Bara häromdagen såg jag Ljuset igen. Det är på väg!
Det är dock knappast någon större tröst. Världen är full av elände, nära och fjärran.
Och en liten katt ser aldrig våren komma i år. En liten katt som jag hade tagit mig an och det var min uppgift att skydda honom och se till att det inte hände honom något ont. Det misslyckades jag med. Inga konstruktiva tankar, jag vet, men jag tycker att det är som ett hån vad allt (tråkigt) han har varit med om och klarat av i sitt korta liv och sen ska han gå bort här hos oss på det här viset, trots full veterinärvård dessutom.
Jag har läst att skuld är en vanlig följeslagare till djurägare som mist sitt djur, och fast jag försöker tänka att det leder ingen vart, och att jag gjorde så gott jag kunde, och att jag inte har befogenheter att bestämma över liv och död, så hjälper det inte fullt ut. Jag har svårt att acceptera det som hänt, det hade känts nonchalant.
Men han fick ett kärleksfullt hem hos oss, den saken har jag inte skuldkänslor med.
Som jag skrivit tidigare, så har jag redan för några månader sedan fått lägga ner det mesta som har med livet att göra. Jag har slutat laga mat, baka, blogga och läsa andras bloggar. Min energi räcker just såpass till att ta hand om familjen, arbeta och sova när jag får.
Jag har dock försökt fortsätta träna, även om sorgen över katten gjorde även det omöjligt ett tag. Igår provade jag en för mig ny träningsform, Barre Move. Det var tungt och ganska kul! Insikten är att hur mycket jag än tränar så går det ganska lätt och fort att hitta den tunga/ rentav omöjliga nivån för mig i alla grenar… Jag får fortfarande vara glad om jag orkar med en enda armhävning…
Farmors tankar: Du är på väg i livet, om än det känns bakåt när så mycket händer av det sorgliga! Glad att du skriver.
Om jag vore doktor skulle jag kanske säga att du borde kanske göra ett avstamp i mera vila; du är klok min flicka, så ta dig en tur i ditt inre om det är så att du behöver stanna upp.
Just så och inget mera blir min avslutande tanke 🙂
Så glömde jag ju att skriva att dina bilder är underbara och ljusa!
Vad tungt! Tänker på dig och vill att du ska veta att jag uppskattar dina tankar också när du inte orkar mer än att dela med dig av livets baksida. Bilderna här är otroligt vackra och någonstans tycker jag mig hitta hoppet om att det kommer bättre dagar, gladare stunder. Jag lever i en situation som hade varit ohållbar om jag inte hittade små andningshål av olika slag, ibland så små att jag nästan missar dem. Jag hoppas att din livslust och energi snart kommer tillbaka! Kram.
Att inte orka med ibland är ju ganska naturligt, och ett stort steg att säga det, vintern är vit och vacker, ljuset som jag inte kan titta nog mycket på och beundra, det lyser upp tillvaron lite grann, du har säkert det du har på ditt jobb som kräver mycket av dig. Fint av dig att ta hand om lilla Solomon det bästa du kunde, tänk så.. Fina Du !
Farmor igen: Du har det jobbet du ska, det är jag säker på – jag tänkte mer en viloperiod så du kommer ikapp dig själv …
Underbara vinterbilder!
Väldigt vackra bilder som ger en känsla av ljus trots det tinga som du bär inom dig och allt jobb du har runt dig.
Tänker på dig mycket och hoppas du skall få kraften tillbaka. Men att sörja är nödvändigt och det tär men Salomo finns för alltid med dig och de dina.
Många tankar och stor kram.
Det där ljuset ser underbart ut! Vilka bilder! Och så vacker snö!
Sorg tillhör den svårare delen av livet… men det är nödvändigt att sörja och sedan måste man för sin egen skull ta sig vidare. Minnet kan ju finnas kvar ändå.
Hoppas att du har det bra och att du har någon att dela sorgen med <3