Vilhelm Mobergs tetralogi hör till allmänbildningen tänkte jag. Och böckerna är lika aktuella för både svenskar och finländare, även jag har släktingar i USA. Därtill har jag alltid fascinerats av hur det var för människor som emigrerade till USA på 1800-talet, hur klarade de sig och vad var det för folk?
Redan efter första boken, Utvandrarna, höll jag på att ge upp. Men båtresan över Atlanten var så pass fascinerande att jag bestämde mig för att fortsätta, även de kvarvarande tre böckerna. Och nu är jag slutligen klar.
Dessa 4 böcker har tagit mig i stort sett ett halvår att läsa. Då jag varit mycket på resande fot har tegelstenarna även varit ganska tunga att bära och mina biceps har blivit starkare på köpet.
Böckerna är dryga och ganska grymma. Inga bladvändare precis, annat än i korta undantagsavsnitt. Ofta kändes det snarast jobbigt att sätta sig ner med dem. Moberg uppvisar ganska lite humor, och vill man ha feelgood-litteratur rekommenderas dessa böcker definitivt ej.
Vad fick jag med mig? Ja, troligen en ganska verklighetstrogen beskrivning om utvandringsprocessen, tack för den! Jag slås återigen av det faktum hur grymt livet var förr i tiden- barn och vuxna dog som flugor då inga verksamma mediciner fanns. Fattigdom handlade om ren svält och kyla, inte om socialbidrag. Och hur ojämnställd Sverige var den tiden, och hur religionen användes som slagträ.
Lite förfäras jag också av människans girighet, hur vi tagit över jorden utan någon eftertanke alls. Det är återkommande tema överallt. Jag uppskattar förstås varmt vatten och elektricitet, men om vi var lite mer varsamma med jordens resurser skulle naturen må så mycket bättre. Jag vet att människan är grym, men jag tål nästan inte läsa om det, och det var tur att beskrivningen om inbördeskriget mot indianerna var ganska kort.
Jag reflekterar också över beskrivningen att försonas med sitt öde. Det är kanske det hela livet ändå handlar om.
