Etikett: död

Annukka måste leva fast Sisu dog

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att min katt ska bli överkörd. Och jag har gjort mitt allt för att förhindra det. Om vi tar Sisu, så har jag sett till att han har blivit kastrerad. Jag har skaffat honom en kompis, och en till. Jag har tutat med bilen så fort han har varit i närheten då jag har kört bil.
En sak har jag inte gjort- att låtit honom vara innekatt. Vissa katter kan säkert trivas som innekatter, men det hade aldrig Sisu gjort. Vi bor ju på landet, och en bra bit från vägen dessutom.
Jag brukar ofta ha föraningar om det är något speciellt som är på väg att hända. Denna ödesdigra morgon hade jag dock inga som helst föraningar. Sisu var borta innan jag hann blinka till.
Det gör så ont att det som inte fick hända, ändå hände. Han som hade vuxit upp hos oss sedan han var liten, var plötsligt borta. En period av vårt liv tog abrupt slut.
Det är några saker som tröstar mig. För det första så var det goda människor som hjälpte honom och det hela gick fort. För det andra är det goda människor som hjälper oss och mig då och nu. För det tredje hade jag inte kunnat göra någonting annorlunda. För hade jag kunnat så hade jag gjort det.
Om det nu är någon tröst så känner jag många människor som har upplevt samma tråkiga sak som vi. Katter, hundar och hästar som har gått bort alldeles för tidigt i unga år, pga trafiken och allehanda tragiska olyckor. Jag behövde inte heller sakna, undra och leva i ovisshet som vissa andra. Jag fick veta på en gång, och då var Sisu redan borta.
Och som de flesta av mina läsare vet så tror jag på en bättre verklighet bakom denna, i evigheten. Jag vet att Sisu alltid saknade Salomo och att de nu är förenade igen. Och som extra bonus räknar jag med att få träffa dem en dag igen, den dagen då det är slut med min kropp här på jorden.
Fram till dess får jag koncentrera mig på att ta hand om dem som är kvar hos mig, och som jag är kvar hos. Pondus har fått ett nytt hem hos oss, ett hem som han verkligen behövde. För även om kärleken aldrig försvinner, är det enda meningsfulla att leva här och nu.
Tack för alla tröstande kommentarer. Jag har inte varit i form att svara på dem, men jag har läst dem noga och de har verkligen tröstat mig. Stor kram till er alla.
 
 
 

Inte mera storm!

Jag har aldrig tyckt om blåst och i synnerhet inte om storm. Jag är rädd för storm. För mig representerar den inte något fascinerande och naturligt fenomen, utan en destruktiv kraft som river loss träden med sina rötter, kastar iväg allt som sitter löst, gör att hästarna skenar och hotar allt och alla.
 
 
Ena stormen har utlöst den andra här hos oss, och dessutom så kastades vi omkull av livets mäktiga storm. Pojkarnas farfar dog plötsligt.
Jag är av den övertygelsen att så länge det är äldsta generationen som lämnar först så är allt i sin ordning, och så är det ju också. Och att få dö i sitt hem, snabbt och smärtfritt, i någorlunda hyfsat skick och förståndet i behåll, är ju egentligen det mest önskvärda. Ingen vill hamna på ett ”hem” som en grönsak, inte jag i alla fall. Men man hade velat ha några år till. Några månader till. Eller ens några veckor till.
Det är vanligt att man glorifierar människor som gått bort. I detta fall måste jag dock säga, att jag inte har ett enda dåligt minne om den här gubben. Jag är som sagt separerad från den släkten sedan flera år tillbaka, men jag är också ledsen. Min fd svärfar levde sitt liv på ett bra sätt. Han prioriterade familj och nära relationer genom hela sitt liv till den grad som det överhuvudtaget är möjligt. Han var väldigt barnkär och i hans famn fanns det alltid en plats för alla barnbarn, även samtidigt. Han tog hand om sin bror i flera år. Han log och skrattade så gott som alltid, ändå kunde han vara allvarlig och närvarande också. Han var inte rädd för människor, känslor eller livet. Han levde till hundra procent. Senaste åren har min äldsta son hälsat på honom så gott som varje vecka, bara för att umgås- prata, jaga, fiska och ströva i naturen med sin farfar.
Sorgen fördunklas inte av någonting ovidkommande- bara ett enormt tomrum och saknad, som så småningom förhoppningsvis förvandlas till glädje över alla de miljoner goda stunder, livsvisdom och tacksamhet över att fått känna denna underbara människa.
Pojkarna är alldeles förkrossade, och jag förstår dem. Jag tänkte tanken, att om de hade haft en mera frånvarande eller mindre snäll farfar så hade de inte behövt känna den här hemska sorgen nu. Men så kan man ju inte tänka. Vad skulle livet vara värt då? Tvärtom, vi måste ta lärdom av sådana här underbara människor och lära oss värdesätta varje sekund i livet, leva här och nu, och prioritera det som är viktigt, det vill säga varandra. Ingenting annat är viktigt på riktigt.
 
Med Kahlil Gibrans ord om glädje och sorg:
 
Er glädje är er sorg oförställd.
Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju djupare sorger gräver i er själ, desto mer glädje förmår ni rymma.
Är inte den bägare som innehåller ert vin, samma bägare som bränts i krukmakarens ugn?
Och är inte lutan som skänker själen tröst av samma trä som urholkats av kniven?
När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan,
och ni skall finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.
Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan,
och ni skall se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.
Somliga av er säger ”Glädjen är större än sorgen”,
och andra säger ”Nej, sorgen är störst”.
Men jag säger er att de är oskiljaktiga.
De kommer tillsammans, och när en av dem sitter ensam med er vid ert bord,
minns då att den andra sover i er säng.
Likt vågskålar är ni förenade mellan er sorg och er glädje.
Endast när ni är tomma är ni stilla och i jämvikt.
När skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver,
så skall också er glädje eller er sorg stiga eller falla.