situation fick då cyanobakterierna (”blågröna alger”) fäste i akvariet… pga dem kunde jag inte heller skaffa bottenlevande fiskar. Efter (kemiska) behandlingen mot cyanon kunde jag i alla fall till sist skaffa 4 stycken fläckiga pansarmalar, så att akvariet blev lite mera levande. Dessa fyra krabater är för övrigt fullständigt flegmatiska.

Och andemeningen i det hela är? Skaffa aldrig ett akvarium! Jag tycker att det är mycket svårt att få hjälp när man drabbas av olika elände. ”Låt fiskarna dö och starta sedan om” har jag hört- oerhört deprimerande. ”De med starkast immunförsvar överlever” är en annan tröst jag hört -naturen ska ha sin gång. Stress utsätter fisken för sjukdomar, men jag fattar inte vad det är som kan vara så illa med mina pansarmalar, ffa aeneus, i Rio. Vattenkvalitet, temperatur, kost- vad mera kan jag göra? Jag tycker mig ha koll på hur man sköter vattenbyten och pumpvård.

Så Greger har fått ta en del av akvarieskötseln, och i alla fall ”screena” innan jag tar en titt, då jag får magsår av att ständigt hitta sjuka eller döda fiskar. Av någon anledning brukar det alltid ändå vara jag som hittar dem… För den som känner sig orolig så kan jag ändå säga att de flesta fiskarna, även i Rio, mår fortfarande helt bra. Så fort jag får ny kunskap så uppdaterar jag. Och jag är naturligtvis ytterst tacksam om någon som har någonting klokt att säga om problematiken skickar mig en kommentar!

Jag kan ha fel- en superkraft

Björn Natthiko Lindblad, buddhistmunken som skrivit boken Jag kan ha fel, och som gick bort i ALS för något år sedan, brukade säga att hans superkraft är att han inte tror på allt vad hans hjärna säger till honom. Det vill säga, han hade förstått att vi människor kan ha helt förvrängd uppfattning om verkligheten- och inte bara KAN ha, det har vi ofta också.
Vem vet vad vi lever i för en verklighet? Vi tror att vi vet så mycket, fast vi samtidigt vet att vi ingenting vet. Ju mera svar desto flera frågor. Mycket onödig huvudbry skulle slippas om vi lärde oss bli medvetna om att vår verklighetsuppfattning är subjektiv. Många konflikter skulle rinna ut i sanden också.
 
Jag tänker på sakernas perspektiv när jag flyttar fiskyngel mellan mina 3 akvarium. Från yngelakvariet fortsätter färden antingen till Vision 180 l, till föräldrarna, eller till Rio 125 l, till de äldre syskonen. Vem får det bättre, omöjligt att säga, alla får det nog ganska bra. Men sedan yngelsyskonen skiljs från varandra till olika akvarium kommer de sannolikt aldrig, aldrig mera få träffa varandra i detta liv. Fast de finns i samma vardagsrum bara några meter från varandra så är de för evigt skilda. Det är en sorglig tanke. Men i och med att de inte vet om det, så besväras de inte av det heller. En tröst, kanske.
Inte bekymrar de sig för klimatförändringar, kriget eller inflationen heller. De har fullt upp med sitt!
(Jag vet att de är fiskar och inte bryr sig om sånt, men de hade ju lika väl kunnat vara människor också.)
 
 
 
 
Oavsett om man tycker att det är ångestväckande eller befriande så vet vi verkligen inte allt. Jag tror att det är bra att påminnas om det ibland. Min bästa version av detta liv är att man efter döden förstår det som man inte förstått här på jorden, och att det är någonting gott och kärleksfullt som då uppdagas. Att man får träffa dem som man förlorat och som man saknar. Under några omständigheter ska man inte bekymra sig över saker som man inte kan påverka, och som inte ens har hänt.
”Att oroa sig för saker som inte har hänt är som att betala ränta för ett lån som man inte har tagit.”
 

Ålevangeliet och det nyaste från våra akvarium

Patrik Svensaon fick Augustipriset 2019 i facklitterära klassen för sin debutbok Ålevangeliet. Och eftersom mitt liv numera går i fiskarnas och vattnets tecken, var boken ett naturligt inslag på min läslista!
Boken är välskriven och väl värd sina pris. Att en ål är en så mystisk och speciell fisk hade gått mig förbi. Men smärtan över hur människan behandlar, och har alltid behandlat, sin omgivning och naturen känner jag igen sedan tidigare, och den återkommer när jag läser denna bok.
Boken innehåller mycket intressant fakta och jag kan tänka mig att författaren har gjort en enorm research. Den är även faktagranskad och i slutet av boken finns det en omfattande referenslista. På grund av personlig ”touch” blir boken dock en roman. Ålen får ett sammanhang och knyts ihop med författaren och, inte minst, hans far. Jag rekommenderar!
 
 
Om det är någonting som jag konstaterat med akvariehållning så är det nog att det är sällan någonting som blir som man tänkt sig.
Hastigt och lustigt blev 54 liters en 180 liters. Det berodde nog på någon form av svårdefinierat inre tvång.
 
