Redan när jag för första gången var till Amerika (USA) 2016, tänkte jag på dem som för länge sedan utvandrade dit, vad det var för folk och vad som drev dem. Min egen farbror-Mike (rättare sagt morfars kusin), som gick bort denna höst, gav ytterligare ett ansikte för utvandringen i mitt liv (fast hans släkt var från Finland förstås).
Jag hade gett f-n på att läsa i alla fall en bok av Vilhelm Moberg, så jag började med Utvandrarna.
Det här är ingen feel good-bok, om någon skulle tro det. Början av boken, då familjerna lever sitt liv i Ljuder socken, är rentav deprimerande, bortsett från några roliga detaljer.
Det var inte länge sedan som vårt liv var så oerhört grymt. Medans jag idag sörjer döda akvariefiskar och känner ångest när en sjukdom sprider sig bland dem, så hade det för 100 år sedan kunnat gälla mina barn. Inte konstigt att människorna blev lite kärva och hårda den tiden.
Inställningen mot fattiga, tjänstefolk, kvinnor, krymplingar, barn mm var också många gånger avig och grym. Orättvisorna frodades, (fast måhända gör de det fortfarande.)
Jag ser boken som en oerhört intressant tidsdokument, och initialt tänkte att det räckte som Moberg för min del. Men sedan kom jag till andra halvan av boken, det vill säga resan över det stora havet i briggen Charlotta, och då blev läsningen mera rolig. Såpass intressant faktiskt att jag bestämde mig för att fortsätta med andra delen av serien, Invandrarna…
Mer än max dessa 4 böcker som hör till denna serie tänker jag dock inte läsa av Moberg, där går gränsen. Av tidiga författare är t ex finländaren Aleksis Kivi njutningsfullt humoristisk och Väinö Linnas böcker kan man trots grymheter inte lägga ifrån sig. Jag är inte lika frälst av Moberg, men beskrivningen av utvandringen är verkligen unik.