Vad har jag och PO Enqvist, en man född på 30-talet i Skellefteåtrakten, för gemensamt? Kanske inte så mycket. Ärligt talat kändes denna tegelsten aningen tung att ta tag i. En åldrande gubbe som skriver om sig och sitt liv, i tredje person dessutom. Han har mycket funderingar men känslorna är kanske inte hans specialområde. Hans liv kretsar kring sig själv och sitt eget konstnärsskap. Boken är en biografi och har belönats med Augustipriset 2008.
Eftersom jag läste vidare började jag dock fastna. Västerbotten är en gemensam faktor för oss. PO är uppenbart intelligent och kan skriva- en konstnär helt enkelt. Att följa med honom i världshistoriens, politikens och konsthistoriens spår blev mer och mer intressant. PO reste mycket och även bodde i olika länder. Denna bok är gedigen litteratur, inte någonting som man krafsat ihop för att tjäna några slantar med sitt namn.
Sista delen av boken handlar om alkoholismen som han utvecklade under en längre tid. Trots kristen uppväxt, tidiga varningar för spriten och framgångsrik idrottskarriär var det ändå dit vägen ledde. Det är inte en helt typisk historia då anonyma alkoholister denna gång får ta emot en alltför ”ärlig”, dvs distanserad, intellektualiserande och rationaliserande alkoholist, som dock av någon outgrundlig anledning (läs beroende) inte riktigt vill bli hjälpt.
Men slutet gott allting gott! Lite krut fanns det i gubben ändå, och jag började också gilla honom allt mera under bokens gång. Alkoholen berövade PO förmågan att skiva, men efter att han blivit nykter tog den litterära karriären ny fart.
Som västerbottning måste man ju ha läst PO Enqvist, och jag ska fortsätta med Sara Lidman och Torgny Lindgren. POs bibliografi är stor och att läsa någon fler bok av honom i framtiden är inte uteslutet.