 
 
Snäckan Jason flyttade över mellan akvarium på egen maskin. Fråga mig inte hur, men huvudsaken var ju att han kom över.
 
 
Ancistrusen Miracle flyttade också till oss på eget bevåg, från djuraffären. Hon hade gömt sig i en växt. (Foto tagen av min man.)
 
 
Några skumma dödsfall gjorde oss osäkra. Jag vågade dock köpa in flera fisk, främst en jättestor pansarmal som jag tyckte synd om, eftersom den funnits så länge i affären. Jag antar att ingen ville ha en som redan var så stor. Och när vi efter några dagar ångestfyllda spanade efter lik i akvariet, hittade vi massor av rom istället!
 
 
Vi antog att rommen inte skulle bli yngel, eftersom den brukar bli uppäten och vi inte orkade ta över den i en yngelbur. Däremot, mest pga behov för en reservoar för växter, köpte och startade vi ett nytt 125 liters akvarium.
 
 
Döm om vår förvåning då det efter knappt en vecka simmade två små yngel där! Ja, de ser ut som pansarmalar och måste rimligen ha flyttats över med växterna. Nu är min förhoppning att kunna fylla på med några små räkor i alla fall, så kan vi under dessa månader då vi väntar på att de ska växa, ha lite mera liv i den ”stora oceanen”. Det är svårt att ge lämplig mängd mat för två knappnålshuvudstora krabater, och då akvariet är helt nystartat har knappt några nitrifikationsbakterier kommit igång. Så någon fisk blev det inte där i veckan som jag hade tänkt- de små måste få en chans och växa upp så att de inte blir uppätna.
 
 
Men vi skulle i alla fall ha ”en krona” i det stora, gamla akvariet. Jag hade bestämt mig för vackra mosaikguramis, en hona och en hane.
 
 
Så visst var det en liten antiklimax då vi konstaterade att vi sitter här med två ORMSKINNSGURAMIS istället. En populär matfisk i fjärran östern, då den blir ännu större än mosaikgurami. Inte så värst snygg, och i synnerhet inte i jämförelse med mosaikguramin. Men snäll. Så det kändes lite taskigt att utsätta dem för en återfångning och tillbakaresa till affären. Det är ju inte deras fel att människan inte vet vad han gör.
Det får fortsätta som det har varit hittills i våra akvarium- det blir som det blir och då blir det bra.

Akvarietankar

Jag läser på, alltså finns jag.
Jag läser om fiskarnas naturliga miljö i haven, sjöarna och floden. Jag läser om flod och ebb och hur de påverkar fiskarna och oss alla, och jag fylls av förundran och respekt för naturen och livets gåta. Jag plågas över miljöförstörelsen och människans likgiltighet och grymhet mot allt levande, det som är heligt.
Jag läser om pH, KH och nitrifikationsprocessen och får en oväntad biologi- och kemilektion på gamla dagar. Grundämnen och biologiska processer i en vattenmiljö är precis de samma som även påverkar oss människor.
Jag känner ömhet mot de små varelserna i mitt akvarium. De är helt i händerna på mig. Nu råkar jag vilja dem väl, men i ett annat scenario hade de likaväl kunnat bli nedspolade i ett avlopp- livet tycks verkligen vara ett lotteri.
Akvarium är deras värld, och i den världen har globala problem föga relevans. Akvariet demonstrerar verkligen hur det finns olika världar och perspektiv, vilket är klokt att hålla i minnet. Kanske (och högst troligt) har vi människor inte heller koll på alla perspektiv!
Akvariet tar mig till barndomen, till känslan av glädje men även till känslan av otillräckliget och ovisshet. Vad står pricken på fisken för? Är det en sjukdom? Katastroftankarna börjar mala på. Den som håller på med levande ting måste ha tålamod. Samtidigt måste man även kunna agera snabbt i vissa lägen. Men många saker löser sig med tiden. Magkänsla och fingertoppskänsla förfinas med ökande erfarenhet. Så är det även i mitt jobb.
 
 
Nu är det december och marken är vit. Jag har levt kvar i Halloweenkänslan länge nog, och försöker nu sadla om till jul.

Jag har blivit en akvarist!

Jag är den typen av människa som alltid måste snöa in sig på någonting, annars blir det väl tråkigt. Jag strävar efter ett liv där jag så lite som möjligt behöver åka runt och fixa saker, köpa grejer och göra minneslistor. Men på något sätt hamnar jag ändå alltid där! Och nu, hösten 2022, har vi kommit till akvarium. Nu är ju akvarium ett ganska harmlöst och litet (och billigt) hobby när man jämför t ex med hästsport. Och förstås är det mest fix, inköp och kunskapsletande just i början.
 
När jag var barn fick jag ett akvarium i julklapp under tidiga 80-talet, och den hade jag i många år. Jag tog nog en hel del ansvar för dess skötsel också, trots att jag var ett barn. Vad jag minns, förlorade jag inte intresset utan följde fiskarnas liv dagligen i flera år. Fortfarande har jag många favorit-fiskarter sedan dess.
 
Mycket har hänt med akvaristik under årens lopp, såklart. På 80-talet köpte man akvariet och fiskarna i ett och samma svep, och släppte in fiskarna i stort sett på en gång. Någon doppvärmare hade man inte (dock hade man en termometer) så fiskarnas vatten var alltid rumstempererat. Däremot så hade vi ett filter, och levande växter. Plastinredning var inte uppfunnen än (eller hade inte landat på den lilla orten i Finland där jag bodde, snarare sagt). Vattenberedningsmedel och balteriekulturer fanns inte, och ingen gjorde vattentester vad jag vet. Men man kunde visst ge fiskarna medicin, om de drabbades t ex av vita prick-sjukdomen.
Många gånger var jag ledsen då mina favoritfiskar blev sjuka och dog. De fiskar jag älskade mest var mina guldfiskar. Även om mitt akvarium inte var det allra minsta (skulle säga att det var typ 80 liter) så måste det ha varit för litet för guldfisk enligt dagens normer. Å andra sidan fanns det även guldfiskar som levde i en skål den tiden… Dessutom ska guldfiskarna enligt dagens kunskap visst ha betydligt kallare vatten än många tropiska fiskar, som jag också hade.
 
Men vad hände nu då? Det började troligen med att min bonusdotter skaffade ett akvarium. Utan att vara medveten om det blev jag nog inspirerad. Och sedan köpte jag ett 54 liters akvarium på Blocket. Allt ingick, så även några fiskar.
Väldigt fort blev det klart för mig, att jag ville att mina fiskar skulle ha det så bra som möjligt, och så bra var det inte i det lilla karet.
 
 
 
 
Så efter att ha ökat mina kunskaper i betydande grad investerade vi i en 180 liters Juwel Vision-akvariepaket. Där ingår ett akvarium med välvd framruta och pump, doppvärmare, ljuskälla och en stadig möbel! Sanden köpte jag från Jula och akvarieväxter har jag spenderat en mindre förmögenhet på under senaste månaden.
Just nu har vi 5 kardinaltetror, vilka är vackra och robusta. De skulle ha varit fler, ett stim på åtminstone 20 individer, men det är inte rätt läge att köpa en massa nya fiskar då akvariet är såpass nystartat. Därtill har vi 3 pansarmalar, dvs corydoras. Det är en av mina favoritarter- de är robusta, fredliga och älskvärda varelser som det är ett nöje att följa. Sådana ska jag ha många av i framtiden, i olika färguppsättningar! Och sedan har vi en stor algätare, en ancistrus vid namn Gorgeous, som verkligen inte passade i en 54 liters.
Eftersom vi hade fått in oönskade snäckor som kommit med akvarieväxterna, köpte jag också en helenasnäcka som äter andra snäckor, som döptes till Jason. Han är också effektiv som mördare (vilket han ju är anställd som), då jag snart började hitta tomma snäckskal i akvariet.
 
När det i fredags var dags att flytta över fiskarna till det nya akvariet, hittade jag inte Jason. Allt eftersom jag flyttade över allt annat, gick jag noga igenom inredningen, växterna, sanden- ja, till sist även golvet för att se om han på något sätt tagit sig ut ur akvariet… men ingen Jason. Vi tänkte att Greger måste ha dammsugit upp honom från golvet, och flyttade över de övriga fiskarna med håv. Jag skådade mitt nya akvarium men min glädje grumlades av att Jason var borta. Men vad gled in i mitt synfält då, på insidan av glaset i det nya akvariet? -Jason hade tydligen flyttat över på egen hand. Fortfarande har han en förmåga att försvinna i flera dagar, och sedan dyker han upp någonstans när man minst anar. Han är överraskande snabb för att vara ett snigelliknande blötdjur…
 
 
Nu har det nya karet varit igång i några dagar, och igår köpte jag de sista växterna. Efter att ha köpt dem var jag och sonen på många olika ställen och handlade. När vi slutligen gick på gymmet tog jag dock in växtpåsarna till mitt skåp för att växterna inte skulle förfrysa i bilen. Väl hemma skulle jag bara skölja växterna, men när jag öppnade påse nr 2 och tog ut växten började det sprattla våldsamt i mina händer. Mitt blod stannade och jag skrek rakt ut. Jag hade fått med en tjuvåkare, en livs levande röd ancistrus som tydligen hade gömt sig i växten! Den hoppade ut i handfatet men jag kunde fånga den med håven som jag numera tack och lov äger, och kasta in i akvariet. Med tanke på vad den hade varit med om, är den överraskande opåverkad, pigg och aktiv från första stunden! Den döptes till Miracle. (Ligger längst fram på bilden.)
 
 
Så nu vet ni vad jag har pysslat med hela november månad. Fortsättning följer…
(På bilden nedan, till höger om stenen, intill pumpen, finns Jason som återigen har dykt upp idag.)